≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Claes Arvidsson

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.