≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Bo Pellnäs

Den som seglar vet att man måste vara uppmärksam och snabb om vinden plötsligt slår om, annars är det lätt hänt att man kapsejsar. Det är precis vad som har hänt med regeringens försvarspolitik, där man tidigt surrade rorkulten och gick till vila i kajutan.

I den internationella yran kring Sovjetunionens upplösning var det många som mot all erfarenhet trodde att historien hade tagit slut och att krig mellan stater inte längre var möjliga. I den alltmer globaliserade världen skulle nationens säkerhet tillgodoses genom att internationella konflikter tidigt kunde begränsas och lösas. Allt som hade ett samband med det traditionella och nationella försvaret betraktades som överspelat och som en belastning i den nya värld där vi nu skulle satsa våra fredsskapande ansträngningar. Som ett led i detta drevs närmast en förtalskampanj mot det man kallade ”den gamla mobiliserings­armén”, där man hävdade att de materiella bristerna hade varit förödande och soldaternas utbildning helt undermålig.

Den som hade insyn i försvarets problem måste erkänna att kritikerna i vissa avseenden hade rätt. Men kritiken var i många fall osaklig. Varje brigad hade en bataljonsstridsgrupp som var prioriterad och normalt hade 36 timmars mobiliseringstid. Förbandens och milostabernas mobiliseringsansvariga officerare vakade alltid som hökar över att stridsgruppen var uppfylld både materiellt och personellt.

Det innebar att vi 1994 inom 36 timmar kunde ställt 23 bataljoner på fötter, förstärkta med var sitt haubitskompani, ett lätt underhållskompani och minst en ingenjörpluton. Självfallet hade även brigadstaberna kunna börja fungera ganska väl inom denna tidsram. Hade någon vid denna tidpunkt haft en faiblesse för hurtiga slagord hade det funnits skäl att tala om ”här och nu”.

Svagheterna fanns förvisso också. Viljan att hålla en stor krigsorganisation vid liv drog kostnader som förhindrade en rimlig modernisering. Det känns i efterhand besvärande att krigsorganisationen år 1970 inte försåg infanteriets brigader med ett fullgott splitterskydd. Norrlandsbrigaderna kunde förvisso förflytta sig snabbt men utgjorde i anfallsterrängen närmast ett självmordskommando på skidor, högst sårbart för en angripares artilleriinsatser. Datoriseringen av vårt eget artilleri fördröjdes medvetet eftersom det skulle framtvingat en långt mindre organisation. Det gällde att bevara en organisation om 600 man för att skjuta med 12 pjäser.

Utbildningen tog också stryk. VU-60 hade skapat ett grund- och repetitions­utbildningssystem som troligen skulle ha hållit måttet, om det någonsin hade kunnat genomföras. Men organisationen var för stor och kostnaderna alltför höga i relation till de pengar försvaret fick. I stället blev utbildningen en budgetregulator som ständigt anlitades mot slutet av varje femårsperiod, när planerarnas alltför stora materielambitioner kolliderade med politikernas sparbeting.

En mobiliserings- eller reservarmés förmåga vilar på att utbildningens kvalitet är tillräckligt god. Som jag minns det var detta fallet endast under några få år runt senare delen av sextiotalet. 1972 års försvarsbeslut blev den stora vatten­delaren. Armén valde då att bevara största möjliga del av krigs­organisationen genom att enbart modernisera halva antalet brigader och utan att tillföra splitterskyddade fordon.

Det som nu planläggs är ett försvar som främst är avsett att kunna sändas ut på insatser utomlands. Det tycks som om huvuddelen av vår stridsvagnspark skall skrotas eller säljas, liksom stora delar av alla stridsfordon 90. Åtminstone låg detta i planerna till för bara två år sedan. Fyra bataljoner skall ges stridsförmåga medan tre kallas ”manöverbataljoner” och främst tycks utrustas för uppgifter som liknar dem vi löst i Bosnien eller i Afghanistan.

Den armé som skall vara färdigorganiserad år 2019 består alltså i bästa fall av två brigader med tjugofyra artilleripjäser. Marinen har fyra ubåtar vilket är för få för att kunna upprätthålla uthållighet i två riktningar samtidigt. Ytfartygen saknar långräckviddigt luftvärn vilket gör att de inte kan verka ute till sjöss i en hård hotmiljö. Flygvapnets reducering till högst 60 flygplan gör att frånvaron av ett effektivt luftvärnsförsvar av dess baser blir alltmer bekymmersam.

Kort sagt – det försvar vi förväntas ha organiserat 2019 är ett försvar som till nöds klarar av att sända ut och vidmakthålla en utlandsstyrka om högst 1000 soldater och ett begränsat antal flygplan. Marinens bidrag skulle kunna vara en insats av ubåtar, som fortsatt håller en hög internationell kvalitet. Om nu någon mot förmodan skulle efterfråga dem.

Mot den bakgrunden är det angeläget att granska politikernas tal om att hela Sverige skall försvaras. Fortfarande i denna stund finns inga tecken på att man avser att satsa väsentligt mer pengar på försvaret.

Det är tydligt att det försvar som i bästa fall finns på plats år 2019 enbart klarar av att ta upp ett tidmässigt mycket kort försvar av ett enda område. Det innebär helt logiskt att alla alternativ utom Stockholmsregionen högst sannolikt är på förhand uteslutna. I en osäker situation kommer ingen att våga avdela förband till någon annan del av landet. Mälardalen är idag, som genom hela vår historia, den svenska nationens kärna och dess innehav konstituerar vår överlevnad som en självständig nation.

Försvarets ringa storlek tvingar oss alltså att satsa nästan alla resurser i ett område som kanske överhuvudtaget inte får någon betydelse i en konflikt som rör kontrollen av Östersjöområdet. Där är det Gotland och i någon mån Skåne som kan komma att spela en långt mer avgörande roll. Skulle de baltiska länderna hamna i centrum för en möjlig väpnad konflikt är det troligt att både Natos och Rysslands intressen mycket tidigt kommer att inkludera Gotland och möjligen även Skånes syd- och ostkust. Områdena är av avgörande betydelse för den som vill förstärka de baltiska staternas försvar liksom för den som vill förhindra en tillförsel dit av resurser.

Vi försätter oss nu i en situation som blir problematisk runt år 2020 – 2025. Det är omöjligt att hävda att man avser att försvara Sverige och rent av hela Sverige och samtidigt fortsätta bygga vidare på en organisation som redan nu är helt otillräcklig. Med den budget som politikerna i bästa men alls inte troligaste fall är beredda att sjösätta för försvarets räkning, är det tydligt att en i huvudsak stående armé blir alldeles för liten eller alldeles för dyr.

Ett försvar av minimikaraktär skulle kunna beskrivas på följande översiktliga sätt:

Först behövs ett flygvapen om minst 100 flygplan. Minst 5-6 nya basbataljoner måste omgående organiseras för att medge en spridd basering. (Eller för att kunna ta emot flygpstridskrafter från andra länder.)

Luftvärn med lång räckvidd bör anskaffas för att skydda Gotland och för att möjliggöra att marinen kan operera ute till havs i södra Östersjön, men även för att skydda flygvapnets baser. Marinens fartyg måste ges ett adekvat luftvärn ombord.

Armén bör bestå av minst 6 mekaniserade brigader. Av dessa måste två med relativt hög beredskap finnas i Stockholmsområdet. En mekaniserad bataljon måste finnas på Gotland. Den kan ingå i den mekaniserade brigad som skall vara utgångsgrupperad i Sydsverige.

Två brigader bör i utgångsläget vara grupperade i Norrland, varav en i Norrbotten. En brigad bör finnas söder Mälaren som strategisk reserv tillsammans med den södra av de två Norrlandsbrigaderna. Det gör det möjligt att snabbt sätta in fyra brigader i Stockholm eller minst två i södra Sverige alternativt längst i norr.

Denna fältarmé måste ges en rimlig artillerikomponent, minimalt 72 pjäser jämte en ersättningsreserv. Till varje brigad bör föras en stridsvagnsbataljon om drygt 30 vagnar, dvs. runt 200 stridsvagnar totalt. Varje brigad behöver därtill c:a 90 stridsfordon av minst stridsfordon 90- kapacitet vilket totalt med viss reserv gör c:a 600 stridsfordon. Till detta kommer behov av splitterskyddade fordon för en mängd funktioner, som luftvärn, artillerieldledning, staber och många fler.

Vill man verkligen försvara landet utgör detta en minimistyrka för att hålla uppe en liten men dock gard i några tänkbara angreppsriktningar och en möjlighet att samla reserver till ett område som skulle bli invecklat i strid.

Jämfört med de 23 brigader som fanns 1994 är det en liten styrka och uthålligheten kommer att vara låg. Men den är ändå så pass stor att ingen lär vara beredd att låta den vara en till stor del stående arméstyrka. Detta är heller inte nödvändigt.

Det är ett slöseri med resurser att i dagens militärpolitiska situation vidmakthålla en sådan till stor del stående armé. Möjligen skulle man kunna hävda att delar av luftvärnsfunktionen liksom ett antal staber bör ha en något högre beredskap än andra delar av armén. Den beredskap som måste upprätthållas åvilar rimligen flygvapnet och marinen och handlar då om att avvisa kränkningar av svenskt territorium.

Den armé som krävs måste ges en god soldatutbildning, minst ett år kompletterad med specialinriktad utlandsutbildning, beroende på var man bedömer att en insats kan bli trolig. Det förband som organiseras tjänstgör sedan drygt 18 månader med två perioder utomlands (vid behov) och en period däremellan inom landet. Utlandsförbandet bör bestå till hälften av soldater som gör sin första utlandsperiod och till hälften av dem som gör sin andra period. Den stående styrkan kan troligen begränsas till högst 2000 man.

Efter de arton månaderna överförs soldaterna till landets beredskapsbrigader och utbildas där under en månad vart eller vartannat år under minst en femårsperiod. Därefter överförs förbanden till nationella reserven eller till hemvärnet där man kvarstår t.o.m. det år man fyller fyrtio.

För att säkerställa arméns rekrytering och kvalitet blir det säkert nödvändigt att återgå till en form av värnplikt, likt den som existerade innan pliktlagen upphävdes. Tillräckligt många (tiotusen?) måste inkallas till en första grundläggande soldatutbildning om fyra månader, som genomförs under tiden maj till och med augusti. Villkoren bör vara sådana att i första hand frivilliga fullgör tjänstgöringen. De som sedan tar anställning bör också när de överförs till brigaderna utbildas på ett sätt som anpassas till deras tänkbara civila studier. De förmåner som kommer dem till del bör på alla sätt vara inriktade mot att stödja civila studier eller en effektiv yrkesutbildning. De som väljer att hoppa av efter fyra månaders utbildning överförs till hemvärnet. Klarar vi inte av att bemanna en minimiorganisation måste självfallet pliktlagen användas.

Det är nödvändigt att snabbt överge den organisatoriska inriktning som nu styr försvaret, men övergången till en större krigsorganisation måste ske på ett sätt som är möjligt att genomföra. Brigaderna måste dock omgående organiseras varvid materiella och personella vakanser får fyllas efterhand som resurser kan skapas. Det materiella arv som fortfarande finns måste nyttjas fullt ut. Den personal som i dagsläget kan tänkas vara användbar måste också krigsplaceras för att efterhand bytas ut av nyutbildade soldater av högre kvalitet. Genom att förbanden organiseras blir det möjligt att i en uppkommen krissituation kalla in dem för utbildning och beredskapstjänstgöring. Detta bör förstås om möjligt undvikas genom att nyutbildning och materielanskaffning genomförs med väl övervägda prioriteringar.

Det som nu är viktigast är att överge illusionen att vi inom en snål försvarsbudget kan ställa upp ett yrkeförsvar som förmår att skapa trovärdighet åt talet om att hela Sverige skall försvaras. Någon måste berätta för regeringen att vårt land är 150 mil långt med en kust som är 240 mil och har tvåhundra flygplatser där det är möjligt att landa med mycket stora transportflygplan på överslagsmässigt minst 40 av dessa.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.