≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Kungl Krigsvetenskapsakademien. Genom seminarier runtom i landet är syftet att upplysa medborgarna om det försämrade säkerhetspolitiska läget, Sveriges militära och civila försvarsförmåga, samt upplysa om de hot som kan bli verklighet och riktas mot oss.

De två senaste aktiviteterna genomfördes 14/11 i Stockholm respektive 21/11 i Göteborg. Något mer än 60 åhörare hade mött upp i Stockholm medan drygt 260 hade lockats till Chalmers stora hörsal, ett deltagarantal som får tillskrivas det informationsarbete som Föreningen För Göteborgs Försvar genomfört. [läs mer…]

Inom ramen för samarbetsprojektet Försvarsforum kommer delar av KV21 slutsatser att presenteras i ett seminarium på Försvarshögskolan den 14 november. I seminariet medverkar ledamöterna Neretnieks, Nylén och Lundgren tillsammans med ledamöter ur försvarsutskottet. [läs mer…]

I panelen från vänster, Mats Bergquist, Hanna Cederin, Linda Nordlund och Michael Moore.Under denna tveeggade rubrik genomfördes ett seminarium om svenskt NATO medlemskap i Karlstad onsdagen den 15 april. Ett 70-tal intresserade hade samlades i Gamla Wermlandsbankens lokaler för att lyssna till några av landets främsta experter på dessa frågor samt ta del av en debatt mellan ungdomspolitiker.

Arrangör var Folkpartiets Liberalernas ungdomsförbund och Försvarsforum, lokalt representerat av Försvarsutbildarna Värmland. För att ge aspekter på för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap föreläste ledamöterna ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, generalmajor Michael Moore och ambassadör Mats Bergquist.  [läs mer…]

Försvarsforum genomförde den 9 april 2015 ett seminarium i samarbete med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. För den lokala supporten stod Allmänna försvarsföreningen. Temat för kvällen var ”Försvarsmaktens internationella insatser”. [läs mer…]

av Svante Lindqvist

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Enligt den klassiska retorikens dispositionsordning följer så Recapitulatio, en sammanfattning av vad som har sagts, följt av Peroratio, en avslutning.

* * *

Erik Norberg tecknade den långa period av krig som föregick den tvåhundraåriga freden. Från Gustav Vasa till 1814 utkämpade Sverige ett trettiotal krig. En förutsättning för att landet kunde bära detta var militärstatens organisation, en effektiv förvaltning och en befolkning som kunde förmås sluta upp kring kronans mål. Med detta byggdes det också upp en samhällsstruktur som kom att fortsatt utvecklas under kommande århundraden.

Mats Bergquist framhöll att år 1807 stod Sverige inför ett nytt strategiskt läge. Detta krävde en helt ny politik, som från 1810 började genomföras av den nyvalde kronprinsen Karl Johan. I stora drag kom inriktningen att karaktärisera svensk utrikespolitik till inträdet i EU 1995. Då kom landet för första gången sedan 1814 åter med i en politisk allians. Står vi inför ett nytt paradigmskifte?

I sitt föredrag betonade Ove Bring att Sveriges senaste krig 1814 slutade i förlikning och inte erövring. Sedan mitten av 1800-talet har medling, skiljedom och fredsbevarande varit en konstant i svensk utrikespolitik. Och sedan 1920-talet har flera svenskar gjort framstående insatser som medlare inom ramen för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna.

Karlis Neretnieks ställde frågan om Krigsmakten på ett avgörande sätt bidragit till att hålla Sverige utanför krig i tvåhundra år. Ja, möjligen i det krig som aldrig blev ett krig: det Kalla kriget. Men vid flera tillfällen tvingades Sverige till eftergifter vilka hade kunnat vara motiv för ett angrepp. De risker vi tog genom att periodvis låta Krigsmakten förfalla var stora, ibland mycket stora.

I sitt anförande talade Marie Hafström om det civila samhällets roll i fredsbevarandet, och visade att det i försvaret av freden finns en djup civil dimension. Hon beskrev hur andra världskriget blev en väckarklocka för organiseringen av ett civilt försvar. Hon drog slutsatsen att det nu är dags att återuppta planeringen av det civila försvaret för att stärka det mångkulturella Sverige. Ty den civila dimensionen är idag lika viktig som den varit de senaste 200 åren.

Så långt sammanfattningen.

* * *

Fredskämpen Bertha von Suttner inspirerade Alfred Nobel att instifta ett fredspris; detta trots att Nobel ansåg att hans dynamitfabriker skulle göra slut på krigen snabbare än hennes fredskongresser.

Idag om en månad – den 10 december – kommer Malala Yousafzai att motta Alfred Nobels fredspris. Men bara häromveckan mottog Malala ett annat pris: World’s Children Prize, det som brukar kallas ”barnens Nobelpris”. Det delades ut på Gripsholms slott av Hennes Majestät Drottningen.

Gripsholms slott uppfördes under Gustav Vasas regenttid; då när den svenska nationalstaten konsoliderades: fyra kraftfulla batteritorn, sammanbundna av tjocka befästningsmurar. Borgens primära funktion var att hävda kungens kontroll över riket mot inrikes fiender. Men fästningen hade också en roll i det strategiska försvaret av huvudstaden. Med Gripsholm som stödjepunkt skulle man kunna falla en belägrare i ryggen.

Så slutes då vår krets genom att Dåtid knyts till Nutid, från Krig till Fred. Från gamle Kung Gösta till Malala.

I den gamla Vasaborgen – detta minne från nationalstatens krigiska förflutna – delades det ut ett internationellt pris till en 17 årig pakistansk skolflicka. Där mötte den blivande mottagaren av Nobels Fredspris en drottning i den dynasti som har regerat Sverige under de 200 år som vi har haft fred.

Ja, så slutes då vår krets genom att Dåtid knyts till Nutid, från Krig till Fred.

av Mats Bergquist

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 

Tilsit och Bernadotte

Mötet sommaren 1807 mellan kejsarna Napoleon och Alexander I av Ryssland, sedan Frankrike besegrat alla sina fiender på kontinenten, förändrade i ett slag Sveriges strategiska läge. Om Gustaf IV Adolf, den kanske mest jämte unionskungen Kristian Tyrann (som i Danmark ibland heter Kristian den Gode!) svartmålade politiske ledare detta land någonsin haft, skulle finna sig i de nya alliansbrödernas krav och börja tillämpa den s.k. kontinentalblockaden mot England som skulle bidra till att knäcka Frankrikes sista fiende, riskerade Sverige att hamna i krig med sin gamla allierade. Sverige hade faktiskt aldrig varit krig med Det förenade kungariket som dessutom var vår viktigaste handelspartner. Dess flotta skulle kunna bränna ner t.ex. Karlskrona, då vår viktigaste militärbas, på samma sätt som man 1807 på blotta misstanken, och som en varning mot att Danmark skulle ansluta sig till Napoleon, brände Köpenhamn och den danska flottan (detta ledde självfallet just till att Danmark anslöt sig till Napoleon, kanske med möjligheten för ögonen att ta tillbaka Skåne och de södra landskapen). Skulle man å andra sidan i Stockholm avvisa i de båda kejsarnas krav, riskerade man att Ryssland på nytt skulle falla in i Finland.

Gustaf IV Adolf, som avskydde Napoleon som ett politiskt vilddjur och legitimitetens fiende, var en principernas man och kanske inte så galen som man i eftervärlden menat. Han valde att säga nej till de båda kejsarnas ultimatum. Han hoppades kanske att Alexander, som var hans svåger, ändå till slut inte skulle gå till attack – det dröjde faktiskt tre kvarts år efter Tilsitmötet innan det hände – eller fastna i de finska mossarna och att rikets integritet, som i stora drag skett efter krigen 1721, 1743 och 1790 skulle kunna återställas; en god del av östra Finland fick dock ges förlorat.

Resultatet vet vi: statskupp, förlust av 1/3 av riket och ekonomisk bankrutt. In på arenan träder, efter ett danskt mellanspel, Jean Baptiste Bernadotte, som naturligtvis förväntades i allians med Napoleon ta tillbaka Finland, vilket f.ö. Napoleon inför avresan uttryckligen sade honom var svenskarnas enda önskan. Bernadotte skrev redan innan han kom till Sverige 1810 till Alexander att inte hade några sådana planer, och upprepade efter ankomsten till Stockholm, detta i brev till kronprinsessan Desirée i Paris. I det märkliga mötet i Åbo 1812 mellan Alexander och Bernadotte, då den förre mitt under det nyligen utbrutna kriget med Frankrike i flera veckor lämnade fronten för att säkra den svenske kronprinsens vänskap, fick den senare stöd för tanken på en erövring av Norge, som kompensation för Finland. Som landmilitär tyckte Karl Johan att Sverige-Norge var en naturligare konstruktion än det gamla svenska riket på ömse sidor av Östersjön, vilket faktiskt var både rätt och fel. Sverige och Finland var en ganska väl fungerande enhet. Problemet var bara att den expanderande stormakten Ryssland var dess granne.

Riket var nog så utmattat och bländat av den nye kronprinsen att man fann sig och glömde eller i alla fall förträngde Finland. Därmed hade Karl Johan lagt grunden till den strategiska huvudlinje, 1812 års politik, som – i grova drag – skulle vara till EU-inträdet 1995: anständiga, men ändå av misstänksamhet präglade, relationer till Moskva och reträtt från striden om makten i Europa. Där hade Sverige först varit framgångsrikt, men engagemanget på kontinenten blev med tiden allt dyrbarare och översteg helt rikets svaga resursbas. Med den nya politiken ökade också möjligheterna att få behålla tronen. Till sist blev Bernadotte, jämte Soult, egentligen den ende av Napoleons 26 i många fall lysande marskalkar som till sin död, oavsett nya politiska förhållanden, kunde fortsätta sin framgångsrika karriär.

I en skrivelse till de ryska och franska regeringarna 1834 inför risken för öppen konflikt mellan England och Ryssland formulerade Karl XIV Johan ”ett formligt förklarande av mitt system av sträng och oberoende neutralitet” samtidigt som han beskrev landets nya geopolitiska situation efter förlusten av Finland och föreningen med Norge. Han betonade att Sverige avsvurit sig alla aspirationer på de gamla områdena. ”Vi kan inte ha någon annan önskan än att vara oss själva när vi bestämmer vår politik, oss själva när vi upprätthåller vårt oberoende, och att klart säga ut vad vi anser, just därför att vi inte har några baktankar.” Detta skulle lika gärna, inser vi, ha sagts av 1900-talets ledande svenska statsmän.

Neutralitetspolitiken ifrågasatt: 1855 och 1940-1941

Det är en paradox att Karl Johans strategiska huvudlinje, eller ”grand strategy”, som man brukar säga, och som han enväldigt pådyvlade sina nya landsmän, med tiden kom att anammas av det under det senare 1800-talet dominerande och försvarsskeptiska lantmannapartiet som skyggade inför alla utrikes engagemang; och mot slutet av århundradet också av liberaler och socialdemokrater, som också ivrade för den internationella rätten och fredstanken. Än idag, trots att vi nu ffg sedan 1814 är med i en politisk allians, har själva begreppet neutralitetspolitik många anhängare.

Det vore givetvis oriktigt påstå att det går en helt rak linje från Karl Johan till Ingvar Carlsson, som ju var den statsminister som presiderade över det paradigmskifte som medlemskapet i EU innebar. Men grundlinjen formulerade kortfattat av utrikesministern Stierneld 1853 i ett samtal med den danske ministern i Stockholm: krig med Ryssland så sent som möjligt, med England aldrig. Även denna grundläggande tanke kunde mycket väl, mutatis mutandis, ha hysts av 1900-talets svenska statsmän.

Verkliga eller påtänkta avvikelser från 1812 års politik har inte sällan förekommit, men varit kortvariga eller stannat vid just diskussioner. Oscar I sände t.ex. 1848, då inspirerad av den då starka skandinavismen, trupper till Danmarks stöd i det första dansk-preussiska kriget. Men om man ser till de värsta kriserna som 1812 års politik fått utstå kan man framför allt peka på 1855 och 1940-1941. När England, Frankrike och Turkiet 1854 anföll Ryssland frestades Oscar I efter hand att överge faderns recept och söka, i samarbete med de allierade flottorna som 1855 bombarderade mål i Finland och på Åland, återta Finland. Att som en del ansåg inskränka sig till Åland ansåg han omöjligt; med ryssarna i andra ändan av skärgården skulle Åland vara svårförsvarat. Men hans rådgivare tvekade och innan man sas kommit till skott inleddes fredssonderingarna. I novembertraktaten 1855 garanterades rikets integritet av Frankrike och England, vilket naturligtvis var tänkt att övertyga Sverige-Norge om att gripa in i kriget och av St Petersburg också uppfattades som ett brott mot 1812 års politik.

Första världskriget skulle kanske kunna ha blivit ett svårt prov för neutraliteten. Landets elit var klart tyskorienterad, men de s.k. aktivisterna ganska få. Neutralitetspolitiken höll, även om handelspolitiken på grund av landets utlandsberoende, var svårhanterad. Vänstern låste, genom sin uppslutning i början av augusti 1914 kring högerregeringen Hammarskjöld i form av den inrikespolitiska s.k. borgfreden och accept av ökade försvarsutgifter, vägen till en svensk anslutning till Centralmakterna, som således ändå hade mycket svagt stöd.

Medlemskapet i NF 1920, som klubbades igenom av liberaler och socialdemokrater, under motstånd från höger- och bondepartierna och yttervänstern, som såg NF mera som en segrarnas allians än ett folkförbund. Medlemskapet innebar ju teoretiskt att Sverige, enligt stadgans art 16, efter beslut om möjliga sanktioner mot en tredskande makt, skulle ställas inför risken att tvingas överge sin neutralitet. Men dels såg vänstern NF som utflöde av samma ideal som den hävdvunna neutralitetspolitiken, som det redan då hette, dels skulle det snart bli uppenbart att NF skulle bli ganska tandlöst, varför grunderna för den svenska politiken kunde anses fortsätta gälla.

Om 1855 var ett mycket viktigt test för Karl Johans strategi var 1940-1941 ett andra skede då schackbrädet kunde ha vält. Per Albin Hansson stod då inför ett dilemma som liknade Gustaf IV Adolfs 1807 i ett läge när Sveriges geopolitiska läge var lika omöjligt som då. När tyskarna sommaren 1940, efter ockupationen av Danmark och Norge och segrarna mot Frankrike och Beneluxstaterna, ställde ultimativa krav på Sverige om passage genom landet av tyska militära permittenter från och till Norge, valde Per Albin att agera på diametralt motsatt sätt mot Gustaf IV Adolf. Han gav efter, vilket bl.a. resulterade i den s.k. transiteringsöverenskommelsen i juli 1940 (som kom att gälla till augusti 1943) och innebar att tyska trupper enligt en ekvivalensprincip, d.v.s. balans mellan trupptransporter till och från Norge och med vapnen i förseglade vagnar, kunde fraktas på svenska järnvägar. I juni 1941, i samband med det tyska angreppet mot Sovjet, till vilket krig Finland anslöt sig, medgavs dessutom passage av den fullt utrustade tyska Engelbrechtdivisionen på väg från Norge till Finland. Detta var ett klart neutralitetsbrott, men sades uttryckligen vara en engångseftergift. Vad Hitler hade gjort, om Per Albin då fått med sig samlingsregeringen på en nejlinje till olika tyska krav, vet vi inte, bara att landet i alla riktningar var omgivet av tyska styrkor, som nu också stärkte sin närvaro i Finland. I mars 1941 hade Tyskland i en improviserad blixtattack angripit Jugoslavien efter ett västvänligt regimskifte, vilket visade vad man var kapabel till. Vår egen militära beredskap var fortfarande mycket svag. Därtill var vi synnerligen beroende av Tyskland för vår försörjning, inte minst i vad avser kol och kemikalier. Sveriges strategiska situation var 1940-1941 verkligen inte avundsvärd, vilket Per Albins kritiker tycks glömma.

Den s.k. småstatsrealismen behöll greppet och Sverige klarade sig undan kriget, efter hand med en allt starkare krigsmakt i ryggen. Debatten om den svenska krigstida politikens moraliska halt fortsätter alltsedan dess, vilket man senast kan läsa om i en debatt i tidskriften Respons tidigare i år (2014:1-2). Men i eftervärldens ljus framstår ännu Gustaf IV Adolf som oduglig och Per Albin som hjälte!

Det kalla kriget: neutralitetspolitik och västsamarbete.

Inträdet i FN 1946 sågs inte vara ur neutralitetssynvinkel problematiskt. Om de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet var ense, riskerade den neutrala staten att ställas inför beslut av säkerhetsrådet om sanktioner eller militära aktioner mot en stat. Men varje land kunde dock besluta om man ville delta i åtgärderna eller inte. Således deltog Sverige i Koreakriget genom upprättandet av ett fältsjukhus. Och om stormakterna var oense, skulle ju inga beslut om sanktioner eller militära operationer komma till stånd. FN sågs dessutom som ett mera verkligt folkförbund än NF och därmed förenligt med den svenska grundlinjen.

Det kalla krigets svenska regeringar har i efterhand ofta kritiserats för det samarbete med enskilda medlemsstater i NATO, som man numera har en hygglig kunskap om, och för att detta hemlighölls för allmänheten. De politiker som dominerade från 1940- till 1970-talen hade gjort sina lärospår under kriget; att som 1940 påträffas med byxorna nere ville man inte vara med om en gång till. Därför sanktionerade man samarbetet, vars natur och omfattning givetvis endast var känt i en mycket liten krets. I själva verket hade det, kan man hävda, i den spända internationella situation som rådde fram till 1989 varit oansvarigt att inte förbereda sig för det enda krigsfall som egentligen kunde väntas, nämligen ett sovjetiskt anfall mot Västeuropa som troligen, men inte säkert, skulle involvera vårt land. Men så länge man i Moskva kunde tro att inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium, borde det legat i Sovjets intresse att respektera vår grundlinje.

Paradigmskiftet 1995.

Murens fall 1989 möjliggjorde 1991 en svensk ansökan om medlemskap i EU, som ledde till inträde 1995. En ansökan om medlemskap innan det kalla krigets slut, som somliga ansåg borde prövas, skulle inneburit en mycket betydande geopolitisk förändring i vår världsdel och dessutom orsakat starka inrikespolitiska spänningar. Genom medlemskapet i EU hade Sverige ffg sedan 1814, d.v.s. efter 180 år, på nytt inträtt i en politisk allians och ett paradigmskifte ägt rum. Nu skulle utrikespolitiska beslut kunna fattas i Bryssel av stats- eller utrikesministrarna som grupp snarare än enbart i Stockholm, som Karl Johan alltså 1834 hade bestämt. Ett skede i svensk utrikespolitik var därmed till ända. Om ett eventuellt inträde i NATO skulle innebära ett nytt paradigmskifte, som vissa menar, eller vara en logisk följd av det praktiska samarbetet med alliansen och inträdet i EU tvistar vi ännu om, liksom man gör i Finland. Detta visar, om inte annat, vilket starkt grepp den politiska grundlinje, som den franske f.d. marskalken Jean Baptiste Bernadotte 1812 skisserade och 1834 utvecklade alltfort har, trots att förutsättningarna är mycket annorlunda.

av Erik Norberg

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Den långa fredsperiod, som vi uppmärksammar idag, avtecknar sig mot en bakgrund av helt annat slag.

Sveriges krig

I Göteborgs konstmuseum visades nyligen historiemålningar som utgör en viktig del av en svensk konstkanon. Här hängde Gustaf Hellqvists målning Valdemar Atterdags brandskattning av Visby, Carl Larsson och Gustav Vasas intåg i Stockholm, Alfred Wahlberg och Gustav II Adolfs död vid Lützen, Gustaf Cederström med Karl XII och en hjältes likfärd.

Och vårt poetiska arv slår ofta an liknande strängar. Hos Tegnérs Karl XII, Heidenstams Karoliner, Snoilskys Svenska bilder och Runebergs Fänrik Stål framställs den krigstida miljön som nästintill självklar. Vår historiebild är ju i mycket präglad av de krig som ligger långt bakom oss, men som påverkat vår historia och en betydande del av vår självbild.

Vårt land har från Gustav Vasa och nationalstatens grundande fram till början av 1800-talet – under 300 år eller det som nu brukar kallas tidigmodern tid – utkämpat drygt 30 krig. De flesta hade sin orsak i grundläggande dynastiska, ekonomiska eller geopolitiska motsättningar i Norden. Vi kan ganska lätt urskilja huvudmotståndarna.

Med vårt grannland Danmark, och därmed också Norge, utkämpades 12 krig. De första hade sina rötter i Kalmarunionen mellan de tre skandinaviska rikena, så har vi maktbalansen i Östersjöområdet och det som följde av historikern Bertil Boëthius uttryck ”arronderingen av det svenska kärnlandet”. När Sverige och Danmark år 1813 för sista gången möttes på slagfältet var striden en del i den pågående kontinentala kraftmätningen.

Mot Ryssland fördes åtta krig. Kampen om Östersjöväldet, Finland och de baltiska områdena låg till grund för konflikterna. Efter uppgörelsen i Tilsit mellan Napoleon och tsar Alexander utkämpades det sista kriget med Ryssland, vilket slutade med att Finland 1809 blev storfurstendöme i det ryska imperiet.

Mot Polen har vi fört sex krig. En tidig intressekonflikt uppstod med den svenska expansionen i Baltikum som inleddes när delar av Estland 1561 ställde sig under Erik XIV:s beskydd. Kung Sigismunds anspråk på den svenska tronen ledde till en mångårig maktkamp, och striden om Östersjöhamnarna skapade djupa motsättningar under Gustav II Adolf och den karolinska epoken.

Sex krig kan vi direkt hänföra till Trettioåriga kriget eller de förpliktelser som följde med den Westfaliska freden. Den tysk-romerske kejsarens målsättning att motverka protestantismen i Europa skapade en ny slags konflikt, som förstärktes av maktpolitiska ambitioner. Fredsslutet gav Sverige en stormaktsställning, men också territorier som måste försvaras. Särskilt gällde det besittningarna i Pommern, där den växande stormakten Preussen hade egna intressen.

Napoleonkrigen och Wienkongressen förde in Sverige i tre krig. Gustav IV Adolfs konsekventa hållning gentemot Napoleon ledde till att de nordtyska provinserna förlorades och bidrog till förlusten av Finland. Men politiken under den nye tronföljaren Bernadotte bidrog till Napoleons fall, och efter krigen med Danmark och Norge, som bekant, till unionen med Norge.

Kriget och folkrätten

Detta var trehundra år, i mycket präglade av krig. Kungens roll var i regel också fältherrens. Av 14 monarker anförde inte mindre än 10 själv sina styrkor i strid. Ingen man eller kvinna undgick krigets verkningar. Men när vi bedömer historien, måste vi också veta hur man på den tiden såg på kriget som politiskt instrument eller hur man uppfattade krigets väsen.

Till idébakgrunden hörde Gamla testamentet som många militärhistoriker har använt som utgångspunkt för krigshistoriska studier, men det var med den holländske rättslärde Hugo Grotius som kriget i början av 1600-talet sattes in i ett folkrättsligt system. Den i naturrätten grundade ordningen måste ibland försvaras med vapen, och tesen om det rättfärdiga kriget, bellum justum, fick stor betydelse för samtiden. Vi vet att Gustaf II Adolf hade med sig arbeten av Grotius i fält, och Grotius stod Oxenstierna nära. Det var Oxenstiernas förtjänst att denne, århundradets mest framstående jurist, gick i svensk tjänst som sändebud i Paris.

Tankarna hos Grotius utvecklades vidare av Samuel von Pufendorf, som under sin tid i svensk tjänst tillämpade teorierna på aktuella politiska stridsfrågor, förklarade spelet mellan de kontinentala allianserna i början av 1670-talet och rättfärdiggjorde det svenska angreppet mot Brandenburg 1674.

Så kommer Montesquieu, Immanuel Kant och de franska encyklopedisterna under 1700-talet med sina försök att definiera begreppen krig och fred. Ingen av dem dömer ut möjligheten att föra rättmätiga krig. Fredstanken uppenbarar sig mer konkret under 1700-talet och en fredsrörelse i dagens mening långt senare.

Kriget och samhället

En genomgång av ett trettiotal krig under 300 år kan lätt bli kalendarisk, men vi bör tänka oss in i miljön för dem som då levde i det svenska riket. I mer än häften av deras tillvaro, 53 % av tiden noga räknat, befann sig landet i krig. Kriget var således för kvinnor och män på landsbygden och i våra små städer en ständigt återkommande företeelse, näst intill ett normaltillstånd.

Och då måste man ställa sig frågan, vad var det för samhälle som orkade bära bördor av detta slag?

Militärstaten
Man har präglat uttrycket militärstaten, 1600-talets svenska militärstat, en stat som kännetecknas av ett hårt uttag av skatter och knektar och ett fast grepp över folket, manifesterat i en effektiv kontrollapparat. Här ingick ämbetsverk, landshövdingar och präster. Hit hör de enastående informationssystem som från nationalstatens grundande än idag karakteriserar den svenska staten, folkbokföringen med kyrkoböcker och skattelängder, rullföringen över soldater och båtsmän, kontrollen av land och egendom med lantmäteriets ritningar. Vi fick tidigt en centraliserad och hyggligt fungerande förvaltning, och vi har alltid kunnat hålla reda på våra medborgare.

Ett tecken på militärsamhällets roll var också den officiella rangordning som etablerades under Karl XI. Här intog officerskåren det främsta rummet, både under den karolinska perioden och under frihetstiden. Först kom fältmarskalkar, generaler och amiraler, därefter hovkansler, landshövdingar och högre jurister. Den civila förvaltningen stod långt efter den militära i rang, och den akademiska sektorn gjorde sig knappast påmind.

Men en förutsättning för denna kraftutveckling var också ekonomin. Utrustningen av soldater, befästningsbyggandet runt hela Östersjön, upprätthållande av garnisoner och byggandet av stora örlogsfartyg dominerade statsutgifterna under långa tider. I merkantilismens föreställningsvärld ingick värdet av en aktiv ekonomisk politik. Bergsbruk och industri utvecklades starkt. Tillsammans utgjorde koppar och järn omkring fyra femtedelar av exportvärdet under den karolinska epoken.

Och så har vi dem som skulle uträtta det hela, knektar och sjömän. År 1544 fattade riksdagen ett viktigt beslut. Huvuddelen av soldaterna skulle utgöras av inhemska svenska och finska män, och de skulle skrivas ut eller, som Gustav Vasa själv formulerade det, rekryteras ”med lämpor och utan stort rop”, d.v.s. så långt möjligt på frivillig grund.

Man hade fört in ett nytt synsätt, som innebar att hela befolkningen skulle engageras i krigsansträngningen, och det blev förstås prästerna, som med sin kännedom om församlingsborna, gjorde upp de första längderna över mansfolk som kunde skrivas ut.

Sverige har pekats ut som det första land i Europa, som grundade sitt försvar på någonting som liknade allmän värnplikt. Värvade yrkestrupper var annars regel på kontinenten. Det var ett dyrbart system, men tidens bondeuppror gjorde att man i de flesta länder tvekade att sätta vapen i händerna på allmogen.

De långa krigen fick Karl XI att söka ytterligare utvägar och den svenska krigsmakten reformerades från 1680 med det bekanta indelningsverket, som skulle bestå ända till början av 1900-talet. Det byggde på de självägande bönderna och en effektiv samhällskontroll. Vi känner systemet från Wilhelm Moberg och Raskens. Landskapen delades upp i rotar, som var och en hade att sätta upp en soldat, hålla honom med uniform, torp och en täppa för underhållet. Man fick tillgång till en stående armé som försörjde sig själv och ständigt var beredd att rycka ut mot rikets fiender, men som det med tiden skulle visa sig inte räckte till för krig mot betydligt starkare stater.

Förlusterna
Bördorna var förstås oerhört tunga för ett rike som under denna period inte omfattade mer än mellan en och två miljoner invånare, och självklart slog stormaktspolitiken hårt mot alla och envar. Man har beräknat att Sverige och Finland från erövringen av Riga år 1621 till slaget vid Lützen år 1632 förlorade 50 000 man i strid, sjukdomar eller umbäranden. Omräknat till vår tids befolkningsförhållanden skulle det ha motsvarat bortemot 500 000 stupade män under en tioårsperiod.

När Gustav II Adolf uttalade sig om förhållandena i Rigas garnison i början av 1620-talet, ”soldaterna dö som flugor sin kos”, var det ett tecken på att utskrivningen av bondsöner inte kunde räcka länge, och man fick värva legosoldater från Tyskland, Schweiz och Skottland.

Annorlunda var det under den karolinska tiden, då indelningsverket fungerade. Men förlusterna kulminerade under det stora nordiska kriget 1700-21, då 200 000 man föll i arméns och flottans tjänst, fördelade på 150 000 från nuvarande Sverige och 50 000 från den dåvarande östra rikshalvan Finland. 1710-talet, vårt sista stormaktsdecennium uppvisar en bild av vad man skulle kunna kalla en total krigsinsats.

Det är inte så förvånande, att riket tidigt visade upp ett stadigt ökande kvinnoöverskott. Cromwells sändebud Whitelocke noterade häpet under sin resa i Sverige 1652 att »kvinnfolken, med lika färdighet som mankönet, köra sin plog, sin vagn, ro sin båt, med flera sysslor, som manfolken på andra ställen hava sig förbehållne«. En sentida historiker har konstaterat att stormaktstidens Sverige var knektänkornas land. Kvinnorna trädde fram ur hem och familj och övertog skötseln av gårdar och jordbruk.

Samhället
Men vid sidan av statens organisation och samhällskontroll samt det effektiva utnyttjandet av ekonomiska och mänskliga resurser återstår fortfarande en avgörande faktor. Systemet fungerade visserligen inte utan tvång eller protester mot bördorna, men i det stora hela utan större uppror och kraftigare motstånd. Ett modernt begrepp är tillit. Det förutsätter någon form av förtroende och känsla av delaktighet. Man brukar peka på en gammal tradition med sockenstämmor och självägande bönder, en riksdag med fyra relativt självständiga ständer, ett system som minskade avståndet mellan medborgare och överhet, och som resulterat i att många in i vår egen tid fortfarande betraktar förvaltningen som beskyddare snarare än som förtryckare.

Militärsamhället var genomorganiserat på alla nivåer, men det var ändå ingen diktatur. Även under det karolinska enväldet fungerade ämbetsverk med egen makt och på ett sätt som ytterst var reglerat i lag. Man har betonat samspelets betydelse för tidens inhemska omdaning, samspelet mellan olika samhällskrafter och befolkningsskikt. Allmogens besvär kunde leda till undersökning och jämkning, ständerna hade inflytande i riksdagen, och kronan hade hela tiden att ta hänsyn även till bondeståndet. Den bondearmé som skapades genom Gustav Vasas utskrivningar och Karl XI:s indelningsverk skiljde sig också från yrkesarméer och soldatesk och hade en viktig del i samhällsutvecklingen.

Så började tidigt utvecklingen mot en miljö som i dag brukar karakteriseras som ett förhandlande och kompromissande samhälle. Det är inte utan orsak som Karl XII kunde styra landet i femton års frånvaro, varav fem i Turkiet.

Och på det sättet lade nog militärsamhället en grund för kommande sekel. Man har i diskussionen om systemskiften noterat hur smidig övergången från militärstaten till ämbetsmannastaten ändå blev. En del av förklaringen är antagligen att långsiktiga civila strukturer redan fanns på plats. De hade kommit till för att möjliggöra den militära kraftsamlingen, men de visade sig vara seglivade även under andra förhållanden.

av Marie Hafström

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 

1. Utvecklingen före 1800-talet

Våra 200 år av fred måste sättas in i sitt långa historiska sammanhang. Vårt land – och jag går här inte in på när exakt som riket uppstod – har egentligen aldrig erövrats, men förlorat stora landområden. Vårt folks historia är sprungen ur en bondefrihet, med element av folklig självstyrelse, gammalt folkförsvar och en urgammal rättstradition. Vi kan härleda rättsregler med rätt så bistra anspråk på svensk försvarsvilja, både i Upplandslagen (1200-talet) och Södermannalagen (1300-talet). Sverige är ett bra exempel på att ”land ska med lag byggas”, med en god författningsberedskap som möjliggör att vi kan verka under extra ordinära förhållanden, som krig och krigsfara. Även under sådana förhållanden har vi regler i regeringsformen (RF), som sätter statschefens representativa uppgifter och symbolroll i förgrunden.

Den svenska armén under Vasatiden, stormaktstiden och den karolinska tiden var stark, men för de militära segrarna stod också hemmafronten, det civila samhället, som stod för gudsförtröstan, nationell samling, sammanhållning och lojalitet – trots tunga krigsbördor. Självägande bönder bidrog till att skapa förhållandevis mindre klyftor i samhället och en social samhörighet.

Frihetstiden, som däremot inte präglades av enighet och sammanhållning kring en nationell försvarspolitik, ersattes av ett nationellt uppvaknande, när himlen förmörkades ute i Europa. Den svenska riksledningen och landet befann sig i en utomordentligt kritisk situation, som vi nyss hört (1808-1809 års krig). Sverige var räddat – men till ett mycket högt pris!

2. Utvecklingen under 1800-talet av stor betydelse

Tittar vi närmare på 1800-talet kan vi konstatera hur olika historiska moment och inslag i samhällsutvecklingen påverkat vår förmåga att hålla oss utanför krig och skapa ett ”fredligt” samhälle, utan alltför stora klyftor mellan befolkningsgrupper och utan alltför stora motsättningar i samhället.

Den svenska mentaliteten var tidigt för fred – bönderna var inte krigiska av sig. Freden bidrog, för att citera Esaias Tegnér, tillsammans med ”vaccinet och potäterna” till en kraftig befolkningsökning. Bönderna ville leva i fred och hade helst sluppit både utskrivning till hären och värnpliktssystemet. Det tidiga 1800-talet präglades av politiska strider på försvarsområdet och bondeståndet klagar över betungande försvarskostnader och ansåg att krig i Sverige blir allt mindre sannolikt.

När Karl XV i sitt trontal vid riksdagens öppnande 1871 framhöll att vårt läge genom den europeiska konflikten (fransk-tyska kriget 1870-71) blivit så allvarligt att det vore av största vikt att stärka det svenska försvaret, drog bondeklassen och lantmannapartiet en helt annan slutsats. Den omständigheten att Sverige lyckligt undgått att dras in i tre krig, som utkämpats i Europa stärkte bönderna i deras uppfattning att ”den långa fredsperiod, som redan blivit vårt land beskärd, alltjämt skulle fortfara, om bara svenskarna höll sig stilla på sin halvö och inte blandade sig i saker, med vilka de intet hade att skaffa.” (Citat Edv. Thermaenius, statsvetare)

Folkskolereformen med skolplikt 1842 medförde en höjd bildningsnivå. Det gjorde också läroverksreformen 1849 och de första folkhögskolorna i Sverige 1868 vars undervisning enligt Grundtvigs idéer skulle koncentreras kring ”Fäderneslandets historia och samhällsliv, dess diktning och sång”. Reformerna höjde den allmänna utbildningsnivån och ledde till en förbättrad dialog mellan statsledningen och medborgarna och ökade samhällsengagemanget. Nationalstaten fick en djupare mening.

Skandinavismen är ett annat historiskt moment av betydelse i mitten av 1800-talet. Den hade som mål att kulturellt, ekonomiskt och politiskt ena Danmark, Norge och Sverige. Pionjärer för skandinavismen var främst universitetsstudenterna. Men man skulle kunna hävda att rörelsen led ett nederlag vid dansk-tyska kriget 1864, då Danmark inte fick den hjälp från de andra skandinaviska länderna som man hade hoppats på.

Oscar I hade ju, inspirerad av skandinavismen – som vi nyss hörde (Mats Bergqvists anförande) – 1848 sänt trupper till Danmarks stöd i det första dansk-preussiska kriget. Men vi ska också komma ihåg vad Oscar I sa i sitt tal vid det skandinaviska studentmötet på Drottningholm 1856: ”Hädanefter vore krig, skandinaviska bröder emellan, omöjligt.”(Inskriften på fredsmonumentet vid Eda 1914).

Kungen fick rätt.

Näringslivet fick också en skjuts framåt. Näringsfriheten utvidgades. Frihandelssystemet infördes. Skråväsendet avskaffades. Kommunikationerna förbättrades med Göta kanal (1834) och utbyggnaden av järnvägarna. Gruv – och skogsnäringarna i Norrland kunde utvecklas. Telegrafväsendet byggdes ut. Uppfinningar i slutet av 1800-talet blev grunden för framgångsrika svenska industrier och företag. Vi fick det bättre.

Allt detta bidrog till att Sverige uppfattades av dess medborgare som ett land värt att försvara. Det stärkte den svenska försvarsviljan, viljan att bevara freden och hålla landet utanför krig.

Utifrån den utgångspunkten utvecklades ideella organisationer och politiska, ekonomiska och sociala reformer genomfördes. Sverige utvecklades i en demokratisk riktning.1866 års riksdagsordning innebar att ständerna avskaffades och en tvåkammarriksdag infördes, med en mer tidsenlig och folklig representation. Partiväsendet bildades i slutet av 1800-talet. Både den s.k. tullstriden (1884-1888) och rösträttsfrågan bidrog till att den politiska medvetenheten ökade. Freden och försvaret av Sverige blev frågor högt upp på den politiska dagordningen och en folklig angelägenhet.

Vid den här tiden föddes de stora och många alltjämt levande folkrörelserna, t.ex. väckelserörelsen (frikyrkorna), nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och arbetarrörelsen. Det civila samhället stärktes. Många rörelser var värdebaserade och syftade till omsorg om andra.
Folkrörelser som i huvudsak byggdes upp på demokratisk grund fick en stor betydelse för fredsbevarandet och det civila samhällets styrka att värna freden.

Demokratier startar inte krig.

Den här beskrivningen skulle inte vara rättvisande om inte också det frivilliga försvaret nämns, alla de ideella försvarsorganisationer, som med frivilligheten som grund engagerat sig i försvaret av vårt land. Flera bildades i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet och kring första världskriget. En period av försvarsvänliga strömningar och Bondetåget 1914 blev starten för andra. Inte minst många kvinnor engagerade sig i den frivilliga försvarsverksamheten, redan under de sista decennierna bildades flera kvinnoorganisationer, bl.a. ”Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar ”(1884), ”Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar”(1896), ”Kvinnorna och landet”, ”Kvinnors arbete för landsstormen” och ”Föreningen Fosterländska kvinnors förbund”. I grunden handlade det om en antimilitärisk inställning, men man stödde ett begränsat folkförsvar.

I handeln kunde man 1914 köpa vykort, utgivna av den ideella föreningen ”Kvinnorna och landet” föreställande Kristina Gyllenstierna (1494-1559) spejande ut från Stockholms slott vid försvaret av Stockholm 1520 med texten ”För Sveriges land och frihet” och ”Kvinnogärning till Sveriges värn” – att användas som nyårshälsning inför det nya året 1915.

Många kvinnors starka röster i kampen för fred hängde ihop med kampen för människors lika värde och lika rättigheter och rösträtt. Benämningen på de kvinnliga sammanslutningarna gav uttryck för att det var kvinnor som tillsammans engagerade sig för fred, redan i slutet av 1800-talet (Sveriges kvinnliga fredsförening” 1898-1911) och under första världskriget bildades nationella kommittéer under ett gemensamt namn, ”Internationella kvinnokommittén för en varaktig fred” (1915-1919). Kvinnors engagemang ville visa på andra vägar än krig att lösa konflikter och stärka en folklig vilja att bevara Sveriges fred och oberoende.

Kvinnor startar inte krig.

3. 1900-talet fram till andra världskriget

Tiden kring första världskriget utmärktes av att kvinnor från olika politiska partier, men också från både försvarsföreningar och fredsföreningar, tog initiativ till att manifestera freden. Första världskriget var grymt. Det satte spår i den svenska folksjälen. Tiden mellan de båda världskrigen utmärktes av krav på nedrustning och protester mot den påbörjade uppbyggnaden av civilförsvaret, för att i slutet av 1930-talet svänga när de socialdemokratiska kvinnorna tillät sina medlemmar att delta i luftförsvarsverksamheten – på vars och ens eget initiativ – men också uppmanade kvinnoklubbarna att sticka gevärsvantar och knäskydd till soldater som upprätthöll neutralitetsvakten.

Det tidiga 1900-talet präglas av ett organiserande av våra ansträngningar att bevara freden och ett totalförsvarskoncept, togs fram i slutet på 1930-talet. Det hade sina rötter redan från 1914 i form av de kommissioner, som då inrättades för t.ex. bränsle, folkhushållning, handel och livsmedel. Så många människor som möjligt skulle efter förmåga engageras i uppgifter av betydelse för den nationella militära försvarsförmågan eller för civilförsvaret och folkförsörjningen. Det handlade om att klara en avspärrning och att säkra självförsörjningsförmågan.

4. Andra världskriget blev väckarklockan för organisering av det civila samhället

Ett nytt krig var på väg, andra världskriget, trots alla drömmar om fred. Utvecklingen i Europa blev starten på en organisering av det svenska civila samhället. Redan 1939 inrättades ett folkhushållningsdepartement, som ett uttryck för en ambition att upprätthålla en svensk självförsörjning, som sedan fanns under lång tid som en del av vår alliansfrihet och neutralitetspolitik. Under andra världskriget inrättades också ett antal statliga krisorgan för att hantera knappheten på varor. Genom 1944 års civilförsvarslag infördes civilförsvaret som begrepp och gavs en samlad organisation i den statliga myndigheten Civilförsvarsstyrelsen. Den kommunala anknytningen var fortfarande stark. Den närmaste efterkrigstiden innebar dock en glidning från den kommunala till den statliga nivån. I början av 1950-talet inrättades civilbefälhavarna. 1960 antogs en civilförsvarslag. Planer gjordes upp för en gigantisk befolkningsomflyttning i händelse av krig. Ca 40 % av landets befolkning omfattades av utrymningsplanerna. Det frivilliga engagemanget och viljan att medverka till fredsbevarandet var stort. Frivilligorganisationerna hade över en miljon medlemmar i slutet av 1940-talet.

Oljekrisen 1973/74 och tekokrisen i början av 70-talet fick stor betydelse för försörjningsberedskapens utformning. Fredskrislager för drivmedel och strategiska metaller byggdes upp. Skydd och undsättning blev nyckelbegrepp snarare än utrymning och den svaga länken – sjukvårdsberedskapen – började uppmärksammas.

Genom 1982 års försvarsbeslut blev civilförsvaret åter ett kommunalt ansvar och en ny lag om civilt försvar 1995 utmönstrade begreppet civilförsvar, och det ersattes av befolkningsskydd och räddningstjänst som ett kommunalt ansvar.

Det psykologiska försvaret, som en del av totalförsvaret, måste också framhållas. Inledningsvis handlade det om att kunna stå emot s.k. osvensk propaganda. Det psykologiska försvaret har debatterats och ibland ifrågasatts. Anledningen till det är att det rör sig kring frågor om demokrati, vårt statsskick och vår styrelseform. Inte sällan handlar det om gränsdragningen mellan propaganda och försvarsupplysning, hur medborgarnas försvarsvilja ska mätas, tolkas och stärkas och – den kanske svåraste frågan – om yttrandefrihetens gränser vid krig och krigsfara.

Som en parallell kan nämnas att händelseutvecklingen i Ukraina har föranlett Försvarsberedningen att i sin senaste rapport till regeringen (Fö Ds 2014:20 Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid) framhålla behovet av att planeringen av ett nytt civilt försvar återupptas och att ett modernt psykologiskt försvar måste byggas upp på nytt för att kunna möta påverkanskampanjer eller riktade informationsoperationer.

5. Demokratiseringen i östra Europa leder till nedrustning i Sverige – 1990-talet och första decenniet på 2000-talet

När Berlinmuren föll 1989 var det få som insåg betydelsen för den säkerhetspolitiska situationen i omvärlden. Vi anpassade oss så småningom till detta och Försvarsmakten blev under lång tid inriktad mot internationella insatser. Somliga talar om en strategisk timeout.

Nästan hela 1900-talet präglades av ett organiserande av ett totalförsvar för våra ansträngningar att bevara freden där hela samhället skulle kunna stå emot det ”totala kriget”.

Det civila försvaret utvecklades i en symbios mellan ett folkligt engagemang och den offentliga sektorn och detta bidrog till ett starkt totalförsvar, som var unikt för Sverige, med militära och civila verksamheter i samverkan.

Idag har vi fortfarande ett civilt försvar – i rättslig mening, i 1992 års lag om totalförsvar och höjd beredskap. Men vad finns då kvar av det gamla totalförsvaret och av det civila försvaret?
Ja, det beror på vem man frågar. Kunskaperna och föreställningarna om vad som finns kvar skiftar. Men vi kan konstatera att det finns kvar i form av ett föråldrat regelverk, vissa ambitiösa politiska mål, begränsade ekonomiska resurser – och ett antal skyddsrum. I övrigt finns nästan ingenting.

6. En avstannande demokratiseringsprocess i Ryssland leder till svensk omprövning

Rysslands militära ambitioner under den senaste tiden visar på nytt oroande drag. Vi avsätter stora och nu kanske ökade resurser till vår egen militära försvarsförmåga. Måhända är det nu läge för ett uppvaknande för både ansvariga politiker och de civila aktörerna i samhället att överväga hur vi ska kunna höja tröskeln för en angripare och bidra till att bevara vårt oberoende och vår fred genom att återuppta planeringen av det civila försvaret. Vi måste samtidigt inse att ett annat samhälle, ett mångkulturellt, digitalt samhälle växer fram, som kräver nya och andra lösningar än gårdagens.

Vi bör fortsatt stärka de ideella krafterna som en grund för vår demokrati. Vi måste också bejaka nya former för människors engagemang och vilja i vår strävan att bevara freden.

Den civila dimensionen i fredsbevarandet är idag lika viktig som den varit de senaste 200 åren.

av Ove Bring

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Sedan det norska kriget avslutats genom konventionen i Moss i augusti 1814, inledde Sverige en fredspolitik som, med tur och skicklighet, hållit oss utanför krig i två sekel. Årtalet 1814 är vår utgångspunkt, men grunden till det fredspolitiska skiftet lades (som vi hört) två år tidigare, genom tronföljaren Bernadottes möte med den ryske tsaren i Åbo i augusti 1812. Karl Johan och Alexander I inledde ett förtroendefullt samarbete. 1812 års politik var en fredspolitik. Visserligen behövde Alexander svensk hjälp mot den invaderande Napoleon, och visserligen behövde Karl Johan ryskt stöd för sin strävan att rycka loss Norge från Danmark, men på sikt ville båda parter säkra det nordiska området som ett fredligt hörn av Europa.

Danmark, som hamnat på Napoleons sida i storkriget, straffades med freden i Kiel i januari 1814. Kieltraktaten stadgade att Norge skulle lösgöras från danskt herravälde och underställas det svenska kungahuset. Norrmännen själva önskade dock bli oberoende och den 17 maj 1814 antog de en egen författning och utropade en egen kung, den danske prinsen Kristian Fredrik. Karl Johan kunde acceptera norskt självstyre och en norsk grundlag, men han kunde inte acceptera en norsk kung. Han krävde att Norge skulle uppgå i union med Sverige, att monarken skulle vara gemensam och komma från det svenska kungahuset. När dessa villkor inte accepterades av den norska sidan inledde Karl Johan ett mindre fälttåg mot vad som fanns av norsk armé och flotta i grannlandet.

Fientligheterna började i juli 1814 och avslutades genom vapenstilleståndet och konventionen i Moss i augusti. Sverige hade på ett relativt oblodigt sätt markerat sin militära överlägsenhet och prins Kristian Fredrik tvingades lämna Norge. I november accepterade det norska stortinget unionen, och svenska förhandlare gick med på en klausul i den norska grundlagen att norsk trupp inte fick användas för anfallskrig utan Stortingets medgivande. Sedan detta stod klart beslöt Stortinget att erkänna Gustav III: bror, den skröplige Karl XIII, som Norges konung, dock under namnet Karl II som en anpassning till den norska kungalängdens numrering.

Karl Johan hade avstått från att fullfölja sitt fälttåg till en förkrossande svensk seger och en förödmjukande norsk kapitulation, han ville undvika en regelrätt erövring. Förhandlingarna som följde, om den norska grundlagens anpassning till unionen, var i själva verket en form av förlikning. Karl Johan må ha haft flera skäl att gå varsamt fram, men ett viktigt motiv måste ha varit att han ville skapa goda förutsättningar för unionen. Det norska folket skulle inte behöva uppleva den som ett olidligt tvång. Norges inrikespolitiska självstyre accepterades.

Karl Johan hade blivit värvad som tronföljare av dem som trodde att han, med Napoleons stöd, skulle kunna ”erövra Finland åter”. Som fransman var han emellertid oberörd av den nostalgi som var kopplad till svensk historia och han var främmande för den mot Ryssland riktade revanschkänslan. Han hade en realistisk uppfattning om nationens resurser och var besluten att anpassa utrikespolitiken därefter.

Sverige-Norge sågs som en statsbildning med naturliga gränser, mer så än de tidigare statsbildningarna Sverige-Finland och Danmark-Norge. Karl Johan utnyttjade den geopolitiska situationen till att konsolidera Sveriges position i det nordeuropeiska rummet.
________

År 1818 dog Karl XIII och tronföljaren blev kung. Karl XIV Johan blev av politisk nödvändighet en fredsvän, men som tidigare firad general bar han på en önskan att göra sig gällande i Europa. Ett sätt var att framträda som medlare i storpolitiken, en roll som lämpligen borde förenas med en utrikespolitisk linje av opartiskhet och neutralitet.
I ett läge av internationell spänning utfärdar Karl Johan i januari 1834 den svensk-norska neutralitetsförklaring som ska gälla i händelse av krigsutbrott. Här slogs fast att Sverige-Norge under krig skulle avhålla sig från varje direkt eller indirekt deltagande i en konflikt. Det var en självvald neutralitet, deklarerad av en självsäker regent, som (implicit) stod till förfogande som medlare. Något krigsutbrott ägde inte rum detta år, och inte heller de följande åren, men den nya politiken skulle bli av bestående värde.
________

År 1844 dör Karl Johan och efterträds av sin son Oskar I. I Norden framträder skandinavismen som politisk kraft, främst förankrad bland studenter och intellektuella. Den byggde på tanken att de nordiska länderna – med gemensam historia, gemensam kultur, och gemensam språkram – skulle utveckla en ömsesidig solidaritet. Samtidigt hade en tysk-nationell rörelse växt sig stark i den danske kungens hertigdömen Slesvig och Holstein – som till största delen var tysktalande. Våren 1848 söker en tysk upprorsrörelse lösgöra hertigdömena från Danmark. Militär assistans begärs från Preussen och Tyska förbundet. Preussiska trupper anländer och tränger in i Jylland.

I det läget sänder Oskar I, i en anda av skandinavisk solidaritet, sextusen man, svenskar och norrmän, till Danmark. Trupperna förläggs på Fyn, på behörigt avstånd från fronten, men som en reservstyrka för att ge den danska armén möjlighet till kraftsamling. Det är ett avsteg från neutralitetslinjen, men Sverige-Norge erbjuder sig samtidigt att spela en medlarroll. Regeringarna i London och St. Petersburg stöder alla medlingsförsök och sommaren 1848 medverkar svensk diplomati och kung Oskar personligen till vad som blir framgångsrika förhandlingar i Malmö. Ett stilleståndsavtal kommer till stånd i slutet av augusti.

I juli 1849 behövs emellertid ett nytt stilleståndsavtal. Detta skulle leda till Sveriges första deltagande i en fredsbevarande operation. En stormaktskonferens i London beslutar att svensk trupp ska upprätthålla ordningen i norra Slesvig och att preussisk trupp ska göra samma sak i södra Slesvig. En svensk-norsk styrka på 4 000 man anländer till Flensburg i slutet av augusti 1849. Styrkan fick genast gripa in för att hantera skärmytslingar mellan danskar och tyskar.
I början av juli 1850 sluter Danmark och Preussen fred baserad på status quo. De svensk-norska trupperna lämnar Slesvig senare samma månad. I efterhand framstår beslutet att ställa upp i en fredsbevarande roll som särskilt intressant. Föga anade den svenska kungen att deltagande i fredsoperationer skulle bli en återkommande och viktig del i svensk utrikespolitik.
________
Oskar I efterträddes av Karl XV och dennes utrikespolitik är mest känd för skandinavismens kollaps i samband med det tysk-danska kriget 1863 – 64. Kungens löfte om militärt bistånd till Danmark kunde inte infrias. Karl XV blev överkörd av sin egen regering som inte önskade några krigiska äventyrligheter. Hädanefter var det traditionell fredspolitik och neutralitet som gällde.

När den första Rödakors-konventionen förhandlades fram i Genève i augusti 1864, var det naturligt för Sverige att snabbt ansluta sig. Temat om humanitet i krig intresserade Karl XV och vid en konselj på Stockholms slott i december samma år beslutar han om svensk ratificering av denna Genèvekonvention till skydd för krigets offer. I år firar vi även detta jubileum, den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter fyller 150 år.
_______

Principen om fredlig lösning av mellanstatliga tvister fick en skjuts framåt år 1872. Då avgjordes den s.k. Alabama-tvisten mellan USA och Storbritannien av en skiljedomstol i Genève. Storbritannien hade under det amerikanska inbördeskriget utrustat och sjösatt ångaren Alabama som attackerade och sänkte nordamerikanska handelsfartyg. Skiljedomstolen utdömde ett kraftigt skadestånd till USA och Storbritannien accepterade utslaget. I det civila samhället tog den spirande fredsrörelsen optimistiskt fasta på möjligheten till skiljedom som alternativ till väpnad konflikt. August Strindberg publicerade 1884 sin s.k. fredsnovell (”Samvetskval”), där middagsgästerna på ett pensionat vid Genèvesjön beundrar ett fyrverkeri där kvällshimlen lyses upp av Röda korsets röda och vita färger. En bricka med fyllda champagneglas bärs fram på terrassen. Den engelske pensionatsgästen tar ordet:

”Ladies and gentlemen, börjar han [och jag citerar honom och Strindberg], Ladies and gentlemen – detta betyder, enligt vad jag av ingånget telegram fått veta, att den första internationella domstolen i Genève har slutfört sitt arbete; det betyder att ett krig mellan tvenne folk . . . är förhindrat, att hundratusen amerikaner och lika många engelsmän kanske ha denna dag att tacka för att de ännu är i livet. Alabamastriden är löst till förmån, icke för Amerika, utan för rätten, icke till skada för England, utan till framtida väl.”

”Samvetskval” översattes till flera språk på olika fredsorganisationers initiativ. Den internationella fredsrörelsen var tidigt intresserad av Strindberg, och han av den. I Sverige hade Svenska Freds- och skiljedomsföreningen bildats 1883 och Strindberg anslöt sig till Stockholmsavdelningen där hans vän Hjalmar Branting ingick i styrelsen. Svenska Freds samlade ett åttiotal riksdagsmän som samfällt manade regeringen att stödja skiljedomstanken.
___________

I augusti 1898 överraskade tsar Nikolaj II av Ryssland omvärlden med ett förslag om en internationell fredskonferens. Målsättningen var rustningsbegränsningar och en mekanism för fredlig lösning av tvister genom medling eller skiljedom. I en svarsnot från Stockholm uttryckte Sverige-Norge sin djupa tillfredställelse över att just frågan om fredlig lösning stod så högt på dagordningen.

Fredskonferensen sammanträdde i Haag sommaren 1899. När konferensen avslutades var dess kanske viktigaste resultat en konvention om fredlig lösning av tvister med ett system för utseende av skiljedomare. Sverige-Norge anslöt sig till konventionen och till den s.k. Permanenta skiljedomstolen följande år.
Den svensk-norska unionen gick denna tid mot en allvarlig kris och när den till slut upplöstes 1905 saknades inte militära spänningar. Historiker har till och med ställt sig frågan hur det kom sig att unionsupplösningen kunde ske på fredlig väg. Svaret var helt enkelt att de krafter på svensk sida som ville stoppa en norsk utbrytning med våld var för svaga. Den politiska majoriteten i Sverige insåg att en väpnad konfrontation mellan vad Oskar II kallade ”brödrafolken” var otänkbar. Dessutom var kung Oskar och kronprinsen (den blivande Gustav V) klart emot en militär lösning.

Förhandlingar i Karlstad ledde till en överenskommelse om norsk självständighet, en demilitariserad zon längs gränsen och en klausul att alla tvistefrågor som inte rörde ”vitala intressen” skulle hänskjutas till skiljedomstolen i Haag.

1907 ägde en ny fredskonferens rum i denna stad. Nu utvecklades framförallt krigets humanitära lagar, men dessutom uppdaterades skiljedomskonventionen från 1899. Den s.k. ”Permanent Court of Arbitration” fick en fastare form och existerar än idag.

I oktober 1909 kunde man notera en ny seger för skiljedomstanken då Sverige och Norge mottog och accepterade ett utslag från Haag. Tvisten rörde fiskegrundet Grisbådarna i utkanten av den bohusländska skärgården, ett område som var rikt på hummer. Gränsen mellan norskt och svenskt vatten hade länge varit oklar och blodiga drabbningar med åror och båtshakar sades ha förekommit mellan fångstmän. Domstolen fann att området hörde till Sverige, men vissa mindre kobbar tilldelades Norge. Det besynnerliga namnet Grisbådarna är i dag nästan lika välbekant i folkrättshistorien som fartygsnamnet Alabama.
_________

När året 1914 närmade sig beslöt den norska och svenska fredsrörelsen att fira minnet av den hundraåriga freden genom resandet av ett gränsmonument vid Eda. Efter en arkitekttävling lät man uppföra en ljus pelare av norsk granit. På sockeln inhöggs följande budskap som 1856 framförts av Oskar I: ”Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligt”. Fredsmonumentet invigdes den 15 augusti 1914. Då var det första världskrigets utbrott ett faktum sedan två veckor.
___________

Den svenska freds- och neutralitetspolitiken under 1900-talet är väl känd. Under mellankrigstiden var politiker som Hjalmar Branting och Östen Undén svenska delegater i Nationernas Förbund (NF) och de spelade en stor roll som medlare. Branting fick Nobels fredspris 1921 och två år senare gjorde han en insats i den s.k. Korfu-affären, då NF lyckades häva en italiensk ockupation av grekiskt område.

Östen Undén fungerade som skiljedomare i en gränstvist mellan Bulgarien och Grekland 1933. Den bulgariska tacksamheten var så stor att man i gränsområdet uppkallade ett berg efter honom. Berget fick det i geografiska sammanhang något ovanliga namnet Professor Undén.

Efter andra världskriget grundades FN och en svensk, Folke Bernadotte, utsågs 1948 till medlare i Mellanösternkonflikten. Han föll på sin post, mördad av en terroristliga i september det året.

En annan svensk, Dag Hammarskjöld, utsågs till FN:s generalsekreterare 1953, och som sådan blev han tidigt en talesman för tvistlösning genom tredje part. 1959 sände han den svenske diplomaten Johan Beck-Friis att medla i konflikten om templet Preh Vihar mellan Thailand och Kambodja. Hammarskjöld föll också på sin post, i en flygkrasch 1961, möjligen blev hans plan nedskjutet.

I modern tid har Gunnar Jarring, Olof Palme och Jan Eliasson framträtt som medlare och Sverige har deltagit i ett flertal fredsoperationer i regi av FN och EU. Men jag har valt att fokusera på de första hundra åren av svensk fredspolitik, därför att exemplen från denna tid är mindre kända och inte helt ointressanta.
Låt mig avsluta med en kommentar som kan falla sig naturlig i detta Bernadotte-bibliotek. Flera av den Bernadotteska kungafamiljens representanter har bidragit till den linje som vi här skisserat – fredslinjen. Karl Johan lade grunden till en långvarig neutralitetspolitik som historiskt ”tjänat oss väl”, som det brukar heta. Oskar I engagerade Sverige i en av de första fredsbevarande operationerna någonsin. Karl XV engagerade sig för den humanitära rätten i krig. Oskar II och kronsprins Gustav verkade för en fredlig lösning av unionskonflikten med Norge. Gustav V skulle sedan framgångsrikt motverka vissa försök att dra in Sverige i första världskriget.
Mer skulle kunna sägas om dessa exempel – men det får bli en annan gång.

Jag tackar för uppmärksamheten.

av Karlis Neretnieks

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig. Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vår närhet.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.

Krimkriget

Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.
Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén

”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt.” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget. Man kan dock anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé och med brittisk hjälp, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge. Det innan tyskarna besatt området med större styrkor.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

  • Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.
  • Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

  • Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.
  • Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta moderna anfallsförband.
  • Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.
  • Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade vågat säga upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.

Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.
Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog till att andra vidtog åtgärder som också gynnade vår säkerhet.

Avslutning

Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av de eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer att eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum dit vi inte har tillträde.
Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.

Tack för uppmärksamheten

Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna Försvarsföreningen (AFF), Försvarsutbildarna och Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) som syftar till att informera om och diskutera försvars- och säkerhetspolitiska frågor inför kommande försvarsbeslut 2015 på temat ”Hur försvara Sverige?”. Detta har skett på många platser i Sverige under ifrån hösten 2013 och under 2014.

Omvärldsbilden var inte ljus och än mindre så tillståndet i vårt försvar. Det var huvudbudskapen när försvarsforum genomfördes i Borås med nummer 33 i ordningen av genomförda seminarier. Nittioen deltagare hade mött upp på den gamla officersmässen vid förutvarande Älvsborgs regemente som kamratföreningen och staden lyckats bevara och som gav en stilfull inramning till evenemanget.

Omvärldsbild i moll

Fr v Ulf Henricsson, Bo Pellnäs och Mats BergquistAmbassadör Mats Bergquist gav en elegant exposé över omvärldsläget, där tillståndet i dagens Europa är sämre än på de 25 år som gått sedan Berlinmuren föll. Varningssignaler har funnits, Putins militanta tal i München 2006 via Georgienkriget 2008 till Krim och Ukraina, kompletterat med Rysslands upprustning, USA:s omorientering mot Stilla Havet och president Obamas medvetna agerande för att höja tröskeln för landets internationella engagemang militärt. Alltsammans i en situation där Europa uppvisar världsrekord i militära neddragningar med resultat att kontinenten börjar uppvisa tecken på att vara ett militärt vacuum och ett vacuum fylls som bekant alltid av någon annan.

Vladimir Putin accepterar ej nuvarande världsordning, och kompletteras detta med ryskt konspirationstänkande så blir behovet av vakthållning ingen tom fras. Mats Bergquist bedömde inte att Kreml vägleds av någon ”grand strategy”, snarare uppstod möjligheterna i samband med Krim, vilket skulle kunna påvisa en rysk improvisation som passar in i bilden av en önskan att visa Rysslands politiska och militära vilja. In har smugit sig risken av en ”frusen” konflikt som kan vara en strategisk tillgång för ett Ryssland som spelar på en klaviatur av ökad och minskad spänning allt efter hur taktpinnen i Kreml svängs.

Moderatorn Roland AnderssonI övrigt ägnar sig Ryssland åt att agera som en ”bully”, där testet av motståndarens vilja går vid var denne ger efter, och med Putins egna ord så kommer konflikter att uppstå i skärningspunkten Ryssland-Nato. Den typ av krigföring som Ryssland genomför är enligt doktrinen 4/5 civil och 1/5 militär och där det betonas att insatserna måste ske på kontrollerbar nivå. Mats Bergquist kommenterade att gjorda försummelser på försvarsområdet i vårt land framstår som alltmer obegripliga, att Nato-frågan åter aktualiseras, att vi behöver rusta upp vår militära förmåga och att nedrustningen ur ett folkrättsligt perspektiv kan vara direkt förkastlig utifrån varje stats skyldighet att värna sitt territorium.

Svag militär förmåga

Den bild som översten 1 gr. Ulf Henricsson tecknade av vår militära förmåga var ganska nedslående. Inledningsbudskapet var att inget försvarsbeslut på decennier har kunnat genomföras. Och följdriktigt väntas Insatsorganisation 14, som är resultatet av försvarsbeslutet 2006, inte att bli färdigt i år utan 2023, eller om ens någonsin.

Organisationen funkar internationellt men inte nationellt, där exempelvis dagens armé och marin endast räcker till för att försvara ett område under begränsad tid och där visserligen flygvapnets incidentberedskap kan bedömas tillräcklig men där förmågan att avvisa kränkningar rör sig om en vecka/dagar och där luftförsvarsrollen kan lösas endast under några dagar. Till detta ska läggas ett omfattande behov av ny materiel inom alla tre försvarsgrenar, att vi inte på länge övat i större förband liksom att luftvärnsförmågan uppvisar stora brister etcetera.

Det som behöver göras är att fylla upp förbanden personellt och materiellt, öva i större förband och skapa förmågan att växa samt pröva alliansfrågan och skapa ekonomiskt handlingsutrymme.

Försvarets behov

Intresserade åhörareDen logiska uppföljaren till Ulf Henricssons nulägesbeskrivning var översten 1 gr. Bo Pellnäs beskrivning av behovet för att vi ska uppnå en trovärdig militär förmåga, något som bedömdes kosta minst det dubbla jämfört med det nuvarande försvaret.

Här handlade det om att anskaffa ett modernt luftvärn med höghöjdsverkan för försvar av bl a huvudstadsregionen och Gotland. Oro uttrycktes kopplat till flygvapnets fåtaliga basbataljoner.

En större armé behövs med sex brigader, varav fyra utgångsgrupperas i de viktigaste geografiska områdena och med två i reserv. Ett antal som får bedömas representera en miniminivå med hänsyn till det operativa kravet.

Gotlands försvar behöver förstärkas, förutom med luftförband, med sjömålsmissiler och kvalificerade markförband.

Bo Pellnäs argumenterade också för att våra kvalificerade ytstridssystem ska få kvalificerat luftvärn och att Natofrågan måste prövas. Kriget i Ukraina ställer fråga på sin spets. Ska vi vara med eller inte, och om svaret är att vi inte ska gå med, hur ska vi då återskapa ett trovärdigt försvar. Insatsorganisation 14 klarar ej av våra behov.

Livfull frågestund

Först ut var frågan om JAS 39 är en gökunge i det försvarsekonomiska boet. Svaret från Ulf Henricsson var ett förbehållslöst ja. Som komplettering anförde Bo Pellnäs att ett modernt luftförsvar verkligen behövs.

Ulf Henricsson pekade i samband med en fråga om den ryska upprustningen på att det finns problem med denna, bl a korruption.

På en fråga om hur framtidens brigad ska se ut svarade Bo Pellnäs att denna ej är brigad ”modell tidigare” utan karakteriseras av mindre signatur, mindre personal, kraftfulla ledningssystem och precisionssystem för indirekt bekämpning.

Mats Bergqvist kommenterade att tröskeln för ett angrepp på Baltikum höjts givet ländernas medlemskap i Nato och den faktiska närvaron där av amerikanska förband. I detta sammanhang pekade Ulf Henricsson och Bo Pellnäs på att riskerna med kärnvapnen ingalunda är över utan måste vägas in.

Sammantaget en bra diskussion och ett mycket givande seminarium.

Tommy Jeppsson

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget behöver förstärkas årligen med dryga 4 miljarder kronor för att så ska ske. Dryga miljarden av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande miljarder krävs för att täcka materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.

2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, inte minst mot bakgrund av krisen i Ukraina. Många tvivlar på att denna organisation har förmåga att svara upp mot kriser i vårt närområde. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.

2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 16 maj i år.

Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?

Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.

Deltagare:
Moderator: Stefan Ring (Aff)
Peter Hultqvist (S)
Allan Widman (FP)
Repr. för (M) t.b.c.
Annika Nordgren Christensen (KKrVA)
Gunnar Hult (KKrVA)
Karlis Neretnieks (KKrVA)

Moderatorn Lena Bartholdson gör en introduktion.På historisk mark, i charmfulla Kungälv, har ett evenemang med namnet Mötesplats Norden arrangerats i början av juni där syftet varit att manifestera 200 år av fred i Sverige och lika många år av fred mellan de nordiska länderna. Mötesplats Norden innefattar en bred samhällsdiskussion rörande gemensamma frågor för de nordiska länderna där också de säkerhets- och försvarspolitiska samarbetsfrågorna uppmärksammades under en dag, onsdagen den 4:e juni.

Kommunstyrelsens ordförande Anders Holmensköld och Kungl Krigsvetenskapsakademiens ständige sekreterare Björn Anderson hälsade en relativt talrik publik välkommen och överlämnade ordet till moderatorn som för dagen var Folk och Försvars generalsekreterare Lena Bartholdson.

Historik och framtid

En utomordentligt intressant historisk återblick och en framtidsvision gavs av historikern, diplomaten och författaren Gunnar Wetterberg. Initierat, medryckande och med humor gavs ett backspegelperspektiv på var vi har varit, liksom perspektiv på dagssituationen, men också tankeprovocerande idéer om framtiden.

De nordiska enhetssträvandena har ingalunda varit få och det är värt en tanke att för ett par hundra år sedan fanns det två statsbildningar i Norden, nämligen Danmark-Norge och Sverige Finland, medan dagssituationen uppvisar fem stater.

De framtidsvisioner som föreläsaren förmedlade utgick ifrån förbundsstatstanken. Potentialen, inte minst faktorn ekonomi skulle göra en enad nordisk röst betydligt starkare internationellt än vad som kan åstadkommas av fem enskilda stater, om än många gånger i samverkan.

Försvarsministern positiv

Försvarsminister Karin Enström tryckte på samarbetets betydelse för ökad rationalitet och en större samlad effekt. Detta i en säkerhetspolitisk miljö där Ukrainakrisen ökat osäkerheten i vår region och där ett samfällt agerande från EU, Nato liksom från de nordiska länderna är betydelsefullt i syfte att klargöra för Moskva att detta handlingssätt är fullständigt oacceptabelt. Intressant var här ministerns tydliga budskap rörande sitt partis positiva syn på Nato.

Försvarsministerns budskap var att den ökade osäkerheten och dito risker för väpnade konflikter nödvändiggör en stärkt försvarsförmåga men också ett stärkande av det nordiska försvarssamarbetet. Betydelsen av luftförsvaret, den marina dimensionen liksom att visa närvaro i Östersjön betonades. Här kom hon in på den Crossborder Training som sker i norr mellan Finlands, Norges och Sveriges flygstridskrafter och som utgör ett bra exempel på ökad uteffekt av samträning. Andra samarbetsområden som lyftes fram var gendercentrat vid Livgardet liksom ett uppstartat arbete med att effektivisera nyttjandet av det taktiska transportflyget.

Karin Enström såg det nordiska samarbetet som ett komplement till de nordiska ländernas valda säkerhetslösningar och betonade att gränserna för samarbete ändras när nya möjligheter uppstår. Det så kallade Nordic Defence Cooperation (NORDEFCO) beskrevs som en del av det dagliga arbetet i försvarsministerier och militära högkvarter och ej som en särskild organisation.

Röster från grannländerna

Stortingsledamoten Marit Nybakk (S) från Norge pekade inledningsvis på sitt lands lojalitet mot Nato och att Norge tillsammans med Polen och Turkiet är de enda Nato länder som ökar sina försvarsutgifter, samtidigt som hon underströk vikten av de traditionellt goda förbindelserna mellan Oslo och Moskva. Karin Nybakk hävdade, vilket senare fångades upp av andra talare, att av förefintliga nordiska samarbetsområden så är i dag de som berör områdena säkerhets- och försvarspolitik de mest dynamiska. Hon lyfte fram Stoltenbergrapportens breda syn på säkerhetsfrågorna och dess framsynthet vad gäller de delar som lyfter fram betydelsen av det nordiska försvarssamarbetet. Den atlantiska alliansens positiva syn på det nordiska försvarssamarbetet var också ett tydligt budskap enligt Marit Nybakk.

Statssekreteraren i det finländska försvarsdepartementet, Marcus Rantala (Svenska Folkpartiet) inledde med att säga att krisen i Ukraina indikerar en ändring av relationerna mellan Ryssland och väst, vilket får konsekvenser för vår region. I likhet med Marit Nybakk betonade Marcus Rantala samarbetet med Ryssland samtidigt som han anförde vikten av att tydliga gränser sätts för vad som accepteras. Talaren pekade på några fundament som det nordiska försvarssamarbetet bygger på, nämligen fred och säkerhet i vår region, det ökade strategiska intresset för Östersjön och Arktis, vikten av samarbetet mellan Nato-EU-USA samt att det nordiska samarbetet ska ge större försvarsförmåga. Också Rantala lyfte fram de gemensamma flygövningarna i norr som en framgångsfaktor samtidigt som han inte drog sig för att lyfta ett varnande finger för en upprepning av debaclet rörande helikopteraffären med NH 90 där länderna inte lyckades ena sig kring en gemensam standard. Att försvarsmaterielkostnaderna ökar med 7-8% årligen såg Rantala som en påtaglig orsak som nödvändiggör det nordiska försvarssamarbetet och därest vi vill ytterligare fördjupa detta står inför frågor som kräver regerings-/ riksdagsbeslut.

Vad som görs och kan göras

Generalmajor Dennis Gyllensporre pratar om NordefcoGeneralmajor Dennis Gyllensporre gav en redogörelse över hur det praktiska militära samarbetet fungerar. Nyckelorden: rationellt, brett, integrerat, flexibelt och effekthöjande bildade utgångspunkt för det vidare framförandet. Att arbetet sker på bredden klargjorde Gyllensporre genom att peka på att detta innefattar alltifrån idégenerering via insats till veteranfrågor. Talaren gav många exempel på samarbetsområdena materiel, förmågor, personal- och utbildning, träning och övning liksom insatser där åhörarna konfronterades med den mycket omfattande verksamhet inom samarbetsområdet som är en daglig realitet i det svenska liksom övriga nordiska länders militära högkvarter.

Ett antal intressanta synpunkter på vad det nordiska försvarssamarbetet kan åstadkomma gavs av fil dr Jacob Westberg från Försvarshögskolan. Överordnat är att sjunkande eller prolongerade försvarsanslag tillsammans med ökade kostnader för personal och materiel reducerar möjligheterna att upprätthålla nationella försvar i begreppets traditionella betydelse och att vägen tillbaka till detta är stängd, något som gör samarbete och samordning till en tvingande nödvändighet. Det är i ljuset av detta som en fördjupad nordisk integrationsprocess måste ses. Westberg presenterade några scenarier för framtiden. Ett av dessa, ett nordiskt försvarsförbund hävdades vara det minst sannolika och tillika önskvärda eftersom vi också förenade blir för små och stöd utifrån kommer att erfordras. Ett annat, en fördjupad nordisk integrationsprocess ansåg talaren som önskvärd. Ett tredje och det minst önskvärda var ett slags nymedeltida säkerhetssystem med många fragmentiserade statliga såväl som icke statliga aktörer. Jacob Westbergs slutbudskap var att det nordiska försvarssamarbetet är positivt men ej ett alternativ till det transatlantiska samarbetet.

Den finländske forskaren Johan Strang hävdade att vad som kan åstadkommas inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet är en politisk och inte en militär fråga. Vikten av innovativt tänkande betonades liksom att Strang lyfte upp den helt avgörande frågan rörande hur mycket staterna i realiteten kan lita på varandra, varmed frågan om formaliserade politiska avtal blir lika aktuella som nödvändiga. Strang efterlyste en bredare syn på försvarspolitiken där denna hänger samman med övriga politikområden där det nordiska försvarssamarbetet liksom övriga nordiska samarbetsområden skulle ses som en integrerad helhet inom ramen för en samlad utvecklingsprocess. Detta eftersom det nordiska försvarssamarbetet vilar på att det övriga samarbetet fungerar.

Danmarks representant, Bertel harder var förhindrad att närvara. I hans ställe redogjorde Mogens Christoffersen från det danska försvarsdepartementet för sitt land syn och här fanns en stor samsyn med såväl den finländska som norska och svenska synen.

Ett givande seminarium

Slutbetyget blir mycket bra. Kunskapsrika och initierade föreläsare, gott om tid avsatt för frågor från ett intresserat auditorium liksom verksamt stöd från kommunen och Föreningen för Göteborgs Försvar bidrog till ett mycket lyckat evenemang.

Tommy Jeppsson

Jan AlmgårdAtt tvingas anlita reserver för en föredragshållare som plötsligt får akut förhinder kan vara en mardröm för en arrangör men i fallet med Försvarsforum i Örebro blev detta istället en fullträff. När FOI:s Rysslandsexpert Gudrun Persson inte kunde delta kom istället en officer som i stort sett bara hunnit att landa i Sverige efter ett veckolångt besök i Ukraina.

Kapten Jan Almgård från Ledningsregementet i Enköping, var nämligen en av två svenska officerare som ingick i den observatörsstyrka som via det så kallade Wiendokumentet, bjudits in av Ukraina för att studera den militära situationen i landet. En inspektion som genomfördes i början av mars, med andra ord under den period så situationen på Krim var som mest oviss och osäker. Jan Almgård har också stor erfarenhet av ryska försvarsmakten då han besökt Ryssland ett stort antal gånger samt har anhöriga med ryskt ursprung.

De drygt 60 åhörare som infann sig till Scandic Örebro Väst på torsdagskvällen fick alltså, förutom en, rykande het politisk debatt signerad Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Peter Hultqvist och Folkpartiets försvarspolitiske talesman, Allan Widman, ta del av högst aktuella uppgifter och bilder från Krim och östra Ukraina. Inte minst gav den levande vittnesbild som Jan Almgård levererade orsak till både eftertanke och kommentarer från deltagarna i debattpanelen.

– Jag tycker att vårt Försvarsforum blev lyckat. Naturligtvis önskar jag och andra i arrangörskommittén att vi skulle haft lite fler deltagare men jag hörde av några efter att forumet avslutats att de var mycket nöjda med såväl debattörernas samlade kompetens som de ämnesområden som diskuterades. Inte minst var det uppskattat att vi kunde locka hit både Peter Hultqvist och Allan Widman samtidigt, säger Per Aspeli från Försvarsutbildarnas Örebroförbund.

Övriga föredragshållare och debattörer var Claes Arvidsson, säkerhets- politisk skribent och ledarskribent i Svenska Dagbladet, överste Ingvar Hellqvist, försvarsexpert och tidigare förbandschef för bland annat Livgardet samt överste Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens telenät och Markteleförband (FMTM) i Örebro.

Text och foto: Stefan Bratt (moderator)

Foto: Eva Wårenius. 5 mar 2014.

Den svenska tigern lever numera en slumrande tillvaro, åtminstone om man ska tro Jan Mörtberg och hans kollegor inom försvaret.

Försvaret

Experternas bild av det svenska försvaret är mörk. ”Tidigare beslut har skapat en uppförsbacke. Därmed kan det bli farligt” sa Jan Mörtberg, överste på Försvarshögskolan.

Bakom kvällens seminarium Försvarsforum, stod Kungliga krigsvetenskapsakademin, Försvarsutbildarna och Allmänna försvarsföreningen. Annika Nordgren- Christensen, med ett förflutet inom försvarspolitiken, var moderator. I expertpanelen fanns, förutom Jan Mörtberg, brigadgeneral Anders Carell samt generalmajor Karlis Neretnieks. Samtliga är ledamöter i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Strategisk vindkantring var rubriken för Jan Mörtbergs föredrag där han redogjorde för vad som hänt militärstrategiskt och ur ett globalt perspektiv efter Berlinmurens fall 1989.

Bland annat konstaterades att USA flyttar sitt fokus till Stilla havsområdet på bekostnad av Europa och Nato. Staterna inom EU har minskat sina försvarsutgifter.

— Ryssland rustar upp, stärker sin försvarsförmåga och återställer sin maktposition genom det som hände i Georgien för något år sedan och det som händer nu i Ukraina, sa han.
Mitt i alltihop finns Sverige som har minskat sin försvarsförmåga och mer än halverat kostnaderna sedan slutet på 1980-talet.

— Vi representerar ett säkerhetsunderskott och det i en tid när det kan bli konflikt i vårt närområde, konstaterade Mörtberg.

Hur dramatisk ska man vara, undrade Annika Nordgren-Christensen.

Jan Mörtberg menar att Sverige inte har vårdat sin grundläggande försvarsförmåga genom olika beslut under 2000-talet.

— Försvarsmakten har inte den organisation som politiken behöver för att hantera en konflikt, sammanfattade han läget.

Anders Carells analys var att Sveriges försvar idag räcker till att slå två bataljoner. Han pratade om det ”operativa dilemmat” utifrån att hela armén i stort sett är koncentrerad till Stockholm.

— Resten av Sverige står tomt. Frågan är var lägger vi kortet vid en kris.

Med eller inte med i Nato belystes av Karlis Neretnieks. På ”mot”- sidan finns argument som att det inte behövs eftersom Ryssland inte är ett hot.

— Den åsikten fanns i alla fall fram till för en vecka sedan, inflikade han snabbt.

Andra motargument är att existerande Natosamarbete räcker och att ett medlemskap kan utlösa ryska motreaktioner.

— Vi kallar det den omvända rysskräcken.

På ”för”-sidan finns argument som hävdar att Ryssland är ett orosmoln, att Sveriges försvarsförmåga är kraftigt urholkat och att ett Natomedlemskap är en logisk utveckling av svensk säkerhetspolitik.

På frågan om Sverige, som Natomedlem, kan hålla sig utanför en konflikt i exempelvis Baltikum, var Neretnieks svar att det beror på.

— Ja, om Nato avstår från att ingripa. Nej, om Nato fullgör sin plikt behöver det använda svenskt territorium, sa Neretnieks.

Karlis Neretnieks personliga åsikt är att Sverige bör gå med.

— Men det finns en fara. Blir det en folkomröstning om frågan som utfaller i ett nej betyder det att samarbetet Sverige har idag med Nato undermineras.

Artikel från Skövde Nyheter