≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Mats Bergquist

Ända sedan andra världskriget, som trots segern över axelmakterna de facto innebar slutet på Storbritanniens roll som global stormakt, har landet ändå kunnat ”punch above its weight”. Åren efter kriget måste det svårt skuldsatta Förenade kungariket successivt slå till reträtt från sina positioner ”East of Suez” som frasen lydde, till dagens förenade kungarike med enstaka små besittningar i tredje världen. Men fortsatt innehav av kärnvapen, en mindre men effektiv konventionell militär kapacitet, permanent plats i FN:s säkerhetsråd, en professionell diplomati, samväldet och den mjuka makt som det engelska språket och BBC medfört, har London länge spelat en större roll än dess specifika vikt egentligen motiverat.

Denna roll upptog Tony Blair, premiärminister 1997-2007, och även hans efterträdare Gordon Brown, 2007-2010, i hög grad och ledde till slut till det i alla avseenden kostsamma kriget i Irak och ekonomiska problem. Detta förde i sin tur de konservativa, i koalition med liberaldemokraterna, till makten efter valet 2010. Den nya regeringens främsta uppgift blev att söka få ordning på den offentliga ekonomin. Den nye premiärministern David Cameron saknade i likhet med de allra flesta av sina kollegor – labour hade ju suttit vid makten i 13 år – regeringserfarenhet. Detta hade dock inte hindrat Tony Blair, som inte heller varit minister tidigare, från att med liv och lust kasta sig in i den internationella politiken. Han spelade en avgörande roll i Kosovokrisen 1999, i Sierra Leone 2000 och som koalitionspartner i Irak från 2003.  Han höjde dessutom Storbritanniens profil i EU högst avsevärt.

Men David Cameron har spelat en betydligt mindre internationell roll än praktiskt taget alla sina efterkrigstida företrädare, vilket han ibland kritiserats för. När han 2013 sökte mandat hos parlamentet för att delta i flygbombningarna mot Assadregimen ledde detta till ett förödmjukande nederlag, vilket säkert inte ökade hans iver att agera på den globala scenen. De krympande resurserna för försvaret, som alltid varit en stark brittisk gren, spelade säkert också en roll i hans försiktighet. Han har i det stora hela nöjt sig med att söka hantera den alltid i Storbritannien besvärliga relationen till EU.

Här har han alltid att räkna med att upp emot 30 % av parlamentsgruppen avskyr EU och vill lämna unionen. Det konservativa partiet har alltid haft ett ambivalent förhållande till den europeiska kontinenten; denna skepsis är dessutom inte begränsad till detta parti. En del anser att medlemskapet i unionen är en begränsande faktor i brittisk utrikespolitik, medan andra ser EU som en klåfingrig byråkrati som hela tiden söker underminera det grundläggande elementet i brittisk konstitutionell teori, nämligen underhusets absoluta suveränitet. När premiärminister Harold Macmillan 1961 något överraskande sökte medlemskap i EEC, men 1963 veterades av general de Gaulle, var syftet flerfaldigt. Ett var att ge den brittiska ekonomin en välbehövlig skjuts, ett annat att verka för frihandel, ett tredje att söka hindra att gemenskapen utvecklades till en europeisk superstat. Det brittiska inflytandet blev i skuggan av den fransk-tyska axeln ganska begränsat till dess Tony Blair blev premiärminister 1997. Men under Cameron har inflytandet igen blivit mindre.

Man kan förstå att David Cameron till slut tröttnade på det oupphörliga krypskyttet från de egna partivännerna mot regeringens EU-politik och kungjorde att han avsåg utlysa en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta medlemskap i unionen. Denna kommer nu kanske att äga rum redan i sommar och inte 2017 som först nämndes. Härmed har David Cameron satt allt på ett kort. Inledningsvis trodde han väl att han utan vidare skulle kunna ro hem denna omröstning. En sådan ägde ju rum 1975, kort efter landets inträde i EEC som det då hette, och gav en solid majoritet för att stanna, trots att opinionsundersökningar före visade något annat. Cameron och hans inflytelserike finansminister George Osborne räknade rimligen med ett liknande utfall fyrtio år senare. Det är trots allt lättare stanna kvar och ta det säkra före det osäkra än att kasta sig ut i det okända. Britterna skulle nog i valbåset inse att landet tillhör Europa och att livet utanför unionen skulle bli ensamt, desto mera som USA livligt understöder fortsatt medlemskap.

Men den negativa opinionen mot EU har vuxit inte minst som en följd av flyktingkrisen, nejsidan har skaffat sig ett organisatoriskt försprång, och utgången tycks inte så säker längre, även om de flesta analytiker ändå tror på ett ja. I någon mån beror det på vad Cameron kan visa upp att han fått från EU i sina försök att skapa en särställning i gemenskapen. Det ligger rimligen i EU:s intresse att Storbritannien stannar kvar, men medlemsstaterna är naturligtvis inte beredda att gå hur långt som helst i vad avser specialregler för London, i synnerhet inte om de brittiska önskemålen skulle kräva fördragsändringar, vilket är komplicerat. De brittiska förhandlingskraven, ett allmänt undantag från vidare politisk integration, förbättringar av konkurrensmiljön, extra skydd för Londons ställning som finanscentrum samt vissa begränsningar i den fria rörligheten, låter ju inte omstörtande. Problemet är förstås att EU-kritikerna inte kommer att bli nöjda, vad än David Cameron kan räkna in som förhandlingsvinster. De vill alltid ha mer.

Det är mycket som står på spel i årets omröstning. Det rör inte enbart Storbritanniens ställning i Europa. Det handlar också om hur ett EU utan detta land skulle utvecklas. Den tyska regeringen är rimligen beredd att gå ganska långt för att behålla London i unionen, men vad säger resten av medlemmarna, inte minst de nya som haft glädje av den t ex den fria rörligheten av arbetskraft? Ett EU utan Storbritannien blir ännu mera tyskdominerat. Angela Merkel och hennes efterträdare skulle således egentligen på fredlig väg uppnå vad de två världskrigen handlat om, nämligen tysk dominans över kontinenten. En historisk ironi som den kontroversielle brittiske historikern Niall Ferguson redan noterade i sin ”The Pity of War” (1999).

Om folkomröstningen i sommar skulle leda till ett brittiskt utträde – som säkert också skulle medföra komplicerade förhandlingar – kan man anta att Skottlands regering kommer att driva fram en ny omröstning om självständighet och utträde ur det förenade kungariket och ha goda chanser att vinna; Skottland är mera EU-vänligt än resten av Storbritannien. Det kan också hända att Nordirland då kan vilja arrangera en omröstning om samma sak. Även om England står för 5/6 av folkmängden skulle ett rump-England plus sannolikt Wales rimligen få avsevärt mindre specifik vikt än den nuvarande staten och därmed bli mindre betydelsefull för USA som allierad, men samtidigt mera beroende av Washington.

Storbritanniens medlemskap i unionen är således en fråga om ”grand strategy” och ett utträde skulle innebära ett strategiskt skifte i europeisk och internationell politik. Vi skulle själva ha anledning behöva fundera på vår position i EU, som i många frågor tenderar att likna Londons. Geopolitiskt ligger ju både Storbritannien och Sverige aningen ”off” i förhållande till kontinentalstaterna som har en annan historia. Även om ingen verkligt allvarlig utträdesdebatt är att vänta här, kommer olika röster ändå att resa möjligheten och påminna oss om att även vår relation till unionen förblir ömtålig.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.