≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Gunnar Lindqvist

Résumé

Sweden was neutral and non-aligned since the Napoleonic Wars. It was a good policy until the mid-1930s. During WW2 Sweden was allowed to remain neutral, but was forced to perform certain actions with regard to Germany. The neutrality and non-alignment policy that was in operation from 1945 to 1990 consisted of a public part and a secret part. Our citizens learned of the open part, which contained a myth of our ” successful ” neutrality during WW2. The secret portion consisted of preparations for cooperation with NATO in case of war, and a technology exchange between NATO and our defence. The confidential part was well known in Washington, London, and also in Moscow.
* After the destruction of the Berlin Wall in 1989, there emerged a better security situation. Now the dismantling of our defences beyond comparison was initiated. 1939 was forgotten. Experience does not count. Currently we have a very small defence.
* Putin’s Russia is a dictatorship. He promises to restore the country into a superpower. Now the security situation is getting worse. We have to build up a strong defence and have to choose NATO membership or not. Faced with the choice of options as the above, our citizens must have relevant information about our neutrality and non-alignment since 1939, where they speak the truth and abolish the false myths. Only then can the Swedish citizens choose between the options.

 
FÖRE SEPTEMBERVALET DEBATTERADES det mycket om de viktiga frågorna om välfärden, skolan, forskning och arbetslösheten. Däremot var det relativt mindre diskussioner om vår yttre och inre säkerhet. Det var egentligen märkligt eftersom säkerhet utgör grunden för att vi kan bygga vidare på vårt fria samhälle liksom möjligheten till positiv utveckling inom välfärd och kultur.

Det globala säkerhetspolitiska läget har försämrats väsentligt sedan några år, inte minst för vårt land. Efter Sovjetunionens sönderfall 1990 ansåg många att vi bara behövde ett minimalt försvar. Vi hade ju ingen presumtiv fiende. Men de som hade erfarenhet var inte lika optimistiska. Resultat är att vi nu endast har ett alldeles för litet försvar. Säkerhetsläget kan på kort tid bli kritiskt.

När det ser ut som att vi inte har något hot mot vårt land är det frestande att krympa försvaret till ett minimum såsom man gjorde 1925 och 2000. När det senare växer upp hot tar det mer än tio år att bygga upp ett tillräckligt starkt försvar. En fråga är: Hur lång tid innan hotet blir verkligt kan man räkna med någon form av nådatid. Det kan vara allt från några månader till några år. Det beror även på vilken underrättstjänstorganisation och vilken beslutskraft som finns. För att processerna inte ska komma ur fas med varandra måste man alltså alltid dimensionera försvaret så starkt att det bara tar en del av de tio åren innan man har ett tillräckligt starkt försvar.

Sverige har varit neutralt och alliansfritt sedan Napoleonkrigen i början av artonhundratalet. Det var en bra politik fram till mitten av 1930-talet. Efter det första världskriget förstod få att det hade skapats ett helt nytt spänningsfält mellan världens länder.

Vår neutralitet och alliansfrihet har lovordats av många, inte minst av politiker. Orsakerna att vi blev neutrala och alliansfria under det andra världskriget och det kalla kriget har aldrig blivit beskrivna för medborgarna på ett rätt sätt, utan dessa har blivit matade med myten om den ”lyckosamma” Neutraliteten och Alliansfriheten.

Bakgrunden till vår neutralitet och alliansfrihet
Neutralitet innebär att man inte väljer sida mellan två stater som är i krig eller kris. Alliansfrihet är att inte binda sig solidariskt till andra stater. När en vanlig medborgare och vissa politiker talar om neutralitet menar man ofta båda begreppen.

Sverige har fört en neutralitetspolitik och alliansfri politik i snart 200 år. Innan dess hade landet varit med i olika allianser vid flera tillfällen i historien. De viktigaste var Kalmarunionen under senmedeltiden och alliansen med Frankrike under 1600-talet. Resultat av det 30-åriga kriget blev i stort sett att Tysklands enande fördröjdes i 200 år och att Sverige blev en militär stormakt. Dock baserades denna stormakt på varken en tillräckligt stor folkmängd eller en tillräckligt stark ekonomi. Efter napoleonkrigen insåg man att: 1) vi inte längre skulle lägga oss i andras krig och 2) vi inte skulle skicka ut våra soldater att förblöda på främmande slagfält. Sverige blev neutralt. Det var då ett riktigt beslut. Nu, i början av 2000-talet, har man frångått dessa två principer.

Vid olika tidpunkter har frågan om vår neutralitetspolitik och alliansfrihet varit uppe till diskussion, men knappast tillräckligt seriöst från politiskt håll.

1800-talet
Under 1800-talet diskuterades vid tre tillfällen mellan Sverige-Norge om man skulle avvika från neutraliteten.

Gränsen på Sønderjylland mellan å ena sidan hertigdömena Holstein, Lauenburg och Slesvig och å andra sidan Danmark var sedan länge ett trätoämne. De tre hertigdömena tillhörde sedan medeltiden det Tysk-romerska riket. Hertigarna kom från olika tyska furstehus, bl a danska kungar. 1806 avskaffades Tysk-romerska riket av Napoleon. 1815 bildades i stället Tyska Förbundet av 39 tyska stater bl a kejsardömet Österrike, kungariket Preussen, hertigdömet Holstein m m. (Men inte Slesvig). Det Tyska förbundet var till början en ganska lös församling. 1848 ville Danmark närmare knyta till sig Slesvig och Holstein. Det ville inte de tyskar som bodde där. Oroligheterna i Slesvig-Holstein innebar en klar motsatsställning mellan Danmark å ena sidan och Preussen och Österrike å andra sidan. Resultatet blev det Slesvig-Holsteinska kriget 1848–51. Sverige-Norge deltog inte direkt i kriget, men stationerade drygt 4 000 soldater på ön Fyn. Det var en markering om att Sverige-Norge inte skulle acceptera tyska trupper i Nordjylland. Dessa trupper kom hem när stillestånd uppnåddes hösten 1848. Men efter kort tid tog parterna upp stridigheterna igen. En preliminärfred åstadkoms i juli 1849. Under tiden fram till freden 1851 öppnades två buffertzoner: Preussiska trupper stationerades i södra Slesvig, Svensk-norska i norra Slesvig. Freden 1851 blev till fördel för Danmark. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget i den anda som utvecklades under Skandinavismen.

Ryssland hade sedan 1300-talet expanderat geografiskt. Turkiet, det osmanska sultanatet, var på nedgång under 1700-talet. Detta omfattande välde började kallas för Europas sjuke man. Genom att erövra Ukraina fick Ryssland hamnar vid Svarta Havet. Nästa steg skulle vara att erövra utfarten till Medelhavet. Tidpunkten var propagandamässigt väl vald till 400 år efter det kristenheten hade förlorat Konstantinopel till de muslimska turkarna. Frankrike och Storbritannien motsatte sig Rysslands krav. Orsaken var att balansen mellan Europas stormakter skulle bli helt annorlunda. Kriget varade från 1853 till 1856 och utspelades i huvudsak på Krim och i Östersjön för Frankrike och Storbritannien. En annan front var Moldavien.

Frankrike och Storbritannien ville ha med Sverige-Norge på sin sida. Sverige, med Oscar I som kung, hade nog vissa förhoppningar om att återerövra ”vår östra rikshalva”. Om Finland var med på detta var nog mycket tveksamt. Där hade man förmodligen själva helst velat bilda en egen stat redan då. Förhandlingarna mellan de fyra länderna ledde inte till något inträde i kriget från Sverige-Norges sida, men väl till de s k Novembertraktaten, vilka kan anses som ett avsteg från vår neutralitet och alliansfrihet. Dessa avtal gällde en bit in på 1900-talet. Dock gavs de brittiska och franska flottorna tillfälle att proviantera på Gotland och i Stockholms södra skärgård på sin färd mot Bomarssund på Åland.

1863 hade Preussen under Bismarcks ledning skapat en stark organisation inom Tyska Förbundet. Nu krävde man tillbaka vad man förlorat i kriget 1848–51. Även nu diskuterade man om Sverige-Norge skulle ställa upp på Danmarks sida. Men så blev det inte. Danmark stod därför ensam. Efter några månaders krig kapitulerade Danmark. Kriget brukar kallas dansk-tyska kriget. Tyska Förbundet tog tillbaks alla tre hertigdömena. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget 1863. Men skandinavismen dog efter kriget.

Kort därefter, 1866, tvingade Preussen kejsardömet Österrike att utgå ur Tyska Förbundet. Nu samlades alla tyska delstater under Preussen och bildade kejsardömet Tyskland. Tyskland angrep Frankrike och vann 1870-71.

Det första världskriget
Kring sekelskiftet 1900 hade vårt försvar minskats. Trots ökat krigshot vidtogs bara små åtgärder för att rusta upp. Det gick så långt att medborgarna själva spontant började samla in pengar till försvaret inför hotet om ett världskrig. Bondetåget och Gustav V:s borggårdstal orsakade regeringskris. En förstärkning av försvaret påbörjades.

Första världskriget orsakades av flera faktorer. Det var balansen mellan stormakterna, Rysslands strävan efter att ta ansvar över de slaviska staterna, kampen om kolonierna m m. På ena sidan var Frankrike och Storbritannien (ententen), Ryssland, USA, Italien, Japan m fl. På den andra sidan Tyskland och Österrike/Ungern (centralmakterna), osmanska riket m fl. Kriget varade mellan 1914 till 1918. Vi lyckades var neutrala i Skandinavien.

Under oktoberrevolutionen 7 november 1917 bestämde bolsjevikerna att flera delar av Ryssland skulle få bli nya stater; bl a Finland. Den 6 december proklamerade Finlands lantdag landets självständighet. Sverige erkände den nya staten 4 januari 1918.( Samma dag som Sovjetunionen)

I början av 1918 fanns fortfarande ca 40 000 ryska soldater i Finland. Landets befolkning delades i två läger: De vita (mest i norra, mellersta och östra Finland) och de röda (mest i södra Finland). De vita hade förberett frihetskampen genom att träna s k jägare i Tyskland. I slutet av februari 1918 började inbördeskriget/frihetskriget mellan vita och röda på grund av en röd statskupp i Helsingfors.

De vitas regering i Vasa begärde att få köpa vapen och ammunition från Sverige och att få transitera krigsmateriel från Tyskland genom Sverige. Man vädjade även om direkt svensk intervention. På den frågan blev svaret nej. Orsaken till den negativa attityden berodde mycket på att våra politiker hade olika åsikter om vilken som borde segra; de vita eller de röda. Vid den här tiden visste man ju ingenting om vad kommunism leder till. Men vår reaktion då liksom under vinterkriget 1939-40 är fortfarande i friskt minne hos vår granne. Man tycker sig inte ha upplevt någon större solidaritet från Sverige.

Ålands befolkning var till största delen svensktalande. Dessa visade sig vilja att tillhöra Sverige. En delegation sändes till Stockholm i början av februari 1918 för att begära av kung Gustav V att han skulle låta Åland återförenas med Sverige. Men det fanns ryska soldater kvar på ön. Regeringen i Sverige antog att risk fanns att dessa soldater skulle vända sig mot befolkningen. Sverige skickade den 13 februari transportfartyg till Åland, eskorterade av fartyg från Flottan, för att evakuera de ålänningar som direkt ville flytta till Sverige. Men nu kom också både vita och röda soldater från Finland till Åland. Dessa inledde strider mot varandra. Sverige skickade då några större krigsfartyg, en bataljon från armén samt tre kompanier från kustförsvaret till Åland. Efter förhandlingar kom man överens om att evakuera ryssar, vita finnar och röda finnar till önskade hamnar.

Vid separatfreden i BrestLitovsk den 3 mars 1918 mellan Tyskland/Österrike och Ryssland tvingades Ryssland att ge ifrån sig flera länder, exempelvis Finland och Polen. Nu kunde Tyskland mer aktivt stötta de vita i Finland. Både Tyskland och Finland anmodade svenskarna att åka hem. Den 5 mars kom enheter ur tyska flottan till Åland. De svenska enheterna lämnade över evakueringen till tyskarna. (Man blir förvånad med vilken snabbhet beslut och handling kom till.)

1919 gjorde ålänningarna ännu en folkomröstning som åter visade att nästan alla på Åland ville tillhöra Sverige. Frågan hänsköts till det nya Nationernas Förbund. Vid förhandlingarna i Genève 1920 beslöts att Åland skulle tillhöra Finland. Dock beviljades Åland en viss självständighet. En av orsaken till beslutet var kanske att finsksvenskarna i Finland inte ville att Åland skulle bli svenskt.

1920- och 1930-talen
Fundamentala upptäckter och uppfinningar gjordes under dessa år. De kom att vara betydelsefulla i många avseenden. Då upptäcktes halvledarna (en förutsättning för hela datautvecklingen), då uppfanns radarn, jet- och raketmotorn och då åstadkoms den första kärnklyvningen. Flygbolag etablerade transkontinentala linjer.

Politiskt ändrades världen avsevärt. Från att ha dominerats av starka och tekniskt utvecklade länder med omfattande kolonier gick vi in i en era där de olika politiska ideologierna kom att kämpa mot varandra. Tyskland, Japan och Italien med nationalrasistiska idéer började våldföra sig på andra länder. Det nyligen bildade Nationernas Förbund hann inte leva upp till sin tänkta roll. De demokratiska länderna hann inte slå sig samman i en tillräckligt stark allians. Förhandlingar med Hitler var meningslösa. En erfarenhet från dessa år och allt sedan dess är att man aldrig kan lita på en uppgörelse med en diktatur. Få människor ute i världen insåg vartåt det barkade. Egentligen borde vår och andras neutralitetspolitik redan då ha omprövats. Men tiden var inte mogen.

I Sverige hade man med 1925-års försvarsbeslut vidtagit en nedrustning. Man ansåg att ingen skulle vara så galen att han startade ett andra världskrig. Tyvärr fanns det sådana. 1939 hade vi ett dåligt, omodernt försvar. Man hade dock vaknat 1936 och påbörjat en upprustning och byggande av en försvarsmaterielindustri. Per-Albin Hansson framförde att: ”Vår beredskap är god.” Det var en nödlögn. Vi var inte rustade förrän inpå 1950-talet, flera år efter det att andra världskriget var slut.

Den beslutade nedrustningen år 1925 var dock i flera avseenden inte så genomgripande som dagens nedrustning och omstrukturering är av försvaret.

Det andra världskriget
1939 utbröt det andra världskriget. Det gick inte att stoppa eftersom axelmakterna hade fått ett för stort försprång i sina rustningar. Tyskland och Sovjetunionen började med att dela Polen och de baltiska länderna. Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. Sovjetunionen krävde 1939 flottbaser i finska viken. Finland nekade och det s k 100-dagarskriget började. Finland begärde hjälp, men Sverige ville inte gå in i kriget. Dock etablerades ett svenskt flygförband i norra Finland med flygplan och personal från vårt flygvapen. Mycken krigsmateriel transporterades över till Finland. Många frivilliga från Sverige deltog i Finlands armé, bl a Svenska Frivilligkåren på cirka 7 000 man som insattes i Norra Finland.

Under andra världskriget byggde vårt land upp en ganska heltäckande försvarsmaterielindustri för att bli mindre beroende av import av krigsmateriel.

Sverige, liksom de flesta andra europeiska staterna, förklarade sig neutralt. Efter det att Polen och de baltiska staterna hade slaktats av Tyskland och Sovjetunionen och efter det att Tyskland ockuperat Frankrike (med undantag av dess sydöstra del), Belgien, Nederländerna, Luxemburg och flera stater på Balkanhalvön var Tyskland klart för att bryta Ribbentrop-Molotov-pakten och invadera Sovjet. Tyskarna behandlade de europiska staterna på olika sätt. Vissa blev allierade med Tyskland: Ungern, Finland och Rumänien. Norge ockuperades därför att Tyskland behövde ubåtsbaser i dess fjordar. Danmark ockuperades också. Orsaken var att täppa till inloppen till Östersjön.

Hur resonerade tyskarna om Sverige? Den relevanta frågan i Berlin var: fick man mest järnmalm från ett neutralt eller från ett ockuperat Sverige? De som svarade för krigsindustrin och de som planerade för armén i Tyskland måste ha kommit till slutsatsen att man fick mest järnmalm och band minst ockupationstrupp om Sverige fick vara neutralt. Det var alltså den tyska regeringen, och ingen annan, som beslöt att Sverige inte skulle ockuperas utan förbli neutralt. Tyskarna kunde räkna. Rätt eller fel? Det spelar ingen roll. Hade de kommit till ett annat resultat hade vi blivit ockuperade. Detta resonemang kan synas vara utan verkliga referenser, men klar logik leder dock till ovanstående slutsats.

Det var alltså inte vår regering som fattade beslutet om vår neutralitet under andra världskriget. Teoretiskt skulle regeringen kunnat ha allierat sig med Tyskland eller med de allierade. Men båda alternativen måste ha varit svåra för vårt land. Vår regering hade bara att göra det bästa av verkligheten. Vi kan inte klandra den svenska regeringens ledamöter. Men Tyskland hade flera krav på vårt land som stred mot neutraliteten. Man byggde en ubåtsspärr över Öresund. Man transporterade tyska trupper genom Sverige. Efteråt anser våra grannar att vi inte kunde ha gjort något annat, men de inser även att vi tjänade på kriget.

En annan fråga är: Förlängdes kriget på grund av våra malmleveranser? I så fall hur länge? Det kan vi aldrig få klarlagt. Varje ny månad av kriget i Europa betydde ca en halv miljon dödade. Att kalla vår neutralitetspolitik lyckosam måste vara felaktigt, kränkande och makabert.

Det kalla kriget 1945–1990
Det säkerhetspolitiska läget efter andra världskrigets slut blev inte så bra som man hade tänkts sig. Ett nytt spänningsfält uppstod mellan kommunism och demokrati. Ingen vågade avrusta. Dessutom utvecklades en terrorbalans mellan stormakterna på grund av tillkomsten av kärnvapen. Nato, Atlantpakten, bildades 1949 (1951) och Warszawapakten, WP 1955. Perioden från 1945 till 1990 kom att kallas det kalla kriget.

Erfarenheterna från andra världskriget var länge levande. Sverige gjorde ingen markerad nedrustning. Försvarsminister Sven Andersson lär ofta ha sagt: ”Aldrig mer 1939”. Efter diskussioner mellan politiker, försvaret m m bestämde man att Sverige inte skulle skaffa kärnvapen. Det var nog bra. Vi skulle leva under USA:s kärnvapenparaply, vad det nu betyder.

Åren strax efter andra världskriget tog Sverige initiativ till ett skandinaviskt försvarsförbund. Sovjet förbjöd Finland att delta med hänvisning till vänskaps- och biståndspakten. Norge och Danmark var intresserade under förutsättningen att Sverige gick med i Nato. Deras och flera andra västeuropeiska staters erfarenhet från andra världskriget var att neutralitet ej skyddar mot krig.

Under det kalla kriget var vår neutralitet och alliansfrihet verkligen ett stöd till Finland och till oss själva. Enligt vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen kunde den senare ensidigt placera militärförband i Finland, om Sovjetunionen kände sig hotat. Det vill säga att det fanns en uppenbar risk att järnridån hade flyttats till Bottenhavet om Sverige blev medlem i Nato. Detta var den verkliga orsaken till neutraliteten under denna tid. Men varje regering i Sverige under det kalla kriget hoppades att Nato skulle lyckas hålla fred inom och kring Europa. Samtidigt räknade alla våra regeringar under denna tid med att Sverige skulle få hjälp från Nato om vi ändå blev angripna, detta utan att vara medlem i Nato.

Sovjet och Tyskland var de länder som förlorat mest människor under andra världskriget. Vår regering erbjöd Sovjet och även Polen stora krediter efter kriget som en gest till dessa länder. Men tyvärr, kanske som en ytterligare gest till Sovjet, erkände den svenska regeringen dessförinnan mycket snabbt annekteringen av de tre baltiska länderna. Detta borde inte ha skett. Dessutom sände vi tillbaka baltiska flyktingar till Sovjet. Dessa brister på ”solidaritet” glöms inte av våra grannar.

Under denna tid informerades medborgarna bara om att vår neutralitet och alliansfrihet berodde på vår lyckosamma neutralitetspolitik under andra världskriget. I verkligen tog man nu fram operativa planer tillsammans med Nato. Dessa hölls aktuella fram till ca 1980. Troligen förstördes de i början av 1980-talet. Allt detta var känt av många i Washington, London och även i Moskva. Dessutom samarbetade vi med flera Natoländer inom krigsmaterielsektorn under denna epok. I samband med Sveriges anknytning till Marshallplanen tecknades ett avtal mellan USA och Sverige om teknikinformationsutbyte och materielleveranser till Sverige. I början av 1960-talet strukturerades samarbetet mer i detalj mellan respektive försvarsgrenar. Vad var orsaken till att vi bara vände oss västerut för detta samarbete? Det var av två orsaker: 1) vi var ideellt orienterade till de demokratiska länderna. 2) man skulle inte få ett djupt teknikutbyte om man vände sig till båda stormakterna.

Alla dessa aktiviteter var hemliga för medborgarna. Det gällde speciellt för arbetet med de operativa planerna. Inom materielsektorn var dock många involverade.

Man frågar sig vem som blev lurad? Både på Natosidan och på WP-sidan (Sovjetunionen) kände man till aktiviteterna ovan. Var det så känsligt för Sovjetunionen att man där ville låtsas att de inte kände till verkligheten? De som blev lurade var i alla fall de svenska medborgarna.

Under det kalla kriget deltog vårt försvar i många fredsbevarande operationer under FN:s mandat.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge
I början av 1990-talet sönderföll Sovjetunionen. Unionen delades i 15 länder. Nu fanns det bara en supermakt kvar. I Ryssland började en omställning mot kapitalism.

En parlamentarisk utredning i Sverige ansåg nu att neutralitetspolitiken inte var befogad. Dessutom teoretiskt inte möjlig eftersom det inte fanns mer än en stormakt. När man efter några år gick in i Europeiska Unionen, EU, blev man allierad med denna organisation. Man blev alltså inte helt alliansfri. Men den militära alliansfria politiken var fortfarande berättigad, tyckte de flesta i utredningen. Folkpartiet ansåg dock att Sverige borde bli medlem i Nato. Risken för krig ansågs av många ringa. I Ryssland började försvaret rosta ihop. Bland svenska politiker rådde åsikten att det skulle ta mer än tio år innan Ryssland skulle utgöra ett hot.

Sedan 1990 har många av de europeiska öststaterna anslutits till Nato, dock inte Ukraina. Dessa länder hade erfarenhet av ockupation, annektering och kommunistdiktatur. De insåg snabbt att tryggheten fanns i en Nato-anslutning. USA började undersöka möjligheten att Ryssland skulle bli intresserad av att ansluta sig till alliansen. Men det nya Ryssland ville inte komma in som en mindre viktig nation. Senare meddelade Obamas regering (strax efter dess början) Ryssland, att det inte förnärvarande var aktuellt med Natomedlemskap för Ukraina!

Sedan slutet av 1990-talet har Sverige nedrustat det mesta av det som fanns under det kalla kriget. Försvaret övergick från invasions- till insatsförsvar, vilket betydde att man skulle få ett ”vassare” försvar, men ett försvar som inte kan försvara hela landet utan bara delar. Men samtidigt skulle försvaret delta i fredsbevarande insatser under FN:s mandat. Det betydde också att gå ifrån att rekrytera värnpliktiga till att anställa frivillig personal. Ett mycket genomgripande beslut.

En stor del av försvarsmaterielindustrin har försvunnit. I kris och krig är det inte som idag att det är köparens marknad. Anskaffningarna styrs nu mest mot enbart köp från ”hyllan”. Men när arbetslösheten ökade har man börjat att mer intressera sig för inhemsk industri. Det finns tre sätt att garantera att materielen finns på plats när den behövs:

  • En täckande inhemsk försvarsindustri.
  • Ett stort inköp i tid innan kriget börjar.
  • Att delta i en allians där leverans kan garanteras.

Några försvarsmaterielindustrier finns kvar, men för övrigt har inte Sverige bestämt sig för något av de ovan tre alternativen. Det har varit mycket tal om försvarsekonomin. Det har resulterat i en detaljstyrning av ekonomin. Risken är då att byråkratin blir tyngre och att man därför får mindre fokus på det viktigaste. Det vill säga materielens effekt, verkan och tillgänglighet.

Idag har vi ett litet försvar som är dimensionerat för fredsförhållanden. Men vi har inte tillräckliga resurser för att bevaka vårt territorium, än mindre vår zon av Östersjön. Nuläget inom försvaret är att antalet förband inom armén minskats med omkring 80-90 %. Kvaliteten på markförbanden har dock blivit mycket bättre än före 1990. Marinen och flygvapnet har minskat nästan lika mycket som armén. Dessutom har man svårighet att rekrytera personal. Vi måste förmodligen göra som t ex Danmark d v s återinföra en begränsad värnplikt.

De svenska förbanden som verkar utomlands måste anses vara mycket effektiva. Sverige samövar med Nato. Vi är med i Partnership for Peace. Det är bra, men innebär inte att Sverige har samma fördelar som de anslutna staterna. Många av dessa måste fråga sig varför Sverige tror sig få samma fördelar som de utan att vara medlem. Generalsekreteraren för Nato deklarerade nyligen klart att Sverige inte kan få samma förmåner som medlemmarna. Tankarna från våra regeringar är sedan viss tid att vi skall väsentligt utveckla samarbetet med Finland och de norra Natomedlemmarna. Det skulle troligen inte uppskattas av övriga Natomedlemmar. Det har ju för övrigt prövats tidigare på 1940-talet. Det är inte så bra att försöka smyga in i Nato och få samma fördelar som de som bidrar enligt reglerna till den gemensamma säkerheten. Våra Natogrannar brukar säga: svenskarna deltar i debatter inom Nato, men sätter sig på 1:a parkett när beslut skall fattas.

I början av 2000-talet kom så den ensidiga solidaritetsförklaringen från vår regering, där vi utan några bindningar lovar att hjälpa våra grannar. Samtidigt väntar vi oss att grannarna kommer till vår hjälp. Men hur har denna deklaration blivit tolkad av våra grannar? De anser att Sverige sällan eller aldrig varit solidariskt, utan tvärtom svikit många gånger. Exempel är vårt förhastade godkännande av Sovjets annektering av de baltiska staterna. Sverige måste visa prov på solidaritet innan grannarna tar förklaringen på allvar. Dessutom vet grannarna att vi har ett mycket svagt försvar.

Sedan Putin blev president har Ryssland utvecklats till ett auktoritärt styrt land. Han har klart deklarerat att han skall återuppbygga Ryssland till en stormakt. Han har sedan mer än tio år börjat bygga ett nytt försvar, både kvalitativt och kvantitativt. Landet har stora naturtillgångar men brist på människor. Landet har idag en befolkning som är mindre än hälften av vad Sovjetunionen hade 1990. Nu har Ryssland börjat återskapa sin forna storhet bl a genom annektering av delar av grannstaterna. Vi måste nu inse att det säkerhetspolitiska läget har förändrats till det sämre.

Erfarenheten från andra världskriget säger att det tog mer än tio år att bygga upp ett något så när tillräckligt försvar. Då var andra världskriget redan slut för flera år sedan. Förutsättningarna för att bygga upp ett adekvat försvar i dag är inte bättre. Vilken förvarning kan vi få innan en konflikt som allvarligt hotar vårt land dyker upp? Det kan röra sig högst om något år. Vi bör alltså vara till minst 70 % beredda i fredstid. Många kan tycka att detta resonemang är alltför osäkert. Men vilken annan metod är bättre? Många kanske vill ta större risker. Men ingen kan ta ansvaret för ett sådant spel.

Flera opinionsundersökningar har pekat på att majoriteten av våra medborgare inte anser att Sverige skall ansluta till Nato. Men successivt närmar man sig 50/50. Vilken information har medborgarna fått från våra regeringar? Den består enbart av myten om den ”lyckosamma neutraliteten”. Där påstår man att neutralitet innebär minst risk att drabbas av krig. De flesta mindre och medelstora länderna i Europa var 1939 neutrala. Nästan alla drogs in i andra världskriget.

Det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre under 2000-talet
Dominerande orsaker är:

  • Rysslands aggressiva uppträdande. Putin har på allvar börjat annektera grannarnas territorier för att återställa Rysslands stormaktsstatus.. Hans största problem nu och på sikt är en för liten befolkning.
  • Terror av fanatiska muslimer i stora delar av Jorden. Dessa grupper, som säger sig stödja sig på Koranen, har som mål att etablera teokratiska republiker eller kalifat.
  • Latenta globala macroekonomiska problem. Västvärlden skapar förutsättningar för lågkonjunktur och hög arbetslöshet bl.a. genom för litet sparande. Brist på naturtillgångar är också att vänta.. Därtill kommer alltför stora skillnader i födelsetal mellan olika befolkningsområden. Positivt är tendensen att jordens befolkning synes nå ett maximum om några decennier.

Ett stort problem för Sverige är Rysslands agerande i Östersjöområdet. Nu provocerar Ryssland vårt land i luften och till sjöss. Vår stora granne vill därvid bevisa att Sverige inte kan försvara sitt territorium och inte heller kan hålla ordning i vår zon i Östersjön. Sanningen är att Sverige utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum.

Vi bör verkligen förstärka vårt försvar. Det finns två vägar för vårt land:

    1. Förbli neutrala och militärt alliansfria
    2. Bli medlem i NATO

Alternativ 1: Vi måste, liksom under kalla kriget bygga upp ett mycket större försvar än det vi har idag. Det duger inte att tro att vi får hjälp av NATO bara för att vi är med i Partnership for Peace, Det är en stor skillnad att vara medlem i NATO eller att inte vara det. Kostnaderna för detta alternativ blir större än för det försvar vi hade i mitten av kalla kriget på grund av fördyringar inom materielområdet.

Alternativ 2: För att få veta vad det kostar att bli medlem i NATO kan man studera Norges försvarskostnader eller studera den utredning som Finland gjort i samma ärende.
Valet mellan de två alternativen beror naturligtvis inte mest på vad de kostar utan på vilken säkerhet de ger.

En annan fråga är hur mycket vi har råd att lägga på Försvaret? Försvarskostnaderna var 2,5 % av BNP 1980, men bara 1,1 % av BNP år 2012. Vi svalt inte 1980. Och tidigare, under det kalla kriget, var försvarsbudget ännu större i förhållande till BNP.

Slutsats

  • Vi måste förstärka vårt försvar inför det nuvarande säkerhetspolitiska läget och inför framtiden.
  • Solidaritetsförklaringen gör inte vår säkerhet bättre.
  • Innan val av alternativen enligt ovan måste medborgarna få en relevant information om vår neutralitet och alliansfrihet, där man talar om sanningen och avskaffar felaktiga myter. Först då kan Sveriges medborgare ta ställning till alternativen.
  • Vi måste bestämma oss för medlemskap i NATO eller inte.

Att inte välja något av dessa alternativ eller bara göra marginella förbättringar är oansvarigt.

Författaren är generalmajor, civilingenjör och ledamot av KKrVA.

av Jan Wickbom

(reviderad artikel 2015-04-29)

Résumé
The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead focus on not being defeated. The Swedish Armed Forces (The Hard Core) should maintain a high readiness to confront surprise attacks against exposed parts of the country and should, after mobilization, be ready to offer enduring resistance in the entire country. Sweden shoulders alone the responsibility to make others consider our territory a well defended zone of peace.

 

REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.

Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.

Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.

PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.

Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.

Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.

Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.

Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.

Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.

Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?

Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.

PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.

Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.

Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.

Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.

Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.

Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.

Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.

Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.

För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.

Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.

I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).

Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.

PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.

Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)

Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.

PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.

Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.

Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.

Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.

PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.

Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.

Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.

I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.

PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.

Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.

PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.

PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.

Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.

Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.

Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.

Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.

Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.

Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.

PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB

PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.

PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.

Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.

Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.

Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.

PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.

Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.

Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.

Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.

Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.

Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.

Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.

Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.

Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.

Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.

PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.

De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.

I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.

Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.

Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.

Författaren är ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Maktbalans och maktgemenskap (”community of power”) är två termer som brukar ställas mot varandra i den internationella politiken. Det förra systemet, med något slags jämvikt mellan ett begränsat antal stormakter, har dominerat genom historien. Perioderna av något slags effektiv maktgemenskap har varit korta och inträffat efter stora konflikter som Napoleonkrigen, första och andra världskriget, senast också efter det kalla krigets slut då George Bush d.ä. talade om en ny värld baserad på den internationella rätten.

Idag står vi långt från denna värld. När man diskuterar Ukraina är det mest om Putin agerar efter en strategisk plan eller improviserar, mera sällan om de förutsättningar som möjliggjort Putins aggression. I sitt anförande nyligen (2/2 2015) med anledning av att det snart gått 75 år sedan det finska vinterkriget – med svensk hjälp – fick ett slut, talade Carl Bildt om faran för små stater när balansen mellan stormakterna, som skedde både 1807 och 1939, upphör. Offret var båda gångerna det gamla svenska riket och dess successorstat Finland. Han betonade också vikten av att i dagens Europa upprätthålla något slags balans mot Ryssland. Idag är denna balans skev i det att Ryssland de senaste åren rustat kraftigt, medan både NATO-länderna och de alliansfria rustat ned. Hur skall man då kunna organisera någon form av effektiv avskräckning?

Den regionala ryska konventionella överlägsenheten var under det kalla kriget ett faktum. Sovjetunionen kunde, tack vare denna dominans, militärt intervenera både 1956 i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien utan annat än politiska reaktioner från alliansens sida. Denna hade i praktiken ingen annan möjlighet än att hota med att trappa upp konflikterna till kärnvapennivån eller acceptera interventionerna. Av naturliga skäl valde man den senare linjen. Ingen ville riskera ett världskrig när Moskva ville hindra att länder i praktiken hotade att lämna Warszawapakten.

I dessa konflikter under det kalla kriget var Sovjet en status quo-makt och ville försvara vad man ansåg höra till sin maktsfär. I dagens konflikt om Ukraina är läget ett annat. Då har redan Moskva ensidigt och med våld, trots åtaganden i Parisstadgan 1990 m.m., ändrat den europeiska kartan (Krim) och söker nu etablera kontroll över den östra delen av Ukraina. Denna offensiva krigföring förstärker återigen bilden av Ryssland som en revisionistisk stormakt, även om Putin menar att de lokala miliserna i Donbasregionen bara försvarar sitt mot en hemsk regim i Kiev. Farhågor om den ryske presidentens eventuella vidare territoriella ambitioner i Östersjöregionen diskuteras nu på allvar, tydligast häromdagen av den brittiske försvarsministern Michael Fallon.

Samtidigt har NATO under nu snart 25 år successivt avhänt sig en del av sin säkerhetspolitiska arsenal utan att EU:s försvarsdimension fyllts med något substantiellare innehåll. Dessutom har USA för några år sedan kungjort att man, på grund av Kinas maktutveckling, vill flytta resurser och uppmärksamhet till den asiatiska teatern.  Sanktionerna mot Ryssland biter uppenbarligen, men mellan den diplomatiska och sanktionsnivån å ena sidan och upptrappning till hot om kärnvapen å den andra finns nu färre möjligheter att möta den ryska konventionella dominansen. Leverans av vapen till Ukraina är en sådan möjlighet som diskuteras men som är mycket omstridd inom alliansen. På den globala nivån kan USA och NATO förvisso mer än stå emot Ryssland, men inte i centrala och östra Europa. Putin har därför flera steg på sin eskalationstrappa än NATO. Den stora frågan är förstås om den ryske presidenten kan avgränsa varje steg från nästa.

För NATO återstår knappast andra möjligheter än att spänna upp vad man brukar kalla snubbeltrådar (”tripwires”), vars effektivitet vi inte vet mycket om. Det är givetvis själva poängen att en attackerande makt inte skall veta vilka följder en avklippt snubbeltråd kan få. Samtidigt får ju inte dessa vara konstruerade så att man utan besvär kan kliva u n d e r dem. Nu har Kreml visat viss skicklighet i att undvika eventuella snubbeltrådar genom att tillgripa s.k. hybridkrigföring med små gröna män, hjälp till lokala potentater, utsändandet av s.k. frivilliga, vapensmuggling, propaganda, desinformation m.m. Enligt gällande rysk militär doktrin är endast en mindre del av den strategiska arsenalen idag militär i traditionell mening. På så sätt kan man söka undvika snubbeltrådarna och påstå att man inte är inblandad i någon konflikt, vilket ju Putin hävdade under Minskförhandlingarna nyligen. Och då kan man ju inte heller snubbla på någon tråd.

Det är således ganska uppenbart att det råder en militär obalans i Europa som gynnar Ryssland. Det är sannolikt att såväl de ganska kortvariga reaktionerna på kriget i Georgien 2008 och USA:s kungjorda omorientering av strategin mot Asien i Moskva tolkats som en signal om amerikanskt minskat intresse för Europa. Detta har således skett samtidigt som de mindre stormakterna (”lesser great powers”), främst Storbritannien, Frankrike (och Tyskland?), fortsatt att inkassera den s.k. fredsvinsten av det kalla krigets slut, medan Ryssland sedan ett antal år på nytt rustar upp.

Hur en rimlig strategisk balans i Europa skall kunna återupprättas är således den helt överskuggande utmaningen för vår världsdel, för NATO så väl som alliansfria länder. Gapet mellan snubbeltrådar och kärnvapenhot måste fyllas igen. Detta kommer att ta tid, men signaler om politiska avsikter räcker i alla fall en bit på väg. På en sådan politik beror den fortsatta freden. Militära och politiska vakuumtillstånd fylls förr eller senare. Och någon effektiv maktgemenskap är lika litet nu som under merparten av historien i synfältet.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Jan Wickbom

The fittest will survive, säger Darwin

I kampen om tillvaron strider då till exempel den starke, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller = kraften.  Den som är sparsam, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt = handlingsfriheten,

Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man ska anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida.

Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas.

Taktik: Den starke tillför statistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker.

Strid är en kamp mellan den starke och den sparsamme, ett val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Krigets ekvationer
Om två försvarsmakter ställs mot varandra utbryter inte krig.

Om en krigsmakt ställs mot en försvarsmakt erfordras trefaldig överlägsenhet om angriparen ska segra.

Om två krigsmakter kommer i krig (duellstrid) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar till organisationen för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som kan anfalla så snabbt som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen ska, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

Både regering och ÖB vet att krigsmakter kostar tre gånger så mycket som försvarsmakter. Organisationen för militärt väpnat våld är därför mest kostnadseffektiv om den verkar i en försvarsmakt. Sveriges militära organisation är för närvarande svag. ÖB har ansvar för att alla strider förs så kostnadseffektivt som möjligt. Regeringen bör därför idag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt, inte en krigsmakt.

Kostnadseffekten är olika vid mark-, sjö- respektive luftstrid. Det är ÖB:s sak att leda striderna, men riksdagen ska bekosta dem. Styrkefördelningen mellan försvarsgrenarna är därför en politisk fråga. Riksdagen måste ta ställning till hur budgeten skall fördelas mellan försvarsgrenarna. 

Kostnadseffektivitet uppnås i armén genom att antalet värnpliktiga soldater och deras logistik maximeras. Marinens och flygvapnets system skall vara balanserade och utan funktionella luckor.

Varken pengar eller politik ska avgöra ett krig i Sverige, utan det är de svenska medborgarnas plikttrohet och uthållighet som avgör om Sverige kan behålla sin fred och frihet.

Försvarsplikt eller hot
Under de diskussioner om ett nordiskt försvarsförbund, som fördes mellan informella grupper och individer under åren kring 1970, deklarerade Kekkonen kraftfullt att ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund.

Kekkonen visste vad han talade om. Efter frihetskriget mellan vita och röda hade det finländska folket lärt sig att det är en krävande plikt att försvara fosterlandet. I oktober och november 1939 visades att folket avsåg uppfylla den plikten. Folket vägrade att ge efter för hot. I mars 1940 orkade det inte längre stå emot militärt i kriget. Dess armé höll på att bli besegrad, men inte den finska nationen som stod enad och obruten. Sovjet fick visserligen sina, under hot framställda, krav rikligen tillgodosedda, men Sovjet hade inte besegrat Finland. (Lika fullt fortsatte Sovjet att söka bryta ner den finska nationen och inkorporera Finland).

Kekkonen kunde jämföra vinterkrigets finska folk med grannarna i söder. Esterna gav upp inför det sovjetiska hotet och blev ockuperade, deras nation utplånades omgående.

Kekkonens ovan nämnda postulat om det lilla nordiska folkets plikt att försvara sig själv gäller även Sverige. Det Eviga Ryssland är från säkerhetssynpunkt det samma antingen det är tsardöme, Sovjetunion eller Putinland, och både Finland och Sverige ligger intill detta land som alltid känner en rädsla för att bli militärt hotat i norra Europa.

Jean Baptiste Bernadotte lärde oss att inte hota Det Eviga Ryssland, därtill skulle vi alltid vara för svaga, och ett hot med trösklar och insatser lär inte skrämma utan snarare upphetsa Ryssland. Men vi skall inte bortse från att Ryssland kan känna sig militärt hotat från väst. Sveriges säkerhetspolitiska roll i Europa är därför att förebygga att Ryssland garderar sig i Sverige. Sverige behöver då liksom Finland en nationell, uthållig territoriell försvarsmakt som inte hotar Ryssland, men som genom sin existens tryggar Europas norra flankområde från anfall från Ryssland.

USA:s interna “försvarsfråga” är huruvida man skall följa Monroedoktrinens strategi för försvar av det amerikanska territoriet eller om man skall följa näringslivets offensiva önskemål och strategi för global militär dominans: anfall är det bäst försvar, och bättre att förekomma än förekommas. I den offensiva strategin strävar USA efter att militärt ansluta så många främmande nationer som möjligt. Nato är ett exempel på en sådan allians. I Ryssland är man väl medveten härom.

Inom EU däremot föreställer man sig i allmänhet att Nato är till för att stödja medlemsländernas försvar. Under det kalla kriget var det också troligen så. Natos krav på 2 % av BNP till försvaret kan tolkas så. Numera torde det dock vara den amerikanska och ryska tolkningen om en offensiv strategi som gäller, och det vore därför kontraproduktivt att ansluta Sverige till Nato. Risken skulle då finnas att Ryssland handlar gentemot Nordeuropa och Nato enligt regeln “bättre förekomma än förekommas”. Kekkonens postulat om den lilla nationens plikt till självförsvar bör beaktas av Europa och tillämpas av Sverige!

Denna tillämpning innebär att vår nuvarande organisation med frivilliga insatsstyrkor som ställs till Natos förfogande, bör ersätts av en värnpliktig försvarsmakt. Sverige, den svenska nationen, de svenska medborgarna bör inte försvaras av frivilliga – ett särintresse – utan medborgarna har plikt att försvara sig själva. Plikten, som i moderna kulturer har ersatts av frivillighet, bör åter bli kärnan i politiken, åtminstone i försvarspolitiken.

Vi kan inte förutse hur stora styrkor Ryssland skulle kunna avdela för ett angrepp på Sverige. Vi måste därför välja en strategi och krigskonst (operationer och taktik) som är maximalt kostnadseffektiva.  Mycket pengar har under de senaste sjuttio åren lagts ner på insatsförband. Alla pengarna är inte bortkastade. Nu gäller det att sortera ut det som är användbart i en ny uthållig försvarsmakt, basera detta på plikt och justera dess verksamhet. De svenska medborgarna skall i fortsättningen utbildas, ledas, beväpnas och utrustas på ett kostnadseffektivt sätt. Detta måste göras olika i de tre elementen, i armén, marinen och flygvapnet, som är olika kostnadseffektiva, bland annat beroende på försvarsgrenarnas olika logistik.

Det fordras mycket arbete för att beräkna vad den nya försvarsmakten kommer att kosta idag och i framtiden. Egentligen borde höga kostnader inte chockera, därför att de tjänar en fredlig försvarsplikt i stället för att som med dagens insatsförband användas för krigisk anfallsförmåga. Chockerande torde det inte behöva bli.

Författaren är överste 1. gr och ledamot av KKrVA.

 

av Berndt Grundevik

I en mycket dynamisk region med närvaron av starka aktörer som Kina, USA, Sydkorea, Ryssland och Taiwan, är Japan med sina 127 miljoner invånare en ekonomisk stormakt och i den rollen världens tredje största ekonomi.

Förutom ekonomisk dynamik, bidrar också de stora aktörernas omfattande konventionella styrkor och kärnvapeninnehav (USA, Kina, Ryssland) till den säkerhetsrelaterade komplexitet som regionen uppvisar. USA:s Stillahavsdoktrin från 2012 (”Pacific rebalancing” ), främst stationering av fler marina resurser i Stilla havs-området, bidrar till att ytterligare belägga områdets strategiska betydelse.

Japan intar en rangplats som världens fjärde största exportör (verkstadsprodukter, fordon, elektronik, kemikalier) och världens fjärde största importör. Landet är starkt beroende av import för sin råvarutillförsel och importerar stora mängder olja och naturgas från Persiska viken samt är den största uppköparen av kol från Australien. Endast 40 % av livsmedelsbehovet produceras i landet och resten måste importeras.

Efter Japans villkorslösa kapitulation 1945, blev det i praktiken USA som styrde landets återuppbyggnad. Tre tydliga målsättningar utformades:

  • Rekonstruera Japan politiskt och militärt.
  • Skapa ekonomisk utveckling.
  • Få till stånd ett fredsföredrag och en bilateral säkerhetspakt, med USA.

Säkerhets- och försvarspolitik
Hörnpelaren i japansk utrikes- och säkerhetspolitik utgörs av det bilaterala säkerhetsavtalet med USA. Detta ingicks ursprungligen 1951 men fick sin nuvarande utformning 1960. Den amerikanska militära närvaron, US Forces Japan (USFJ), uppgår f n till ca 55 000 soldater/sjömän stationerade i landet. Den amerikanska truppnärvaron accepteras i stort men är kontroversiell på vissa håll, i synnerhet på ön Okinawa.

År 2013 togs beslut om en ny nationell säkerhetsstrategi (politisk, diplomatisk och militär inriktning). Avseende den japanska försvarsmakten var inriktningen att utvecklingen i stort ska kraftsamlas mot en mer ”joint” struktur, bättre beredskap (readiness), bättre uthållighet (sustainability) och bättre flexibilitet (resiliency). Försvarsbudgeten är ca 400 miljarder svenska kronor vilket är ca 0.9 % av BNP.

Japans försvar (Self Defence Forces) består av ca 250 000 soldater/sjömän, och det finns en tydlig trend att prioritera utvecklingen av marin förmåga(bl a av ytstridsförmåga och amfibisk kapacitet i form av en marin brigad) samt luftförsvarsförmåga. Materiellt anskaffas bl a nya Joint Strike Fighter F 35, ubåtar, jagare, robotsystem för missilförsvar samt AWACS-systemet uppgraderas.

Spända grannrelationer
Kinas militära upprustning och ökade inflytande i regionen är den främsta säkerhetspolitiska utmaningen för Japan. Territorialfrågan om ögruppen Senkaku har de senaste åren visat sig alltmer problematisk.

Japan har inga diplomatiska förbindelser med Nordkorea. De senaste årens nordkoreanska provsprängningar av kärnvapen samt missiltester har skapat stor oro i Japan. Mot denna bakgrund utvidgas, med stöd av USA, missilskyddet främst mot ballistiska medeldistansmissiler vilka bedöms ha en räckvidd på 1500 km och kan eventuellt vara operativa (även om det rör sig om ett fåtal) under 2016.

Förbindelserna med Sydkorea är ansträngda, framförallt p g a historien (Korea var japansk koloni 1910–1945) och en infekterad territorialtvist om öarna Takeshima/Dokdo.

Relationerna med Ryssland är ”balanserade”, främst utgående ifrån ett väl utvecklat ekonomiskt samarbete i ryska Fjärran Östern inom energi- och transportområdet. Den territorialtvist som blev resultatet av Sovjetunionens ockupation av en ögrupp norr om Hokkaido i slutet av andra världskriget, de s k Norra Territorierna, förblir olöst och har hindrat länderna att sluta ett formellt fredsavtal.

Kinas behov av fria sjötransportförbindelser.

Oftast betraktas världens geografi utifrån att kartan är vänd i ett nord/syd perspektiv. Under mitt besök i Japan hösten 2014 och vid samtal med Japans arméchef samt chefen US Forces Japan berikades diskussionen av att den strategiska geografin betraktades utifrån ett väst/öst perspektiv.

Kartan ovan visar Kinas behov av fria sjötransportförbindelser vilka skapar stora utmaningar för Peking, eftersom Japan ligger som en ”geografisk barriär” och i praktiken kanaliserar de kinesiska sjötransporterna i tre möjliga riktningar som dessutom blir svåra att skydda.

Koreakriget 1950–1953 visade tydligt Japans betydelse som ”språngbräda” till den Koreanska halvön och mot det asiatiska fastlandet. En strategisk realitet för USA utgående ifrån möjligheterna till handel, basering av militära resurser, övervakning och framskjutet missilförsvar.

Den säkerhetspolitiska trenden visar tydlig att regionens betydelse och kampen om ekonomisk utveckling samt marknader ökar. Det är utgående från denna verklighet man bör se den generella militära uppbyggnaden i hela regionen och Japans betydelse för USA.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

 

Försvarshögskolan Stockholm, 2014-10-06

Deltagare: Carolina Vendil Pallin (FOI), Bertil Nygren (Stockholms universitet), Jörgen Elfving (Försvarsmakten), Ola Engdahl (FHS), samt Kjell Engelbrekt (FHS).

Carolina Vendil Pallin
Panelen inleddes med Carolina Vendil Pallins anförande om förhållandet mellan rysk inrikes- och utrikespolitik och om dess betydelse för krisens ursprung. Vendil Pallin underströk att hon inte anser inrikespolitiken som helt och hållet bestämmande över utrikespolitiken, men att den ryska inrikespolitiken drastiskt begränsar det utrikespolitiska handlingsutrymmet. Dessutom menade hon att det efter Krimkrisen inte längre finns en återvändo till det ”normala” i vare sig rysk inrikes- eller utrikespolitik.

Som introduktion lyfte Vendil Pallin fram den ryska presidenten Vladimir Putins tal den 18 mars 2014. Talet är av speciell vikt eftersom det innehåller alla yttre attribut av ett programtal (poslanie) som årligen hålls till Federala församlingen och som utgör en del av presidentens styrandemakt. Talets innehåll illustrerar väl det ryska förhållningssättet gällande Ukrainakonflikten såsom det förmedlas till det ryska folket, samt den nationalistiska anda som blivit utmärkande för diskursen. Putin framställer sin regim som förkämpe för ”det ryska”, den ryska traditionen och den ”ryska världen” eller gemenskapen. Ryssland betraktas som en stabiliserande geopolitisk kraft mellan öst och väst. Samtidigt anses det dekadenta och opålitliga Väst ha som mål att försvaga Ryssland genom att sprida västerländska värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom upprepade gånger vilselett och förrått Ryssland. För att citera Putin (i engelsk översättning från Kremls egen hemsida):

There was a whole series of controlled “colour” revolutions. Clearly, the people in those nations, where these events took place, were sick of tyranny and poverty, of their lack of prospects; but these feelings were taken advantage of cynically. Standards were imposed on these nations that did not in any way correspond to their way of life, traditions, or these peoples’ cultures. As a result, instead of democracy and freedom, there was chaos, outbreaks in violence and a series of upheavals. The Arab Spring turned into the Arab Winter.

A similar situation unfolded in Ukraine. In 2004, to push the necessary candidate through at the presidential elections, they thought up some sort of third round that was not stipulated by the law. It was absurd and a mockery of the constitution. And now, they have thrown in an organized and well-equipped army of militants.

We understand what is happening; we understand that these actions were aimed against Ukraine and Russia and against Eurasian integration.

(Vladimir Putin, 18 mars 2014)

Putins huvudsakliga målsättning är tydlig: “det ska inte bli någon Majdan på Röda torget”.

Statistik från år 2012-2013, dvs. före Krimkonfliktens början, visar att högst en tredjedel av det ryska folket skulle ha önskat se antingen Putin eller Medvedev som president under nästa presidentperiod, medan närmare 50 procent hoppats på nya kandidater och dryga 20 procent valt att inte svara. Dessa siffror har med all säkerhet beaktats även av Kreml. Ryssland har gradvis blivit alltmer auktoritärt, och särskilt efter de omfattande demonstrationerna i större ryska städer under 2012. Kontroll över media och internet har utvidgats, Ryssland är idag ett land som har politiska fångar, och åsiktslikriktningen förstärkts. I Putins Ryssland ska alla gå åt samma håll och avvikande åsikter tolereras inte längre, vilket framkommer i det ovan nämnda talet. De som inte håller med regimen, oavsett huruvida de är enskilda individer, icke-statliga organisationer eller vetenskapliga institut, kan stämplas som ”förrädare” eller ”utländska agenter”. Kulturen ska helst vara rysk, patriotisk och inte sprida ”fel” bild av Ryssland. Kort sagt ökar kontrollen över alla samhällssfärer i landet.

Sedan händelserna på Krim anser Vendil Pallin att det är svårt att se en återvändo från den auktoritära väg Putinregimen valt att gå. Detta bekräftas inte minst via den retorik man använder som dessutom visat sig vara ett effektivt medel för att höja stödet för regimen och framförallt för Putin personligen. Sedan april 2013, då 26 procent av befolkningen ville se Putin som president efter nästa presidentval 2018, hade procentantalet stigit till 49 procent i april 2014. Vidare gav ytterligare 13 procent av befolkningen sitt stöd för Putins politik, även om de önskade se någon annan överta hans post efter följande val. Sett från Kremls perspektiv är budskapet tydligt: för att stanna vid makten är den aggressiva, auktoritära politiken ytterst framgångsrik.

En potent blandning av nationalism och ökad auktoritarism har uppstått. Med tanke på att Putin inte har något att erbjuda i termer av effektiva politiska och ekonomiska reformer tyder inget på att Ryssland skulle kunna återgå till något slags ”normalläge”. Vendil Pallin menar därför att vi hädanefter bör förhålla oss till ett auktoritärt Ryssland som ser sig självt som förkämpe för ryska traditioner, intressen och inflytande, och som den ena polen i ett informationskrig med Ukraina och med västvärlden.

Bertil Nygren
Efter Vendil Pallin presenterade Bertil Nygren sin syn på Ukrainakrisens utrikespolitiska betydelse och interna logik från ett ryskt perspektiv. Tyngdpunkten låg på Putinregimens målsättningar, drivkrafter samt framtidsutsikter.

Enligt Nygren har Putin sedan början av sin premiärministerperiod 1999 haft två primära målsättningar i sitt politiska agerande: för det första att stärka Ryssland internt, såväl politiskt och ekonomiskt som socialt; och för det andra att stärka Ryssland externt genom att återupprätta landets europeiska och globala stormaktsroll, vilken gick förlorad i samband med Berlinmurens fall 1989. Geografiskt sett gäller återupprättandet i första hand i närområdet och i Oberoende Staters Samvälde (OSS), i andra hand regionalt i Europa, Mellanöstern och Fjärran Östern, och i tredje hand som global makt med kapacitet att utmana andra globala stormakter.

Nygren menar att Putinregimen framför allt motiveras av revanschism och frustration, vilka hänför sig till minnen av ett stort imperium och förlusten av denna ställning. Den ryska ledningen är fast besluten att återupprätta ”Stor-Ryssland”, inte identiskt med Sovjetunionen i sig, men med liknande yttre gränser och framförallt med en motsvarande politisk och ekonomisk kontroll över området. För Putin är detta Stor-Ryssland det äkta Ryssland, i bemärkelsen att detta är tingens ”naturliga” tillstånd. I huvudsak har man avsett nå målet med ekonomiska och politiska medel, inte så mycket för att önskan att uppnå detta tillstånd hittills varit svagare, utan för att de militära medlen inte varit tillräckligt starka för att genomdriva detsamma. När det behövts har dock även militära och paramilitära insatser använts. Världspolitikens drivkrafter är enligt Putins synsätt renodlad makt- och geopolitik och Ryssland anser sig vara berättigad att spela med samma regler som USA beträffande bl.a. ovan nämnda (para)militära insatser.

Den ryska frustrationen knyter an till att ha ”förlorat” gentemot Väst i och med Sovjetunionens fall. Förlusten av denna status och territorium förknippas med Västs ovilja att acceptera Ryssland som stormakt, med en stormakts intressesfär och med rätten att agera som regional hegemon t.ex. i just frågor om territoriers utbredning. Frustrationen avspeglas i olika samhällssfärer, bland vilka tre nämns här: den militära, den politiska, och den ekonomiska.

Den militära frustrationen har byggts upp av en lång rad händelser och utvecklingar i ryska närområden. Medan USA och övriga Västvärlden främjat sina intressen med maktpolitiska tvångsmedel, i t.ex. Serbien 1999 samt i Irakinvasionen 2003, tvångsmedel som Putin både uppmärksammat och anammat, har Rysslands önskan att spela med samma spelregler inom sin egen maktsfär ignorerats. Till exempel försökte USA sätta stopp för terroristjakten på tjetjener i norra Georgien 2003, vilket i Ryssland upplevdes som en ”smäll på fingrarna” och starkt färgade de ryska uppfattningarna. Ryssland har även gjort paramilitära försök för att skaffa inflytande i sitt närområde (t.ex. med hjälp av militära överflygningar utan nationalitetsbeteckningar i jakten på tjetjenska rebeller) och påstått sig ”beskydda etniska ryssar”, vilket dock t.ex. i samband med angreppet (eller snarare ”straffexpeditionen”) i Georgien i augusti 2008 utvidgats långt bortom sådana målsättningar. Dessutom har Ryssland understött separatism i grannländer, t.ex. i Georgien och Ukraina, samtidigt som motsvarande separatism inom ryska gränser bekämpas synnerligen hårt och jämställs med terrorism och extremism.

Den politiska frustrationen har sedan länge fått verbalt uttryck av stöd till etniska ryska grupper i närområdet, och sedan 2003 och 2004 har pro-ryska politiska aktörer även upplevt direkt politiskt stöd, som t.ex. i Georgien december 2003, Ukraina hösten 2004, Kirgizistan 2005, och senare, i de så kallade ”färgade revolutionerna”. Putinregimen har också önskat motverka västerländska försök att stödja demokratirörelser i OSS (och på andra platser, inklusive i Mellanöstern) då dessa har betraktats som Västs konspirationer avsedda att försvaga Ryssland. Sedan 2013 har stödet till etniska ryssar utomlands varit särskilt påtagligt.

Slutligen är Ryssland även ekonomiskt frustrerat sedan mitten av 2000-talet. Försöken att kontrollera olje- och gasexporten från Centralasien och Kaukasus till OSS-området och Europa (och vidare till bortre Asien), har i stort sett misslyckats. Dagens satsningar i Asien kan dock förklaras med misslyckandena i Europa, men än så länge har exporten på den asiatiska marknaden inte slagit särskilt väl ut, bortsett från Kina.

Nygren förutspår en fortsatt aggressiv rysk utrikespolitik i framtiden. Han betonar att ”mättnaden” inte är nådd i och med Ukrainas destabilisering, eftersom det är avgörande för Putin att Ukraina också verkligen tvingas tillbaka in i fållan. I och med den militära, politiska och ekonomiska återintegrering av Stor-Ryssland som Putinregimen föreställer sig så ligger även övriga av den Eurasiatiska unionens länder i farozonen, och vissa stämningar i Kazakstan och till och med i Vitryssland reses redan med avseende riskerna med att komma alltför nära inpå Ryssland och dess intressesfär. Medan militära insatser i t.ex. Baltikum verkar osannolika, är ryska destabiliseringsförsök där mycket väl möjliga, framförallt i Narvaområdet, men även i Riga, vilka enligt Putin tydligt tillhör den ryska intressesfären. Östersjön kan förväntas åter komma i fokus som operationsområde för både Ryssland och Nato, som förblir den militära huvudmotståndaren. Olje- och gasutvinningen i Arktis är avgörande för Rysslands ekonomiska framtid, och denna industri kan därmed omsider bli innefattad i de västerländska sanktionerna. Alternativa exportriktningar för särskilt olja och gas kommer sökas i Kina och övriga Asien efter det att Europahandeln tryter, men i längden är det sannolikt Putin som drar det kortaste strået i krisen

Jörgen Elfving
Jörgen Elfving diskuterade i sitt anförande den militära dimensionen, dvs. själva krigföringen inom ramen för Ukrainakonflikten, vilken fick sin början i och med den ryska annekteringen av Krim. Då de första bilderna från området kom att visa oidentifierbara ”gröna män” var det till en början oklart vad som egentligen pågick på Krim, vilket i sin tur skapade osäkerhet både i Kiev och i Väst om hur situationen borde hanteras. Detta menar Elfving antyder stora skillnader t.ex. med agerandet i Georgienkonflikten 2008, och avslöjar utvecklingen av det ryska militära tänkandet och förmågan de senaste åren.

I samband med Krimkrisen började demonstrationerna i östra Ukraina, framförallt i Donetsk oblast (region) och Luhansk oblast. Demonstranterna intog förvaltningsbyggnader samt byggnader tillhörande bl.a. polisen och säkerhetstjänsten, vilket gav separatisterna tillgång till vapen och möjlighet att de facto inleda den väpnade delen av konflikten. Då denna beväpning dock var ganska av ganska lätt karaktär, begränsades insatserna till en början till etablering och försvar av vägspärrar. I samband med efterföljande strider samt genom att göra räder emot ukrainska förråd införskaffade separatisterna över tid mer kvalificerad utrustning och den militära verksamheten eskalerade därmed gradvis. I april förklarade ukrainska regeringen att den inledde en ”antiterroristoperation” i östra Ukraina, och den benämningen håller man fast vid än idag. Förmodligen anser sig regeringen på så sätt kunna agera friare än de skulle kunna göra i en krigssituation under de krigslagar som då vore direkt tillämpliga.

I maj var det uppenbart att den ukrainska sidan underskattat separatisterna, då två ukrainska helikoptrar oväntat sköts ner av separatisterna med burna luftvärnsrobotar. Fram till vapenvilan i juni hade den ukrainska sidan inte någon militär framgång, och det var tydligt att den ukrainska sidans överlägsenhet gentemot separatisterna endast existerade på papper. Förutom att försvarsmakten under lång tid varit underfinansierad och vare sig hade pengar att öva eller att köpa ny materiel, besvärades den militära ledningen även av organisationssvårigheter. Inblandade i de militära operationerna var därutöver säkerhetstjänsten och inrikesministeriet. Under det senare lyder ett antal frivilligbataljoner av varierande storlek och innehåll, av vilka det mest kända idag är den så kallade Azovbataljonen som rekryterats av det högerextrema och ultranationalistiska partiet Högra sektorn (Pravij sektor). Följderna av denna mängd av aktörer var brister i samordning, delat ansvar och svårigheter att leda insatserna.

Stridigheterna fortsatte efter den sju dagar långa vapenvilan, vilken bara fungerat som uppladdning för bägge sidor, och i juli förklarade Internationella rödakorskommittéen att den ansåg situationen i östra Ukraina vara ett krig. Inledningsvis var den ukrainska sidan framgångsrik och lyckades återta områden man länge kämpat om, däribland Slavjansk och Kramatorsk. Enligt Elfving gick den ukrainska strategin sannolikt ut på att skära av det separatistbesatta området från försörjningslinjerna bakåt, dela det på mitten och återta detsamma, del för del. Samtidigt lämnades dock gränsen mot Ryssland öppen, vilket gjorde det möjligt för Ryssland att fortsätta stödja separatisterna med förstärkningar och materiel. Då separatisterna på så sätt tillfördes ny materiel hejdades också den ukrainska framryckningen och Ukraina fick lida flera spektakulära nederlag i augusti-september.

Det mest framstående av nederlagen var striden i Ilovaisk, vilket utgjorde ett stort ukrainskt misslyckande. Antalet stupade är osäkert och varierar mellan den officiella ukrainska siffran, som är 108, och separatisternas uppskattningar om flera hundratal. Bristerna i ledning, utrustning med mera var påtagliga och händelsen kommer sannolikt förbli ett nationellt trauma och ett öppet sår i den ukrainska debatten en bra tid framåt. Internationellt sett låg sommarens fokus dock i första hand på det nedskjutna Malaysian Airlines-flyget med sina närmare 300 civila offer. Fallet förblir i stort sett outrett på grund av svårigheterna för experter att arbeta på nedslagsplatsen. Ukraina hävdar bestämt att separatisterna eller rysk personal ligger bakom händelsen, medan Ryssland påstår att ett ukrainskt stridsflygplan befann sig i ukrainskt luftrum i anslutning till passagerarplanet då olyckan skedde och antyder därmed att en förväxling av mål ägt rum.

Ytterligare en orolig vapenvila är etablerad sedan september. Båda sidorna anklagar dock varandra för att ha brott mot vapenvilan, och speciellt separatisterna hävdar att Ukraina vid upprepade tillfällen riktat tunga vapen direkt emot civila mål. Stridigheterna fortsätter lokalt mycket intensivt, inte minst vid flygplatsen i Donetsk, där oklarhet alltjämt råder om vem som har kontrollen. Elfving bedömer att det inte kan uteslutas att den bräckliga vapenvilan åter kan brista och att konfrontationen då fortsätter i större skala. För närvarande råder dock en pattsituation och ingendera sidan kan förväntas uppnå militär seger.

Ola Engdahl
Ola Engdahls analys av Ukrainakonflikten utifrån ett folkrättsligt perspektiv inleddes med en kort definition av folkrätt: det handlar om ”internationella spelregler som styr förhållandet mellan stater och som är upprättade av staterna själva och bl.a. syftar till en förutsägbarhet i internationella relationer”. Stater och internationella organisationer är bundna av dessa regler. Däremot saknas ett effektivt sanktionssystem vilket ibland leder till stater är beredda att ta den politiska kostnad det innebär att bryta mot en folkrättslig regel. Folkrätten har potential att utveckals genom att den utmanas med nya tolkningar, och därför är det viktigt att stater som inte kan förhindra ett folkrättsstridigt handlande tydligt kritiserar handlandet för att motverka nya tolkningar av den aktuella regeln. Det finns en inneboende tröghet i systemet att förändra folkrätten men innehållet påverkas av internationella reaktioner till samtida politiska händelser hos politiska beslutsfattare.

Engdahl poängterade att enligt folkrätten, såsom den kommer till uttryck i framför allt FN-stadgan, gäller ett närmast totalt våldförbud i internationella relationer. Våld eller aggression kan betyda olika slags åtgärder. Med avseende på händelseförloppet på Krimhalvön kan man med aggression mena—i och med att ryska trupper redan fanns på halvön under ett statusavtal—handlingar som bröt mot statusavtalet vilket definierade var och hur de främmande trupperna fick agera. Med dessa villkor som utgångspunkt kan Ryssland konstateras ha brutit mot det folkrättsliga våldförbudet genom sitt handlande på Krim.

Folkrätten erkänner endast två undantag från våldförbudet. Det första är ingripanden uttryckligen auktoriserade av FN:s säkerhetsråd, vilket uppenbarligen inte kan åberopas av Ryssland i detta fall. Det andra undantaget är rätten till självförsvar, vilken i vissa fall möjligen kan utsträckas till utomlandsboende medborgare som utsätts för övergrepp eller hot, såsom hävdats t.ex. i samband med den amerikanska operationen i Grenada, den franska insatsen i Libyen och den israeliska i Uganda. Denna särskilda tolkning av självförsvarsrätten omgärdas av strikta kriterier, och en dylik situation kan inte anses aktuell på Krim, där de etniska ryssarna eller den rysktalande befolkningen inte var ryska medborgare. Dessutom är det viktigt att skilja mellan så kallade ”in/out-operationer”, där trupper snabbt skickas ut för att skydda egna medborgare mot hot eller övergrepp för att sedan dra sig tillbaka, och operationer där trupp kvarstannar och behåller en omfattande kontroll över den andra statens territorium.

Däremot har en suverän stat rätt att bjuda in främmande styrkor, vilket Ryssland skulle kunna hävda att Ukraina gjorde via ex-presidenten Viktor Janukovitj. Tolkningen är dock rätt entydigt ogiltig för Krimkrisen, då Janukovitj enligt det ukrainska parlamentet inte längre var företrädare av den ukrainska staten i början av konflikten. Det ryska brottet mot det folkrättsliga våldförbudet kan därmed inte ”botas” med argument om inbjudan eller samtycke.

Ukrainska styrkor kan utan att bryta mot våldsförbudet utöva våld mot de ryska styrkorna på Krimhalvön eftersom en sådan åtgärd vidtas på Ukrainas eget territorium. Mot bakgrund av den ryska aggressionshandlingen på Krim kan Ukraina, om det anses nödvändigt för att avvärja det ryska angreppet också kunna hävda sin rätt till självförsvar och därmed ha rätt till att agera på ryskt territorium. Dessutom skulle Ukraina i och med självförsvarsrätten även ha rätt att be om hjälp från andra stater, dvs. kollektivt självförsvar. Medan det råder ett etablerat folkrättsligt förbud mot annektering av en annan stat eller en del av dess territorium, är det inte förbjudet att utropa sig självständig. Däremot kan det vara förbjudet för andra stater att erkänna en ny självständigförklarad stat, och därmed intervenera i en annan stats inre angelägenheter. I Kosovofallet ansåg den internationella domstolen att en självständighetsförklaring inte får vara ett led i en illegal intervention, vilket i stort var vad som hände på Krimhalvön.

Slutligen påverkas en väpnad konflikts karaktär, och därmed vilket regelverk som skall tillämpas, av vilka som är parter till den väpnade konflikten. En icke-internationell intern konflikt förutsätter en kamp mellan staten och separatisterna, medan en internationell konflikt innebär en stat-mot-statuppställning. I det senare fallet vore ett Ryssland som utövade faktisk kontroll över styrkorna i östra Ukraina därmed ansvarigt för deras agerande och vidare att anses som part till den väpnade konflikten. Ett fall där motsvarande ansvar utretts var USA:s stöd i form av vapen, instruktörer och finansiering av den anti-socialistiska milisen Contras i Nicaragua på 1980-talet. Internationella domstolen ansåg detta i sig vara ett brott mot interventionsprincipen, men USA ansågs emellertid inte ansvarigt för Contras handlingar då Washington saknade effektiv kontroll över dessa. Omfånget av det ryska ingripandet kommer alltså utgöra det ryska ansvaret i Krimkonflikten, uppenbarligen i den utsträckning denna inblandning går att bevisa.

Kjell Engelbrekt
Den femte paneldeltagaren, Kjell Engelbrekt, fokuserade på diplomatiska och stormaktspolitiska aspekter av krisen. Till en början påpekade han att informationen om de ”små gröna männen” på Krimhalvön framkom i slutet av februari 2014, under de sista dagarna då Litauen höll ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd. För Litauen, en före detta sovjetrepublik och grannland till Ryssland med tre miljoner invånare av vilka knappt 200 000 beskriver sig som etniska ryssar, var Ukrainafrågan viktig ur ett suveränitetsperspektiv, och lyftes omgående upp på den formella dagordningen. Den litauiska ständige representanten, ambassadör Raimonda Murmorkaite, kom därmed att inta en ledarroll i Säkerhetsrådet ifråga om att hålla Ryssland ansvarigt för sitt agerande. Hennes utlåtanden, om än diplomatiska och välavvägda i sin utformning, blev alltmer kritiska till Moskva med tiden. Inte minst de ryska ”humanitäriska konvojerna” blev föremål för hennes kritik i och med att de direkt undergrävde ukrainsk suveränitet—symboliskt såväl som faktiskt—eftersom de inte inväntade tillstånd från Kiev.

De ryska konvojerna återspeglar enligt Engelbrekt de värden som står på spel för Litauen såväl som för andra grannländer till Ryssland, och som kan sammanfattas i en ”Putindoktrin” som Moskva tycks vilja få acceptans för i omvärlden.

Denna Putindoktrin har tre grundläggande element. För det första tycks Moskva mena att det är onaturligt att etniska ryssar lever utanför den Ryska federationens gränser, varför de har rätt att begära att territorier där de utgör en betydande andel (eller till och med majoritet) ansluts till ”fäderneslandet”. För det andra tycks man mena att ett land som berörs av sådana gränsförändringar saknar rättigheter att motsätta sig krav om ”återförening”. Försök av ett grannland att hävda sin suveränitet och territoriella integritet kan således komma bemötas med vapenmakt, eller hot om våld, från Rysslands sida. Och för det tredje sätts folkrätten ur spel i dylika situationer, då den ryska politiska ledningen tycks betrakta sig själv som den enda relevanta instansen för att göra bedömningar om rättmätigheten i nämnda krav.

Dessa tre element av Putindoktrinen innebär att ett flertal länder både inom Europeiska unionen och utanför denna, men framförallt Rysslands närmaste grannar, kommer att beröras av rysk utrikespolitik i framtiden. Samtidigt uppfattar internationella organisationer som OSSE och Europarådet att Putindoktrinen undergräver den europeiska säkerhetsarkitektur som utvecklats i flera decennier och som Moskva (under sovjetepoken) faktiskt var med och byggde upp. Ryssland har fram tills helt nyligen ofta varit bland de främsta länderna att försvara existerande staters rätt till territoriell integritet och suveränitet, och därför starkt motsatt sig t.ex. Kosovos självständighetsförklaring. Som den ryske utrikesministern uttryckte det i ett tal i FN så sent som för två år sen:

[The international communist must not allow] irresponsible actions dictated by expedient interests to shatter the system of international law. The world order is threatened by arbitrary interpretation of such essential principles as non-use or threat of force, peaceful settlement of disputes, respect for sovereignty and territorial integrity of States and non-interference in their domestic affairs. (Sergej Lavrov i FN:s generalförsamling, september 2012)

EU och USA har sökt motverka de ryska framstötarna under våren 2014 med ekonomiska instrument, medan militära medel, inklusive direkt militärt stöd till Ukraina, har undvikits. Sanktionerna har varit relativt välkoordinerade och har skärpts i flera omgångar. I dagsläget innefattar dessa bl.a. reseförbud och ”frysning” av banktillgångar riktade mot individer i Putinkretsen samt ett antal företag nära knutna till denna. Berörda företag är framförallt gas-, energi-, försvarsindustri-, bank- och finansföretag. Putinkretsen har i sin tur sökt motverka sanktionerna på olika sätt. T.ex. har den för Putinkretsen centrala Bank Rossiya tilldelats nya uppgifter av statliga ryska myndigheter, och som innebär att man kommer att sköta cirka två procent av alla elabonnemang i Ryssland och därmed kunna dra nytta av omsättningen av enorma penningflöden. På så sätt hoppas Putinkretsen kunna isolera sig från effekterna av sanktionerna.

Frågestunden
De fem paneldeltagarnars anföranden åtföljdes av publikens frågor, vilka framförallt kretsade kring sanktionerna mot Ryssland, FN:s roll och eftergifter på ryska och västerländska sidan.

Varför är premiärminister Medvedev inte föremål för sanktioner från EU?
Vendil Pallin: Det är viktigt att lägga märka till att Putin inte heller är på sanktionslistan. Den högsta politiska ledningen kan inte gärna bli föremål för sanktioner om förhandlingarna ska kunna fortsätta. I annat fall blir det problematiskt då sanktionerna väl ska lyftas. Sanktionerna är nu istället riktade för att slå hårt mot ekonomin. Till exempel kan ryska lån för tillfället endast återfinansieras i Hongkong, vilket gör att ryska banker kommer tvingas minska utlåningen.

Kommer sanktionerna att lyftas när situationen stabiliseras?
Paneldeltagarna var överens om att en nedtrappning av sanktionerna varken är aktuell, önskvärd eller sannolik. Sådana handlingar skulle skicka fel signaler till den ryska ledningen. Engdahl påpekade också att till exempel Turkiets ockupation av norra Cypern fortfarande anses olaglig och att detsamma kan komma att gälla Krimhalvön det vill säga att Moskva och statssamfundet i gemen står på olika sidor i en långsiktig folkrättsdispyt.

Hur troligt är det att Tyskland skulle gå med på hårdare sanktioner mot Ryssland?
Engelbrekt: Tyskland har genomgått en utrikespolitisk metamorfos i samband med Ukrainakrisen och förvandlat sin inställning från försiktigt diplomati till alltmer framträdande och bitvis obönhörlig kritik av Ryssland, till exempel via förbundspresident Joachim Gauck. Även om Tyskland fortfarande försöker vara konstruktiv när de anser att det finns utrymme för detta, håller man som bäst på att på ett genomgripande sätt se över relationen till Ryssland.

Vad är FN:s roll i konflikten och i dess eventuella utveckling? I och med att FN:s säkerhetsråd är paralyserat i Ukrainakrisen på grund av den ryska vetorätten, kan generalförsamlingen istället agera för att lösa krisen?
Engdahl: Nej, generalförsamlingen har ingen dylik makt, utan kan enbart kritisera de ryska handlingarna och visa sitt moraliska stöd till Ukraina. Generalförsamlingens resolutioner har till skillnad från de som Säkerhetsrådet utformar inte folkrättslig bindande kraft, utan endast politiskt och moralisk legitimitet.
Engelbrekt: Även om Ryssland kan blockera säkerhetsrådet är Ukrainafrågan nu integrerad i de ärenden som hålls levande, och kommer därför att fortsätta behandlas både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen. Och eftersom frågan inte kommer att avföras från dagordningen innan konflikten nått en lösning, tvingas Ryssland värja sig och kan på så sätt utsättas för press.

Vilken är USA:s roll i konflikten?
Nygren: Svaret beror på vilken del av konflikten som menas. Överlag existerar knappast några långsiktiga amerikanska planer gällande Ukraina.
Elving: I första hand kommer USA öka sin truppnärvaro i Baltikum, men i längden är det svårt att säga.
Vendil Pallin: Nato kommer troligen bli aktivare än vad alliansen varit sedan 1989.
Engelbrekt: Ukraina till trots kommer USA fortsätta vara upptaget på andra håll i världen och kommer därför uppmuntra Europa att engagera sig mer i sitt eget försvar.

Hamnar små ”buffertstater” i kläm i konflikten?
Vendil Pallin: Ryssland har sina egna påtryckningsmedel och småstater i dess närhet kommer antagligen hamna i kläm.
Engelbrekt: Östersjöländerna vill undvika att bli ovänner med både Tyskland och Ryssland och kommer därför knappast att utmana någon av stormaktern, vilket var uppenbart när de båda kom överens om att bygga en gaspipeline (Nordstream) tvärs igenom Östersjön trots motstånd från flertalet övriga länder.

Vilket är separatisternas mål? Kan någon av de andra parterna acceptera en ”frusen konflikt”?
Vendil Pallin: Den ukrainska regeringen hade kommit med ett förslag om självstyre för östra Ukraina redan innan krisen, så detta är knappast en målsättning som separatisterna strävar efter. Dessutom byttes separatistledningen ut av Ryssland efter nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17 den 17 juli, och det är nu svårt att se ett politiskt mål som skulle vara självständigt från de som Ryssland eftersträvar.
Nygren: Separatisterna är inte heller någon enhetlig grupp även om Ryssland får det att verka som att det ligger till så.
Elving: Ingendera sidan i Ukraina vill nog egentligen ha en frusen konflikt. Den ukrainska regeringen vill slutföra sitt ”antiterrorist”-uppdrag, medan separatisterna möjligen skulle kunna klänga sig kvar vid en frusen konflikt om ingen attraktivare lösning erbjuds.
Vendil Pallin: Samtidigt vill Ryssland dock gärna ha en frusen konflikt, och det är Ryssland som egentligen bestämmer – inte separatisterna.
Elving: Enligt min mening är det desto bättre för Ryssland ju längre konflikten puttrar och pågår; åtminstone så länge kommer Ukraina inte att kunna bli medlem i Nato, som ju kräver att minoritets- och gränstvister redan lösts!

Vilka eftergifter kan Ryssland göra och fortfarande vara nöjd?
Nygren: Putin kommer inte släppa taget om Krim, men däremot kan han använda dess status som en spelbricka i förhandlingarna. Ukraina kommer aldrig kunna medge annexeringen, men för oss andra är det förmodligen bättre att acceptera det som ett faktum.

Har Ryssland en verklig anledning att känna sig hotad av Ukrainas närmande till väst?
Engelbrekt: För Ryssland handlar nog Ukrainakrisen inte om det, utan i första hand om Putins behov av inrikespolitiskt stöd. De ledande västländerna gick i verkligheten med på att skjuta upp ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap på obestämbar framtid redan vid Bukaresttoppmötet 2008. Krisen uppstod inte heller på grund av att ukrainare skulle önska alliera sig med EU mot Ryssland. Däremot orsakades krisen dels av att förväntningar om ett associationsavtal med EU restes av samtliga ukrainska politisker, inklusive förre presidenten Janukovitj själv, för att sedan plötsligt överges till förmån för ett långtgående bilateral handelsavtal med Ryssland. Ur frustrationen över detta agerande föddes Majdan-rörelsen hösten 2013.

Har OSSE:s närvaro haft någon effektiv inverkan på krisen?
Engelbrekt: Politiskt upplevs OSSE som relativt neutral, vilket kan vara användbart om det finns behov av förhandlingar och observatörer.
Vendil Pallin: Samtidigt var det inte OSSE som förhandlade fram vapenvilan. OSSE:s agerande har inte varit imponerande, och för att garantera säkerhet och stabilitet i Ukraina behöver Kiev ytterst stöd av Nato eller Ryssland.

Skulle EU-trupper kunna användas som fredsbevarare i Ukraina?
Engdahl: Folkrättsligt sett vore det möjligt om den ukrainska regeringen skulle be om sådan hjälp, även utan ett mandat från Säkerhetsrådet. Trupperna skulle dock kunna stanna endast så länger som Ukraina skulle önska det.
Nygren: Politiskt skulle det vara en dålig idé; det är bäst att hålla EU, OSSE och Ryssland åtskiljda.
Elving: Efter de omfattande insatserna i Irak och Afghanistan skulle det knappast kunna ske av politiska skäl inom västländerna.

 

Noter

 * Sammandraget är författat av Anna Savolainen. Paneldiskussionen hölls inom ramen för Kandidatprogrammet i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, introduktionsterminen.

 

av Lars G. Persson, Bengt Loenbom och Jan Wickbom

Résumé
The probability is low that mankind from now on will choose another way of administering the planet. This means that competition will still be the direction, rather than cooperation. In practical terms it means that the global and the regional Great Powers will be very much occupied by keeping a watch on each other. This will benefit a smart small power trying to avoid undesired attention from the big ones. The small power´s own military objective should be the ability to defend itself for quite a long time. A potential aggressor might very well be discouraged when his analysis reveals the total picture of competing Great Powers and one or more small powers concentrated on obstinate military defense.

This article is a general survey of a new formation of the Swedish Armed Forces. Their main task is to defend the homeland and be able to do so for a substantial period of time. To achieve this goal, they restore their various supporting systems, bringing together modern organizational principles and modern technologies and making a reality of “all parts of the country will be defended” etc., etc. As far as the article offers concrete suggestions, they are connected to the first few years after 2015.

 

I SITT UNDERLAG till Försvarsberedningen har Försvarsmakten pekat på ett brett spektrum av globala faktorer som sammantagna kan leda till intressekonflikter inom såväl funktionella som geografiska områden. Den politiska spänning som normalt följer i spåren av dessa konflikter bedöms i värsta fall medföra att militärt våld kommer till användning.

I underlaget bedöms också den teknologiska utvecklingens påverkan på stridsrummet. En viktig slutsats är att utvecklingen kan innebära att tröskeln för att använda militärt våld minskar. Skälet är att användning av dagens och ännu mera framtidens offensiva tekniska system ofta kan innebära en lägre total risk för angriparen jämfört med om han sätter in markstridsförband. Det är t ex lättare att vid behov avbryta en insats som baseras på teknik än en där soldater på marken spelar huvudrollen.

Man bör vara öppen för att en angripare i fler fall än tidigare kan se det vara fördelaktigast att inledningsvis förlita sig på ett eller flera offensiva tekniska system.

Internationella insatser
Försvarsmaktens underlag framhäver risken för ökad global säkerhetspolitisk turbulens. Denna har sin grund i att stormakterna var och en sannolikt strävar att nå kontroll över största möjliga del av de krympande globala resurserna. Arenan är förbehållen stormakterna. Småstater, bland dem Sverige, har inget att hämta här. Vi kanske inbjuds av någon stormakt att vara med på dennas sida. Men kostnaden för oss, både i form av krav på dyra, för uppgiften dedikerade personella och materiella resurser, och i form av risken för förlorat anseende i världen i övrigt torde med råge överstiga intäkterna. Det är med andra ord inget för oss.

I den allmänna turbulensen kan emellertid lägen uppstå där småstater och dess befolkning kommer i kläm. Sådant kan också drabba delar av befolkningen i någon av stormakterna. Om FN ser skäl och möjligheter att ingripa av humanitära skäl bör Sverige vara berett att ställa upp på en sådan kallelse. Men tyngdpunkten bör då ligga på att stödja de humanitära delarna i uppdraget, inte på att med vapenmakt påverka det politiska skeendet.

Sammantaget synes eventuella krav på svenska internationella insatser bli av en avsevärt mindre krävande karaktär än de som följde av försvarsbesluten 2004 och 2009. Därför ska internationella insatser inte styra utformningen av våra stridskrafter

Försvar av hemlandet
Sverige har inga naturtillgångar av den art eller omfattning som med automatik drar in landet i stormakternas redan pågående och sannolikt ökande kapplöpning om världens resurser. De i dagsläget närmaste tidsmässiga och geografiska kopplingarna för vår del till denna kapplöpning är främst Östersjön och i någon mån också Sveriges relativa närhet till Arktis med detta områdes bedömt mycket stora tillgångar av energi- och metallråvaror. Dessutom tillkommer där ekonomiskt fördelaktiga marina handelsleder när isen drar sig tillbaka.

Östersjön i sig har inga eftertraktade råvaror. Däremot är den en mycket viktig transportled för flödet av förnödenheter till och från strandstaterna. Strandstaten Ryssland är med hänsyn till sin storlek mest beroende av Östersjön som transportled. Utöver transportflödet på ytan är den ryska gasledningen på botten strax öster om Gotland betydelsefull. Den gynnar Ryssland som säljare av energi och flera stora stater i EU som kunder till denna.

Ur svensk synvinkel är problemet Östersjön tidsmässigt aktuellare att ta hand om än Arktis. Viktigt är att deklarera att Gotland är svenskt territorium och ska så förbli. Gotland har en nyckelposition i fred i Östersjön i förhållande till både sjötransporter och gasledningen. I fall av kris och krig är värdet av Gotland ännu större Medlet för att göra vår deklaration om Gotland trovärdig är att på nytt bygga upp de militära resurserna där så att de tillsammans med våra marin- och flygresurser baserade vid/på fastlandet når en förmåga som är i rimlig balans med uppgiften.

Ett sådant drag från vår sida torde tjäna som en politisk spänningsdämpare i Östersjöområdet. Både Ryssland och Nato bör kunna uppfatta det som att den andre inte lätt kommer över Gotland. Ett följdkrav på oss är att vara konsekventa. Vi kan inte ena dagen tala om att vi och ingen annan har ansvar för Gotland för att sedan i ett nästa moment gå med i Nato. Då skulle vår trovärdighet rasa ordentligt.

Å andra sidan får vi inte vara naiva och tro att ett försvarat Gotland räcker som garanti för att Sverige kan hålla sig utanför krig. T ex kan Ryssland komma att känna sig alltför instängt i Östersjön och vilja få tillgång till svenska hamnar vid Västerhavet och kunna nå dessa via en transportled till lands över t ex södra Sverige. Om förhandlingar i saken inte leder till önskat resultat ur rysk synvinkel kan hot om insats av ryska stridskrafter föras in i förhandlingarna för att stryka under allvaret i ärendet. Det är viktigt att vi då har ett militärt försvar som är tillräckligt kapabelt för att vår motpart ska inse att en militär insats kommer att kosta mer än vad den ger i intäkt

Snarlika ärenden fast med annat innehåll kan komma att aktualiseras även i andra delar av Sverige. Vårt land måste kunna visa upp militära resurser avsedda att bevaka och vid behov också hävda och försvara vår territoriella integritet och våra eventuella intressen utanför landets gränser.

I förlängningen av exemplen ovan ligger dock slutsatsen att framtiden inte går att förutsäga med någon större precision. Vid sidan av möjligheten att Sverige inte kommer att ställas inför några större påfrestningar under överblickbar tid finns också risken att utvecklingen tar former som ställer krav på vår förmåga att med vapenmakt hantera situationen. Det finns därför goda skäl att analysera sådana situationer lite närmare.

En grundläggande analys av det slaget ska utmynna i ett i sammanhanget relevant råd. Sökandet efter ett sådant bör med fördel ta avstamp i den ovan nämnda multipolära, globala konkurrenssituation världen står inför. Gör man så framträder ett mönster över tiden där politisk, ekonomisk och i tillräcklig grad också militär närvaro i eller nära eftertraktade områden är viktig för deltagande aktörers framgång i konkurrensen. Aktörerna ifråga har dock inte obegränsade resurser. De binder nämligen varandra i betydande grad. Därigenom lämnar de ett manöverutrymme för dem som inte deltar i konkurrensen men som riskerar att indirekt drabbas av den. Manöverutrymmet för dessa består främst i att söka dra nytta av den tidspress som aktörerna i konkurrensen tvingas ålägga sig. En aktör i konkurrensspelet måste snabbt kunna klara av de drag han planerar. Gör han inte det kan hans konkurrenter på ett eller annat sätt dra nytta av hans misslyckande.

Sverige planerar rimligen inte att delta i den ökande globala konkurrensen. Rådet är således att för vårt militära försvar välja uthålliga medel och metoder som drar nytta av den tidspress en presumtiv angripare lever med. Ett sådant försvar har möjligheter att avhålla från angrepp mot oss. Åtminstone kan det avsevärt fördröja framgången för eventuella militära aktioner mot landet. En tidspressad angripare som underskattat vår förmåga kan behöva avbryta sin aktion mot oss för att i stället slå vakt om sin framgång i den globala konkurrensen.

Avgörande brister i Sveriges utgångsläge
Ovan framhölls att offensiva tekniska system troligen kommer att spela en allt större roll vid väpnade insatser framöver. Därför är det angeläget att pröva om vårt tilltänkta försvar är känsligt i något avseende i det sammanhanget. Det finns antagligen flera exempel på detta t ex inom lednings- och cyberområdena. Det mest uppenbara är dock ett som inte rör sig i de högsta teknologiska sfärerna men som har en nyckelposition i vårt militära försvar, nämligen våra flygstridskrafters bassystem. I dagsläget är bassystemet klart underdimensionerat både i förhållande till en motståndares möjligheter att bekämpa det och till våra krigsflygplans inbyggda möjligheter att medge en hög insatsfrekvens och därmed en över tiden avsevärd insatsvolym. Med andra ord riskerar potentialen i våra flygstridskrafter bli klart underutnyttjad beroende på bristerna i deras bassystem.

Som det ser ut idag inbjuder detta till att en motståndare tidigt slår till mot vårt flygbassystem med ett eller flera av sina offensiva tekniska vapensystem. Om det inträffar är risken betydande att våra flygstridskrafters insatsmöjligheter är kraftigt reducerade under tiden reparationer efter anfallet pågår. Motståndaren har mer eller mindre fritt fram under det skedet. När reparationerna är klara kanske nästa liknande slag kommer. Det är uppenbart att bassystemet måste förbättras. För den saken krävs inte dyr högteknologi åtminstone inte i de första stegen. Exempel på lämpliga första steg är att betydligt fler av landets flygplatser upphöjs till krigsflygbaser, betjäningspersonal till dem utbildas, klargöringsmateriel skaffas, tillräckliga telekomförbindelser säkerställs och logistiksystemet anpassas. Här bör man emellertid observera risken för att Försvarsmaktens system med frivillig rekrytering slår i kapacitetstaket. Det problemet måste i så fall lösas. Mera om detta längre fram.

Om Insatsorganisation 14 (IO 14) fullföljs kommer våra arméstridskrafter att få svårt att klara uppgiften att försvara hela landet. Skälen är två. Det ena är att den bedömda anslagsnivån framöver knappast medger den numerär och därmed den närvaro över ytan som krävs för att snabb kunna möta fientliga angrepp med markstridskrafter. Det andra är att arméstridskrafterna i IO 14 i stort genomför markstrid på samma sätt som en modern motståndares mekaniserade förband. Men IO 14 är i ett kraftigt underläge redan från början. Motståndaren har sannolikt ett övertag både kvantitativt och kvalitativt. Risken är att motståndaren snabbt besegrar våra markstridsförband. Därmed får han en valfrihet i sitt fortsatta agerande som torde leda till att även huvuddelen av våra övriga stridskrafter alltför snabbt sätts ur spel.

Vi måste rubba motståndarens cirklar. Vi ska i markstriden inte möta honom med medel och metoder som liknar hans egna. I stället gäller det att satsa på små, högrörliga förband som endast gör små avtryck i hans olika spaningsmedel och som är ändamålsenligt beväpnade. De ska kunna bekämpa motståndaren men också avsevärt försvåra hans möjligheter att effektivt slå tillbaka. Tillsammans med de förluster som våra marin- och flygstridskrafter ger hans förbands- och underhållstillförsel över havet och genom luften kan ekvationen för honom bli svår att få att gå ihop. Han har troligen även behov av militära resurser på annat håll i världen inom ramen för den globala konkurrensen. En presumtiv angripares kalkyler inför en aktion mot oss kan på denna grund leda till att han ställer in angreppet. Sådant har hänt förr i krigshistorien. Den avblåsta tyska invasionen av Storbritannien under andra världskriget är ett bra exempel på den saken.

Ett sätt att försöka rädda modellen IO 14 är att förutsätta militär hjälp utifrån. Det är emellertid att dra stora växlar på att verkligheten blir som vi förutsätter. Osäkerheterna är många och stora. Vilka garantier finns för att omvärlden har vilja och resurser för att hjälpa oss? Även om vi går med i Nato måste vi vara realister på den punkten. Alldeles oavsett vad som står på ett papper eller sägs muntligt är det läget i den givna situationen som avgör. Realpolitiska överväganden hos den som skall besluta om hjälp och kan leda till att denna uteblir eller blir mer eller mindre symbolisk med hänvisning till någon form av force majeure.

Ett alternativt sätt att rädda IO 14 är att kraftigt öka försvarsanslaget. Den vägen torde dock vara inrikespolitiskt nära nog omöjlig.

Om inget av alternativen utländsk hjälp eller avsevärt större försvarsanslag bär framåt är det viktigt att pröva om vårt land har möjligheter att utforma sitt militära försvar så att vi själva i det nya världspolitiska läget tar åtminstone det grundläggande ansvaret för vårt försvar.

Nedan följer några översiktliga förslag i den riktningen.

Inriktning av Sveriges militära försvar
Strategisk nivå
Sveriges militära försvar ska som klar huvuduppgift ha att försvara svenskt territorium. Det ska utformas, utbildas och utrustas för att kunna tillämpa en uthållig strategi och på det sättet dra fördel av att en angripare med hänsyn till det i framtiden sannolika globala säkerhetspolitiska och militärpolitiska mönstret torde lida av tidsbrist.

Andra uppgifter som kan tillkomma efterhand får inte tydligt inkräkta på förmågan att lösa huvuduppgiften.

Försvaret skall kunna ta emot förstärkning utifrån men får inte låta detta vara en förutsättning för den egna verksamheten. Formerna för en förstärkning får heller inte innebära att det för vår del krävs kostnadskrävande samövningar och/eller dyra anpassningar av materiel, taktik, utbildning etc. Försvarsanslaget torde ha begränsningar även framdeles. Den grundläggande inriktningen vid eventuella förstärkningsoperationer till vår fördel ska därför vara geografisk och/eller funktionell åtskillnad mellan våra förband och förbanden i en förstärkning.

Operativ nivå
Vi kan inte räkna med att besegra en invaderande stormakt – vi ska i stället undvika att bli besegrade.

Våra marin- och flygstridskrafter ska kraftsamla på att fortlöpande decimera motståndarens tillförsel av förband och deras stödfunktioner. Våra arméstridskrafter ska helst redan i samband med motståndarens landstigning/landsättning och sedan fortsatt därefter satsa på att mer eller mindre kontinuerligt ge honom förluster i personal, materiel och stödresurser.

Den operativa ambitionen är således att vi utan att omedelbart tvingas till omfattande och förlustbringande transportrörelser ska kunna påbörja ett uthålligt motstånd i hela landet. Vi ska kunna undvika att bli indragna i duellstrider med motståndarens tekniskt högtstående, offensiva markförband. Försöker vi möta honom med samma medel och metoder som han själv har blir vårt försvar inte särskilt uthålligt.

Så långt möjligt ska våra insatser ske i tid och rum så att de kan verksamt understödjas av egen telekrigföring mm.

Taktisk nivå
Våra arméstridskrafter kommer att vara mycket viktiga i det framtida försvaret. Det är en följd dels av inriktningen mot ett uthålligt försvar dels av behovet att tillgodose en någorlunda god tillgång på arméförband över landets hela yta. Det enskilda förbandet är relativt personalsvagt. Ett antal förband sorterar under en bataljonsledning. Bataljonerna ansvarar för var sitt geografiska område. De skaffar sig lägesuppfattning och stridsgrupperar bland annat med hjälp av egna lätta luftburna spaningssystem. De tillämpar en utpräglad uppdragstaktik under bataljonschefens övergripande ledning. Möjligen kommer denna i sig nödvändiga lösning medföra att dagens modell med frivillig rekrytering slår i sitt kapacitetstak. I så fall måste det problemet lösas.

Kraven på hög taktisk rörlighet innebär att det enskilda förbandet behöver vara litet för att snabbt kunna gå i och ur eldställning samt förflytta sig mellan olika positioner i tilldelat ansvarsområde. Vidare bör vapnen vara små och lätta att transportera. Litenheten kompenseras med hög träffsannolikhet.

Målområden med många elementarmål ska kunna bekämpas av flera egna förband samtidigt.

För egenförsvar och för användning när ett motståndarförband eller del av det överraskas beväpnas våra förband med handeldvapen upp t o m nivån granatgevär. Även möjlighet att bekämpa en motståndares helikoptrar bör ingå i våra förbands arsenal.

Den uthålliga striden över ytan ställer krav på logistiken. Även om förhandslagring utgör grunden torde behovet av transporter bli betydande.

Utöver hög rörlighet ingår strävan efter låga egna signaturer, spridning, maskering och vilseledning i våra förbands taktik. Modern teknik medger goda möjligheter i de sammanhangen.

Våra marinstridskrafters uppgift inom ramen för den tidvinnande strategin är att förhindra eller åtminstone allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något/några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta idag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera.

Minvapnet har en given plats i den tidvinnande strategin och bör återinföras enligt den tidigare skärgårds- och hamnförsvarsmodellen. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Minor kan hanteras/läggas ut/ bärgas även med mobiliserade men förberedda fartyg. Kvarvarande äldre minor bör billigt kunna modifieras för modern användning.

Amfibieförbanden bör i små förband och mycket rörligt verka i de skärgårdsområden som omger flera angelägna kustavsnitt för att försvåra otillåtet utnyttjande av sjövägarna inom dessa. De passar väl in i en uthållig strategi. Vapnen bör vara främst minor och robotar.

För sjöstridskrafterna har begreppet uthållighet ytterligare en dimension utöver verkan under strid. De ska i ett förhöjt krisläge kunna ingripa för att hindra/beivra kränkningar på hela sjöterritoriet. Det kräver flera besättningar för att fungera under lång tid, men det kan vara besättningar med i fred låg men höjbar beredskap.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot fler men mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Fartygen verkar vid strid från skyddade lägen nära kust och i skärgård. Del av robottillgången fördelas till landgrupperade avdelningar. På det sättet sprids eldkraften och även icke robotbärande fartyg kan leda sjöroboteld. Ytstridsförbanden bör betjänas av UAV i spaningsversion.

Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. De fåtaliga enheterna bör på sikt kompletteras med obemannade undervattensfarkoster för i första hand spaningsändamål. På ytterligare sikt bör ubåtar utgöras av fler men klart mindre, obemannade versioner av dagens ubåtar. De skall även kunna göra vapeninsatser.

Flygdelen i våra luftstridskrafter måste ha ett större och tåligare bassystem än idag. Dagens lösning innebär en stor risk för att en angripare tidigt slår ut våra flygplan på marken eller hindrar deras verkan genom basbekämpning. Den står alltså i klar motsats till ett uthålligt försvar. Denna obalans måste rättas till. I annat fall kommer de ekonomiska resurser som vi lagt ner på våra flygstridskrafter att i stort sett vara bortkastade.

Vi bör med hjälp av telestörning kunna kraftigt försvåra för angriparen att få insyn i luftrummet nära och över vårt territorium. Vi bör också kunna störa den del av hans navigering som stöder sig mot GPS och liknande tekniska system.

Angriparen kommer att verka dygnet runt. Vi måste därför ständigt kunna bemanna flygplan, baser och ledningsorgan med tillräcklig, utvilad personal. Fungerande lösningar för detta måste finnas.

Våra flyginsatser ska ske med omdöme. Det ska sålunda finnas mycket goda skäl för att välja insatser som har eller kan bedömas ha låg kostnadseffektivitet.

På sikt bör obemannade lösningar för delar av flygstridskrafternas uppgifter tas fram. Sådana lösningar bedöms i flera fall kunna ge billigare konstruktion, tillverkning, utbildning, fredstida förbandstjänst mm jämfört med bemannade flygplan.

Till luftstridskrafterna hör också luftvärn med lång räckvidd. Sådant luftvärn saknas idag. På sikt bör det tillkomma. Det kan användas så att det blir mer uthålligt men då ofta mer begränsat än flygstridskrafter.

Avvägning mellan personal och teknik.
Rubrikens problemställning har övervägts många gånger under krigskonstens utveckling i världen

Oftast har resultaten varit någorlunda väl underbyggda men exempel på motsatsen finns också. Ett ganska nutida exempel på det senare förhållandet är när de i sig förnämliga polska lansiärerna i inledningen av andra världskriget visade sig vara helt otillräckliga mot tyska stridsvagnsförband trots förhoppningar om och skönmålande pläderingar för motsatsen.

Inför nästa försvarsbeslut är det angeläget att noga pröva avvägningen mellan vårt kommande försvars behov av numerär och kvalitet på personalsidan kontra motsvarande faktorer på tekniksidan. Praktiskt är det på armésidan fråga om att kunna sätta upp ett tillräckligt antal förband för att mer eller mindre kontinuerligt kunna hålla motståndaren under press överallt i landet där han försöker etablera sig. På marin- och flygsidan är det i princip fråga om motsvarande krav. Sammantaget gäller att det krävs en betydande personell numerär i kombination med tekniktillämpningar väl lämpade för uppgifterna.

En viktig följdfråga inställer sig. Är det verkligen realistiskt att föreställa sig att försvarets personalbehov skall tillgodoses frivilligvägen? Beslut om den lösningen fattades under klart andra, mindre krävande förutsättningar än de som nu synes bli aktuella.

En realistisk lösning för att tillgodose försvarets personalbehov är värnplikt. I en värnpliktslösning finns dessutom en mycket viktig bonuseffekt inbyggd nämligen folkförankring. Statsmakten och Försvaret verkar under senare decennier ha glömt hur betydelsefullt det är att uppdragsgivarna, Sveriges befolkning, hålls väl informerad i försvarsfrågan och dess lösningar. När t o m Statsministern betecknar försvaret som ett särintresse har det gått långt i fel riktning.

Svensk industri
Framställningen i de föregående avsnitten behandlar åtgärder som syftar till att få till stånd ett svenskt försvar med en annan och nu lämpligare övergripande strategi än tidigare. Förutsättningarna i omvärlden men till del också inom vårt eget land talar för att en uthållig strategi bör vara målet för våra ansträngningar. I realiseringen av denna strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som här förutses fortsätta att tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning m m som vi söker kan bli svår att förverkliga i ett utländskt sammanhang. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar Däremot ter sig våra krav ofta naturliga och begripliga i ett samarbete mellan svenska kravställare och svensk industri.

Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samarbetsformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bland annat genom att engagera kunnigt folk från alla håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar på problem som kan behöva nytänkande.

Samverkan med samhället i övrigt
Det militära försvarets verksamhet vid krig på svenskt territorium sker i samverkan med andra samhällsviktiga funktioner. Det innebär att den militära verksamheten i många fall kan få stöd av civila resurser och funktioner. I andra fall kan hänsyn till konsekvenser för samhället i stort behöva påverka upplägget av de militära operationerna. Denna samverkan mellan de militära och civila delarna av samhället behöver aktualiseras och övas.

Övergången från befintligt till nytt

Avvägningen inom ramen för det rubricerade skedet är antagligen både svår och mångfacetterad. Här ges bara några övergripande exempel inom området.

  • Åtgärder för att förbättra flygstridskrafternas bassystem påbörjas tidigt.
  • Definition och därefter simuleringar, försök m m för att få underlag för organisation, utrustning, vapen, taktik, stridsteknik, ledning, logistik mm för arméstridskrafternas uthålliga förband påbörjas tidigt. I ett andra steg påbörjas uppsättning av krigsförband.
  • Beslutad modifiering/modernisering av artillerisystem Archer och stridsvagn 112 Leopard fullföljs. Deras användning planeras preliminärt vara i försvaret av Gotland och Stockholmsområdet.
  • Absolut nödvändig anskaffning för att minska det uppdämda materielbehovet genomförs. Här måste man dock också titta framåt. Det uthålliga försvaret kan åtminstone delvis ha andra behov än IO 14.
  • Definition av en för försvaret gemensam, obemannad flygande plattform (UAV) för spaning, telestörning, telekommunikation, vapenleverans m m genomförs. Plattformens storleksordning ca 300 kg. Mycket små krav på baser och basutrustning. I ett andra steg sker utveckling av och prov med den aktuella plattformen.
  • En definition av en eventuell UAV för flygstridskrafterna påbörjas. Den bör vara en renodlad UAV, alltså inte en som ibland används utan förare och ibland med. En sådan halvhjärtad lösning skulle tappa mycket av sin kostnadseffektivitet.
    Flera indikationer börjar synas på att modellen med frivillig rekrytering riskerar att få svårt att täcka försvarets personalbehov. Problemet fokuseras och alternativ(a) modell(er) förbereds för att vid behov snabbt kunna komplettera eller ersätta frivilligheten.
  • Exemplen i punktsatserna ovan ska kunna påbörjas tidigt under kommande försvarsbeslutsperiod. De ska hålla sig inom den då tillgängliga försvarsramen.

Slutord
Den förändring av det militära försvaret som översiktligt behandlats i denna artikel innebär en kraftig omställning inom tillgänglig försvarsram framförallt för våra arméstridskrafter som redan tidigt bör gå in i det nya. På lite sikt följer övriga stridskrafter efter. Omställningen ger Sveriges medborgare en reell möjlighet att av egen kraft föra arvet från förfäderna, ett fritt och självbestämmande Sverige, vidare.

Omställningen är så pass omfattande och djupgående att såväl politiska som militära beslutsfattare kan känna sig obekväma med den. Det är både naturligt och i grunden mänskligt och kanske rent av hedervärt. Men det är inte detsamma som att de förändringar som följer av omställningen är felaktiga. De bär mot framtiden på ett sätt som kommer att ge en klart bättre start för Sveriges försvar efter 2015 än vad IO14 skulle kunna.

 

Lars G. Persson är generallöjtnant, Bengt Loenbom är generalmajor och Jan Wickbom är överste 1 gr. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

av Berndt Grundevik

Résumé

China’s economic development over the past 20 years has few historical parallels. An annual GDP growth of about 10% has been an explicit goal. This is in a region of security policy that is extremely complex with many players showing conflicting strategic interests, but with the common feature that they are investing heavily in military forces. America’s Seventh Fleet with bases in Japan and South Korea has, since the Second World War, operated in waters which can be classified as a Chinese interest. President Obama’s ”Pacific doctrine” from 2012, implying a focus on marine resources in the Pacific, clearly demonstrates the importance of the region, particularly from a global trade perspective. The more than 60-year conflict between North and South Korea and the expressed desire from North Korea to develop nuclear weapons creates political uncertainty for China. To secure economic development, it is vital for China to meet import needs such as oil, gas, coal and iron ore. It is within this framework and a background of increasing global ambitions as well as securing the sea lines that China’s navy investments are made. After 2020, the Chinese navy is deemed to be the the largest fleet in the Western Pacific. This structure means that China is challenging the United States in the Pacific Ocean and it is  important for China to develop a new security doctrine.

 
KINAS EKONOMISKA UTVECKLING de senaste 20 åren har få historiska paralleller. En årlig BNP tillväxt om ca 10 % har varit en uttalad målsättning. Detta i en region som säkerhetspolitiskt är ytterst komplex med många aktörer som uppvisar motstridiga strategiska intressen men med det gemensamt att de satsar starkt på militära rustningar.

Täta incidenter
Nästan varje vecka rapporteras om incidenter till havs mellan Kina och grannländerna Japan, Vietnam, Filippinerna och Malaysia rörande ett antal klippöar i Sydkinesiska sjön. Vid flera tillfällen har mindre fartyg ur kinesiska flottan varit inblandade i konfrontationer med fartyg från grannländerna och USA.

USA:s sjunde flotta med baser i Japan och Sydkorea, har sedan andra världskriget opererat i farvatten som kan betecknas som kinesiskt intresseområde. President Obamas ”Stilla havs-doktrin” från 2012, innebärande en satsning på marina resurser i stilla havet, visar tydligt på regionens betydelse inte minst ur ett världshandelsperspektiv.

Koreanska halvön
Den mer än 60 år långa konflikten mellan Nord- och Sydkorea och den uttalade ambitionen från Nordkorea att utveckla kärnvapen skapar osäkerhet för Kina. Nordkorea är en ytterligt svårbedömbar granne som skapar omfattande politisk oro i regionen. En säkerhetspolitisk temperaturhöjning bedöms omedelbart slå mot Kinas handel och ekonomiska tillväxt vilket också skulle skapa stora problem för landets inre stabilitet.

Till komplexiteten bidrar Ryssland och dess behov av säkra sjötransportleder i Stilla havet samt en minst sagt kylig relation mellan Japan och Sydkorea.

Handel och militär utbyggnad
För att säkra den ekonomiska utvecklingen är det livsnödvändigt för Kina att tillgodose importbehovet av bland annat olja, gas, kol och järnmalm. Utöver behovet av säkra sjöförbindelserna för importprodukter så är det lika nödvändigt att ha säkrade dito för landets mycket omfattande export av varor.

Hangarfartyget Liaoning (det första i planen att bygga fyra) är ryskbyggt och har moderniserats i Kina. Fartyget genomför provtursverksamhet sedan 2012, och är ett exempel på den resursutbyggnad som regeringen i Peking anser nödvändig för att backa upp landet ekonomiska och därmed sammanhängande strategiska ambitionen.

Kina har världens näst största försvarsbudget efter USA. Utöver ambitionen att bygga hangarfartyg planeras också anskaffning av fler jagare och ubåtar (del av dessa kommer att vara kärnkraftsdrivna). Efter 2020 bedöms den kinesiska flottan vara den största flottan i västra stilla havet. I tillägg utvecklas annat kryssningsmissiler som kan användas mot fartyg och satelliter.

Regionala infrastruktursatsningar
Kina satsar på att få tillgång till viktig infrastruktur utanför det egna territoriet. Ramree vid Burmas kust vid Indiska oceanen är ett exempel. Där finns en naturlig djuphavshamn. Därifrån leds en olje- och gasledning nära 300 mil in i Kina. På Sri Lanka har Kina fått i uppdrag att bygga en stor hamn och detsamma i Gwadar (vid infarten till Hormuzsundet) i västra Pakistan. Genom strävan att med egna resurser säkra sjöförbindelserna samt bygga viktig infrastruktur också utomlands, kan landet säkra sin energiimport och samtidigt öka sin handlingsfrihet för export av varor.

Uppbyggnaden av flottan innebär att Kina utmanar USA i Stilla havet, och kopplat till råvaruintressen framträder en global ambition som kräver en förnyad säkerhetsstrategi. Några exempel:

  • 80 procent av de kinesiska investeringarna i Australien avser gruvindustrin. Stora investeringar har också gjorts i Sydamerika.
  • Efter Australien är Afrika söder om Sahara nu den näst största källan för import av mineraler för Kina.
  • Nya avtal om olje- och gasleveranser har slutits med Ryssland.
  • Kina utvinner olja i Sudan, oaktat ett ytterligt instabilt politiskt klimat i landet.
  • I Mongoliet satsar Kina stort avseende utvinningen av kol för.
  • Burma har potential att i framtiden vara viktig för kinesisk gruvindustri.
  • Avseende jordbruksproduktion har stora kinesiska investeringar gjorts i Brasilien, Australien, Argentina och Filippinerna.
  • Kopplat till vårt eget närområde finns ett påtagligt kinesiskt intresse av att vara en aktör i den arktiska regionen kopplat till den potential som här finns för energiutvinning.

Säkerhet och ekonomisk utveckling
Säkerhetsbehovet och strävan efter ekonomisk utvecklig går hand i hand och här ställer omvärlden krav på att Kina tar ett större internationellt ansvar för säkerhet och stabilitet. Kinas tidigare konsekventa hållning att inte blanda sig i andra länders inre angelägenheter behöver omprövas och tydligare beskrivas i en ny säkerhetsstrategi. Kinesisk FN trupp ibland annat i Sudan samt bidrag med marina resurser för att förhindra piratverksamhet i Adenviken är tecken som tyder på en större kinesisk vilja till internationellt ansvar.
Samtidigt är för landets inre stabilit fortsatt ekonomisk utveckling helt avgörande för att utjämna de klyftor som finns mellan de västra delarna av landet och den betydlig mer dynamiska kustregionen.

Relationen med Burma, Indonesien, Malaysia, Indien, Pakistan, Australien och Ryssland är prioriterade. Dessutom är råvaruproducerande länder i Afrika och Sydamerika högintressanta för Kina att knyta tätare band med. Behov finns av en tydlig inriktning avseende relationerna med Europa och USA. Dessutom finns tecken på att Kina vill utveckla kontakterna med Nya Zeeland. Kinas långsiktiga mål också kopplad till möjligheterna att på sikt skapa en ”språngbräda” till ett ännu oexploaterat Antarktis.

Det är mot bakgrund av ökade globala ambitioner liksom säkrandet av sjöförbindelserna som de marina satsningarna ska ses. En näraliggande koppling har utbyggnaden av flygstridskrafterna i syfte att med större uthållighet kunna verka långt utanför kustområdena. Till den geografiskt mera näraliggande bilden hör den ökande risken för konfrontation i Kinesiska sjön/sydkinesiska sjön mot bakgrund av pågående tvister om vem som äger vad av havsområden innehållande olje- och gas fyndigheter.

Armén är inte expeditionär och bedöms inte heller i framtiden utvecklas i en sådan inriktning, eftersom uppgiften att skydda gränserna och att vara en inrikes stabiliserande faktor är prioriterat. Dock bedöms armén utvecklas för att hantera ett större spektrum av kriser. Exempelvis så är skyddet mot terrorism samt förmågan att hantera civil oro på grund av sociala skillnader och olika etniska tillhörigheter några av de största inhemska utmaningarna.

Försvarsbudgetens storlek bedöms också fortsättningsvis öka för att Kina ska kunna genomföra den förmågeutveckling som krävs för att understödja landets långsiktiga strategiska ambitioner.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Institutionalisering av ledningsmetoden
av Stefan Emanuelsson

Résumé

Mission command is stipulated as being the foundation of all leadership within the Swedish defence. Today, that goal has not been fully reached. The author of this paper develops a theory that an early theoretical and practical training for the young officer about using mission command would probably develop the ability of the Armed Forces in a way that meets the goal of using mission command as the guiding principle for leading. This paper also deals with general theories of how more senior officers should relate to the fact that mission command is the foundation for all leadership in the Armed Forces.

 
KADETTER SKA TIDIGT utbildas teoretiskt och praktiskt i ledningsmetoden uppdragstaktik. Detta eftersom det är den angivna ledningsmetoden som, tyvärr, officerare av olika grader i Försvarsmakten i allmänhet är allt för dåliga på att tillämpa och omsätta i praktiken. Artikeln har baserats på mina egna erfarenheter från min tid som kadett och de därpå följande åren som fänrik och löjtnant. Ett bärande intryck, nio år efter officersexamen, är att det i allmänhet föreligger en låg grad av kunnande om uppdragstaktisk ledning och vilja att ta nödvändiga initiativ. Ofta överlåts ansvaret till nästa nivå, trots att mandatet föreligger. Resultatet blir senfärdighet i besluten. Överfört till krigföringsförmåga så kommer vi sannolikt att agera alltför långsamt.

Som jämförelse kan långsam brittisk ledning ställas mot tysk snabb och effektiv dito under andra världskrigets inledande skeden ”In general the British method of making war i slow, rigid and methodical”.1 Citatet ska sättas i sammanhang med britternas operationer och tillämpade taktik, varvid de många gånger utmanövrerades av numerärt underlägsna tyska förband under operationerna i Frankrike 1940 och i Nordafrika 1941–1942.

Under det första halvåret 2014 då jag verkat som lärare vid grundläggande officersutbildning har jag upplevt att kadetterna har ingen eller mycket begränsad kunskap om uppdragstaktik. Detta trots att officerskadetterna tillbringat tre terminer på Karlberg innan de kommit till sin verksamhetsförlagda utbildning. Kunskapsmässigt utmärker sig inte heller specialistofficerskadetterna avseende detta. Jag tror att det är ett symptom på att någonstans, bland annan relevant utbildning för kadetterna, försvinner grundfundamentet kring Försvarsmaktens ledningsmetod. Detta kan knappast anses acceptabelt.

Den gemensamma grunden
Grunden för all ledning i Försvarsmakten är uppdragstaktik, detta vidimeras återigen i den senaste militärstrategiska doktrinen.2 Uppdragstaktik är dock inget som vi bara kan läsa oss till och anbefalla att det ska råda när vi genomför verksamhet inom den militära professionen. Frågan belyses tydligt i ett temanummer avhandlande det nya taktikreglementet för armén ”För att uppdragstaktiken skall kunna fungera i strid behöver vi redan nu inarbeta själva förhållningssättet. Ansvaret för detta åligger alla chefer på respektive nivå, i form av att visa föredöme och uppmuntran till rätt beteende inom förbanden.” 3

En ständig utmaning för att nå hit är att verka för att uppnå det stipulerande omsesidiga förtroende som uppdragstaktiken bygger på. Viljan att försöka nå en anda som stimulerar initiativ och att samtidigt acceptera andra lösningar än vad uppgiftställaren tänkt sig blir här av avgörande betydelse. Detta eftersom den chef som är på ort och ställe är den som är bäst skickad att agera och ta initiativ utgående ifrån hur händelserna utvecklar sig. Det finns en skyldighet att agera för uppsatta mål och avsedda effekter, snarare än att okritiskt agera i enlighet med en specifikt given order. Den givna ordern kanske inte längre gagnar det övergripande målet på grund av ändrade förutsättningar och/eller att händelseutvecklingen har gått i en annan riktning.4 Den automatiska viljan att agera och ta initiativ kan möjliggöras i en organisation som nyttjar uppdragstaktik som grund för all ledning.

Det är helt nödvändigt att vi diskuterar detta och hela tiden har det som ett grundvärde i interagerandet med chefer och underställda. För vad är det annars som bäddar för att vi kan genomföra den nödvändiga improvisation som krigets krav många gånger ställer på oss.5 Det går inte att slaviskt låsa sig till att agera i alla situationer enligt reglementet eller som ovan angivits okritiskt i alla situationer lyda order ordagrant.

Ett ömsesidigt förtroende
Uppdragstaktik som grund för framgångsrikt ledarskap ger den underlydande personalen utrymme att agera mot uppsatta mål. Detta kan låta diffust. Faktum är dock att den absoluta majoriteten av människor växer med givet ansvar. Detta kan uppnås genom att man:

  • får inflytande över sitt arbete,
  • upplever sin insats som meningsfull och viktig i ett större sammanhang.

Genom att söka och ta ansvar kan människan utveckla sina bättre sidor, sin fantasi, uppfinningsrikedom och förmåga att skapa. För att kunna utvecklas behöver människan också kunskap och handlingsutrymme. När människan märker att den kan påverka sin situation, är han/hon ofta beredd att ta ett större ansvar. 6

Det är mycket viktigt att framhålla att när en underlydande agerar, så bör den första värderingen av handlingen vara positiv. Med en okonstlad rapporteringskultur kan då högre chef anpassa sitt stöd till den underlydande när den stipulerade uppföljningen sker. Här finns grunden för att bygga förtroende. Misstag från en underlydande ska inte i onödan beivras, när så är påkallat finns sanktionsverktyget att nyttja,7 men detta får ända betraktas som undantagen som huvuddelen aldrig kommer i kontakt med. Alla chefer måste verka för att ge mer direkt återkoppling på utförda prestationer i termer som bra eller dåliga och inte vare sig skön- eller svartmåla det som åstadkommits.  Genom rak återkoppling nås effektivt följande faktorer som bäddar för ledning med uppdragstaktik:

  • Det finns en atmosfär som stimulerar viljan att ta initiativ och vara aktiv.
  • Det finns ett förtroende mellan chefer på olika nivåer och personalen.
  • Individerna i organisationen är självständiga och handlingskraftiga.
  • Det föreligger en anda av uppgiftsglädje och ansvarsvilja.8

Om dessutom motivationen hos personalen grundar sig på positiva faktorer blir självdisciplinen god. Personalen kommer att följa för tillfället gällande regler samt givna order och anvisningar.9 Genom detta nås även faktorn:

  • disciplinen är god och det finns en gemensam värdegrund.10

Föredöme och omsorg
En annan, inte obetydlig faktor hos en chef är att vara ett föredöme och att visa omsorg om underställd personal. Tyvärr känns det som att allt för många hellre värnar om sin egen karriär än att visa omsorg om sin personal.  En chef som visar omsorg om sitt förband får också i regel personalens förtroende.11 Detta har formulerats väl av en framträdande officer som kan sägas ha haft god fingertoppskänsla avseende detta ”Chefen måste ha kontakt med sin trupp. Han skall kunna känna och tänka som den. Soldaterna måste ha förtroende för honom. I detta sammanhang bör man komma ihåg en grundregel: man får aldrig för truppen låtsa en känsla, som man i verkligheten inte har. Menige man har en förvånande god näsa för det som är äkta och det som är falskt.”12

I teorin nås hög effekt genom samordning av system genom system. I en teknikfixerad tid där tekniska lösningar lätt skapar en övertro att chefen kan kontrollera allt är det ytterst viktigt att framhålla enkelheten och initiativet. Samtidigt som tekniken löser gamla problem uppstår nya, ofta genom att ökade krav ställs på den nya tekniken. Dessutom föder medel motmedel. Telefonledningar kan skäras av, satellitsamband kan störas ut och så vidare.13 Teknik är inte någon ensam lösning på krigets dimmor och friktioner. Med andra ord, krigets allmänna friktioner kommer på grund av krigets atmosfär samt människans och teknikens ofullkomligheter inte att minska dramatiskt.14 Otvetydigt är dock att den som har den enklaste och effektivaste ledningsmetoden kommer att kunna agera snabbast. En anda av uppdragstaktik i organisationen, kombinerat med hög utbildningsståndpunkt och nödvändig förmåga att improvisera och ta initiativ bäddar för att ge system av system effekt.

Tidig skolning i uppdragstaktik
Ett effektivt sätt att nå en anda av uppdragstaktik i organisationen är att kadetterna vid den grundläggande officers- och specialistofficersutbildningen (GOU) tidigt lär sig börja tänka och handla i en anda/atmosfär som präglas av ett uppdragstaktiskt förhållningssätt. I kursmålen för ledarskap och taktik borde självklart mål kring uppdragstaktik finnas. Tyvärr är sådana mål ganska sällsynta, utan andra, mer abstrakta kursmål, sätts istället upp. Min övertygelse är att det är absolut avgörande för en god förmåga i taktik och militärt ledarskap att diskutera och praktisera med uppdragstaktik som det bärande ingångsvärdet. Detta ska utmana kadettens intellekt avseende hur effekt bäst säkerställs vid genomförande av den militära verksamheten. För att nå dithän behöver kadetterna tidigt få pröva sin förmåga och inte kritiseras alltför hårt om det blev ett mindre lyckat genomförande.

Atmosfären bör stimulera till initiativ, allt för att säkerställa att bäst effekt nås utifrån de medel som finna att tillgå. Att straffa mindre lyckade initiativ är att hämma alla initiativ. Kadetten ska bli en vinnare som vill agera och inte vänta på tillåtelse från högre chef. I en anda där väntan på chefens tillåtande är regel, har redan händelseutvecklingen vänts mot de uppsatta målen. Att agera, ta initiativ och sen rapportera genomförd verksamhet är enkelt på övning, men vi behöver mer av det även i vardagen så att skillnad i agerandet vid insatsledning och verksamhetsledning suddas ut.

Inget motsatsförhållande mellan insats- och verksamhetsledning
Om nu någon som läser detta tänker sig att uppdragstaktik gäller bara för ”insatsledning” så är inte andemeningen sådan ”Uppdragstaktik skall genomsyra all ledning inom det militära försvaret, Även vid verksamhetsledning tillämpas uppdragstaktik med anpassad mål- och resultatstyrning”.15 Det ska således inte råda något motsattsförhållande vid den vanliga fredsadministrativa verksamheten. ”Högt i tak” där konstruktiv kritik kan framföras både ner- och uppifrån gör att organisationer kan utvecklas. I historien om kejsarens nya kläder, så var det bara barnet som vågade säga hur det egentligen låg till.16 Med en anda av uppdragstaktik kommer troligen fler att säga hur tingens ordning förhåller sig, och med det kan effekt säkerställas. Uppgiftsdisciplinen bygger på att ta ansvar och reflektera, att göra just detta är att ta ett ansvar gentemot helheten. Detta då otvivelaktiga brister naturligare kommer att belysas istället för som nu i många fall, de skyls över genom önsketänkande eller negligeras genom att det skylls på att det är ”någon annans” ansvar.

Beskäftiga fredsadministratörer
Allvarligt – direkt kontraproduktivt för att nå effekt med uppdragstaktik – är att sätta den fredsadministrativa verksamheten (verksamhetsledningen) framför Försvarsmaktens unika kompetens, väpnad strid.17 Dimensionerande för all verksamhet i en organisation som har som en av huvuduppgifterna att kunna genomföra väpnad strid, måste vara att sätta just den i fokus. Avvikelser från huvudfokuset måste naturligtvis till del göras beroende på de krav som åligger en förvaltningsmyndighet.

För att ändå inte tappa fokus är det nödvändigt att varje stabsfunktion på ett förband emellanåt granskar sin egen stabsarbetscykel. Följande känns sannolikt bra i vardagen:

  • En omfattande stående order, som eliminerar att underställda agerar på egen hand.
  • Fasta rutiner, där kontrasignering av beslut m m är regel och inte undantag.
  • En i många fall rådande vilja att ge en fast regel för varje tänkbart läge som hållpunkt för chefens handlande.

En överföring av det tankesättet till den väpnade striden gör att sannolikheten ökar för att man ständigt hamnar i efterhand och behöver parera uppkomna händelser över tiden. ”Ett förband, som både i anfall och försvar ständigt håller sig till en stel plan, skapar därigenom automatiskt en stridsmetod av missade tillfällen och frånsäger sig en av de väsentliga förutsättningarna för framgång. Schablon dödar anden.”18 Givetvis måste vissa fasta rutiner förekomma, men att emellanåt kritiskt granska vad, hur och varför vald metod används är inte fel.

Kultivering av uppdragstaktik
Tidsaspekten i modern rörlig krigsföring är avgörande, detta är bl a kodifierat i teorier om OODA-loop,19 Schwerpunkt20 och att utnyttja identifierade styrkor/svagheter.21 ”I modern rörlig krigföring är inte taktiken huvudsaken. Det avgörande är hur man organiserar sina resurser – för att vidmakthålla rörelseförmågan.”22 Denna citerade snabba vinnande förmåga att agera har sitt ursprung i personliga egenskaper som självförtroende, trygghet, mod och förståelse. Egenskaper som är samverkande effektivitetsvariabler som vi bl a når med en tidig skolning i uppdragstaktik. Uppdragstaktiken grundläggs inte enbart med att officerare på låg nivå lär sig tänka, leva och kultiverar detta med sin fortsatta karriär. Grundvärdena gäller för all militär chefspersonal d v s i egentlig mening all personal. Eftersom ansvar kan behöva tilldelas till eller tas av soldat om gruppchefen försatts ur stridbart skick. Detta går igen hur vi ger order kopplat mot att ”chefer måste förstå verksamheten på den egna nivån och flera nivåer över för att kunna tolka givna uppdrag mot övergripande mål samt måste förstå verksamheten flera nivåer under den egna nivån för att kunna ställa adekvata uppdrag”.23

Uppdragstaktik som metod (anda, filosofi) skapar sannolikt en genomsyrande pragmatism som är lika nödvändig på stridsteknisk- som operativ nivå för att möta framtidens problem så effektivt som möjligt. För dem som sen verkar på strategisk nivå och med hithörande samverkan på politisk nivå, ger sannolikt den tidiga skolningen- och kultiveringen av uppdragstaktik den ”råg för ryggen” som krävs för dessa ansvarsfulla uppgifter.

Utifrån ovanstående är det anmärkningsvärt att inte ett ord om uppdragstaktik kommit med i den färska publikationen Handbok befälsföring och sammarbete 2014.24 Förhoppningsvis kommer Försvarsmaktens ledarskaps- och pedagogikenhet (FMLOPE) att revidera handboken i närtid, då den är framtagen för Försvarsmaktens minsta enheter – gruppen.25 Detta då uppdragstaktik från grunden behöver nämnas, tänkas och handlas i vardagen av all personal.

Avslutning
Att diskutera uppdragstaktik, tänka uppdragstaktik och resonera kring hur vi bäst ska nå effekt är viktigt för den militära professionen i likhet med en idrottarens jobb. Förmågor måste kontinuerligt vidmakthållas och förfinas, i annat fall är idrottaren inte längre bäst. Exemplet ter sig mer skrämmande i den väpnande striden, där det till syvende och sist är en fråga om överlevnad. Att som högre chef vilja visa sig handlingskraftig och blanda sig i (i onödan detaljstyra) hur underlydande löser uppgifter är att lägga hämsko på den som ska utvecklas. Att få den underlydande att känna ansvarsglädje inför uppgiften är ett mål i sig. Detta uppnås i en lärande organisation bl a genom att chefen/läraren verkar som en kunskapsbrygga gentemot vilken idéer ska kunna testas och stöd ska kunna ges. Den reflektion som uppstår härur är utvecklande i båda riktningar och leder till ökad klokskap, vilket även är en förutsättning för ett livslångt lärande.

En organisation som lever med uppdragstaktik kommer att nå otvivelaktiga fördelar framför en toppstyrd motsvarighet. Den tidigare devisen i AR Taktik från 1994 tycker jag på ett utmärkt sätt konkluderar effekten som kan nås ur en fungerande uppdragstaktik

”Definiera i varje situation VAD SOM SKALL UPPNÅS.

Klarlägg vad som leder till framgång. Ta initiativet, vidta de åtgärder som erfordras och ta de risker detta kräver. Allt detta tillsammans är att agera.

AGERA genom att TA OCH BEHÅLLA INITIATIVET

Ta de risker detta kräver”.26

En fråga som bör ställas är om uppdragstaktik kan kompensera det som i övrigt fattas avseende materiel och personal? Ett svar kan vara att i en liten försvarsmakt krävs en högre grad av optimering av de disponibla resurserna. Med uppdragstaktik finns förutsättningar att största möjliga effekt nås med de nu disponibla resurserna.

Författaren är löjtnant i infanteriet och tjänstgör vid Ledningsregementet.

 

Noter

1. von Mellenthin, F W: Panzer Battles, Ballantine books,  New York 1971, s 179.
2. Militärstrategisk doktrin med doktrinära grunder (MSD 2012), Försvarsmakten, Stockholm 2011, s 5 och s 119.
3. Brännström, Anders (Arméinspektör 2013): ”Arméreglemente Taktik 2013 -gäller!”, Arménytt, FMV-FSV Grafisk produktion, Stockholm, nr 2 årgång 2013, s 5.
4. Ibid, s 120.
5. Chefen för armén år 1983 (Sköld, Nils): Truppföring, Minab/Gotab, Kungälv 1983, s 52-53.
6. Försvarsmakten, Lindholm, Mikael (red): Pedagogiska grunder 2006, Fälth och Hessler, Värnamo 2006, s56.
7. Sanktionära verktyg i form av rättsregler.
8. Op cit, Militärstrategisk doktrin, se not 2, s 119.
9. Op cit, Chefen för armén år 1983 (Sköld, Nils), se not 5, s 18.
10. Op cit, Militärstrategisk doktrin, se not 2, s 119.
11. Op cit, Chefen för armén år 1983 (Sköld, Nils), se not 5, s 39.
12. Rommel, Erwin: ”Rommels papper” i Young, Desmond: Rommel, Svenska tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1950, s 281.
13. Smedberg, Marco: Militär ledning. Från Napoleonkrigen till Bosnienkrisen, Historiska media, Lund 2001, s 284.
14. Gemensam strid. Ledning på operativ och taktisk nivå i ett nätverksbaserat flexibelt insatsförsvar, Försvarshögskolan, delrapport projekt gemensam strid, Stockholm 2004, s 54.
15. Försvarsmaktens grundsyn ledning 2001, Försvarsmakten MSK, Stockholm 2001, s 22.
16. Andersson, H C: ”Kejsarens nya kläder” Utbildningsradion, 2013, http://www.ur.se/Produkter/180284-H.C.-Andersen-Kejsarens-nya-klader (2014-07-17).
17. ”Vårt uppdrag”, Försvarsmaktens internetsida, http://www.forsvarsmakten.se/sv/om-myndigheten/vart-uppdrag/ (2014-07-17).
18. Middeldorf, Eike: Taktik på östfronten: Erfarenheter och slutsatser. Nordstedts akademiska förlag, Lund 1995, s 246.
19. Op cit. Gemensam strid, se not 14, s 28, s 29, s 30 och s 31.
20. DePuy, William (red): Generals Balck and von Mellenthin on Tactics: Implications for NATO Military Doctrine, Office of the Secretary of Defence, The BDM Corporation, Virgina 1980, s 10, s 11 och s 50.
21. Op cit, Militärstrategisk doktrin, se not 2, s 60 och s 111.
22. Lidell Hart, Sir Basil: Vi var där! Tyska generaler berättar om andra världskriget, SMB, Lettland 2010, s 188.
23. Op cit, Försvarsmakten, se not 2, s 120.
24. Lindholm, Mikael (red): Handbok befälsförings och samarbete 2014, Försvarsmakten, Elanders Sverige AB, Mölnlycke 2014.
25. Ibid, s 6.
26. Arméreglemente del 2. AR, Försvarsmakten, HKV, Arméledningen Taktik, Berlings, Arlöv 1995, s 8.

Ukraina, Mellanöstern, EU, Ryssland, USA, Kina, olja och gas
av Ingolf Kiesow
 

I EN ARTIKEL i Der Spiegel den 1 september 2014 återges en intervju med Igor Setschin, chefen för det ryska olje- och gasbolaget Rosneft, om läget inför EU:s sanktioner mot Ryssland.

Setschin deklarerar att bolaget inte tar något som helst ansvar för någon eskalering av konflikten om Ukraina. Han leder en ansvarskännande företagskoncern, som fullföljer sina leveransåtaganden så länge det är möjligt. Dessutom träffar sanktionerna inte pågående leveranser, bara möjliga framtida sådana. Han säger också att Rosneft har ett bra samarbete med både EXXON och BP, både i Ryssland (Arktis) och i Mellanöstern, som man inte vill avbryta.

Det är visserligen sant att Rosneft betalar enorma summor till den ryska statskassan, men det innebär inte att man utövar något inflytande på den förda politiken. Setschin påpekade att Jimmy Carters säkerhetspolitiske rådgivare Zbigniew Brzezinski brukar varna USA och särskilt dess president för den dag som EU upptäcker eller får för sig att EU har mera att hämta i ett partnerskap med Ryssland än med USA. Då är det inte bara slut med USA:s inflytande i Ryssland och EU utan i hela världen. Setschin varnar för att USA:s rädsla för en sådan utveckling hindrar EU från att utveckla den fulla potentialen för ett bra förhållande till Ryssland. Det är inte i EU:s intresse.

En varning till Europa
Setschin varnar Europa för att förlora leveranser av olja och gas. Han vill samtidigt förringa betydelsen av de nya långtidsavtalen med Kina, som uppges vara värda 270 miljarder dollar. Kina tar bara emot 13 % av Rosnefts leveranser till utlandet, medan EU tar emot 39 %. De nya avtalen är ingen förändring av politiken, de är bara en fortsättning av en sedan gammalt tillämpad ansträngning att bredda sin marknad. Samtidigt skall man komma ihåg att, vad gäller olja räcker Rysslands tillgångar bara för ytterligare 20 års export med samma takt som nu. (I västvärlden brukar man anta att den räcker i högst tio år.) Det är upp till EU hur stor andel man anser sig vilja köpa i konkurrens med andra köpare i Kina, Indien och länder kring Stilla havet. Det är väst, inte Ryssland, som nu är på väg att skära av banden och tvingar Rosneft att söka sig längre österut. Det talas i EU mycket om möjligheterna att utnyttja skiffergas i stället för gas från Ryssland, men det skulle bli en oerhört mycket dyrare lösning för EU. Där borde européerna tänka om.

Sanktioner en form av krig
Setschin varnar också för att sanktioner är en form av krigföring. Liksom krig med militära medel skapar det hat och fiendskap. Det blir också hans huvudbudskap i rubriken till artikeln i Der Spiegel.

Intervjun lär inte ha tillkommit utan anledning. Setschin är känd för att vanligen undvika publicitet. Med tanke på att Setschin brukar anses stå Putin mycket nära alltsedan de började sin karriär inom samma förvaltning i Sankt Petersburg är det ganska sannolikt att han går Putins ärenden. Budskapet verkar då – med viss rätt – vara att man varnar EU för att USA har en baktanke med sanktionerna; USA vill förebygga och förhindra att det byggs upp en intressegemenskap mellan EU och Ryssland. Setschin varnar för att sanktionerna kan göra irreparabel skada på relationerna. (Man kan naturligtvis spekulera i att Setschin i själva verket vill signalera till väst att han själv är så bekymrad över läget att han inte längre står helt på Putins sida, men det förefaller mindre sannolikt.)

Setschin säger för övrigt också i intervjun att Kina, andra BRICS-länder och Stillahavsländer alltmera utgör ett alternativ till EU för avsättning av gas och olja. Det är upp till EU att välja bort det ryska alternativet, men det är inte så man vill ha det i Ryssland. Samtidigt kan vi ju se hur Ryssland gör krampaktiga försök att förhandla med Kina om alternativ tillgång till kapital och teknik för att möta de svårigheter som skapas av sanktionerna. Det gäller till exempel ifråga om luftfart och försvarsmateriel, något som de affärsmedvetna kineserna inte är sena att dra nytta av och tar ett högt pris för.

Försiktigt Kina
Å andra sidan spelar Kina ett försiktigt spel. Kina vill inte ha ett kallt krig, inte ännu, och Kina är starkt beroende av fortsatt fungerande ekonomiska relationer med USA och EU. I Beijing är man inte heller överens med Putin om hur intrången i Ukraina bedrivs. De strider ju mot den genomgående motvilja mot inblandning i andra länders inre angelägenheter som är ett ständigt upprepat mantra i kinesisk utrikespolitik. Man undviker i Beijing också så långt som möjligt att provocera USA med sådant som kan se ut som ett förbund mellan Ryssland och Kina riktat mot USA och EU.

Obamas administration är minst lika angelägen om att undvika ett kallt krig, men samtidigt är trycket starkt från det republikanska lägret att uppvisa en fast fasad mot utmaningarna från Ryssland (och Kina). Också – och särskilt – i Mellanöstern krävs att USA uppvisar ”ledarskap”, men de ekonomiska begränsningarna för nya militära åtaganden blir successivt allt mera kännbara.

President Obama planerar att resa till Beijing i november för att träffa sin motpart Xi Jinping. Det ser i kinesiska media ut som om både världshandeln, nya handelsavtal och nya sexpartssamtal om Nordkoreas kärnvapen kan bli ett tema. Av amerikanska uttalanden framgår det att Kinas uppträdande i Sydkinesiska havet och Östkinesiska havet måste gås igenom för att undvika framtida missförstånd. Säkerligen kommer också Ukraina samt Irak och Syrien att figurera i samtalen. Där gäller det också att ”undvika missförstånd”.

Påfrestningar för EU:s och USA:s sammanhållning
Til syvende og sist är det ändå EU:s agerande och EU:s sanktioner som huvudsakligen styr skeendet i Ukraina, och Kina visar ett allt starkare intresse för sina relationer med EU. Det skapar också problem genom den amerikanska misstänksamheten mot ett självständigt säkerhetspolitiskt agerande från EU:s sida. Både Kina och Ryssland försöker fjärma EU från USA. Så uppfattas i alla fall läget i Washington, som inte förorsakas särskilt mycket olägenheter genom sanktioner mot Ryssland – den amerikanska handeln med det landet är förhållandevis liten. Det är däremot inte Europas handel med Ryssland, som både innefattar en viktig och omfattande import av olja och gas samt en lönande export av högteknologiska varor. Rysslands utrikesminister Lavrov har också nyligen varnat EU för farorna med att USA försöker hindra Europa från att ha goda relationer med Ryssland.

Sammanhållningen mellan EU och USA sätts på hårda prov av svallvågorna kring sanktionerna mot det ryska agerandet i Ukraina. Detta är möjligen en oavsedd effekt av ett händelseförlopp som har satts igång genom sanktionerna (eller rättare sagt av det ryska agerandet på Krim och i Ukraina), men ingen av parterna i detta maktspel undgår att lägga märke till den effekten.

Fara med sammanfallande processer i öst och väst
Setschin har förmodligen rätt i att sanktionerna kan skapa hat och fiendskap. Om å andra sidan sammanhållningen mellan EU och USA svetsas ihop genom den processen (till exempel genom att banden mellan NATO-medlemmarna förstärks igen) kanske det är bra, men Europa blir den part som får betala det högsta priset. Det tycks bl a förbundskansler Merkel ha insett, när hon in i det sista försökte övertala Putin att undvika att sätta saken på sin spets. Nu står den där, och det är ännu för tidigt att beräkna vad det har kostat. För något år sedan varnades det för farorna för ett begynnande kallt krig i Östasien. Nu talas det om samma sak i Europa. Handel och maktpolitik går inte att skilja åt i detta spel. Putin vill stärka Rysslands band till Kina inför de europeiska sanktionerna. Att tendenser i riktning mot två begynnande och parallella kalla krig kan komma att sammanfalla kan bli ett besvärligt perspektiv att hantera för alla parter, inklusive en ny regering i Sverige.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.