≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Av Stefan Forss, docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin

I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.

Innan striderna bröt ut hade Ryssland avtalsvidrigt fört in betydande reguljära förband i Sydossetien. På Försvarshögskolans strategiska institution kunde vi från öppna ryska källor snabbt sluta oss till att så var fallet. Detta bekräftades av den framstående brittiske analytikern Keir Giles som publicerade en övertygande sammanställning av bland annat dessa frågor i mars i år (Who Gives the Orders in the New Russian Military?, NATO Defense College Research Paper 74, March 2012).

Mot ovanstående bakgrund är det anmärkningsvärt hur lätt det på många håll var att se Georgien som krigets anstiftare. Höga UM-tjänstemän påpekade i samband med ministeriets 90-årsfestligheter att kriget var beklagligt, men att det inte rådde något tvivel om att Georgien hade inlett eldgivningen och gått till anfall. Alexanderinstitutets forskare och medarbetare har varit än mer benägna att skjuta över skulden nästan helt på Georgien.

Nu behöver man emellertid inte längre spekulera om att höga ryska generaler och president Putin själv talat klarspråk. I ett dokumentärprogram, Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008, som sändes i ryska TV5, anklagar generalerna förra överbefälhavaren Dmitri Medvedev för både feghet och beslutsvånda rörande den slutliga anfallsordern. Bara resolut ingripande från premiärminister Putins sida räddade situationen.

”Det fanns en plan, det är ingen hemlighet menar jag, sa Putin i Kreml i en kommentar i tv. Den ryska sidan agerade utifrån den planen. Generalstaben gjorde upp planen i slutet av 2006 eller början av 2007. Jag godkände den”, sa Putin. ”Ytterligare [kan sägas] att utbildningen av den sydossetiska milisen skedde inom ramen för denna plan.” Dessa män visade sig enligt presidenten vara mycket nyttiga under konfliktens gång.

President Medvedev sade redan den 21 november 2011 att Natoländerna helt felbedömde Rysslands beslutsamhet att agera. Om vi hade tvekat 2008, skulle vi nu ha en helt annorlunda geopolitisk konstellation och talrika länder som med konstgjorda skäl velat ta sig in i Nato skulle redan vara där.

Den ryske militärexperten Pavel Felgenhauer skriver i Eurasia Daily Monitor den 9 augusti:

”Ryska fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien var i själva verket de invaderande styrkornas spjutspets och stod för en flagrant kränkning av Rysslands internationella förpliktelser; de utbildade och beväpnade de separatistiska styrkorna. Putins medgivande att den ossetiska separatistiska milisen fungerade som en integrerad del i den ryska militära planen överför på den ryska militären och landets politiska ledare det juridiska ansvaret för [separatisternas] etniska utrensningar mot georgisk civilbefolkning, [nidingsdåd] och massiv plundring i och utanför Sydossetien. Putins medgivande … ifrågasätter integriteten i den oberoende rapport som skrevs av schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini och som anklagade georgierna för att ha börjat kriget och attackerat de ryska ”fredsbevararna”, vilket enligt Tagliavini motiverade en rysk militär respons.”

Den som utrikesminister oerfarne Alexander Stubb gjorde en första offentlig analys av Georgienkriget i sitt tal till Finlands ambassadörer den 25 augusti 2008. Han formulerade tre teser kring datumet 080808: Georgienkriget är en vändpunkt i internationell politik och innebär en ny utmaning för den internationella säkerhetsordningen samt inverkar på Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agenda:

”Nu har Ryssland både vilja och förmåga att använda militär styrka som ett utrikespolitiskt medel. Den andra betydelsefulla förändringen för rättfärdigandet av en aggressiv politik är den nya doktrinen om rätten att skydda ryska medborgare bosatta i utlandet. Det är omöjligt att tänka sig att dessa faktorer inte skulle beaktas fullt ut i Finland.”

I ljuset av den nya information från Ryssland som nu blivit tillgänglig, var Stubbs lägesbedömning bra och skulle ha tjänat som en god grund för en sund Rysslandspolitik i Europa. Att så inte blev fallet berodde mest på den undfallenhetspolitik som de stora länderna i EU och Nato föredrog. Stora ansträngningar gjordes för att ”förstå” Ryssland och bagatellisera krigets betydelse.

På hemmaplan formulerade främst presidenten Rysslandspolitiken och utrikesministern kunde inte hävda sin hållning. Vissa politiker, forskare och diplomater samt övriga beundrare av VSB-erans neutralitetspolitik tog emot Stubbs analys med bestörtning. Alexanderinstitutets chef Markku Kivinen sade ofta i offentligheten att de uttalanden som utrikesminister Stubb gjorde i augusti 2008 lyckligtvis inte motsvarade presidentens eller statsministerns hållning.

Finland lämnade neutralitetspolitiken för länge sedan och har förbundit sig till EU:s solidaritetspolitik. Därför är det anmärkningsvärt att det alltjämt finns de som ser backspegeln som redskapet att finna Finlands rätta kurs. Att acceptera intressesfärstänkande och lägga sig platt är dock inget alternativ längre. Vårt land har haft tillräckligt av geo­politiskt betingad isolering och utsatthet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • ”I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.”

    Nyhetsrapporteringen var svag i Sverige, jag visste i stort sett bara att det var krig. Men en sak framkom vare sig det var Putins plan eller inte. Det var att mot den Sydossetiska huvudstaden Tskhinvali så artilleribesköt Sakashvilis trupper staden, följt av ett spärrande av stadens utfarter med stridsvagnar, eller om ordningen var tvärtom. Är detta sant, helt bortsett från att Sakashvili blev lurad? Och om det är sant, i vilken ordning hände detta? Media blev lika lurad och jag förlitade mig på dem, även utländsk media. I Sverige, för försvarets del, tycks det fortfarande ha varit ”en svensk tiger” som gällde, för det kom inte ett enda uttalande om vad som hände från dem. I ljuset av Putins erkännanden anser jag att Ryssland ska botgöra Georgien eller erkänna att dem är en skurkstat och sluta låtsas att dem är en demokrati.

    Roger Klang.