≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Mats Bergquist

Storbritanniens flagga, Union Jack. Foto: Shutterstock.com
 
Det påpekas inte sällan att Storbritanniens förhållande till Europa alltid varit ambivalent. Under i alla fall de senaste 300 åren har man i London fört en debatt om landets primära intressen återfunnits på kontinenten eller på den globala scenen. I tider då det brittiska imperiet, särskilt under 1800-talet, var den dominerande stormakten kunde man ha råd med att följa båda linjerna. Men det fanns alltid en tyngdpunkt i utrikespolitiken. Det gällde att se till att Europa inte dominerades av någon makt som kunde hota England och dess världsomspännande besittningar. Under 1700-talet och de första decennierna av 1800-talet var det Frankrike som var hotet, mot slutet av 1800-talet, efter ett relativt fridsamt sekel, det vilhelminska Tyskland och en bit in på 1900-talet först Hitlers Tyskland och sedan Stalins Sovjet.

Den kände brittiske historikern Niall Ferguson menar i sin ”The Pity of War” att första världskriget egentligen var onödigt eftersom utvecklingen ändå med EU slutade med tysk dominans. Det var dock andra skäl än risken för att någon uppstigande stormakt skulle leda kontinenten som 1961 förmådde den dåvarande premiärministern Harold Macmillan att söka medlemskap i EEC, som det då hette. Det förenade kungariket var efter den dyrbara segern i andra världskriget utmattat men (efter 1951) åter regerat av de konservativa med tydliga imperiella reflexer. Den gamle viktorianen Macmillan kände dock efter det snöpliga Suezäventyret 1956 och den fortsatt skakiga brittiska ekonomin av ”the winds of change”. Landets framtid kanske ändå fanns som ett ledande europeiskt land; hans efterträdare Harold Wilson ville avsluta kapitlet ”East of Suez” och satsa på modernisering och ”the white heat of technology”. General de Gaulle ville emellertid inte släppa in britterna i den kontinentala organisationen och sade nej både 1963 och 1967. Efter generalens frånfälle och under den mest proeuropeiska regering Storbritannien någonsin haft, Edward Heaths 1970-1974, kom dock landet till slut 1973 med i EEC. Sedan regeringen fallit 1974 ordnade den nya labourregeringen, i enlighet med sitt vallöfte, en folkomröstning som resulterade i att 67 % röstade för att stanna kvar i gemenskapen.

Det brittiska engagemanget i Europas affärer har alltså, delvis som en följd av utvecklingen på andra sidan kanalen, växlat med perioder av huvudsakligen globala intressen. En del av dem som nu förordar Brexit företräder en nostalgisk känsla för att det måste vara möjligt för deras land att kasta loss från EU och, med stöd av en öppen ekonomi och finanssektorn, vara en oberoende global spelare vid sidan av EU. De som helst vill stanna i unionen eller i alla fall ha så nära relationer som möjligt med denna sammananslutning anser att Storbritanniens globala era är förbi och att nostalgiska känslor bara lägger hinder i vägen för landets utveckling.

Ännu vet vi inte riktigt hur den dramatiska process som inleddes med folkomröstningen den 23 juni 2016 skall sluta. Men det är uppenbart att ett brittiskt utträde ur EU kommer att få också säkerhetspolitiska konsekvenser. Britterna har aldrig – liksom vårt land – tillhört de som velat påskynda EU:s utveckling på det säkerhets- och försvarspolitiska fältet. Tvärtom har man alltid betonat NATO:s primat när det gällt territorialförsvaret. Denna grundlinje låg bakom den överenskommelse som premiärministrarna Tony Blair och Jacques Chirac träffade 1998 i St. Malo och vars kanske viktigaste politiska element var upplösningen av WEU, Västeuropeiska unionen, bildad 1948 före NATO och av särskilt fransmännen betraktad som ett slags ”reservallians” för den dag de transatlantiska banden skulle försvagas. Nu när Donald Trump ofta vädrar sitt missnöje med sina allierade i Europa, kanske en och annan, särskilt i Frankrike, beklagar att WEU inte finns kvar. Det utökade bilaterala försvarssamarbetet mellan Paris och London som inleddes med St Maloöverenskommelsen, lär båda länderna, oavsett Brexit, vara angelägna att fortsätta med.

Även om Storbritannien således inte varit särskilt aktivt när det gällt att utveckla EU:s försvarspolitiska dimension, har London ändå haft ett betydande inflytande på detta fält. De brittiska försvarsutgifterna har på senare år, till följd av den konservativa regeringen Camerons (2010-2016) hårda besparingspolitik, sjunkit under NATO:s tvåprocentsmål när det gäller försvarsutgifternas andel av BNP. Målsättningen är dock att, nu när man övergett dåvarande finansministern Osbornes modell, åter nå det mål ännu bara en minoritet av NATO:s medlemsländer, trots den amerikanske presidentens högljudda klagomål, kan åberopa. Men Frankrike och Storbritannien förblir ännu Europas starkaste militärmakter med en visserligen reducerad men dock expeditionär kapacitet. Tyskland har trots ett ökat satsande på försvaret en lång väg att gå. Och det politiska stödet för försvarsmakten förblir mycket svagare än i Storbritannien och Frankrike. Och som unionens enda kärnvapenmakter har dessa båda länder en särskild tyngd. De kan berömma sig av att ha en egen strategisk kultur.

Det är således sannolikt att unionen med Storbritanniens sannolika utträde kommer att tappa specifik säkerhetspolitisk vikt. Under förhandlingarna om utträdesavtalet har någon gång premiärminister Theresa May rätt diskret refererat till detta brittiska förhandlingskort, vilket då genast på en del håll i Bryssel betecknats som utpressning. Sannolikt har de i de flesta EU-länder – givetvis också Sverige – låga försvarsutgifterna lett till dåligt samvete och till att man inte vill bli påmind om att britternas på detta område – i alla fall relativt – starka position. Det är mot denna bakgrund en smula anmärkningsvärt att utträdet också skulle medföra att Storbritannien måste lämna det gemensamma satellitspaningssystemet Galileo. Det förefaller som principerna här på EU-håll tagit över det sunda förnuftet. På detta område och med tanke på landets signalspaningskapacitet och medlemskap i kvintetten ”Five eyes” (USA, Canada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) borde EU vara angeläget om ett fortsatt nära samarbete med Londonregeringen.

Efter Donald Trumps uttalanden om NATO, att USA inte längre vill stå för en så stor del av notan och att man har blivit lurat av sina allierade, har den europeiska försvarsdimensionen föga förvånande åter fått nytt liv i debatten. Angela Merkel har flera gånger offentligt betonat att det nu vore uppenbart att européerna i betydligt högre grad måste lita till sig själva. Detta har ju alltsedan de Gaulle också varit ett franskt tema och lett till ett nytt franskt initiativ, ännu dock opreciserat. Ännu diskuterar endast få tanken på en europeisk armé. Den förstärkta försvarsdimensionen handlar om förbättrad krishantering och materielsamarbete och är långt ifrån NATO:s art 5. I den nyligen (22 januari) antagna s k Aachendeklarationen har Emanuel Macron och Angela Merkel ånyo betonat vikten av försvarssamarbetet de båda länderna emellan och förbundit sig att upprätta ett gemensamt säkerhetspolitiskt råd.

Även om Brexit och farhågor om den amerikanska politikens inriktning leder till en viss europeisk omorientering och incitament att agera när det gäller den egna säkerheten innebär britternas uttåg en försvagning av EU:s säkerhetspolitiska vikt. Det finns emellertid de som menar att Brexit också innebär möjligheter till ökat försvarssamarbete när man inte längre har Storbritannien som släpankare. Britterna kommer säkert också därför att vara angelägna om att bygga upp institutionella band med Bryssel. Det brittiska förslaget om en ”Joint Expeditionary Force” kan ses i detta ljus. Men i valet mellan den transatlantiska länken och den europeiska kommer man i London säkert även i fortsättningen att lägga tyngdpunkten vid den förra. Man hoppas att epoken Trump är ett hack i utvecklingen och att synen i Washington på värdet av särskilt NATO-alliansen men också det bilaterala militära samarbetet med USA även fortsättningsvis skall konstituera något av ett ”special relationship”.

Det finns således en risk att det brittiska utträdet på det säkerhetspolitiska området kommer att försvaga både EU och Storbritannien. I London inser många att den tyngd som EU, i alla fall på det ekonomiska området har och som på den globala scenen ger en allmän politisk porté, kommer att allvarligt naggas i kanten.

Britterna kommer även fortsättningsvis att hålla distans till europeiska tankar på att bygga upp en egen territorialförsvarskapacitet. Frågan är alltså om Brexit kan generera en större beredvillighet i de kontinentala medlemsstaterna än tidigare att bidra till ett gemensamt territorialförsvar. Många menar ju att den enorma fördyring som försvarsmaterielen undergått tvingar fram ett närmare samarbete. Men Brexit skulle lika väl kunna bidra till en ännu mera tydlig tendens att på vissa håll satsa än mera på en ”bandwagon”-modell visavis Ryssland. Flera EU-länder, Italien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Grekland främst, tycks idag vara mera intresserade av att ha goda relationer med Putins Ryssland än upprätthållandet av en gemensam maktbalanspolitik visavis Moskva. Faran är förstås att sådana tendenser kommer att förstärkas med Det förenade kungarikets utträde ur EU. De större länder i unionen som idag tydligast betonar vikten av att balansera och hålla distansen till Ryssland är Storbritannien och Polen. I ett EU utan Det förenade kungariket blir Polens nästan enda allierade de baltiska staterna. Finland kombinerar – av lättförståeliga skäl – om paradoxen tillåts, en alliansfri militär maktbalanspolitik med en kontinuerlig dialog med Moskva.

Det är kanske sannolikt att EU, trots de mycket blandade erfarenheterna av vissa tidigare Warszawapaktstaters medlemskap, efter en paus och oavsett Brexit fortsätter på utvidgningens väg. Aktuella kandidater är flera Balkanländer, som kanske inte nu kan möta EU:s kriterier för medlemskap men ändå kan komma att släppas in. Det är helt enkelt, anser många, lättare att söka påverka dem innanför EU än utanför. Detta är dock en diskutabel tes med tanke på att somliga EU-stater väl inne i unionen kan blockera beslut som just skulle rikta sig mot deras bristande accept av grundläggande kriterier.

Unionen kan således komma att utvidgas i sydöst och öst (Moldavien, Ukraina) medan man i alla fall försvagar en central länk västerut. Frankrike blir då EU:s västliga utpost och unionen förskjuts österut. Detta är givetvis av betydelse för vilken karaktär som unionen kan komma att få och, framför allt, hur den kommer att förhålla sig till Moskva. Här man kanske se den s k nya Hansan, en informell allians mellan ett antal nordeuropeiska länder, inklusive Sverige, Finland och de baltiska staterna, inte bara i Storbritanniens frånvaro som värnare av frihandel utan också en politisk gruppering ägnad åt att betona EU:s kärnvärden om demokrati, mänskliga rättigheter, det lagbundna samhället, tryckfrihet m m.

Det är ganska anmärkningsvärt att aspekter som dessa på Brexit, av allt som skrivits om ämnet inte tycks ha diskuterats under förhandlingarna. De borde annars kontinuerligt ha svävat över Bryssel. Men med tanke på förhandlingarnas komplexa natur var de 27 övriga EU-länderna säkert tvungna att koncentrera sig på legala och andra mera omedelbara aspekter på Brexit. De säkerhetspolitiska dimensionerna kan komma att spela en större roll i diskussionen om det framtida förhållandet mellan UK och EU. Då kommer rimligen också upp vad utträdet kan betyda för USA. Donald Trump tycker utifrån sin ideologiska färgläggning att det är bra att Brexit sker, men detta är med all sannolikhet en uppfattning som inte delas inom större delen av det säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington. Där har man ju under hela efterkrigstiden stött den europeiska integrationsprocessen och att Storbritannien skulle delta i densamma. Utanför EU får London en helt annan roll, kanske som om parallellen tillåts, ett europeiskt Australien?

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.