av Frank Rosenius

Medan det blir alltmer uppenbart kring obalanser i våra säkerhetslösningar har debatten om försvarspolitiken accelererat. Till och med i valrörelsen får försvarsdebatten plats.

Detta är också förståeligt – med det som skett säkerhetspolitiskt, försvarspolitiskt, tekniskt och försvarsstrukturmässigt under de senaste 20 åren bör man ha en viss ödmjukhet inför uppgiften att genomföra så stora förändringar som skett och sker. Dock och tyvärr undviks en del kritiska frågeställningar.

Utmaningar i all försvarsplanering är att framtiden är genuint oviss och det finns begränsade möjligheter till att bygga utvecklingen på evidensbaserat underlag. Våra 200 år av fred och alliansavhållsamhet förstärker detta. De accelererande utmaningarna i form av hot, risker och möjligheter gör inte planeringsuppgiften enklare. I den processen finns några frågeställningar som ligger vid sidan om de vanliga och som har stor betydelse för planeringen, men har svårt att hamna i focus.

Det jag vill lyfta fram är (1) långsiktigt hållbar ekonomimodell regering – försvarsmakt (FM), (2) när blir ett försvarsbeslut inadekvat samt (3) försvarsmaktens ansvar att planera det möjliga.

När det gäller resurstilldelning till försvaret har många olika ekonomiska planeringsmodeller tillämpats genom åren. I de modeller som prövats finns det enligt min mening i princip en entydig erfarenhet – det finns inget försvarsbeslut sedan 70-talet som lyckats skapa den försvarsmakt politiker och försvarsmakt varit överens om vid beslutstillfället. Ekonomin har aldrig räckt till. Inte sällan har detta inträffat redan efter något eller ett par år efter beslut. 1998 fattades det redan miljarder två år efter försvarsbeslutet, bl a beroende på nya budgetregler. I år kan man läsa i en FOI-rapport att utlovade budgetförstärkningar redan har övergått till minussiffror pga tillämpat system för priskompensation.

Jag menar att detta är förödande för samarbetsklimatet regering – FM rörande en så för samhället central fråga som vår försvarsförmåga. Ständiga ordväxlingar om orsak och verkan. Vi vet – också evidensbaserat – att bl a prisutvecklingen för försvarsmateriel är högre än produkter för civila ändamål. Någon form av långsiktig lösning måste fram. Försvarsberedningen tar inte upp frågan och FM verkar publikt passa i frågan. Jag anser att bollen primärt ligger hos regeringen. För att komma bort från de problem som vidlåder försvarsbeslutens cykler i detta avseende, föreslår jag att man gör en radikal genomlysning av problemkomplexet. Att låta indexsystemet regleras av en ”oberoende organisation” eller urfasas och ersättas av en fast procentenhet av något av statsbudgeten eller BNP, kan vara ett par vägar att pröva. Är det inte värt ett nytänk att komma bort från årtionden av upprörda röster och braskande rubriker. För mig innebär detta inte någon glättad resa för FM – under aktuell försvarsbeslutsperiod har FM ledning att följa avtalet eller avgå.

En annan fråga av betydelse för försvarsplanering är hur stor avvikelse kan tillåtas mellan ett försvarsbesluts inriktning och möjligheter till genomförande innan beslutet måste omprövas. Idag är det uppenbart att 2009 års försvarsbeslut inte kan nås och det kan också diskuteras om det är den bästa vägen att gå. Försvarsberedningen slår fast i sina senaste två rapporter att 2009 års inriktning fullföljs trots bl a miljardbrister inom materielanskaffningen, att det nordiska samarbetet havererat med Norges uttåg, Rysslands aggression i Ukraina samt ifrågasättandet av personalförsörjningen till FM. Lägg till att regeringen vid sidan om försvarsbeslutet utökar antalet flygplan, ubåtar, nyanskaffar kryssningsrobotar och luftförsvarsmissiler. Vad finns kvar av 2009 års försvarsbeslut? Vi har en tendens att sent anpassa FM’s uppgifter på allvarliga omvärldshändelser – vi gjorde det inte i mitten av 80-talet med sovjetiska beredskapshöjningar och ubåtsintrång och inte nu med utvecklingen i Ryssland. Först om ett antal år skall vi höja vår förmåga. Mitt förslag är att ta ett rejält omtag i hela försvarsplaneringen – gör nödvändiga justeringar mht det aktuella läget men genomför samtidigt en översyn av hela planeringsprocessen och hitta en hållbar formel för ekonomistyrningen samt en gradvis övergång till en FM anpassad till vad ett litet land förmår. Nu kämpar vi fortfarande med att få en gammal kalla krigs-struktur att fungera med otillräckliga resurser. Våga ställa nya frågor!

Slutligen – försvarsmaktens roll i det läge som uppstått behöver kommenteras. Vad är det som förmår FM att år efter år lämna underlag och sedan få beslut som man med övertydlig erfarenhet vet inte kommer att kunna genomföras. Ledamoten Gyllensporre skriver ett mycket läsvärt inträdesanförande i Handlingar och Tidskrift 2/2014 – han är också FM planeringschef. Där anför han bl a att ”Tillståndet i planeringen är bättre än någon gång tidigare efter det kalla kriget”. Läget idag talar om motsatsen. Det är FOI och inte FM som kunnat klarlägga att utlovade budgetförstärkningar blir minus i stället. Det är regeringen som kommer med besked om andra avvägningar – nästan inget av de tillägg regeringen avser besluta om återfanns i FM planeringsunderlag i oktober. Detta sagt har FM varit tydlig med att 2009 års försvarsbeslut inte kan genomföras utan avsevärda budgetförstärkningar – siffror i storleksordningen 4 – 5 mdr per år har nämnts. Men sammantaget vad FM säger och med regeringens aviserade utökningar ser vi framför oss ett ytterligare ökat avstånd mellan mål och medel. En fråga som infinner sig – när kommer FM säga ifrån? Hur stor avvikelse mellan mål och medel kan FM ledning acceptera utan at ta konsekvenserna? När blir planeringen trovärdig?

Det lär inte bli någon rättelse i de tre frågeställningar jag anmält förrän den politiska ledningen och FM vill ha en mera realistisk planering och är beredda att ta konsekvenserna av detta. Det är hög tid att ta in även obekväma frågor i planeringsprocessen.