≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Hur kan EU skapa en sammanhållen och långsiktig politik inför den långa rad av konflikter av olika slag som nu omger Europa? Eller har med 28 medlemmar heterogeniteten inom organisationen gått alltför långt för att EU ska kunna tala med en röst?

I närmare tio år har man talat om en åternationalisering inom EU i betydelsen att initiativen alltmer kommer från enskilda länder snarare än från EU:s institutioner. Bland de orsaker som nämnts är bristen på starka ledare i Europa, liksom att utvidgningen gjort organisationen alltför stor. Genom Lissabonfördraget har man försökt öka effektiviteten och styrkan i EU:s säkerhetspolitik och samtidigt komma åt den interna rivaliteten mellan institutionerna. Sålunda inrättades den diplomatiska tjänsten ledd av den höga representanten. Samtidigt är det uppenbart att de 28 medlemsstaterna inte vill släppa ifrån sig möjligheten att påverka EU:s säkerhetspolitik: enskilda länder kan fortfarande mycket enkelt genom att använda sitt veto stoppa ett förslag. Kraven på EU:s ledare är därmed stora: dels att bemästra problemen och dels att övertyga alla de 28 medlemsländerna om det kloka i sin politik.

Kärnan och direktoratet

EU bygger på att medlemmarna tror på idén bakom organisationen. Kärnan har sedan tillkomsten varit försoningen mellan Frankrike och Tyskland efter andra världskriget och det fransk-tyska samarbetet har setts som motorn i EU-samarbetet. I dag är utmaningarna stora även mellan dessa två, vars samarbete ursprungligen byggde på en form av fransk-tysk jämvikt. I botten fanns en deal: Frankrike gav Tyskland möjligheten att återknyta till Europa men till ett pris att ofta ge vika inför franska förslag. I den följande utvecklingen av unionen har vid många tillfällen fransmännen refererat till den fransk-tyska jämvikten som en förutsättning för en fortsatt harmoni. Röstfördelningen inom rådet, parlamentets pendlande till Strasbourg mm ligger för dem i dessa vågskålar. Förhoppningen att med eurons hjälp få kontroll över den starka tyska ekonomin var också en faktor. Under de senaste tio åren har emellertid det mesta gått fransmännen emot. Trots euron och dess institutioner är det Tyskland som dominerar den europeiska ekonomin. Nyligen har Frankrike också tvingats utstå en rad förödmjukelser på grund av alla turerna om den franska budgeten och Tysklands vägran att släppa till investeringsfonder för att hjälpa till, den öppna misstron mot Pierre Moscovici, den franske kommissionären för ekonomiska och finansiella frågor etc. Pressen på Frankrike att inte leverera Mistralfartygen till Ryssland är enorm samtidigt som landet är i stort behov av de pengar som försäljningen inbringar.

I denna situation kan man som många gånger förr se hur fransmän och tyskar gör sitt yttersta för att hålla samarbetsprocessen vid liv, den process som båda länderna är beroende av. Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier har sökt släta över finansminister Wolfgang Schäubles hårda ord om Frankrike och föreslår nu tillsammans med sin franske kollega Laurent Fabius ett ökat utrikespolitiskt samarbete mellan de två länderna.

Med en tysk-fransk motor som trots problem ändå fungerar ser de två ändå inte motorn som tillräckligt stark. I det tredje stora landet inom EU, Storbritannien, finns dock inget intresse. I stället tycks premiärminister David Cameron utöva en farlig balansgång, vilket kan leda till att landet, mot hans vilja, lämnar EU. I sin strävan att behålla stödet från den egna befolkningen, inklusive UKIP-partiet och Tory-partiets egna euroskeptiker, avlägsnar sig Cameron alltmer från sina europeiska kolleger. De senaste tvistefrågan och den som framför allt fått Angela Merkel att reagera hårt och ifrågasätta om Storbritannien ska vara kvar i EU gäller landets krav på att den fria rörligheten bör tas bort. Här står Cameron klämd mellan en av hörnstenarna inom EU och en egen hård EU-skeptisk opinion, som i hög grad fokuserar på denna fråga.

Det gamla s k direktoratet mellan de tre stora som man ibland tidigare sett finns inte längre. I stället för Storbritannien har Polen kommit att ingå i samarbete med Tyskland och Frankrike i vad som kallas Weimartriangeln. Att Polen fått allt större tyngd i Europa ses bl a genom att den tyske presidenten Gauck, liksom också Jens Stoltenberg, ny generalsekreterare i NATO, valde Polen som det första land de besökte efter tillträdet. Polen kommer sannolikt att spela en allt starkare roll i Europa och därmed kommer också EU:s tyngdpunkt och intressen att röra sig österut.

Samtidigt är EU beroende av att andra länder än de stora känner sig delaktiga i processen. I dag är EU:s försonings- och fredstanke i stort sett bortglömd och i stället har det i hög grad blivit en intresseorganisation. Men därutöver är också EU byggd på vissa värden. Att balansera alla medlemmars intressen med tanke också på dessa värden är ingen lätt uppgift.

Sammanhållningen inför kriserna

Kriser ställer EU på hårda prov. De flesta kriser drabbar medlemsländer med olika kraft, beroende på geografisk närhet respektive avstånd eller på grund av sårbarhet av olika slag. I den pågående konflikten med Ryssland spelar geografin en viss roll men dessutom är det framför allt energifrågan liksom handel och andra ekonomiska relationer som har gjort en gemensam linje svår.

EU har lyckats få enighet kring sanktionerna mot Ryssland, mycket på grund av det ledarskap som Angela Merkel utövat, inte minst inom det egna landet. Inom EU finns emellertid en rad länder som på olika sätt bryter mot den sammanhållning som man söker i dessa frågor. Till en del gäller detta energiområdet, där flera länder bryter den gemensamma EU-linjen. Senast är det Ungern, vars parlament nyss har tillstyrkt en ny lagstiftning ämnad att kringgå EU-lag för att öppna för byggandet av South Stream. Denna gasledning, i vilken Gazprom är en stor ägare, är inte förenlig med EU:s regler eftersom den inte ger tillgång för andra gasleverantörer. Ledningen är tänkt att undvika Ukraina genom att passera via Svarta Havet, därefter Bulgarien och vidare genom Serbien till Ungern. Tidigare har Bulgarien förklarat sig villigt att medverka till South Stream men efter press från EU tvingats backa. Serbien, det tredje berörda landet, tog för några månader sedan entusiastiskt emot Vladimir Putin. Detta lands hållning är inte heller oviktig i ett EU-sammanhang, eftersom Serbien nu är kandidatland till EU.

Därmed är emellertid inte listan komplett. Andra exempel är Cypern och Österrike. Cyperns ekonomi är till stor del kontrollerad av ryska intressen, vilket lett till ett mycket starkt ryskt inflytande generellt. I Österrike är man också positiv till South Stream och Österrike har liksom Serbien under sommaren tagit emot Putin med stor hjärtlighet. De österrikisk-ryska affärsförbindelserna är många och man ser inte behovet av att minska beroendet av rysk energi.

Organisationens roll

Vilka möjligheter har då de nytillträdda EU-ledarna att genomföra åtgärder som är i hela EU:s intresse och i enlighet med EU:s värdegrund?

Själva urvalsprocessen tyder på att Jean-Claude Junckers, Donald Tusks och Federica Mogherinis makt att förändra och leda blir begränsad. De är alla utsedda för att de representerar ett land eller ett parti snarare än för att deras visioner och kapacitet är överlägsna andra kandidaters. Den makt de har är också begränsad, vilket säkert också är i enlighet med medlemsstaternas önskningar. Detta betyder ingalunda att de inte kan komma att överraska med kreativa lösningar, talang att finna bra kompromisser och fungera som effektiva makthavare bakom kulisserna. Den viktigaste rollen spelas ändå av Europeiska rådet, som tar de viktigaste besluten, och den viktigaste ledaren under överskådlig tid kommer att vara Angela Merkel, i kraft av Tysklands makt och sin egen förmåga. På dem – men också på alla medlemsländer – vilar ett stort ansvar och en mycket svår uppgift.

Gunilla Herolf

av David Bergman

Finns det någon lagkapten inom fotboll som skulle ställa upp sitt lag med elva målvakter och peppa dessa att förlora med så få mål som möjligt? Förhoppningsvis inte. Det finns sannolikt inte heller någon boxare som skulle träna inför en fight med målet att hålla ut minst en rond innan han ger upp eller blir knockad?

Men ibland är verkligheten inte långt ifrån dessa liknelser. För en tid sedan myntades termen ‘enveckas-försvar’ i en debatt om hur lång tid det skulle ta innan vi blev besegrade i en militär konflikt. Att försvara landet mot en angripare på en plats i en vecka har blivit något av ett mantra och en ankringspunkt i debatten.

Det finns dock ett stort grundläggande fel i debatten om enveckasförsvaret. När blev måttstocken för vår militära förmåga hur lång tid det tar innan vi blir besegrade? Om försvarsanslagen höjs för att vi skall kunna hålla ut i två veckor innan vi dör, ska vi då anse oss nöjda? Borde inte alternativet ’att vinna’ vara det självklara målet i diskussioner om vår militära förmåga?

En annan del av diskussionen har gällt förmågan att ta emot militär hjälp. Men under min militära karriär har metoden att lägga sig ner och ropa på hjälp aldrig framhållits som särskilt framgångsrik i militära konflikter. Bara själva ordvalet att kunna ta emot ’militär’ hjälp är olycklig då det kan tolkas som att vi skulle borträkna oss själva från den kategorin. Och en allians betyder just ’gemensam överenskommelse’ där den hjälp vi förväntar oss av andra måste kunna erbjudas tillbaka, inte – som en kollega så väl uttryckte sig – ”Vi för ingen, alla för oss!”

Någonstans på vägen har den svenska försvarsdebatten glidit in i en nederlagsdoktrin där graden av förlust blivit ett mått på framgång och ”ropa på hjälp” blivit en accepterad militär lösning.

Psykologin i det hela är väldigt enkel. En vilja att vinna ökar en människas förmåga och chans att överleva. Erfarenheter från allvarliga olyckor, naturkatastrofer och krigszoner visar gång på gång att viljan att vinna kan få människan att överkomma det till synes omöjliga, medan en inställning som resignerat för nederlag föga förvånande leder till just nederlag. Det är bland annat på grund av detta som taktiken understryker vikten av ett offensivt handlande, att bibehålla initiativet samt att ett avgörande endast kan nås genom anfall.

Den skeptiske påpekar sannolikt snabbt att enbart viljan att vinna inte kan lösa faktiska problem eller för den delen höja en alltför liten numerär, vilket självklart är rätt i sak. Vi kommer inte att vinna bara på vilja, men vi kommer garanterat att förlora utan. Krigshistorien bjuder många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt för honom att det avskräckt från framtida aggressioner.

Den 4 juni 1940 talade Winston Churchill inför parlamentet. Efter det stora nederlaget i Frankrike, evakueringen från Dunquerque och i skuggan av invasionshotet av Nazi-Tyskland var detta en av rikets mörkaste stunder. Kanske var det just därför han talade om hopp, beslutsamhet och om seger till varje pris. Hur hade historien skrivits om hans tal förkunnat att han kunde försvara landet på en plats i en vecka mot en angripare? Det sägs även att när den Vietnamesiske generalen Võ Nguyên Giáp fick frågan av en journalist vad hemligheten bakom hans framgång var lär han oförstående ha svarat: ”Man måste bara vinna. Man måste absolut vinna.”

Det är glädjande att försvarsfrågan debatteras, men kan vi diskutera ett ”Enveckasförsvar” i termer om hur lång tid det skulle ta för oss att besegra en motståndare? Krig har avgjorts på kortare tid än så, varför skulle vi nöja oss med att behöva en hel vecka?

av Frank Rosenius

Medan det blir alltmer uppenbart kring obalanser i våra säkerhetslösningar har debatten om försvarspolitiken accelererat. Till och med i valrörelsen får försvarsdebatten plats.

Detta är också förståeligt – med det som skett säkerhetspolitiskt, försvarspolitiskt, tekniskt och försvarsstrukturmässigt under de senaste 20 åren bör man ha en viss ödmjukhet inför uppgiften att genomföra så stora förändringar som skett och sker. Dock och tyvärr undviks en del kritiska frågeställningar.

Utmaningar i all försvarsplanering är att framtiden är genuint oviss och det finns begränsade möjligheter till att bygga utvecklingen på evidensbaserat underlag. Våra 200 år av fred och alliansavhållsamhet förstärker detta. De accelererande utmaningarna i form av hot, risker och möjligheter gör inte planeringsuppgiften enklare. I den processen finns några frågeställningar som ligger vid sidan om de vanliga och som har stor betydelse för planeringen, men har svårt att hamna i focus.

Det jag vill lyfta fram är (1) långsiktigt hållbar ekonomimodell regering – försvarsmakt (FM), (2) när blir ett försvarsbeslut inadekvat samt (3) försvarsmaktens ansvar att planera det möjliga.

När det gäller resurstilldelning till försvaret har många olika ekonomiska planeringsmodeller tillämpats genom åren. I de modeller som prövats finns det enligt min mening i princip en entydig erfarenhet – det finns inget försvarsbeslut sedan 70-talet som lyckats skapa den försvarsmakt politiker och försvarsmakt varit överens om vid beslutstillfället. Ekonomin har aldrig räckt till. Inte sällan har detta inträffat redan efter något eller ett par år efter beslut. 1998 fattades det redan miljarder två år efter försvarsbeslutet, bl a beroende på nya budgetregler. I år kan man läsa i en FOI-rapport att utlovade budgetförstärkningar redan har övergått till minussiffror pga tillämpat system för priskompensation.

Jag menar att detta är förödande för samarbetsklimatet regering – FM rörande en så för samhället central fråga som vår försvarsförmåga. Ständiga ordväxlingar om orsak och verkan. Vi vet – också evidensbaserat – att bl a prisutvecklingen för försvarsmateriel är högre än produkter för civila ändamål. Någon form av långsiktig lösning måste fram. Försvarsberedningen tar inte upp frågan och FM verkar publikt passa i frågan. Jag anser att bollen primärt ligger hos regeringen. För att komma bort från de problem som vidlåder försvarsbeslutens cykler i detta avseende, föreslår jag att man gör en radikal genomlysning av problemkomplexet. Att låta indexsystemet regleras av en ”oberoende organisation” eller urfasas och ersättas av en fast procentenhet av något av statsbudgeten eller BNP, kan vara ett par vägar att pröva. Är det inte värt ett nytänk att komma bort från årtionden av upprörda röster och braskande rubriker. För mig innebär detta inte någon glättad resa för FM – under aktuell försvarsbeslutsperiod har FM ledning att följa avtalet eller avgå.

En annan fråga av betydelse för försvarsplanering är hur stor avvikelse kan tillåtas mellan ett försvarsbesluts inriktning och möjligheter till genomförande innan beslutet måste omprövas. Idag är det uppenbart att 2009 års försvarsbeslut inte kan nås och det kan också diskuteras om det är den bästa vägen att gå. Försvarsberedningen slår fast i sina senaste två rapporter att 2009 års inriktning fullföljs trots bl a miljardbrister inom materielanskaffningen, att det nordiska samarbetet havererat med Norges uttåg, Rysslands aggression i Ukraina samt ifrågasättandet av personalförsörjningen till FM. Lägg till att regeringen vid sidan om försvarsbeslutet utökar antalet flygplan, ubåtar, nyanskaffar kryssningsrobotar och luftförsvarsmissiler. Vad finns kvar av 2009 års försvarsbeslut? Vi har en tendens att sent anpassa FM’s uppgifter på allvarliga omvärldshändelser – vi gjorde det inte i mitten av 80-talet med sovjetiska beredskapshöjningar och ubåtsintrång och inte nu med utvecklingen i Ryssland. Först om ett antal år skall vi höja vår förmåga. Mitt förslag är att ta ett rejält omtag i hela försvarsplaneringen – gör nödvändiga justeringar mht det aktuella läget men genomför samtidigt en översyn av hela planeringsprocessen och hitta en hållbar formel för ekonomistyrningen samt en gradvis övergång till en FM anpassad till vad ett litet land förmår. Nu kämpar vi fortfarande med att få en gammal kalla krigs-struktur att fungera med otillräckliga resurser. Våga ställa nya frågor!

Slutligen – försvarsmaktens roll i det läge som uppstått behöver kommenteras. Vad är det som förmår FM att år efter år lämna underlag och sedan få beslut som man med övertydlig erfarenhet vet inte kommer att kunna genomföras. Ledamoten Gyllensporre skriver ett mycket läsvärt inträdesanförande i Handlingar och Tidskrift 2/2014 – han är också FM planeringschef. Där anför han bl a att ”Tillståndet i planeringen är bättre än någon gång tidigare efter det kalla kriget”. Läget idag talar om motsatsen. Det är FOI och inte FM som kunnat klarlägga att utlovade budgetförstärkningar blir minus i stället. Det är regeringen som kommer med besked om andra avvägningar – nästan inget av de tillägg regeringen avser besluta om återfanns i FM planeringsunderlag i oktober. Detta sagt har FM varit tydlig med att 2009 års försvarsbeslut inte kan genomföras utan avsevärda budgetförstärkningar – siffror i storleksordningen 4 – 5 mdr per år har nämnts. Men sammantaget vad FM säger och med regeringens aviserade utökningar ser vi framför oss ett ytterligare ökat avstånd mellan mål och medel. En fråga som infinner sig – när kommer FM säga ifrån? Hur stor avvikelse mellan mål och medel kan FM ledning acceptera utan at ta konsekvenserna? När blir planeringen trovärdig?

Det lär inte bli någon rättelse i de tre frågeställningar jag anmält förrän den politiska ledningen och FM vill ha en mera realistisk planering och är beredda att ta konsekvenserna av detta. Det är hög tid att ta in även obekväma frågor i planeringsprocessen.

av Cindy Sturesson

En semestermorgon vaknar jag upp i Köpenhamn och hör ett ljud som jag yrvaket tolkar som Danmarks motsvarighet till ”Hesa Fredrik”, d v s viktigt meddelande till allmänheten (VMA). Det var det inte, men det sätter igång mina tankar. Vet människor i allmänhet idag vad VMA betyder och innebär?

Hesa Fredrik ska varna oss om kriser eller fara, vilket kan handla om allt från akuta hotsituationer som krig, allvarliga bränder, gasutsläpp, akuta hot mot vattenförsörjningen med mera.

Instruktionen är att om man hör varningssignaler vid någon annan tidpunkt än de angivna (fyra ggr/år, den första helgfria måndagen i mars, juni, september och december) ska man bege sig inomhus, stänga dörrar, fönster och ventilation och lyssna på Sveriges Radio P4 för mer information. När faran är över ska signalen – faran över – sändas, d v s en 30 sekunder lång sammanhängande signal. När väl den signalen ljuder kan vi andas ut men hur hanterar vi informationen? Hur god är vår beredskap?

Bränder är t ex inte osannolika i sommartider av flera skäl och nyligen utbröt en brand i Fyndlagret på Åsbyvägen i Malung. VMA utfärdades förstås och branden var relativt snabbt under kontroll.

Jag är helt övertygad om att ”Hesa Fredrik” gör sitt jobb och att när något händer vet även de som eventuellt kan drabbas vad hans heshet handlar om. Trots det vill jag slå ett slag för mer information om ”Hesa Fredrik” och denna krönika är ett försök att göra det. Även om all information egentligen bara är några klick bort på mobilen.

Beredskapen finns men information och kommunikation är, helt enkelt, aldrig fel.

Eller är det så att mobilen med alla dess varningsfunktioner är framtidens lösning? Samtidigt kanske vi litar för mycket på den ständigt uppdaterade tekniken? Ja, i många sammanhang tror jag det. Och det funkar ju bra så länge det bara är att sätta laddaren i närmaste eluttag.

av Claes Arvidsson

Att minimera risken för att bli överraskad är en bärande bjälke i en väl fungerande försvarspolitik. För detta krävs både förmåga att spana in framtiden och följa utvecklingen i närtid. Det är en militär och en politisk uppgift, men andra aktörer spelar också roll som meningsbrytare i och nybelysare av bedömningen av riskbilden. Samtal och debatt behövs för att pröva bilder av verkligheten och slutsatser för försvaret. Bilder och slutsatser som kan verka till synes självklara.

När det saknas öppenhet och ett prövande förhållningssätt går det som i Sverige. Surpriiise!

Efter Sovjetunionens sammanbrott blev evig fred i Europa en sådan självklarhet. Slutsatserna för det militära försvaret blev därefter. Försvarspolitiken följde ett slags den brända jordens taktik. Det blev nästan inget kvar. Detsamma gällde den civil-militära delen av försvaret. Långt-bort-i-stan blev försvarets nya hemadress.

Givet riskbilden var politiken rationell, men i verkligheten var den bara till-synes-rationell. Ansvaret för det som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt haveri faller på regeringar av olika politisk kulör men det delas även av försvarsmakten.

Misslyckandet understryks av att när Försvarsmakten började varna för att riskbilden mörknade förmådde inte det budskapet tränga igenom den mentala mur som var nedklottrad med Evig fred och färgglada partitaggar.

Kort sagt, politikerna ville inte bli överraskade. I stället är det påtagligt – och inte minst från moderaternas sida – att man har stridit för att hålla kontroll över riskbilden för att motivera en oförändrad kurs i försvarspolitiken. Det har till och med inneburit att ledande M-politiker aktivt har valt att inte bli informerade om en förändrad riskbild.

ÖB Sverker Göranssons uttalande om veckoförsvaret kom som en överraskning för svenska folket. Försvarsminister Enström kämpade på för att ha kontroll genom att käckt slå fast att detta var alldeles utmärkt. Till och med Putins påsksmäll spelades ned.

Efter Rysslands överraskningsparty på Krim gick det inte längre att hålla fronten. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sade sig ha blivit överraskade över det ryska agerandet. För att inte vara sist på plan valde regeringen sedan att köra förbi en överraskad Försvarsberedning. Ingen skulle väl egentligen bli överraskad om detta innebär slutet för beredningen som instrument i försvarspolitiken.

Det är förstås bra att risken att bli överraskad över tillståndet i det svenska försvaret har minskat dramatiskt under de senaste åren. Mindre bra är förstås att tillståndet är så dåligt.

Sämst är förstås oförmågan i politiken att omvandla kunskapen till ny politik – och återigen är ansvaret delat.

Men fler överraskningar kan inte heller uteslutas. Almedalsveckans stora nyhet levererades i en FOI-rapport som avslöjade att det prisökningsindex (FPI) som används för att kompensera Försvarsmakten är så konstruerat att det leder till att regeringens anslagsökningar 2013 och 2014, liksom den aviserade höjningen 2015 i själva verket resulterar i mindre pengar till Sveriges försvar.

Trots att bristande kompensation varit en följetong under många år säger sig försvarspolitikerna vara överraskade. Anders Borg som är arkitekten bakom indexets nuvarande konstruktion är säkerligen inte överraskad. Det kan knappast komma som en överraskning för någon.

FPI kastar också ljus över en huvudlinje i den moderata försvarspolitiken efter de borgska nedskärningarna under den förra mandatperioden: prolongerad anslagsnivå ska gälla. Fast så var det inte. FPI är en sak. Nya arbetsuppgifter är en annan. Och när man till slut gjorde en liten kursförändring visar det sig att resultatet blir en minskning. Det är en klen tröst att minskningen hade varit större utan ökningen.

Numera låter det annorlunda i försvarspolitiken, och inte minst är det positivt att socialdemokraterna har slagit om från försvarsovänlighet (skär mer än regeringen) till engagemang (ge mer än regeringen). Trots att det hörs nya tongångar är dock risken att försvarspolitiken förblir en surviving failure. Men jag blir mer än gärna överraskad.

Och så var det förstås den där detaljen med att försvars- och säkerhetspolitiken kan understödja varandra på ett sätt som ger bäst utväxling för rikets säkerhet. Alltså medlemskap i Nato. Fredrik Reinfeldt säger dock inte så mycket alls. Stefan Löfven förordar för sin del ökat nordiskt samarbete. Vladimir Putin trivs.

Alltmedan kriget i Europa fortsätter.

av Andreas Braw

Nu på fredag, den 27:e juni, tar jag och mina kamrater i den 219:e kursen examen från Militärhögskolan Karlberg. Här har vi studerat i tre år, och på fredag blir vi fänrikar i Försvarsmakten. Utbildningen avslutades med en slutövning utanför Nyköping. Övningen rörde sig mellan skymningsläge och krig. Vi fick hantera flyktingar, desertörer och paramilitära grupper. Kampen mot sabotage och subversion avslutades med ett kompanianfall mot ett övergivet industriområde. Kompaniets huvuddel bröt in i anfallsmålet uppsuttna i pansarterrängbilar. En pluton luftlandsattes. Överlag var prestationerna, både av kadetter och av inlånade soldater, imponerande. Och kompaniet som helhet, lett av två kadetter, löste sin uppgift på ett förtjänstfullt sätt.

I utvärderingarna av de enskilda momenten under övningen återkom en förbättringspunkt. Vi måste bli tydligare. Åsikten fördes främst fram från lägsta nivå, det vill säga från gruppchefer och soldater. Ett talande exempel är momentet där en pluton av kompaniet beordrades att genomföra en ”social patrull” i Nyköping. Under utvärderingen kunde ingen förklara vad en ”social patrull” var eller exakt vad den syftade till. För den enskilde soldaten blir en sådan plutonsuppgift svårbegriplig, vilket leder till att möjligheterna till uppdragstaktik och effektiv ledning försämras. Tydlighet i tabulatur eliminerar missförstånd och underlättar lösandet av uppgiften. Detta sammanfattas i Markstridsreglementets förord: ”De begrepp, kommandon och tecken som beskrivs i Markstridsreglementet får inte ges annan innebörd.”

Kadettkompaniets otydlighet kan förklaras med vår begränsade övningstid. Otydliga och betydelselösa uttryck som ”säkra”, ”håll” och ”hjälp” utan fastställd innebörd kan övas bort, förutsatt att det påpekas av överordnade, kollegor och underställda. Tack och lov är Försvarsmakten en organisation där felbeteenden ofta påpekas och kan korrigeras. Värre blir det på politisk nivå. Där leder blandningen av floskler, reglementerade begrepp och modeord till en situation där det är omöjligt att begripa ordens innebörd.

Ta exempelvis ordet ”satsning”. Att ”satsa” innebär i spelvärlden att höja insatsen i ett spel. Men under de senaste åren har ordet fått en annan innebörd. Flera gånger har moderater i ledande positioner sagt sig ”satsa” på försvaret, när de i själva verket bara har godkänt investeringar av Försvarsmakten som tagits inom budget. Detta är fallet både med de berömda hangarerna i Karlsborg och med renoveringen av stridsvagnar och stridsfordon. Att ”satsa” innebär då inte alls att skjuta till nya medel, utan bara att göra omjusteringar av anslag som inte ens inflationsjusterats. När både Alliansen och Socialdemokraterna säger sig vilja skjuta till ”nya” medel till försvaret, har dessa tagits inom budget. Att kalla sådana justeringar för ”satsningar” är att tänja semantiken till det yttersta.

Talet om ”satsningar” är ett försök att glorifiera den egna politiken. Andra uttryck, som det återkommande ”låg nivå”, har kommit till enbart för att förvirra. Men begreppsförvirringen är inte alltid avsiktlig. Andra begrepp riskerar att förlora sin innebörd på grund av okunskap hos ordens brukare. Många tycks exempelvis vilja efterapa det korthuggna militära sättet att med reglementerade ord och korta meningar utan efterföljande förklaringar fastslå sin vilja. De politiker och lekmän som gör detta rör sig inte sällan över gränsen mellan politik och profession. Det innebär att de inte nöjer sig med att i klartext förklara vad de vill att försvaret ska kunna lösa för uppgifter – de börjar istället med militära begrepp tränga ner på en detaljnivå som politiker inte ska reglera. Här kan Sverigedemokraternas reservationskapitel i Försvarsberedningens slutrapport användas som exempel. I kapitlet slänger sig partiet med av Försvarsmakten definierade begrepp och uppgifter. Problemet är att de uppenbart inte har kontrollerat vad begreppen betyder. Det gör att debatten blir än mer svårförståelig. Om exempelvis ordet ”luftherravälde” används med en annan mening än den militärt definierade, hur ska vi då kunna veta vad det är som menas? Det militära språket kan helt enkelt inte brukas utanför den molitära organisationen, utan måste kompletteras med förklarande text. Ovanan att missbruka militära begrepp är dessvärre inte begränsad till SD, och ger givetvis negativa följder både för försvarsdebatten och försvaret.

Ord betyder något. Militära begrepp, uppgifter och kommandon har definierats just för att förhindra förvirring och för att möjliggöra uppdragstaktik. Om militärer, politiker eller lekmän börjar använda begreppen slarvigt urvattnar vi dessas innebörd. Det finns all anledning att axla manteln som militär språkpolis med både stolthet och ihärdighet.

Andreas Braw är från 27:e juni i år fänrik vid Livregementets Husarer i Karlsborg

av Jan Ångström

Det säkra sättet att skriva en krönika är att hålla sig borta ifrån dagsaktuella skeenden. I alla typer av betraktelser av pågående händelseutvecklingar finns problematik att få tillgång till tillförlitliga källor. Dessutom kan en krönika bli snabbt irrelevant om skeendet tar andra snabba och oväntade förlopp. Dessa svårigheter till trots är det mer eller mindre omöjligt att skriva en krönika för akademiens räkning utan att fokusera på krisen i Ukraina. Parallellt med annekteringen av Krim ökade Ryssland sin militära närvaro längs gränsen till Ukraina och det torde knappast vara kontroversiellt att påstå att händelserna är orkestrerade och planerade sedan länge från ryskt håll. Det är heller inte speciellt kontroversiellt att påstå att USA och EU hittills har haft svårt att bemöta det ryska agerandet.

Det omedelbara strategiska problemet för USA och EU är mångfacetterat. För det första argumenterar Putin på ett sätt som gör det svårt för väst att hantera situationen. Genom att hävda att man från ryskt håll bara skyddar ryssar i förskingringen som utsätts för hot och trakasserier så anförs i grunden liberala argument – som västvärlden självt använt under den senaste tioårsperioden – som väst har problem att bemöta. Att bara peka på inkonsekvenser i rysk argumentation och praktisk strategi är otillräckligt.

För det andra så kommer alla former av militär eskalering från väst till synes bekräfta den ryska ledningens narrativ om att EU och USA stödjer högerextrema krafter i Ukraina och vill tillskansa sig makten i Ukraina. Utifrån Putins narrativ om konflikten så är ju väst de aggressiva makterna som har flyttat fram Natos gränser till Baltikum och Polen. Denna narrativ underbyggs naturligtvis av att man från ryskt håll hävdar att det inte är ryska eller ryskledda förband som först tog kontroll över Krim och nu sakta men säkert också håller på att ta kontroll över östra Ukraina, utan lokala ryska anhängare. I detta är Putins agerande snarlikt Milosevic och hans beteende i det forna Jugoslavien. Som James Gow har visat i Triumph of the Lack of Will (1997) tilläts Milosevic länge och väl att hävda att han inte kontrollerade den bosnienserbiska ledningen i Pale och illdåden kunde fortgå. Mönstret går igen i Ukraina.

För det tredje så agerar man från ryskt håll med att skicka väldigt många olika, ibland motsägelsefulla, signaler till väst. Försvarsminister Sjojgu, utrikesminister Lavrov och president Putin uttalar om vartannat stridslystna budskap och om vartannat försonande ord. Denna mångtydighet har hållit på alltför länge för att vara en slump. Det är snarare en medveten strategi som är förvånansvärt framgångsrik såtillvida att den hela tiden gör att det finns utvägar för västs ledningar att välja att lyssna på de försonande budskapen. Vi ser detta inte minst i splittringen i väst angående skärpta sanktioner mot Ryssland eller inte där Storbritannien, Sverige och Frankrike vill ha skärpta sanktioner, medan exempelvis Holland inte vill det.

Till sist så ska man heller inte glömma bort det militära sakläget. Efter att ha varit i krig i mer än ett decennium så är främst de amerikanska och brittiska arméerna slitna och befolkningarna krigströtta. Tillsammans med den globala ekonomiska krisen så har krigen i Afghanistan och Irak kraftigt decimerat viljan att använda militära medel. Ryssland är utifrån detta perspektiv en helt annan motpart än dåligt tränande och utrustade irakiska förband.

Lösningen är däremot mycket lättare än vad man i förstone tror. Den formulerades redan 1929 av Basil Liddell Hart. En indirekt strategi som den som Ryssland använder ska bemötas av en indirekt strategi. Liddell Hart menade att den indirekta strategin kännetecknades av att man inte angrep motpartens starka sidor och heller inte de mest förväntade sidorna. Snarare än riktade sanktioner mot delar av den ryska eliten så är det enda som behövs – märkligt nog – att Tyskland startar om sina kärnkraftverk och låter dem gå på högvarv. Det låter kanske inte som att ett sådant beslut har en omedelbar koppling till att Ryssland ska återkalla sina militära enheter från Ukrainas gränser och att Ukraina tillåts att självt välja väg, men det skulle effektivt och omgående stjälpa stora delar av den ryska strategin.

För det första skulle ökad produktion av tysk kärnkraft inte bekräfta den ryska narrativet om att västvärlden erövrar Ukraina. Det skulle snarare motverka denna narrativ eftersom inga förband eller andra militära resurser skulle behöva användas i Rysslands eller Ukrainas omedelbara närhet. Att ett enskilt land beslutar om frågan gör också att Ryssland knappast kan beskylla väst för att eskalera konflikten militärt.

För det andra skulle ökad produktion av tysk kärnkraft kunna minska Europas energiberoende av Ryssland. I dagsläget importerar Tyskland ca 15 % av sin gas och 30% av sin olja från Ryssland. Ukraina har ett än starkare beroende av rysk gas. Detta beroende gör såväl väst som Ukraina sårbara för påtryckningar och utpressningar från ryskt håll. Ett minskat beroende, om Tyskland (och eller EU) dessutom kan subventionera energi till Ukraina, skapar helt enkelt förutsättningarna för att väst kan vara hårdare gentemot Ryssland om det behövs.

För det tredje skulle ekonomiska stödpaket till Ukraina kunna börja fungera och på sikt skulle medborgarna i Ukraina komma att inse att ekonomin blir bättre av olika former av samarbete med väst. I dagsläget kan Ryssland bara höja gaspriset och kamma in västs stödpaket till sig istället. Det stora strategiska verktyget för utpressning av Ukraina försvinner eller åtminstone reduceras kraftigt om Ukraina kan få sitt energibehov från väst istället för Ryssland.

För det fjärde skulle ökad produktion i tyska kärnkraftverk på allvar drabba de ryska eliterna eftersom börskurserna skulle falla och då skulle deras förmögenheter påverkas drastiskt. Detta skulle kunna så split mellan de ekonomiska och politiska eliterna i Ryssland utan att man höjer konfliktnivån militärt.

För det femte – och kanske viktigast – så skulle ökad produktion av tysk kärnkraft minska skatteintäkterna för Ryssland, vilket skulle hota den långsiktiga upprustningen och modernise­ringen av de ryska stridskrafterna. Operativa tyska kärnkraftverk kan därför förändra även den långsiktiga militära vågskålen till västs fördel. Putin är knappast beredd att offra de militära reformerna och Rysslands fortsatta möjligheter att utöva militär makt för östra Ukraina.

Även om detta sätt att hantera situationen har uppenbara fördelar så kvarstår frågan om det är troligt att man i Tyskland mäktar med att fatta beslut om att starta om kärnkraftverken och om beslutet verkligen är fritt från kostnader för USA och Nato i vidare mening? För det första så kan vi här konstatera att en ökad miljömedvetenhet bland allmänheten och de Grönas framgångar i tysk politik som naturligtvis är lovvärd utifrån en lång rad perspektiv kan ställa till strategiska problem för hela väst. Det är långt ifrån självklart att den tyska regeringen klarar av att förklara för den tyska befolkningen att kärnkraftverken måste startas igen. På det här sättet håller ca 20 procent av de tyska väljarna resten av västvärlden som gisslan. För det andra så kan det naturligtvis vara så att det heller inte räcker med ökad produktivitet i tyska kärnkraftverk, utan kanske behöver också andra länder – exempelvis Sverige – också förstärka kärnkraften eller bygga ut nya älvar på sikt. Det är återigen långt ifrån säkert att EU:s solidaritetspolitik som vi trots allt har förbundit oss till kommer att sträckas så långt att den tillåts påverka (främst) norrländska älvar. För det tredje så är frågan naturligtvis mer komplex. Europa är förbundet med Ryssland i olika grad och man kan därför lätt se att det kommer att resultera i olika politiska komplikationer och kanske t.o.m. förnyade ekonomiska problem för flera av medelhavsländerna som har ett relativt stort beroende av rysk gas. Här kan det alltså uppstå en ny splittring mellan nord och syd inom EU.

Oavsett hur utvecklingen i Ukraina fortlöper så har krisen och annekteringen av Krim tydliggjort behovet och betydelsen av strategi och strategiskt tänkande. Utifrån detta perspektiv förefaller inte historien har tagit slut och idéer från 1929 kan fortfarande vara relevanta för att hjälpa oss att se olika valmöjligheter även för dagens mer sammanvävda och komplexa värld.

av Jan Leijonhielm

Det är svårt att sia om framtiden, inte minst när det gäller hur totalitära eller auktoritära stater och deras ledare kommer att agera. Att använda common sense, är som Wilhelm Agrell skrev för en tid sedan, inte möjligt i dessa sammanhang, det är att göra sin egen rationalitet till objektets. Det handlar om vad man inom underrättelseanalysen brukar kalla skillnaden mellan hemligheter och mysterier. Man kan, med viss ansträngning, ofta få tag i hemligheter, som antal kanoner eller militära tekniska uppfinningar, men man kan inte alltid veta vad självhärskaren tänker och planerar. I synnerhet inte om han lever i en annan tidsålder utan vilja att ta till sig omvärldsutvecklingens reella innebörd.

Det ryska agerandet eller Putins planer förefaller i detta perspektiv höra till kategorin mysterier. Detta är dock inte helt riktigt.

En beprövad metodologi för att skapa en tydligare bild utgörs av en målmedveten och uthållig forskning med vetenskapliga metoder kring de faktorer som konstituerar t ex en eventuell hotbild.  Genom detaljerade studier av ryska utrikes- och säkerhetsdoktriner, ökningstakten av militära budgetar, militär utbildning, övningsverksamhet, karaktären på materialanskaffning, den politiska ledningens syn på hoten från omvärlden, skapandet av en aggressiv nationalism och en syn på den egna nationens ledande roll får man en ganska tydlig bild. Den som t ex har tagit sig tid att läsa de studier rysslandsforskningen vid FOI har utfört under det senaste decenniet i dessa ämnen borde inte bli överraskad över den utveckling vi ser idag. Dessa öppna studier, som delgivits politiska beslutsfattare på alla tänkbara sätt, har tydligt pekat på faran i den ryska utvecklingen som förr eller senare skulle komma att utgöra ett problem för omvärlden. Jag vill därmed inte påstå att annekteringen av Krim kunde förutses, men den oroande trenden i rysk inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitik har klart framgått.  I Georgienfallet var intentionerna mer uppenbara, förberedelserna pågick mer eller mindre öppet under sex månader.  När det gällde den ukrainska utvecklingen blev Putin uppenbarligen tagen på sängen och fick improvisera för att minimera skadan, och lyckades därigenom öka sin popularitet genom annekteringen av Krimhalvön.

En starkt bidragande faktor till felbedömningar är omvärldens oförmåga att se utvecklingen ur Moskvas perspektiv. Att bjuda in Ryssland till en omstart bara sex månader efter Georgienkriget, bekräftade Moskvas uppfattning att väst är svagt och splittrat. Det var också ett svaghetstecken att inte mer högljutt protestera när duman 2006 beslöt att konstitutionellt ge den politiska ledningen mandat att med de medel som behövs bistå ryska medborgare, var de än befinner sig. Det var ett misstag att inte mer aktivt försöka motverka den ryska politiken att göra Europa beroende av rysk energi. Att inte villkora ryskt medlemskap i diverse organisationer med krav på en mer demokratisk utveckling har gett fel signaler.

Omvärlden har av olika skäl inte förmått ta till sig orostecknen, och det har heller inte saknats de som ihärdigt hävdat att landet snart skulle ändra riktning, eller köpt Moskvas argumentation. Bland dessa finns såväl några forskare som diplomater. De forskare som hävdat att Ryssland i stort är en helt normal stat eller att Putin aldrig skulle utgöra hot mot omvärlden p g a de ekonomiska konsekvenserna, får väl försöka anpassa sig till verkligheten.

Men har man inte bättre möjligheter att förstå Kreml, om man befinner sig i närheten, t ex på den svenska ambassaden? Efter att i några decennier läst rapporteringen från Moskva, kan man med facit i hand konstatera att detta bara periodvis stämmer. Det är uppenbart att värdet av bedömningarna kraftigt varierat. Jag avser då analysen av den pågående och framtida ryska utvecklingen, som den uttryckts av dåvarande ambassadör. Det förefaller närmast som om längden på vistelsen fördunklar omdömet, en inte helt ovanlig form av växande identifiering med värdlandet. Flertalet personer på posten har gjort en korrekt och insiktsfull analys, medan andra envist förfäktat att den uppenbart negativa utvecklingen sedan 2003 bara är hack i en annars positiv sådan. Väldigt långa hack i så fall.  Några namnkunniga diplomater varnade nyligen i DN för svenskt Natomedlemskap, eftersom det bl a skulle skapa instabilitet i närområdet och göra Moskva än mer benäget till konfrontatorisk politik. Sådana artiklar bidrar tvärtemot sitt syfte till att den ryska självkänslan växer. Putin, i själ och hjärta en KGBare med allt vad det innebär, har sedan länge och tydligt demonstrerat att han avser återupprätta det starka, respekterade och fruktade Ryssland med alla till buds stående medel.

Dåvarande presidenten Medvedev deklarerade t ex 2009, några år efter att duman tagit beslutet: ”Att skydda våra medborgares liv och värdighet, varhelst de må befinna sig, mot aggressiva handlingar, liksom våra affärsföretags intressen utomlands, har högsta, icke förhandlingsbara prioritet för vår utrikespolitik” Tolkningsföreträdet av detta lysande exempel på s k gummiparagraf ligger naturligtvis hos Moskva. Vi kan höra ekot i dag, när den ryske utrikesministern deklarerar att man inte avser gå in i Ukraina, men förbehåller sig rätten att skydda ryssars och rysktalandes (!) rättigheter på det sätt man vill. Vi kommer med andra ord att få leva med en ständig osäkerhet om när Ryssland nästa gång vill annektera ett land och Moskva har därigenom tvingat in de internationella relationerna i en ny och instabilare fas och kanske en ny världsordning.

Hur kunde denna utveckling missuppfattas? Även de mest hårdnackade apologeterna för ryskt agerande borde väl ha insett att geopolitiska landvinningar i Moskvas föreställningsvärld väger tyngre än de ekonomiska och politiska följderna. Det tragiska är att den ryska befolkningen ännu till stora delar stöder detta synsätt, kanske i och för sig inte så konstigt efter många års statlig mediapolitik som framställer omvärlden, framför allt väst, som dekadent och hotfullt. Det hindrar inte att väst på lämpligt sätt måste öka sitt stöd till en modig, men i dag marginaliserad demokratisk opposition, det har snarast blivit än mer angeläget.

De som haft illusioner om en positiv rysk utveckling – oklart vad dessa grundats på – har nu fått se dessa brista. Förhoppningsvis anpassar omvärlden nu politiken mot Ryssland till dess eget agerande innan det är försent. Parallellerna med 1930-talet är oroväckande påtagliga.

av Lena Bartholdson

Den 14 januari avslutades Rikskonferensen 2014. Det blev dagar med tydliga budskap, levererade av en president, partiledare, riksdagsledamöter, statsråd, generaldirektörer, bloggare och representanter för civilsamhället och myndigheter. Konferensen väckte också ett flertal brännande frågor och diskussioner. Hur ser framtiden ut för det europeiska fredsprojektet? På vilket sätt kan Sverige bidra till fred och säkerhet utomlands och säkerställa en trovärdig nationell förmåga? Är det något som utesluter något annat, eller bör man istället räkna med synergieffekter? Att det är valår bidrog säkert till att temperaturen höjdes ytterligare några grader. För hur var det egentligen med samstämmigheten mellan de olika partierna? Etablerade allianser och konstellationer tycktes inte utstråla full harmoni, i synnerhet inte mot den bakgrund som de snötyngda grantopparna och de gnistrande slalombackarna i Sälen bjöd på.

Planeringen för nästa års rikskonferens inleds i ett tidigt skede, som Folk och Försvars ordförande Göran Arrius påpekade under sina avslutningsord på Rikskonferensen. Och visst är det så, diskussionen om relevanta ämnen och avgörande frågeställningar pågår ständigt inom och runt Folk och Försvar.

Något som vi vill ska genomsyra Rikskonferensens innehåll kan sammanfattas i ordet aktualitet. När man sitter och bläddrar i gamla och nya konferensprogram är känslan av déjà vu dock förvånansvärt påtaglig. Jag noterar till exempel i 1994 års programblad att diskussionerna till stor det kretsade kring ”Förändrad roll för Sverige vid nya FN-utmaningar?”, ”Den europeiska säkerhetsordningen” samt ”Kriminalitet i vår omvärld – ett säkerhetspolitiskt hot”. Tio år senare, år 2004, är ”Europeiska unionen och den framtida säkerheten” högaktuellt, liksom Sveriges säkerhetspolitiska läge och diskussioner inför ett nytt försvarsbeslut.

Detta skulle kunna vara ett tecken på långvariga och olösta problem inom försvars- och säkerhetspolitiken. Men också på att ett flertal faktorer och parametrar inom området är relativt beständiga, även om de ständigt är föremål för diskussion och debatt. Vi lever inte i någon bubbla utan utgör en liten – om än viktig – del i ett betydligt större sammanhang, som kännetecknas av komplexitet och snabba skeenden. När vi talar om det nationella, behöver avstampet därför vara betydligt längre bort. Och frågan om vilken konsekvensanalys som görs av andra, av de som inte har vår historia i ryggraden, blir i sammanhanget extra intressant. Att höra president Niinistö redogöra för Finlands syn på omvärlden, och att ta del av Internationella Rödakorskommitténs generaldirektör Yves Daccord’s analys av Europas situation och den destruktiva utvecklingen i Syrien, bidrar med en avgörande dimension till våra diskussioner.

Vad krävs för att en diskussion ska lyfta, bort från det förutsägbara? Vem kan teckna en omvärldsbild som gör att diskussionen som följer blir särskilt spännande? Det är en stor mängd faktorer som påverkar vår säkerhet, och antalet aktörer som Folk och Försvar har haft förmånen att få in i sitt nätverk under åren har blivit allt fler. Det här bidrar på ett naturligt sätt till möjligheten att lyfta in olika infallsvinklar och till att bredda och fördjupa diskussionerna. Rubrikerna kan växla eller vara desamma – frågorna om vår gemensamma säkerhet är ständigt relevanta, och ständigt i behov av breda och öppna diskussioner utifrån aktuell kunskap. Här finns en av Folk och Försvars centrala uppgifter idag.

av Lars Wedin

I försvarsskrisens spår har en verklig debatt om ett svenskt medlemskap i Nato kommit igång. Det var på tiden kan man säga. Men det finns många skäl att betvivla att ett medlemskap kommer till stånd. Det politiska motståndet har djupa rötter.

Den svenska politiken bygger på en förhoppning om hjälp om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot. Men förhoppningar kan inte läggas till grund för en strategisk doktrin. Den svenska försvarsdoktrinen måste i stället grundas på egen försvarsförmåga; en förmåga som i sig ökar möjligheterna till stöd. Nu är en helt autonom försvarsförmåga inte möjlig – många resurser måste delas inom en allians eftersom de är för dyra att anskaffa för ett enskilt land: satelliter för kommunikation och spaning, obemannade spaningsfarkoster som Global Hawk (”drönare” på svenska), tankningsflygplan, underhållsfartyg (tankers, transportfartyg etc.) med mera. Tillgången till dessa enablers (”möjliggörare”) är för övrigt ett av de viktigaste skälen till att bli medlem i Nato.

Författaren till dessa rader är övertygad om att Sverige borde vara medlem av Nato redan nu. Jag finns för övrigt ”on record” i en ledare i DN från 1999 i just detta avseende. Men – jag tror inte det kommer att ske. Och jag tror att det är farligt att föra försvarsdebatten som om en anslutning till Nato vore trolig. Detta riskerar att bli ett kraftödande sidospår.

För övrigt innebär inte ett medlemskap i Nato en automatisk säkerhetsgaranti. Atlantrådet måste fatta ett enhälligt beslut om att gå i krig för en medlemsstat. Men sannolikheten är givetvis större i det fallet än när det gäller att rädda en stat som inte är medlem.

Sveriges försvar – och Europas

Sveriges försvarsförmåga har förbättrats gentemot läget 2006 sade statsministern i Sälen och försvarsministern bedyrade samma sak. Det är ju roligt men säger ganska litet. I verkligheten pågår en debatt om det över huvud taget är möjligt att förverkliga försvarsbeslutet 2009 och i så fall när. Detta beslut skulle ju vara implementerat 2014; nu talas det om 2023. Problemet med denna debatt är att 2009 års försvarsproposition nu blivit ett maximalt riktvärde. I verkligheten är ju den då beslutade organisationen alldeles för liten. Dessutom är det uppenbart att 2009 års inriktning är föråldrad långt före 2023.

För att ta ett exempel. Beträffande marinen står det bland annat i propositionen att:

Korvetter av Visbyklass bör successivt ges en utökad förmågebredd. 2014 utgör korvetter av Visbyklass tillsammans med korvetter av Göteborgsklass den samlade ytstridsförmågan. På lång sikt bör nytt ytstridsfartyg anskaffas som ersättning för korvetter av Göteborgsklass. Dessa fartyg bör jämfört med dagens korvetter ha en större flexibilitet och uthållighet.

Men sju ytstridsfartyg är redan det alldeles för lite. För närvarande är dessutom ”den ökande förmågebredden” och det nya ytstridsfartyget utanför planerna.

Exemplet kan mångfaldigas från andra områden av försvaret. SvD (11/1) beskriver minskningarna så här:

    Materiel 1988 2014
    Fartyg och ubåtar 71 16
    Armébataljoner (à 900 man) 347 20
    Flygdivisioner (à 18 plan) 23,5 4

Försvarsdebatten borde utgå från våra behov och inte från hur ett dåligt försvarsbeslut skall kunna förverkligas.

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Den europeiska nedrustningen drabbar såväl Nato som EU; det är ju i stort sett samma medlemsländer. Skillnaden är att USA är med i Nato. Men USA har andra prioriteringar än Europa.

Samtidigt sker en omfattande rysk upprustning. Den är inte riktad mot oss, säger statsministern lugnt. Men det är ett irrelevant påpekande. Det viktiga är att Rysslands handlingsfrihet ökar medan Europas, och inte minst Sveriges, handlingsfrihet minskar.

Nu borde denna situation leda till att européerna, inklusive Sverige, starkt drev EUs försvarsförmåga. Men så är inte fallet; Europeiska rådets möte i december, som skulle ägnas åt denna fråga, födde möjligen en råtta. Orsaken är att Storbritannien inte vill se en europeisk autonom förmåga. Det gör inte Sverige heller vad man förstår: 2013 års rapport från försvarsberedningen understryker att EUs gemensamma säkerhets- och försvarspolitik inte skall leda till ett kollektivt försvar.

Det finns därför bara två klara alternativ för vår försvarsplanering: medlemskap i Nato eller eget försvar. Men även det första alternativet torde innebära att försvaret behöver förstärkas. Skall vi gå med i Nato är det för att bidra – inte för att andra länders skattebetalare skall behöva betala för försvaret av Sverige.

Den svenska beslutsvåndan

Beslutet 1948 – 49 att inte gå med i Nato var nog riktigt. Sverige var ganska starkt, Europa sönderslaget och amerikanarna på väg hem. Skulle verkligen ett Nato-medlemskap innebära ett skydd? Och hur skulle det gå med Finland?
Med tiden blir detta ganska pragmatiska ställningstagande ideologiskt. Resultatet är att svenska folket i mer än 60 år utsatts för en anti-Nato propaganda. Sverige hade naturligen kunnat ändra kurs i samband med det kalla krigets slut, vid den första utvidgningen av Nato 1999. Och, inte minst när de baltiska staterna blev medlemmar 2004. Men dessa tillfällen lät vi gå oss förbi. Då hade vi också större säkerhetspolitisk handlingsfrihet än idag: Ryssland var svagt och Sverige fortfarande relativt starkt.
Konsekvensen av denna utveckling är att det blir svårt att argumentera för ett svenskt medlemskap utan att använda det falska argumentet: ett medlemskap skulle göra det möjligt att fortsatt begränsa våra försvarskostnader.

Ett scenario

En statsman stiger in på scenen

Men låt oss anta att det in på den svenska politiska scenen stiger en statsman med en vision om ett Sverige som ett solidariskt europeiskt land; medlem i EU och Nato.

Ett första steg blir då att samla större delen av det politiska fältet kring denna målsättning. Med nuvarande ungefärliga styrkefördelning är det nödvändigt att åtminstone socialdemokraterna och moderaterna deltar. De övriga borgerliga partierna kan nog fås med på linjen också, däremot kommer säkerligen miljöpartister och vänsterpartister att göra motstånd. Folkets uppslutning måste vinnas genom en öppen och saklig debatt som mynnar ut i en folkomröstning.

Förhandlingar

När väl de ledande politiska partierna kommit överens om att driva frågan så kan medlemskapsförhandlingar vidta. Här måste man klara ut hur Sverige skall inlemmas i Natos organisationsstruktur, storleken på medlemskapsavgiften, hur Sverige skall ställa sig till samarbetet i Nuclear Planning Group (sannolikt vill vi ha ett undantag – möjligt?), vilka viktiga poster som skall ges till svenskar med mera. Detta kommer att ta tid och det finns risk för ”linkages” – d.v.s. att någon egentligen ovidkommande fråga ställs som villkor.

Men så är förhandlingarna klara och svenska folket ställs inför ett klart val: inne eller utanför? En stor majoritet säger ja och då återstår ”bara” att alla nuvarande Nato-medlemmar ratificerar vårt inträde i fördraget.

Integration och planering

Nu skall Sverige integreras i Nato. Vi skall skicka officerare – ett hundratal kanske? – till Natos olika strukturer. Dessa måste vara duktiga så att de kan skapa inflytande för Sverige. Vi måste också ha chefsposter – växlingstalet för en överstebefattning lär vara omkring 60 stabsofficerare av lägre grad. Någon post för flaggman bör vi också eftersträva. Motsvarande gäller på den civila tjänstemannasidan. Duktiga internationellt erfarna stabsofficerare och försvarstjänstemän är dock en bristvara. Men vi kommer givetvis att ha nytta av vårt långa medlemskap i PfP och att våra system sedan länge är interoperabla med Natos.

Samtidigt skall Sverige integreras i Natos planering. Dessa planer måste övas, annars är de inte trovärdiga.

Slutsats

Detta scenario kommer att ta tid. Från den första politiska deklarationen till dess att Sverige är en integrerad del av Nato-samarbetet kommer det att ta minst fem år; snarare uppemot tio. Under denna tid kommer vi att få klara oss själva i stor utsträckning. Kanske inte för att det skulle saknas vilja att hjälpa ett kandidatland utan därför att militär hjälp, som inte är planerad och övad, inte är effektiv.

Vad gör Ryssland?

Hur kommer Ryssland att reagera? Ett svenskt medlemskap i Nato innebär att den ryska handlingsfriheten i Östersjöområdet minskar, vilket Ryssland naturligtvis inte kommer att gilla. Ryssland uppfattar också Nato som i grunden aggressivt och riktat mot ryska intressen.

Nej, jag tror inte att Ryssland kommer att försöka invadera Sverige för att hindra denna utveckling. Men man kommer att vara aktivt redan från början. Det finns många grupper i Sverige som är motståndare till Nato – här hittar Ryssland en god jordmån för sitt agerande.

Listan på ryska handlingsmöjligheter är lång: diplomatiska samtal, kritiska tidningsartiklar, diplomatiska uppvaktningar, förtäckta hot, maktdemonstrationer, cyberkrigföring, återupptagandet av ubåtsoperationerna i svenska vatten och kanske en ockupation av Gotland ”medan tid är”.

Det svaga svenska försvaret kommer här att utsättas för stora påfrestningar. Risken är att regeringen måste inse att försvaret inte är så starkt att Sverige har handlingsfrihet att driva fram en anslutning till Nato. Efter en påtvingad ko-vändning skulle den svenska nationella handlingsfriheten vara borta för lång tid.

Slutsats – handlingsfriheten förloras

Svensk debatt om Nato förs allt för ofta utifrån ett allt-eller-intet perspektiv: antingen är vi med eller inte. Men då glömmer man att anslutningen kommer att tid, inte minst den svenska interna debatten kommer att bli tidsödande. Och under hela denna tid kommer Ryssland säkert att göra allt för att få Sverige att fortsatt stå utanför Nato. Gentemot att vänta så länge med att ansluta sig och samtidigt låta nedrusta försvaret har Sverige satt sig i en svår position.

Vi har kanske redan förlorat vår handlingsfrihet att välja medlemskap.