≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Försvar och Säkerhet är Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg. Ett antal ledamöter ger varje vecka bidrag syftande till bred information om säkerhets- och försvarsfrågor vilka kan tjäna som underlag för debatt i andra fora.   Policy »

av Magnus Haglund

Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju också är den del av en rysk doktrin och som projektet ju faktiskt hänvisar till. Det handlar alltså inte enbart om överraskning, vilseledning och konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga omfattning, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör! Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju finns i bakgrunden också i studien. [läs mer…]

av Björn Körlof

De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke.

Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga sig vem som drar nytta av händelsen och där ligger ofta svaret på vem som ligger bakom den. Vad gäller den aktuella händelsen på Krim, om den nu överhuvudtaget har ägt rum, är det svårt att tro att Ukraina med berått mod skulle iscensätta en kraftig våldsaktion mot ryska säkerhetstjänstemän på Krim. Även om det inte kan uteslutas att ukrainska ultranationalistiska krafter varit i rörelse, skulle ukrainska intressen, inte minst i omvärlden vad gäller att söka åstadkomma en fred med Ryssland, självfallet lida svårt av om det uppdagades att Ukraina låg bakom ett våldsdåd mot ryska tjänstemän på Krim. Den som gynnas av att det skulle kunna gå att göra trovärdigt, särskilt för rysk hemmaopinion, att Ukraina genomfört ett våldsdåd mot ryssar på Krim, är naturligtvis Putin och hans pågående hybridkrig mot Ukraina. [läs mer…]

av David Bergman

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Försvarsmaktens användande av kommunikation har utvecklats drastiskt de senaste 10 åren. Under den tiden har myndigheten byggt upp en allt mer effektiv kommunikationsstrategi. En strategi där man inte viker utan bemöter klagomål med fakta och där Försvarsmakten som expertmyndighet på ett naturligt sätt kommit att medverka i debatten runt viktiga frågor. [läs mer…]

av Göran Frisk

I  Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter.

Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har haft befattningar, en del har det fortfarande, i centrala och regionala  myndigheter. Många har tjänstgjort militärt i operativa och taktiska befattningar inklusive utlandstjänstgöring som givit omfattande erfarenheter. Detta motiverar mitt förslag till ett mycket aktuellt och svårt studieområde, nämligen hur besegrar vi terrorismen i Sverige, Europa, Mellan-Östern liksom i många andra delar av världen. [läs mer…]

Brexit

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn.

Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen att regeringen inte har lämnat in någon avskedsansökan. Dock har Storbritannien meddelat att man avstår från den period som ordförande för EU som var schemalagd till 2017. Samtidigt har vi sett stora förändringar i det politiska ledarskapet. [läs mer…]

av Frank Rosenius

Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1].

Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp.

I stället blev det upprörda reaktioner både i högkvarteret och i försvarsdepartementet. Man ansåg att det inte finns någon risk för en sådan utveckling och att arméchefen var ute i ogjort väder. Så sent som 5 juli säger ÖB i en DN-intervju ”Försvarsmaktens samlade bedömning är att militärt angreppshot inte är sannolikt”. [läs mer…]

av Michael Sahlin

Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att man kunde ana ett samband med redan förberedda utrensningar av misstänkta anhängare av Hizmet-rörelsen och dess karismatiske ledare Fethullah Gulen. Sedan avslöjanden/påståenden om att kuppmakarna bestod av gulenister som under radarn i stor skala infiltrerat (även) den turkiska försvarsmakten, TSK. Sedan den skakade Erdogan-regimens massiva repressalieåtgärder, med massarresteringar och massavskedanden, en nu påskyndad revolution. President Erdogan må, tvärtemot kuppmakarnas intentioner, ha gått stärkt ur kuppkrisen, särskilt som även den politiska oppositionen så tydligt ställde upp på den trots allt folkvalda regimens sida och därför nu har svårt att artikulera kritik mot undantagstillstånd och ”revolutionära” tvångsåtgärder, men kvarstående frågetecken kring dramaförlopp och framtidsutsikter pekar däremot på ett försvagat, ytterligare instabilt Turkiet. Än en gång drabbas det stolta TSK, hårt pressat också av krigen mot PKK, IS, mm, av åderlåtning och demoralisering. Just nu handlar det om en påstådd slutuppgörelse mellan två grenar av framväxande turkisk sunni-islam, Erdogan/AKP versus den hemliga Gulen-rörelsen, men detta berör trots allt bara en del av Turkiets totala uppsättning av politiska, religiösa och etniska konfliktytor; dessa andra konflikter kan också komma att intensifieras till följd av den inom-sunnitiska hegemonikampens nu våldsamma konvulsioner. Läget i Turkiet, som följs av en bekymrad omvärld, präglas nu av en informationsstrid av existentiell betydelse mellan olika berättelser. För demokrati och rättsstat inger utvecklingen starkt bekymmer. Frihetsinskränkande åtgärder som nu presenteras som blott tillfälliga kan befaras bli långlivade. Det turkiska projektet har inte landat.

[läs mer…]

av Karlis Neretnieks

I Almedalen presenterade Kungl Krigsvetenskapsakademien studien ”Hotet” där ryska medel och metoder vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige analyserats (se länk http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas). Studien ska ligga till grund för fortsatt arbete inom Akademien för hur Försvarsmakten bör utvecklas. Detta arbete kommer att ske under det närmaste året och omfatta detaljerade analyser av bland annat: svagheter och styrkor i dagens organisation, behov av olika vapensystem och funktioner för att möta de beskrivna hoten, möjligheter att utnyttja ny teknik, nödvändig taktikanpassning och utformningen av olika stödfunktioner. Studien ska också utgöra ett underlag för att analysera det civila samhällets möjligheter att hantera de typer av angrepp som beskrivs.

Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några. [läs mer…]

av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen. [läs mer…]

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m.

av Michael Sahlin

BREXIT-omröstningen diskuteras nu på stor internationell bredd när det gäller olika konsekvenser och risker, också av säkerhetspolitisk art och också för svenskt vidkommande, förutom en mängd frågor rörande EU:s framtid under det samlade trycket av ekonomiska, migrations­politiska, institutionella och säkerhets­politiska utmaningar. Men det handlar också och inte minst om folkomröstnings­mekanismen som sådan, som tillgång, utmaning och problem för den liberals­demokratiska samhälls­ordningen som i den moderna världen vilar på tilltro till den representativa demokratin. Det finns ett problematiskt samband mellan missnöjes­fiskande populism, från höger som från vänster, och fenomenet folkomröstningar, tänkt som ett komplement i vissa frågor till det representativa styrelseskickets normala funktionssätt, men i krisatmosfär understundom betraktat som ett alternativ – och ett pedagogiskt dilemma för den liberala demokratin. Mot varandra står två synsätt: å ena sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att underkasta den en folkomröstning (för att i särskild ordning säkerställa legitimitet), å andra sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att tvärtom undvika – eller motstå krav på – att den måste avgöras genom folkomröstning. För liberala demokrater innebär detta ett dilemma, en ambivalens, en utmaning. Dessa frågor inrymmer viktiga aspekter på den liberala demokratins globala – och europeiska – kris.

[läs mer…]