≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Tillsammans med Försvarsutbildarna och Allmänna Försvarsföreningen har Kungl Krigsvetenskapsakademien genomfört två lika intressanta som välbesökta seminarier under Almedalsveckan vilka här kan läsas i sammandrag alternativt ses i sin helhet som webbsändningar nedan

Länk till videoinspelning: Att manipulera val genom att så misstro »
Länk till videoinspelning: Hur skapar vi ett trovärdigt försvar »

Kungl Krigsvetenskapsakademien genomför tillsammans med Försvarsutbildarna och Allmänna Försvarsföreningen under Almedalsveckan i Visby två seminarier. Är du inte på plats kan du följa dem via webblänk.

Att manipulera val genom att så misstro – videoinspelning från seminariet den 2 juli kl 10.00

Hur skapar vi ett trovärdigt militärt försvar – tisdag 3 juli kl 11

Läs också »

Försvarsforum fortsätter och tre ledamöter ur Kungl krigsvetenskapsakademin; Jan Mörtberg, Peter Lagerblad och Lars Nylén föredrog och diskuterade med en intresserad Halmstadspublik under en kväll onsdagen 22 mars. Foto: Carl M Sjöstrand. [läs mer…]

Foto: Carl M Sjöstrand

 

Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Kungl Krigsvetenskapsakademien. Genom seminarier runtom i landet är syftet att upplysa medborgarna om det försämrade säkerhetspolitiska läget, Sveriges militära och civila försvarsförmåga, samt upplysa om de hot som kan bli verklighet och riktas mot oss.

De två senaste aktiviteterna genomfördes 14/11 i Stockholm respektive 21/11 i Göteborg. Något mer än 60 åhörare hade mött upp i Stockholm medan drygt 260 hade lockats till Chalmers stora hörsal, ett deltagarantal som får tillskrivas det informationsarbete som Föreningen För Göteborgs Försvar genomfört. [läs mer…]

Inom ramen för samarbetsprojektet Försvarsforum kommer delar av KV21 slutsatser att presenteras i ett seminarium på Försvarshögskolan den 14 november. I seminariet medverkar ledamöterna Neretnieks, Nylén och Lundgren tillsammans med ledamöter ur försvarsutskottet. [läs mer…]

I panelen från vänster, Mats Bergquist, Hanna Cederin, Linda Nordlund och Michael Moore.Under denna tveeggade rubrik genomfördes ett seminarium om svenskt NATO medlemskap i Karlstad onsdagen den 15 april. Ett 70-tal intresserade hade samlades i Gamla Wermlandsbankens lokaler för att lyssna till några av landets främsta experter på dessa frågor samt ta del av en debatt mellan ungdomspolitiker.

Arrangör var Folkpartiets Liberalernas ungdomsförbund och Försvarsforum, lokalt representerat av Försvarsutbildarna Värmland. För att ge aspekter på för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap föreläste ledamöterna ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, generalmajor Michael Moore och ambassadör Mats Bergquist.  [läs mer…]

Försvarsforum genomförde den 9 april 2015 ett seminarium i samarbete med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. För den lokala supporten stod Allmänna försvarsföreningen. Temat för kvällen var ”Försvarsmaktens internationella insatser”. [läs mer…]

av Mats Bergquist

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 

Tilsit och Bernadotte

Mötet sommaren 1807 mellan kejsarna Napoleon och Alexander I av Ryssland, sedan Frankrike besegrat alla sina fiender på kontinenten, förändrade i ett slag Sveriges strategiska läge. Om Gustaf IV Adolf, den kanske mest jämte unionskungen Kristian Tyrann (som i Danmark ibland heter Kristian den Gode!) svartmålade politiske ledare detta land någonsin haft, skulle finna sig i de nya alliansbrödernas krav och börja tillämpa den s.k. kontinentalblockaden mot England som skulle bidra till att knäcka Frankrikes sista fiende, riskerade Sverige att hamna i krig med sin gamla allierade. Sverige hade faktiskt aldrig varit krig med Det förenade kungariket som dessutom var vår viktigaste handelspartner. Dess flotta skulle kunna bränna ner t.ex. Karlskrona, då vår viktigaste militärbas, på samma sätt som man 1807 på blotta misstanken, och som en varning mot att Danmark skulle ansluta sig till Napoleon, brände Köpenhamn och den danska flottan (detta ledde självfallet just till att Danmark anslöt sig till Napoleon, kanske med möjligheten för ögonen att ta tillbaka Skåne och de södra landskapen). Skulle man å andra sidan i Stockholm avvisa i de båda kejsarnas krav, riskerade man att Ryssland på nytt skulle falla in i Finland.

Gustaf IV Adolf, som avskydde Napoleon som ett politiskt vilddjur och legitimitetens fiende, var en principernas man och kanske inte så galen som man i eftervärlden menat. Han valde att säga nej till de båda kejsarnas ultimatum. Han hoppades kanske att Alexander, som var hans svåger, ändå till slut inte skulle gå till attack – det dröjde faktiskt tre kvarts år efter Tilsitmötet innan det hände – eller fastna i de finska mossarna och att rikets integritet, som i stora drag skett efter krigen 1721, 1743 och 1790 skulle kunna återställas; en god del av östra Finland fick dock ges förlorat.

Resultatet vet vi: statskupp, förlust av 1/3 av riket och ekonomisk bankrutt. In på arenan träder, efter ett danskt mellanspel, Jean Baptiste Bernadotte, som naturligtvis förväntades i allians med Napoleon ta tillbaka Finland, vilket f.ö. Napoleon inför avresan uttryckligen sade honom var svenskarnas enda önskan. Bernadotte skrev redan innan han kom till Sverige 1810 till Alexander att inte hade några sådana planer, och upprepade efter ankomsten till Stockholm, detta i brev till kronprinsessan Desirée i Paris. I det märkliga mötet i Åbo 1812 mellan Alexander och Bernadotte, då den förre mitt under det nyligen utbrutna kriget med Frankrike i flera veckor lämnade fronten för att säkra den svenske kronprinsens vänskap, fick den senare stöd för tanken på en erövring av Norge, som kompensation för Finland. Som landmilitär tyckte Karl Johan att Sverige-Norge var en naturligare konstruktion än det gamla svenska riket på ömse sidor av Östersjön, vilket faktiskt var både rätt och fel. Sverige och Finland var en ganska väl fungerande enhet. Problemet var bara att den expanderande stormakten Ryssland var dess granne.

Riket var nog så utmattat och bländat av den nye kronprinsen att man fann sig och glömde eller i alla fall förträngde Finland. Därmed hade Karl Johan lagt grunden till den strategiska huvudlinje, 1812 års politik, som – i grova drag – skulle vara till EU-inträdet 1995: anständiga, men ändå av misstänksamhet präglade, relationer till Moskva och reträtt från striden om makten i Europa. Där hade Sverige först varit framgångsrikt, men engagemanget på kontinenten blev med tiden allt dyrbarare och översteg helt rikets svaga resursbas. Med den nya politiken ökade också möjligheterna att få behålla tronen. Till sist blev Bernadotte, jämte Soult, egentligen den ende av Napoleons 26 i många fall lysande marskalkar som till sin död, oavsett nya politiska förhållanden, kunde fortsätta sin framgångsrika karriär.

I en skrivelse till de ryska och franska regeringarna 1834 inför risken för öppen konflikt mellan England och Ryssland formulerade Karl XIV Johan ”ett formligt förklarande av mitt system av sträng och oberoende neutralitet” samtidigt som han beskrev landets nya geopolitiska situation efter förlusten av Finland och föreningen med Norge. Han betonade att Sverige avsvurit sig alla aspirationer på de gamla områdena. ”Vi kan inte ha någon annan önskan än att vara oss själva när vi bestämmer vår politik, oss själva när vi upprätthåller vårt oberoende, och att klart säga ut vad vi anser, just därför att vi inte har några baktankar.” Detta skulle lika gärna, inser vi, ha sagts av 1900-talets ledande svenska statsmän.

Neutralitetspolitiken ifrågasatt: 1855 och 1940-1941

Det är en paradox att Karl Johans strategiska huvudlinje, eller ”grand strategy”, som man brukar säga, och som han enväldigt pådyvlade sina nya landsmän, med tiden kom att anammas av det under det senare 1800-talet dominerande och försvarsskeptiska lantmannapartiet som skyggade inför alla utrikes engagemang; och mot slutet av århundradet också av liberaler och socialdemokrater, som också ivrade för den internationella rätten och fredstanken. Än idag, trots att vi nu ffg sedan 1814 är med i en politisk allians, har själva begreppet neutralitetspolitik många anhängare.

Det vore givetvis oriktigt påstå att det går en helt rak linje från Karl Johan till Ingvar Carlsson, som ju var den statsminister som presiderade över det paradigmskifte som medlemskapet i EU innebar. Men grundlinjen formulerade kortfattat av utrikesministern Stierneld 1853 i ett samtal med den danske ministern i Stockholm: krig med Ryssland så sent som möjligt, med England aldrig. Även denna grundläggande tanke kunde mycket väl, mutatis mutandis, ha hysts av 1900-talets svenska statsmän.

Verkliga eller påtänkta avvikelser från 1812 års politik har inte sällan förekommit, men varit kortvariga eller stannat vid just diskussioner. Oscar I sände t.ex. 1848, då inspirerad av den då starka skandinavismen, trupper till Danmarks stöd i det första dansk-preussiska kriget. Men om man ser till de värsta kriserna som 1812 års politik fått utstå kan man framför allt peka på 1855 och 1940-1941. När England, Frankrike och Turkiet 1854 anföll Ryssland frestades Oscar I efter hand att överge faderns recept och söka, i samarbete med de allierade flottorna som 1855 bombarderade mål i Finland och på Åland, återta Finland. Att som en del ansåg inskränka sig till Åland ansåg han omöjligt; med ryssarna i andra ändan av skärgården skulle Åland vara svårförsvarat. Men hans rådgivare tvekade och innan man sas kommit till skott inleddes fredssonderingarna. I novembertraktaten 1855 garanterades rikets integritet av Frankrike och England, vilket naturligtvis var tänkt att övertyga Sverige-Norge om att gripa in i kriget och av St Petersburg också uppfattades som ett brott mot 1812 års politik.

Första världskriget skulle kanske kunna ha blivit ett svårt prov för neutraliteten. Landets elit var klart tyskorienterad, men de s.k. aktivisterna ganska få. Neutralitetspolitiken höll, även om handelspolitiken på grund av landets utlandsberoende, var svårhanterad. Vänstern låste, genom sin uppslutning i början av augusti 1914 kring högerregeringen Hammarskjöld i form av den inrikespolitiska s.k. borgfreden och accept av ökade försvarsutgifter, vägen till en svensk anslutning till Centralmakterna, som således ändå hade mycket svagt stöd.

Medlemskapet i NF 1920, som klubbades igenom av liberaler och socialdemokrater, under motstånd från höger- och bondepartierna och yttervänstern, som såg NF mera som en segrarnas allians än ett folkförbund. Medlemskapet innebar ju teoretiskt att Sverige, enligt stadgans art 16, efter beslut om möjliga sanktioner mot en tredskande makt, skulle ställas inför risken att tvingas överge sin neutralitet. Men dels såg vänstern NF som utflöde av samma ideal som den hävdvunna neutralitetspolitiken, som det redan då hette, dels skulle det snart bli uppenbart att NF skulle bli ganska tandlöst, varför grunderna för den svenska politiken kunde anses fortsätta gälla.

Om 1855 var ett mycket viktigt test för Karl Johans strategi var 1940-1941 ett andra skede då schackbrädet kunde ha vält. Per Albin Hansson stod då inför ett dilemma som liknade Gustaf IV Adolfs 1807 i ett läge när Sveriges geopolitiska läge var lika omöjligt som då. När tyskarna sommaren 1940, efter ockupationen av Danmark och Norge och segrarna mot Frankrike och Beneluxstaterna, ställde ultimativa krav på Sverige om passage genom landet av tyska militära permittenter från och till Norge, valde Per Albin att agera på diametralt motsatt sätt mot Gustaf IV Adolf. Han gav efter, vilket bl.a. resulterade i den s.k. transiteringsöverenskommelsen i juli 1940 (som kom att gälla till augusti 1943) och innebar att tyska trupper enligt en ekvivalensprincip, d.v.s. balans mellan trupptransporter till och från Norge och med vapnen i förseglade vagnar, kunde fraktas på svenska järnvägar. I juni 1941, i samband med det tyska angreppet mot Sovjet, till vilket krig Finland anslöt sig, medgavs dessutom passage av den fullt utrustade tyska Engelbrechtdivisionen på väg från Norge till Finland. Detta var ett klart neutralitetsbrott, men sades uttryckligen vara en engångseftergift. Vad Hitler hade gjort, om Per Albin då fått med sig samlingsregeringen på en nejlinje till olika tyska krav, vet vi inte, bara att landet i alla riktningar var omgivet av tyska styrkor, som nu också stärkte sin närvaro i Finland. I mars 1941 hade Tyskland i en improviserad blixtattack angripit Jugoslavien efter ett västvänligt regimskifte, vilket visade vad man var kapabel till. Vår egen militära beredskap var fortfarande mycket svag. Därtill var vi synnerligen beroende av Tyskland för vår försörjning, inte minst i vad avser kol och kemikalier. Sveriges strategiska situation var 1940-1941 verkligen inte avundsvärd, vilket Per Albins kritiker tycks glömma.

Den s.k. småstatsrealismen behöll greppet och Sverige klarade sig undan kriget, efter hand med en allt starkare krigsmakt i ryggen. Debatten om den svenska krigstida politikens moraliska halt fortsätter alltsedan dess, vilket man senast kan läsa om i en debatt i tidskriften Respons tidigare i år (2014:1-2). Men i eftervärldens ljus framstår ännu Gustaf IV Adolf som oduglig och Per Albin som hjälte!

Det kalla kriget: neutralitetspolitik och västsamarbete.

Inträdet i FN 1946 sågs inte vara ur neutralitetssynvinkel problematiskt. Om de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet var ense, riskerade den neutrala staten att ställas inför beslut av säkerhetsrådet om sanktioner eller militära aktioner mot en stat. Men varje land kunde dock besluta om man ville delta i åtgärderna eller inte. Således deltog Sverige i Koreakriget genom upprättandet av ett fältsjukhus. Och om stormakterna var oense, skulle ju inga beslut om sanktioner eller militära operationer komma till stånd. FN sågs dessutom som ett mera verkligt folkförbund än NF och därmed förenligt med den svenska grundlinjen.

Det kalla krigets svenska regeringar har i efterhand ofta kritiserats för det samarbete med enskilda medlemsstater i NATO, som man numera har en hygglig kunskap om, och för att detta hemlighölls för allmänheten. De politiker som dominerade från 1940- till 1970-talen hade gjort sina lärospår under kriget; att som 1940 påträffas med byxorna nere ville man inte vara med om en gång till. Därför sanktionerade man samarbetet, vars natur och omfattning givetvis endast var känt i en mycket liten krets. I själva verket hade det, kan man hävda, i den spända internationella situation som rådde fram till 1989 varit oansvarigt att inte förbereda sig för det enda krigsfall som egentligen kunde väntas, nämligen ett sovjetiskt anfall mot Västeuropa som troligen, men inte säkert, skulle involvera vårt land. Men så länge man i Moskva kunde tro att inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium, borde det legat i Sovjets intresse att respektera vår grundlinje.

Paradigmskiftet 1995.

Murens fall 1989 möjliggjorde 1991 en svensk ansökan om medlemskap i EU, som ledde till inträde 1995. En ansökan om medlemskap innan det kalla krigets slut, som somliga ansåg borde prövas, skulle inneburit en mycket betydande geopolitisk förändring i vår världsdel och dessutom orsakat starka inrikespolitiska spänningar. Genom medlemskapet i EU hade Sverige ffg sedan 1814, d.v.s. efter 180 år, på nytt inträtt i en politisk allians och ett paradigmskifte ägt rum. Nu skulle utrikespolitiska beslut kunna fattas i Bryssel av stats- eller utrikesministrarna som grupp snarare än enbart i Stockholm, som Karl Johan alltså 1834 hade bestämt. Ett skede i svensk utrikespolitik var därmed till ända. Om ett eventuellt inträde i NATO skulle innebära ett nytt paradigmskifte, som vissa menar, eller vara en logisk följd av det praktiska samarbetet med alliansen och inträdet i EU tvistar vi ännu om, liksom man gör i Finland. Detta visar, om inte annat, vilket starkt grepp den politiska grundlinje, som den franske f.d. marskalken Jean Baptiste Bernadotte 1812 skisserade och 1834 utvecklade alltfort har, trots att förutsättningarna är mycket annorlunda.