≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Försvar och Säkerhet är Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg. Ett antal ledamöter ger varje vecka bidrag syftande till bred information om säkerhets- och försvarsfrågor vilka kan tjäna som underlag för debatt i andra fora.   Policy »

av Yrsa Grüne

 ”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium. Finland fortsätter med sitt omfattande deltagande i Natos övningar och utbildningsverksamhet.”

Bland annat så står detta i Finlands regerings utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som gavs till riksdagen strax före midsommar och man kan utgå ifrån att regeringen inte kommer att avvika från den linjen.

Det är i högsta grad en politisk avsiktsförklaring. Svaren på hur Finland praktiskt har tänkt utveckla sitt försvar kommer senare i den försvarspolitiska redogörelsen. Den beräknas vara klar tidigast vid årsskiftet 2016-2017. Östersjöområdet har präglats av växlingar mellan försiktig optimism om en stabilare säkerhetssituation och oro för en ytterligare upptrappning. Detta enligt Finlands statsledning. Hur frågan hanteras i den kommande redogörelsen återstår att se. [läs mer…]

Heja David!

Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

av Ulf Henricsson

Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd.

Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel.

Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att hantera döden, sin egen eller andras, som ju är en ofrånkomlig del av den militära professionen.  [läs mer…]

av Mats Bergquist

Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.

I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt.  [läs mer…]

 

av Lars Wedin

Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra.

Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit många klarlägganden och kloka synpunkter men också många konstiga eller rent av falska påståenden. Nu är i alla fall värdlandsavtalet på plats.

Det förefaller troligt att Nato kommer att öka sin närvaro i Östersjön till sjöss och i luften. Detta kommer att ställa stora krav på Marinen och Flygvapnet och framför allt kräva en klar strategi. Hur skall vi se på denna närvaro och hur skall vi agera? Vår halvallians med USA och nära förhållande till Nato – men utan att vara medlemmar – kan komma att ställa oss inför delikata situationer. [läs mer…]

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

av David Bergman

”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?” [läs mer…]

av Bo Richard Lundgren

Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar.”

Det finns naturligtvis flera skäl till varför planeringen går trögt i Sverige. Det viktigaste skälet är den långa ”strategiska time-outen” som fick genomslag efter murens fall. Ett annat viktigt skäl är frånvaron av tydliga planeringsanvisningar från regeringens sida. En tredje väsentlig orsak är att statsmakterna inte anslagit några nya pengar till det civila försvaret trots upprepade paroller om att såväl totalförsvar som det civila försvaret ska byggas upp på nytt. [läs mer…]

av Magnus Sjöland

Vi går in i en helt ny värld med helt nya hotbilder, vilket kräver helt nya strategier. Många ropar att det var bättre förr och att vi skall kopiera gamla strukturer för att möta de nya hoten. Detta tror jag är helt fel väg att gå.

Vi kommer i framtiden att möta nya hot mot vårt samhälle som vi inte kunnat fantisera om, många av dessa är riktade mot infrastruktur, kommunikation, information och media. Dessa behöver inte vara fysiska utan kan vara olika sätt att ta sig in i våra informationssystem för att där ändra, kopiera eller radera information. Vilket kan vålla stor materiell skada, lidande och död.  [läs mer…]

av Bo Hugemark

Med stigande förvåning åhör jag redogörelser om hur våra stridskrafter är interoperabla med Natos, hör jag försvarsministern tala entusiastiskt om nära samarbete med USA och amerikanske vice försvarsministern halvt lova bistånd om Gotland hotas, läser reportage om svenskt deltagande i Natoövningar som handlar om försvar av Baltikum.

På vissa håll ses det här som ett försök att smyga in Sverige i Nato. Inte särskilt dolt i så fall. Och det vore ingen bra idé. Den socialdemokratiske ambassadören Bo Eriksson pekade i ett anförande på tankesmedjan Frivärlds seminarium ”Socialdemokratin och Nato” hur partiet i det förgångna tvingats till flera omvändelser under galgen utan att ha förberett sina väljare på detta, med svåra konvulsioner som följd. Bättre att vara i förhand och öppet förbereda folket på det oundvikliga.[1]  [läs mer…]

av Mats Olofsson

I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.

Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda. [läs mer…]

av Gunilla Herolf

I juni 2016 förväntas Europeiska rådet att besluta om förlängda sanktioner mot Ryssland. En anledning till detta är att inga framgångar kan ses när det gäller efterlevnaden av Minsk II-fördraget. Sanktionerna var tänkta att upphöra så snart Ukraina och Ryssland hade uppfyllt de löften de givit i fördraget.

EUs medlemsländer har under hela den tid som sanktionerna existerat varit splittrade. Länder som tidigare varit del av Sovjetunionen eller Warszawapakten har ofta varit starka förespråkare för fortsatta sanktioner, medan en del stater med stor handel med Ryssland har sett priset för det egna landet som alltför högt. [läs mer…]