≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Referat av akademisammankomsten måndagen den 21 maj 2018

av Thomas Hörberg

Försvarets utformning sker i allt väsentligt inom de ramar som försvarsberedningen föreslår. Beredningens verklighetsbeskrivning och analyser är också av stor betydelse för säkerhetspolitikens förande. Vill man förstå den omstöpning av försvaret som inleddes åren efter det kalla krigets slut finns det därför anledning att uppehålla sig vid försvarsberedningens verksamhet. Detta är vad Tommy Åkesson gjorde i sitt inträdesanförande i Akademien, vilket han givit titeln ”Omformningen av försvaret. Försvarsberedningens bedömningar 1995–2004”. Sammanfattningen nedan har i allt väsentligt gjorts med hans egna ord.

Åkesson menade att förändringen av försvaret var en av de största som ”drabbat” en militär organisation i fredstid och att försvarsberedningen, som arena för de deltagande riksdagspartierna men också som aktör, därvid haft en nyckelroll. Allt låter sig inte behandlas i ett kort anförande, och den metod Åkesson valt för att illustrera vad det rörde sig om var att diskutera hur beredningen behandlade ett antal centrala begrepp.

Säkerhetsbegreppet omdefinierades av försvarsberedningen genom att ett bredare hotperspektiv anlades. Väpnade angrepp ansågs vara osannolika, vilket innebar att besparingar kunde göras. Konfliktförebyggande och fredsfrämjande lyftes i stället fram. Den förändrade hotbilden motiverade dock fortfarande satsningar på forskning och utveckling och på försvarsindustrin.

Reformprocessen innebar att den tidigare fokuseringen på ”invasionsförsvar” ersattes med en inriktning mot ett s k modernt, flexibelt och rörligt ”insatsförsvar”, där verksamheten hade en större bredd av hot som utgångspunkt. Den säkerhetspolitiska analysen präglades av att den fortsatta globaliseringen i allt större utsträckning ansågs påverka säkerheten. En säkerhetspolitisk analys där geostrategin och militärstrategiska realiteter i praktiken försvann fick som logisk konsekvens att väpnat angrepp i praktiken avlägsnades som krav på försvarets aktuella förmåga.

Försvarsberedningen utvecklade efter hand en anpassningsdoktrin. Tanken bakom denna var att man vid behov skulle kunna förstärka, utöka, reducera eller på annat sätt förändra totalförsvaret för att möta förändrade behov. Kraven på anpassning för att kunna möta väpnat angrepp i framtiden skulle utgöra grund för Försvarsmaktens planering.

Anpassningen skulle möjliggöras av en grundläggande försvarsförmåga samt en bred kompetensbas. Tillgången till erforderlig kompetens ansågs vara den viktigaste förutsättningen för att säkerställa den långsiktiga förmågan till anpassning. Anpassningsdoktrinen motiverade också att en större insatsorganisation och vissa återtagningsreserver bibehölls.

Försvarsberedningen ansåg att grunden för det militära försvaret skulle vara förmågan till väpnad strid. Utvecklingen av Försvarsmakten behövde då inte längre kopplas till konkreta angreppsfall. Försvarsmaktens uppgifter skulle finnas inom de områden av det breda säkerhetsbegreppet som just krävde förmåga till väpnad strid – i praktiken framförallt territoriell integritet och internationella insatser.

Nätverksförsvar är ett koncept som introducerades av försvarsberedningen. Innebörden var att informations- och omvärldsuppfattning skulle bindas samman i ett nätverk så att en samlad lägesbild i nära realtid kunde spridas till staber, förband, verkanssystem och befattningshavare. Detta skulle i sin tur möjliggöra snabba och relevanta beslut. Ledningsfunktionen skulle byggas samman i ett icke-hierarkiskt nätverk mellan ledningsnivåer, vilket skulle skapa förutsättningar för ledning på den mest lämpliga nivån. Ironiskt nog kom emellertid den plattare organisationen att leda till en utrerad centralisering.

Resurserna skulle sättas samman efter behov för att lösa en specifik insats. En följd av modellen var att behovet av arméförband drastiskt nedgick. Idéerna kring nätverksförsvar kom i stor utsträckning att fokusera på olika tekniska innovationer.

De politiska beslut som väglett den stora omformningen av det svenska försvaret avslutades med försvarsbeslutet 2004. Resultatet var en liten insatsorganisation som inriktades mot internationella insatser och territoriell integritet. Insatsorganisationen som helhet mer än halverades i försvarsbeslutet 2004 och det kvarvarande mobiliserande territorialförsvaret avvecklades slutligen helt.

En väsentlig tanke i det underlag som Försvarsberedningen levererade inför 2004 års försvarsbeslut var den differentierade beredskapen, vilken innebar att de förband som behövdes och var lämpade att möta såväl ”okonventionella som konventionella hot” i det omedelbara tidsperspektivet eller för att delta i internationella insatser skulle ges en hög beredskap.

Förband avsedda för uppgifter som var kopplade till en försämrad omvärldsutveckling eller som skapade uthållighet i internationella insatser gavs en lägre beredskap. De senare var en form av resursförband, vilka i försvarsbeslutet 2004 kom att utgöra huvuddelen av insatsorganisationen.

Principen om differentierad beredskap skulle nu utgöra ett prioriteringsinstrument för att allokera resurser till de förband som gavs högst krav på användbarhet och tillgänglighet samt för att uppnå nödvändiga besparingar.

I realiteten avvecklades därmed anpassningsdoktrinen, åtminstone den del som bestod av ett reellt materiellt innehåll och därmed reell förmåga till tillväxt inom några år.

Inträdesanförandet avslutades med några överblickande reflektioner, varvid bl a framhölls att insatsorganisation 2004 inte var avsedd att använda i krig i dess traditionella betydelse. Kriget hade omvandlats till en serie insatser eller möjligtvis dueller mellan mindre förband eller vapensystem.

Det var den synen på kriget och den insatsorganisationen som via insatsorganisation 2009 blev utgångspunkten för försvarsmaktsorganisation 2015. Detta kan förklara en del av de konceptuella och organisatoriska svårigheter som utvecklingen av försvaret haft att hantera efter försvarsinriktningsbeslutet 2015, då det väpnade angreppet, inklusive mer omfattande militära operationer, åter blivit grunden för totalförsvarets utveckling.

Tommy Åkesson inledde med påpekandet att inträdesanförandet avsåg försvarsberedningen – inte försvarsbesluten. Akademiens följande diskussion indikerade dock att de aspekter som han lyfte fram i anförandet kan komma att bli nog så värdefulla även i en vidgad analys av svensk försvarspolitik.

 
Referenten är fil dr och f d kanslichef.

Comments on this entry are closed.