≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Helge Löfstedt

I KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018 redovisades framträdanden vid konferensen Krigsvetenskap i det 21.århundradet – slutkonferens som genomfördes i april 2018. Här följer ett kort referat av inlägget Digitaliseringen och försvarets utveckling av Bo Dahlbom som är professor i informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Här ges ett kort referat av detta inlägg och några reflexioner kring det som sades.

Det som nu föranleder en reaktion är Dahlboms avslutande slutsatser: ”… försvaret behöver se över hur man bedriver sin utbildning och forskning. Utbildning av försvarets personal sker fortfarande i särskilda specialskolor. Forskningsresurser inom försvarssektorn tillfaller fortfarande väsentligen sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskarsamhället. Som en konsekvens av detta förblir försvarssektorns kompetensförsörjning ineffektiv och kostnadskrävande.”

Starka formuleringar! Hur har då Dahlbom kommit till dessa slutsatser? Jag återkommer till detta men först ett referat av den text som föregår denna dom. Han börjar med att ansluta sig till bedömningen ”att digitaliseringen kommer att innebära lika stora förändringar av sam­hällen och deras verksamheter som en gång industrialiseringen. En trend är att digitaliseringen innebär automatisering av intellektuella arbetsuppgifter. En annan trend är att systematisering av samhället och industrisamhällets infrastruktur integreras allt mer med Internet. En tredje trend som Dahlbom nämner är global konsumtion. Därvid dominerar ett fåtal digitala jättar i USA och Kina som driver teknikutvecklingen och erbjuder tjänster som är överlägsna allt annat. Att utnyttja dessa innebär att beroendeförhållanden skapas men det blir förenat med ekonomiska och andra nackdelar om man t ex av säkerhetsskäl vill välja lokala lösningar. En fjärde trend är att data samlas in och bearbetas för att utveckla och effektivisera verksamheter av olika slag. Alla verksamheter förvandlas då: transporter, energiförsörjning och rättsväsende för att nämna några. Detta gäller naturligtvis även försvaret och cyberförsvaret framträder som en ny för­svarsgren. En femte trend som Dahlbom vill lyfta fram är att digitaliseringen driver fram plattformar för att byta information, där alla kan ”utbyta idéer, köpa, sälja, styra och ställa”. Tidigare plattformar, som industrisamhällets fabriker, var slutna system där obehöriga ej ägde tillträde. Digitaliseringens plattformar är däremot öppna, men framstår då också som ständigt övervakade. Den sjätte trenden är fortsatta mycket omfattande förändringar som är jämförbara med industrialiseringens revolutionära inverkan på samhället.

Sedan kommer Dahlbom till slutsatser för försvarets framtida utveckling. Där påminner han om att försvaret liksom andra verksamheter måste befinna sig i ständig förändring. Lätt att instämma i – knappast någon nyhet. Han fortsätter med: …”sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskar­samhället”. Detta är felaktigt. Man samverkar nationellt och internationellt.

När det gäller liknande sektorforskningsorgan i utlandet är det viktigt att samverkan åtminstone till del förutsätter att de svenska representanterna har speciella rela­tioner till försvaret. Detta bland annat för delgivning av hemlig information, men också för allmän probleminsikt. Självfallet gäller motsvarande förhållande för försvarets ”specialskolor”. Vidare: en initierad läsare vet naturligtvis att specialskolorna liksom andra sektororgan har kontakter med civila motsvarigheter. Om det skulle vara för litet samverkan fordrar det en motivering. Rimligen grundad på någon form av utvärdering och som då antyds med några ord.

I sammanhanget bör då påminnas om Björn von Sydows utredning Forskning och utveckling på försvarsområdet, SOU 2016:90. Där karakteriseras inte försvarsforskningen som ”ineffek­tiv och kostnadskrävande”. Tvärtom säger man där: ”Forskning och utveckling inom för­svarsområdet behöver förstärkas”. Dahlbom har själv hämtat viss information från denna. Men något resonemang som visar hur han kommer till rakt motsatt slutsats redovisas inte.

Avslutningsvis: Dahlbom påstår också att ”Militär kompetens förlorar allt mer av sin egenart”. De försök till motivering som framförs leder snarare till en mindre långtgående slutsats, nämligen att den militära kompetensens utveckling i hög rad påverkas av digitaliseringen. Likaså är det min tro att denna kompetens i framtiden med nödvändighet kommer att innehålla andra komponenter än dagens. Men fortfarande kommer att ha egenart. Detta i likhet med många andra professioner.

 
Helge Löfstedt är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.


Plattformar i försvaret – svar till Helge Löfstedt

av Bo Dahlbom

Jag tackar Helge Löfstedt för att han tog sig tid att inte bara läsa och reagera på, utan också skriva en kommentar till min lilla text om försvarets framtida utveckling (KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018). I min text försökte jag översiktligt peka ut några trender i den pågående digitaliseringen av betydelse för försvarets uppgifter och utformning. Löfstedt refererar dem snabbt. När han ska diskutera mina slutsatser begränsar han sig till dem som närmast verkar beröra hans egen verksamhet som forskare vid FOI. Jag får ett intryck att han snarare vill försvara professionen än diskutera digitaliseringens utmaningar.

En av trenderna beskriver en utveckling från system till plattformar och är föremål för en omfattande diskussion i de senaste årens forskning och managementlitteratur på digitaliseringsområdet. Med utgångspunkt i de spektakulära framgångarna för företag som Apple, Google, Facebook, Amazon, Alibaba, m fl, har man försökt identifiera särarten hos dessa digitala jätteföretag. De är inte (bara) välfungerande, effektiva produktionssystem med karismatiska ledare, de har inte bara mycket attraktiva produkter och tjänster, utan de har dessutom utvecklat överlägsna former för samarbete och samverkan.

Genom att erbjuda digitala plattformar som lättillgängliga och välfungerande marknadsplatser kan dessa företag dra nytta av kunder och oberoende utvecklare som bidrar med innehåll och teknik. Facebook och YouTube får sitt värde av det innehåll som skapas av kunderna. Apples telefoner fylls av tjänster från utvecklare världen över.

De digitala plattformarna möjliggör en mer effektiv användning av befintliga resurser – såväl mänskliga som materiella. Tack vare en digital plattform har Airbnb på bara ett par år blivit världens största hotellrörelse utan att äga ett enda hotell och Uber en snabbt växande taxirörelse utan att äga en enda bil. Industriföretag använder plattformarna för att ge sina kunder tjänster knutna till företagets produkter och planerar för en affär där tjänsterna blir viktigare än produkterna. Privatbilismen förvandlas till kollektiv verksamhet med bilen som tjänst tillgänglig på digitala plattformar. Ett genomgående tema i dessa förändringar är ett förlitande på befintliga resurser snarare än egenutvecklade.

På 1900-talet utövade bilindustrin, först genom Ford, senare genom Toyota, ett mycket stort inflytande över vårt sätt att organisera verksamheter. Det är inte orimligt att anta att de digitala plattformsföretagen kommer att påverka vårt sätt att organisera 2000-talets verksamheter. Vad kan detta innebära för vårt sätt att organisera det svenska försvaret? Hur kommer försvaret att förändras om det väljer att med hjälp av plattformar för samverkan och samarbete förlita sig på befintliga samhällsresurser snarare än att fortsätta bygga upp slutna, professionella system för sin verksamhet?

I min text försökte jag lite snabbt ge några exempel på områden där man kunde förvänta sig förändringar: totalförsvaret, utbildning, forskning, infrastruktur, logistik, transporter, telekommunikation och IT. Jag försökte skissa på en utveckling där försvaret med tiden blev integrerat i civilsamhället. Kanske borde jag avhållit mig från den sortens spekulationer, men min avsikt var att försöka väcka intresse för den sortens stora samhällsförändringar som kan förväntas påverka försvarets utveckling under 2000-talet.

Löfstedt reagerade på mina uttalanden om försvarets forskning och utbildning som idag i stor utsträckning bedrivs i egna institutioner. Min huvudpoäng var här att digitaliseringen kan förväntas leda till en ökande integration med övriga samhället även på dessa områden. Jag försökte i min text avhålla mig från värderingar, jag ville ju bara peka ut en trolig framtida utveckling, men det är klart att jag tagit intryck av plattformsföretagens framgångar och tror att det vore en fördel om försvaret i större utsträckning använde sig av samhällets forsknings- och utbildningsresurser i stället för att förlita sig på egna institutioner.

Att övertygande visa på denna fördel kräver en helt annan sorts argumentation och genomgång av ett tämligen komplext material. Här skulle resas frågor om för- och nackdelar med en offentlig sektor som upphandlare snarare än utförare, om stordriftsfördelar, behovet av specialisering, etc. Samtidigt är det enkelt att konstatera att dagens officersutbildning, som i stora stycken närmast liknar en samhällsvetenskaplig utbildning vid våra universitet, är mer än 20 gånger så dyr som en sådan utbildning. Man kan också konstatera att den amerikanska officersutbildningen är betydligt bättre integrerad i det allmänna universitetssystemet.

Löfstedt citerar Björn von Sydows utredning, men jag håller naturligtvis med om att ”forskning och utveckling inom försvarsområdet behöver förstärkas”. Hela min text kan läsas som en sådan uppmaning. Det jag ville ifrågasätta var ju möjligen organiseringen av den forskningen och utvecklingen. Framför allt ville jag ifrågasätta det revirtänkande som genomsyrar von Sydows utredning, till exempel den gamla ”sanningen” att försvarets teknik måste (kan) vara överlägsen civilsamhällets.

Sverige har hamnat efter i digitaliseringen. För varje dag blir det mera uppenbart hur verksamheter som krisberedskap, sjukvård, utbildning, transporter, energiförsörjning, etc., skulle kunna utvecklas och effektiviseras med hjälp av digitala plattformar och den samverkan som plattformarna möjliggör. Revirtänkande är just en viktig anledning till att utvecklingen går så långsamt. Min text var i första hand ett upprop till försvarsvänner att ta digitaliseringen på större allvar, se tydligare både dess utmaningar och möjligheter. Att utveckla försvarsmaktens digitala kompetens är en nödvändighet, men på sikt tror jag också att vi kommer att se ett mindre revirkänsligt, mer plattformsorienterat försvar.

Samhällsrevolutioner förändrar villkoren för professioner. Den industriella revolutionen gjorde slut på det medeltida skråväsendet. Den militära professionen har en lång och intressant historia. Jag är övertygad om att den har en minst lika spännande framtid, men jag tror att den framtiden inte finns i isolering från civilsamhället utan tvärtom i en allt större integration.

 
Författaren är professor i informationsteknik vid Göteborgs universitet.

Comments on this entry are closed.