≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Försvarsforum fortsätter och tre ledamöter ur Kungl krigsvetenskapsakademin; Jan Mörtberg, Peter Lagerblad och Lars Nylén föredrog och diskuterade med en intresserad Halmstadspublik under en kväll onsdagen 22 mars. Foto: Carl M Sjöstrand. [läs mer…]

Foto: Carl M Sjöstrand

 

Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Kungl Krigsvetenskapsakademien. Genom seminarier runtom i landet är syftet att upplysa medborgarna om det försämrade säkerhetspolitiska läget, Sveriges militära och civila försvarsförmåga, samt upplysa om de hot som kan bli verklighet och riktas mot oss.

De två senaste aktiviteterna genomfördes 14/11 i Stockholm respektive 21/11 i Göteborg. Något mer än 60 åhörare hade mött upp i Stockholm medan drygt 260 hade lockats till Chalmers stora hörsal, ett deltagarantal som får tillskrivas det informationsarbete som Föreningen För Göteborgs Försvar genomfört. [läs mer…]

Inom ramen för samarbetsprojektet Försvarsforum kommer delar av KV21 slutsatser att presenteras i ett seminarium på Försvarshögskolan den 14 november. I seminariet medverkar ledamöterna Neretnieks, Nylén och Lundgren tillsammans med ledamöter ur försvarsutskottet. [läs mer…]

I panelen från vänster, Mats Bergquist, Hanna Cederin, Linda Nordlund och Michael Moore.Under denna tveeggade rubrik genomfördes ett seminarium om svenskt NATO medlemskap i Karlstad onsdagen den 15 april. Ett 70-tal intresserade hade samlades i Gamla Wermlandsbankens lokaler för att lyssna till några av landets främsta experter på dessa frågor samt ta del av en debatt mellan ungdomspolitiker.

Arrangör var Folkpartiets Liberalernas ungdomsförbund och Försvarsforum, lokalt representerat av Försvarsutbildarna Värmland. För att ge aspekter på för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap föreläste ledamöterna ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, generalmajor Michael Moore och ambassadör Mats Bergquist.  [läs mer…]

Försvarsforum genomförde den 9 april 2015 ett seminarium i samarbete med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. För den lokala supporten stod Allmänna försvarsföreningen. Temat för kvällen var ”Försvarsmaktens internationella insatser”. [läs mer…]

av Svante Lindqvist

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Enligt den klassiska retorikens dispositionsordning följer så Recapitulatio, en sammanfattning av vad som har sagts, följt av Peroratio, en avslutning.

* * *

Erik Norberg tecknade den långa period av krig som föregick den tvåhundraåriga freden. Från Gustav Vasa till 1814 utkämpade Sverige ett trettiotal krig. En förutsättning för att landet kunde bära detta var militärstatens organisation, en effektiv förvaltning och en befolkning som kunde förmås sluta upp kring kronans mål. Med detta byggdes det också upp en samhällsstruktur som kom att fortsatt utvecklas under kommande århundraden.

Mats Bergquist framhöll att år 1807 stod Sverige inför ett nytt strategiskt läge. Detta krävde en helt ny politik, som från 1810 började genomföras av den nyvalde kronprinsen Karl Johan. I stora drag kom inriktningen att karaktärisera svensk utrikespolitik till inträdet i EU 1995. Då kom landet för första gången sedan 1814 åter med i en politisk allians. Står vi inför ett nytt paradigmskifte?

I sitt föredrag betonade Ove Bring att Sveriges senaste krig 1814 slutade i förlikning och inte erövring. Sedan mitten av 1800-talet har medling, skiljedom och fredsbevarande varit en konstant i svensk utrikespolitik. Och sedan 1920-talet har flera svenskar gjort framstående insatser som medlare inom ramen för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna.

Karlis Neretnieks ställde frågan om Krigsmakten på ett avgörande sätt bidragit till att hålla Sverige utanför krig i tvåhundra år. Ja, möjligen i det krig som aldrig blev ett krig: det Kalla kriget. Men vid flera tillfällen tvingades Sverige till eftergifter vilka hade kunnat vara motiv för ett angrepp. De risker vi tog genom att periodvis låta Krigsmakten förfalla var stora, ibland mycket stora.

I sitt anförande talade Marie Hafström om det civila samhällets roll i fredsbevarandet, och visade att det i försvaret av freden finns en djup civil dimension. Hon beskrev hur andra världskriget blev en väckarklocka för organiseringen av ett civilt försvar. Hon drog slutsatsen att det nu är dags att återuppta planeringen av det civila försvaret för att stärka det mångkulturella Sverige. Ty den civila dimensionen är idag lika viktig som den varit de senaste 200 åren.

Så långt sammanfattningen.

* * *

Fredskämpen Bertha von Suttner inspirerade Alfred Nobel att instifta ett fredspris; detta trots att Nobel ansåg att hans dynamitfabriker skulle göra slut på krigen snabbare än hennes fredskongresser.

Idag om en månad – den 10 december – kommer Malala Yousafzai att motta Alfred Nobels fredspris. Men bara häromveckan mottog Malala ett annat pris: World’s Children Prize, det som brukar kallas ”barnens Nobelpris”. Det delades ut på Gripsholms slott av Hennes Majestät Drottningen.

Gripsholms slott uppfördes under Gustav Vasas regenttid; då när den svenska nationalstaten konsoliderades: fyra kraftfulla batteritorn, sammanbundna av tjocka befästningsmurar. Borgens primära funktion var att hävda kungens kontroll över riket mot inrikes fiender. Men fästningen hade också en roll i det strategiska försvaret av huvudstaden. Med Gripsholm som stödjepunkt skulle man kunna falla en belägrare i ryggen.

Så slutes då vår krets genom att Dåtid knyts till Nutid, från Krig till Fred. Från gamle Kung Gösta till Malala.

I den gamla Vasaborgen – detta minne från nationalstatens krigiska förflutna – delades det ut ett internationellt pris till en 17 årig pakistansk skolflicka. Där mötte den blivande mottagaren av Nobels Fredspris en drottning i den dynasti som har regerat Sverige under de 200 år som vi har haft fred.

Ja, så slutes då vår krets genom att Dåtid knyts till Nutid, från Krig till Fred.

av Mats Bergquist

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 

Tilsit och Bernadotte

Mötet sommaren 1807 mellan kejsarna Napoleon och Alexander I av Ryssland, sedan Frankrike besegrat alla sina fiender på kontinenten, förändrade i ett slag Sveriges strategiska läge. Om Gustaf IV Adolf, den kanske mest jämte unionskungen Kristian Tyrann (som i Danmark ibland heter Kristian den Gode!) svartmålade politiske ledare detta land någonsin haft, skulle finna sig i de nya alliansbrödernas krav och börja tillämpa den s.k. kontinentalblockaden mot England som skulle bidra till att knäcka Frankrikes sista fiende, riskerade Sverige att hamna i krig med sin gamla allierade. Sverige hade faktiskt aldrig varit krig med Det förenade kungariket som dessutom var vår viktigaste handelspartner. Dess flotta skulle kunna bränna ner t.ex. Karlskrona, då vår viktigaste militärbas, på samma sätt som man 1807 på blotta misstanken, och som en varning mot att Danmark skulle ansluta sig till Napoleon, brände Köpenhamn och den danska flottan (detta ledde självfallet just till att Danmark anslöt sig till Napoleon, kanske med möjligheten för ögonen att ta tillbaka Skåne och de södra landskapen). Skulle man å andra sidan i Stockholm avvisa i de båda kejsarnas krav, riskerade man att Ryssland på nytt skulle falla in i Finland.

Gustaf IV Adolf, som avskydde Napoleon som ett politiskt vilddjur och legitimitetens fiende, var en principernas man och kanske inte så galen som man i eftervärlden menat. Han valde att säga nej till de båda kejsarnas ultimatum. Han hoppades kanske att Alexander, som var hans svåger, ändå till slut inte skulle gå till attack – det dröjde faktiskt tre kvarts år efter Tilsitmötet innan det hände – eller fastna i de finska mossarna och att rikets integritet, som i stora drag skett efter krigen 1721, 1743 och 1790 skulle kunna återställas; en god del av östra Finland fick dock ges förlorat.

Resultatet vet vi: statskupp, förlust av 1/3 av riket och ekonomisk bankrutt. In på arenan träder, efter ett danskt mellanspel, Jean Baptiste Bernadotte, som naturligtvis förväntades i allians med Napoleon ta tillbaka Finland, vilket f.ö. Napoleon inför avresan uttryckligen sade honom var svenskarnas enda önskan. Bernadotte skrev redan innan han kom till Sverige 1810 till Alexander att inte hade några sådana planer, och upprepade efter ankomsten till Stockholm, detta i brev till kronprinsessan Desirée i Paris. I det märkliga mötet i Åbo 1812 mellan Alexander och Bernadotte, då den förre mitt under det nyligen utbrutna kriget med Frankrike i flera veckor lämnade fronten för att säkra den svenske kronprinsens vänskap, fick den senare stöd för tanken på en erövring av Norge, som kompensation för Finland. Som landmilitär tyckte Karl Johan att Sverige-Norge var en naturligare konstruktion än det gamla svenska riket på ömse sidor av Östersjön, vilket faktiskt var både rätt och fel. Sverige och Finland var en ganska väl fungerande enhet. Problemet var bara att den expanderande stormakten Ryssland var dess granne.

Riket var nog så utmattat och bländat av den nye kronprinsen att man fann sig och glömde eller i alla fall förträngde Finland. Därmed hade Karl Johan lagt grunden till den strategiska huvudlinje, 1812 års politik, som – i grova drag – skulle vara till EU-inträdet 1995: anständiga, men ändå av misstänksamhet präglade, relationer till Moskva och reträtt från striden om makten i Europa. Där hade Sverige först varit framgångsrikt, men engagemanget på kontinenten blev med tiden allt dyrbarare och översteg helt rikets svaga resursbas. Med den nya politiken ökade också möjligheterna att få behålla tronen. Till sist blev Bernadotte, jämte Soult, egentligen den ende av Napoleons 26 i många fall lysande marskalkar som till sin död, oavsett nya politiska förhållanden, kunde fortsätta sin framgångsrika karriär.

I en skrivelse till de ryska och franska regeringarna 1834 inför risken för öppen konflikt mellan England och Ryssland formulerade Karl XIV Johan ”ett formligt förklarande av mitt system av sträng och oberoende neutralitet” samtidigt som han beskrev landets nya geopolitiska situation efter förlusten av Finland och föreningen med Norge. Han betonade att Sverige avsvurit sig alla aspirationer på de gamla områdena. ”Vi kan inte ha någon annan önskan än att vara oss själva när vi bestämmer vår politik, oss själva när vi upprätthåller vårt oberoende, och att klart säga ut vad vi anser, just därför att vi inte har några baktankar.” Detta skulle lika gärna, inser vi, ha sagts av 1900-talets ledande svenska statsmän.

Neutralitetspolitiken ifrågasatt: 1855 och 1940-1941

Det är en paradox att Karl Johans strategiska huvudlinje, eller ”grand strategy”, som man brukar säga, och som han enväldigt pådyvlade sina nya landsmän, med tiden kom att anammas av det under det senare 1800-talet dominerande och försvarsskeptiska lantmannapartiet som skyggade inför alla utrikes engagemang; och mot slutet av århundradet också av liberaler och socialdemokrater, som också ivrade för den internationella rätten och fredstanken. Än idag, trots att vi nu ffg sedan 1814 är med i en politisk allians, har själva begreppet neutralitetspolitik många anhängare.

Det vore givetvis oriktigt påstå att det går en helt rak linje från Karl Johan till Ingvar Carlsson, som ju var den statsminister som presiderade över det paradigmskifte som medlemskapet i EU innebar. Men grundlinjen formulerade kortfattat av utrikesministern Stierneld 1853 i ett samtal med den danske ministern i Stockholm: krig med Ryssland så sent som möjligt, med England aldrig. Även denna grundläggande tanke kunde mycket väl, mutatis mutandis, ha hysts av 1900-talets svenska statsmän.

Verkliga eller påtänkta avvikelser från 1812 års politik har inte sällan förekommit, men varit kortvariga eller stannat vid just diskussioner. Oscar I sände t.ex. 1848, då inspirerad av den då starka skandinavismen, trupper till Danmarks stöd i det första dansk-preussiska kriget. Men om man ser till de värsta kriserna som 1812 års politik fått utstå kan man framför allt peka på 1855 och 1940-1941. När England, Frankrike och Turkiet 1854 anföll Ryssland frestades Oscar I efter hand att överge faderns recept och söka, i samarbete med de allierade flottorna som 1855 bombarderade mål i Finland och på Åland, återta Finland. Att som en del ansåg inskränka sig till Åland ansåg han omöjligt; med ryssarna i andra ändan av skärgården skulle Åland vara svårförsvarat. Men hans rådgivare tvekade och innan man sas kommit till skott inleddes fredssonderingarna. I novembertraktaten 1855 garanterades rikets integritet av Frankrike och England, vilket naturligtvis var tänkt att övertyga Sverige-Norge om att gripa in i kriget och av St Petersburg också uppfattades som ett brott mot 1812 års politik.

Första världskriget skulle kanske kunna ha blivit ett svårt prov för neutraliteten. Landets elit var klart tyskorienterad, men de s.k. aktivisterna ganska få. Neutralitetspolitiken höll, även om handelspolitiken på grund av landets utlandsberoende, var svårhanterad. Vänstern låste, genom sin uppslutning i början av augusti 1914 kring högerregeringen Hammarskjöld i form av den inrikespolitiska s.k. borgfreden och accept av ökade försvarsutgifter, vägen till en svensk anslutning till Centralmakterna, som således ändå hade mycket svagt stöd.

Medlemskapet i NF 1920, som klubbades igenom av liberaler och socialdemokrater, under motstånd från höger- och bondepartierna och yttervänstern, som såg NF mera som en segrarnas allians än ett folkförbund. Medlemskapet innebar ju teoretiskt att Sverige, enligt stadgans art 16, efter beslut om möjliga sanktioner mot en tredskande makt, skulle ställas inför risken att tvingas överge sin neutralitet. Men dels såg vänstern NF som utflöde av samma ideal som den hävdvunna neutralitetspolitiken, som det redan då hette, dels skulle det snart bli uppenbart att NF skulle bli ganska tandlöst, varför grunderna för den svenska politiken kunde anses fortsätta gälla.

Om 1855 var ett mycket viktigt test för Karl Johans strategi var 1940-1941 ett andra skede då schackbrädet kunde ha vält. Per Albin Hansson stod då inför ett dilemma som liknade Gustaf IV Adolfs 1807 i ett läge när Sveriges geopolitiska läge var lika omöjligt som då. När tyskarna sommaren 1940, efter ockupationen av Danmark och Norge och segrarna mot Frankrike och Beneluxstaterna, ställde ultimativa krav på Sverige om passage genom landet av tyska militära permittenter från och till Norge, valde Per Albin att agera på diametralt motsatt sätt mot Gustaf IV Adolf. Han gav efter, vilket bl.a. resulterade i den s.k. transiteringsöverenskommelsen i juli 1940 (som kom att gälla till augusti 1943) och innebar att tyska trupper enligt en ekvivalensprincip, d.v.s. balans mellan trupptransporter till och från Norge och med vapnen i förseglade vagnar, kunde fraktas på svenska järnvägar. I juni 1941, i samband med det tyska angreppet mot Sovjet, till vilket krig Finland anslöt sig, medgavs dessutom passage av den fullt utrustade tyska Engelbrechtdivisionen på väg från Norge till Finland. Detta var ett klart neutralitetsbrott, men sades uttryckligen vara en engångseftergift. Vad Hitler hade gjort, om Per Albin då fått med sig samlingsregeringen på en nejlinje till olika tyska krav, vet vi inte, bara att landet i alla riktningar var omgivet av tyska styrkor, som nu också stärkte sin närvaro i Finland. I mars 1941 hade Tyskland i en improviserad blixtattack angripit Jugoslavien efter ett västvänligt regimskifte, vilket visade vad man var kapabel till. Vår egen militära beredskap var fortfarande mycket svag. Därtill var vi synnerligen beroende av Tyskland för vår försörjning, inte minst i vad avser kol och kemikalier. Sveriges strategiska situation var 1940-1941 verkligen inte avundsvärd, vilket Per Albins kritiker tycks glömma.

Den s.k. småstatsrealismen behöll greppet och Sverige klarade sig undan kriget, efter hand med en allt starkare krigsmakt i ryggen. Debatten om den svenska krigstida politikens moraliska halt fortsätter alltsedan dess, vilket man senast kan läsa om i en debatt i tidskriften Respons tidigare i år (2014:1-2). Men i eftervärldens ljus framstår ännu Gustaf IV Adolf som oduglig och Per Albin som hjälte!

Det kalla kriget: neutralitetspolitik och västsamarbete.

Inträdet i FN 1946 sågs inte vara ur neutralitetssynvinkel problematiskt. Om de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet var ense, riskerade den neutrala staten att ställas inför beslut av säkerhetsrådet om sanktioner eller militära aktioner mot en stat. Men varje land kunde dock besluta om man ville delta i åtgärderna eller inte. Således deltog Sverige i Koreakriget genom upprättandet av ett fältsjukhus. Och om stormakterna var oense, skulle ju inga beslut om sanktioner eller militära operationer komma till stånd. FN sågs dessutom som ett mera verkligt folkförbund än NF och därmed förenligt med den svenska grundlinjen.

Det kalla krigets svenska regeringar har i efterhand ofta kritiserats för det samarbete med enskilda medlemsstater i NATO, som man numera har en hygglig kunskap om, och för att detta hemlighölls för allmänheten. De politiker som dominerade från 1940- till 1970-talen hade gjort sina lärospår under kriget; att som 1940 påträffas med byxorna nere ville man inte vara med om en gång till. Därför sanktionerade man samarbetet, vars natur och omfattning givetvis endast var känt i en mycket liten krets. I själva verket hade det, kan man hävda, i den spända internationella situation som rådde fram till 1989 varit oansvarigt att inte förbereda sig för det enda krigsfall som egentligen kunde väntas, nämligen ett sovjetiskt anfall mot Västeuropa som troligen, men inte säkert, skulle involvera vårt land. Men så länge man i Moskva kunde tro att inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium, borde det legat i Sovjets intresse att respektera vår grundlinje.

Paradigmskiftet 1995.

Murens fall 1989 möjliggjorde 1991 en svensk ansökan om medlemskap i EU, som ledde till inträde 1995. En ansökan om medlemskap innan det kalla krigets slut, som somliga ansåg borde prövas, skulle inneburit en mycket betydande geopolitisk förändring i vår världsdel och dessutom orsakat starka inrikespolitiska spänningar. Genom medlemskapet i EU hade Sverige ffg sedan 1814, d.v.s. efter 180 år, på nytt inträtt i en politisk allians och ett paradigmskifte ägt rum. Nu skulle utrikespolitiska beslut kunna fattas i Bryssel av stats- eller utrikesministrarna som grupp snarare än enbart i Stockholm, som Karl Johan alltså 1834 hade bestämt. Ett skede i svensk utrikespolitik var därmed till ända. Om ett eventuellt inträde i NATO skulle innebära ett nytt paradigmskifte, som vissa menar, eller vara en logisk följd av det praktiska samarbetet med alliansen och inträdet i EU tvistar vi ännu om, liksom man gör i Finland. Detta visar, om inte annat, vilket starkt grepp den politiska grundlinje, som den franske f.d. marskalken Jean Baptiste Bernadotte 1812 skisserade och 1834 utvecklade alltfort har, trots att förutsättningarna är mycket annorlunda.

av Erik Norberg

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 
Den långa fredsperiod, som vi uppmärksammar idag, avtecknar sig mot en bakgrund av helt annat slag.

Sveriges krig

I Göteborgs konstmuseum visades nyligen historiemålningar som utgör en viktig del av en svensk konstkanon. Här hängde Gustaf Hellqvists målning Valdemar Atterdags brandskattning av Visby, Carl Larsson och Gustav Vasas intåg i Stockholm, Alfred Wahlberg och Gustav II Adolfs död vid Lützen, Gustaf Cederström med Karl XII och en hjältes likfärd.

Och vårt poetiska arv slår ofta an liknande strängar. Hos Tegnérs Karl XII, Heidenstams Karoliner, Snoilskys Svenska bilder och Runebergs Fänrik Stål framställs den krigstida miljön som nästintill självklar. Vår historiebild är ju i mycket präglad av de krig som ligger långt bakom oss, men som påverkat vår historia och en betydande del av vår självbild.

Vårt land har från Gustav Vasa och nationalstatens grundande fram till början av 1800-talet – under 300 år eller det som nu brukar kallas tidigmodern tid – utkämpat drygt 30 krig. De flesta hade sin orsak i grundläggande dynastiska, ekonomiska eller geopolitiska motsättningar i Norden. Vi kan ganska lätt urskilja huvudmotståndarna.

Med vårt grannland Danmark, och därmed också Norge, utkämpades 12 krig. De första hade sina rötter i Kalmarunionen mellan de tre skandinaviska rikena, så har vi maktbalansen i Östersjöområdet och det som följde av historikern Bertil Boëthius uttryck ”arronderingen av det svenska kärnlandet”. När Sverige och Danmark år 1813 för sista gången möttes på slagfältet var striden en del i den pågående kontinentala kraftmätningen.

Mot Ryssland fördes åtta krig. Kampen om Östersjöväldet, Finland och de baltiska områdena låg till grund för konflikterna. Efter uppgörelsen i Tilsit mellan Napoleon och tsar Alexander utkämpades det sista kriget med Ryssland, vilket slutade med att Finland 1809 blev storfurstendöme i det ryska imperiet.

Mot Polen har vi fört sex krig. En tidig intressekonflikt uppstod med den svenska expansionen i Baltikum som inleddes när delar av Estland 1561 ställde sig under Erik XIV:s beskydd. Kung Sigismunds anspråk på den svenska tronen ledde till en mångårig maktkamp, och striden om Östersjöhamnarna skapade djupa motsättningar under Gustav II Adolf och den karolinska epoken.

Sex krig kan vi direkt hänföra till Trettioåriga kriget eller de förpliktelser som följde med den Westfaliska freden. Den tysk-romerske kejsarens målsättning att motverka protestantismen i Europa skapade en ny slags konflikt, som förstärktes av maktpolitiska ambitioner. Fredsslutet gav Sverige en stormaktsställning, men också territorier som måste försvaras. Särskilt gällde det besittningarna i Pommern, där den växande stormakten Preussen hade egna intressen.

Napoleonkrigen och Wienkongressen förde in Sverige i tre krig. Gustav IV Adolfs konsekventa hållning gentemot Napoleon ledde till att de nordtyska provinserna förlorades och bidrog till förlusten av Finland. Men politiken under den nye tronföljaren Bernadotte bidrog till Napoleons fall, och efter krigen med Danmark och Norge, som bekant, till unionen med Norge.

Kriget och folkrätten

Detta var trehundra år, i mycket präglade av krig. Kungens roll var i regel också fältherrens. Av 14 monarker anförde inte mindre än 10 själv sina styrkor i strid. Ingen man eller kvinna undgick krigets verkningar. Men när vi bedömer historien, måste vi också veta hur man på den tiden såg på kriget som politiskt instrument eller hur man uppfattade krigets väsen.

Till idébakgrunden hörde Gamla testamentet som många militärhistoriker har använt som utgångspunkt för krigshistoriska studier, men det var med den holländske rättslärde Hugo Grotius som kriget i början av 1600-talet sattes in i ett folkrättsligt system. Den i naturrätten grundade ordningen måste ibland försvaras med vapen, och tesen om det rättfärdiga kriget, bellum justum, fick stor betydelse för samtiden. Vi vet att Gustaf II Adolf hade med sig arbeten av Grotius i fält, och Grotius stod Oxenstierna nära. Det var Oxenstiernas förtjänst att denne, århundradets mest framstående jurist, gick i svensk tjänst som sändebud i Paris.

Tankarna hos Grotius utvecklades vidare av Samuel von Pufendorf, som under sin tid i svensk tjänst tillämpade teorierna på aktuella politiska stridsfrågor, förklarade spelet mellan de kontinentala allianserna i början av 1670-talet och rättfärdiggjorde det svenska angreppet mot Brandenburg 1674.

Så kommer Montesquieu, Immanuel Kant och de franska encyklopedisterna under 1700-talet med sina försök att definiera begreppen krig och fred. Ingen av dem dömer ut möjligheten att föra rättmätiga krig. Fredstanken uppenbarar sig mer konkret under 1700-talet och en fredsrörelse i dagens mening långt senare.

Kriget och samhället

En genomgång av ett trettiotal krig under 300 år kan lätt bli kalendarisk, men vi bör tänka oss in i miljön för dem som då levde i det svenska riket. I mer än häften av deras tillvaro, 53 % av tiden noga räknat, befann sig landet i krig. Kriget var således för kvinnor och män på landsbygden och i våra små städer en ständigt återkommande företeelse, näst intill ett normaltillstånd.

Och då måste man ställa sig frågan, vad var det för samhälle som orkade bära bördor av detta slag?

Militärstaten
Man har präglat uttrycket militärstaten, 1600-talets svenska militärstat, en stat som kännetecknas av ett hårt uttag av skatter och knektar och ett fast grepp över folket, manifesterat i en effektiv kontrollapparat. Här ingick ämbetsverk, landshövdingar och präster. Hit hör de enastående informationssystem som från nationalstatens grundande än idag karakteriserar den svenska staten, folkbokföringen med kyrkoböcker och skattelängder, rullföringen över soldater och båtsmän, kontrollen av land och egendom med lantmäteriets ritningar. Vi fick tidigt en centraliserad och hyggligt fungerande förvaltning, och vi har alltid kunnat hålla reda på våra medborgare.

Ett tecken på militärsamhällets roll var också den officiella rangordning som etablerades under Karl XI. Här intog officerskåren det främsta rummet, både under den karolinska perioden och under frihetstiden. Först kom fältmarskalkar, generaler och amiraler, därefter hovkansler, landshövdingar och högre jurister. Den civila förvaltningen stod långt efter den militära i rang, och den akademiska sektorn gjorde sig knappast påmind.

Men en förutsättning för denna kraftutveckling var också ekonomin. Utrustningen av soldater, befästningsbyggandet runt hela Östersjön, upprätthållande av garnisoner och byggandet av stora örlogsfartyg dominerade statsutgifterna under långa tider. I merkantilismens föreställningsvärld ingick värdet av en aktiv ekonomisk politik. Bergsbruk och industri utvecklades starkt. Tillsammans utgjorde koppar och järn omkring fyra femtedelar av exportvärdet under den karolinska epoken.

Och så har vi dem som skulle uträtta det hela, knektar och sjömän. År 1544 fattade riksdagen ett viktigt beslut. Huvuddelen av soldaterna skulle utgöras av inhemska svenska och finska män, och de skulle skrivas ut eller, som Gustav Vasa själv formulerade det, rekryteras ”med lämpor och utan stort rop”, d.v.s. så långt möjligt på frivillig grund.

Man hade fört in ett nytt synsätt, som innebar att hela befolkningen skulle engageras i krigsansträngningen, och det blev förstås prästerna, som med sin kännedom om församlingsborna, gjorde upp de första längderna över mansfolk som kunde skrivas ut.

Sverige har pekats ut som det första land i Europa, som grundade sitt försvar på någonting som liknade allmän värnplikt. Värvade yrkestrupper var annars regel på kontinenten. Det var ett dyrbart system, men tidens bondeuppror gjorde att man i de flesta länder tvekade att sätta vapen i händerna på allmogen.

De långa krigen fick Karl XI att söka ytterligare utvägar och den svenska krigsmakten reformerades från 1680 med det bekanta indelningsverket, som skulle bestå ända till början av 1900-talet. Det byggde på de självägande bönderna och en effektiv samhällskontroll. Vi känner systemet från Wilhelm Moberg och Raskens. Landskapen delades upp i rotar, som var och en hade att sätta upp en soldat, hålla honom med uniform, torp och en täppa för underhållet. Man fick tillgång till en stående armé som försörjde sig själv och ständigt var beredd att rycka ut mot rikets fiender, men som det med tiden skulle visa sig inte räckte till för krig mot betydligt starkare stater.

Förlusterna
Bördorna var förstås oerhört tunga för ett rike som under denna period inte omfattade mer än mellan en och två miljoner invånare, och självklart slog stormaktspolitiken hårt mot alla och envar. Man har beräknat att Sverige och Finland från erövringen av Riga år 1621 till slaget vid Lützen år 1632 förlorade 50 000 man i strid, sjukdomar eller umbäranden. Omräknat till vår tids befolkningsförhållanden skulle det ha motsvarat bortemot 500 000 stupade män under en tioårsperiod.

När Gustav II Adolf uttalade sig om förhållandena i Rigas garnison i början av 1620-talet, ”soldaterna dö som flugor sin kos”, var det ett tecken på att utskrivningen av bondsöner inte kunde räcka länge, och man fick värva legosoldater från Tyskland, Schweiz och Skottland.

Annorlunda var det under den karolinska tiden, då indelningsverket fungerade. Men förlusterna kulminerade under det stora nordiska kriget 1700-21, då 200 000 man föll i arméns och flottans tjänst, fördelade på 150 000 från nuvarande Sverige och 50 000 från den dåvarande östra rikshalvan Finland. 1710-talet, vårt sista stormaktsdecennium uppvisar en bild av vad man skulle kunna kalla en total krigsinsats.

Det är inte så förvånande, att riket tidigt visade upp ett stadigt ökande kvinnoöverskott. Cromwells sändebud Whitelocke noterade häpet under sin resa i Sverige 1652 att »kvinnfolken, med lika färdighet som mankönet, köra sin plog, sin vagn, ro sin båt, med flera sysslor, som manfolken på andra ställen hava sig förbehållne«. En sentida historiker har konstaterat att stormaktstidens Sverige var knektänkornas land. Kvinnorna trädde fram ur hem och familj och övertog skötseln av gårdar och jordbruk.

Samhället
Men vid sidan av statens organisation och samhällskontroll samt det effektiva utnyttjandet av ekonomiska och mänskliga resurser återstår fortfarande en avgörande faktor. Systemet fungerade visserligen inte utan tvång eller protester mot bördorna, men i det stora hela utan större uppror och kraftigare motstånd. Ett modernt begrepp är tillit. Det förutsätter någon form av förtroende och känsla av delaktighet. Man brukar peka på en gammal tradition med sockenstämmor och självägande bönder, en riksdag med fyra relativt självständiga ständer, ett system som minskade avståndet mellan medborgare och överhet, och som resulterat i att många in i vår egen tid fortfarande betraktar förvaltningen som beskyddare snarare än som förtryckare.

Militärsamhället var genomorganiserat på alla nivåer, men det var ändå ingen diktatur. Även under det karolinska enväldet fungerade ämbetsverk med egen makt och på ett sätt som ytterst var reglerat i lag. Man har betonat samspelets betydelse för tidens inhemska omdaning, samspelet mellan olika samhällskrafter och befolkningsskikt. Allmogens besvär kunde leda till undersökning och jämkning, ständerna hade inflytande i riksdagen, och kronan hade hela tiden att ta hänsyn även till bondeståndet. Den bondearmé som skapades genom Gustav Vasas utskrivningar och Karl XI:s indelningsverk skiljde sig också från yrkesarméer och soldatesk och hade en viktig del i samhällsutvecklingen.

Så började tidigt utvecklingen mot en miljö som i dag brukar karakteriseras som ett förhandlande och kompromissande samhälle. Det är inte utan orsak som Karl XII kunde styra landet i femton års frånvaro, varav fem i Turkiet.

Och på det sättet lade nog militärsamhället en grund för kommande sekel. Man har i diskussionen om systemskiften noterat hur smidig övergången från militärstaten till ämbetsmannastaten ändå blev. En del av förklaringen är antagligen att långsiktiga civila strukturer redan fanns på plats. De hade kommit till för att möjliggöra den militära kraftsamlingen, men de visade sig vara seglivade även under andra förhållanden.