≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Den första programpunkten vid akademiens sammankomst den 11 september var Tankar för dagen presenterade av förre amerikanske försvarsattachén i Stockholm, Bruce Acker, under rubriken ”9-11 12 years after”.

Den andra programpunkten var försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Rapporten redovisades av beredningens huvudsekreterare Tommy Åkesson samt kommenterades av Krister Andrén, Gudrun Persson och Johan Wiktorin.

9-11 12 years after

Bruce Acker, tidigare amerikansk försvarsattaché i Stockholm, gav en betraktelse över utveck­lingen under de 12 år som förflutit sedan två kapade passagerarplan flögs in i de två tvillingtornen World Trade Center på Manhattan i New York.  Närmare 3 000 personer dödades och händelsen betraktas som en av de mest betydelsefulla i modern tid, med vittgående konsekvenser för såväl samhälleliga som militära förhållanden. Som svar på attackerna inledde USA det krig mot terrorismen som fortfarande pågår.

Karakteristiskt för attacken var att militära styrkor inte deltog direkt i försvaret men att många civila brandmän, poliser, vakter och frivilliga dödades när man försökte undsätta offren. Detta visade sig bli symptomatiskt – kriget mot terrorismen drabbar och engagerar i hög grad civila. Samtidigt har främst USA men också andra skapat civila struk­turer för att delta i detta krig

Ett exempel på intensiteten i detta krig är att de amerikanska försvarsutgifterna fortfarande utgör närmare 5 % av bruttonationalprodukten. Detta trots att krigen i Afghanistan och Irak är under avveckling.

Efter attacken angreps Afghanistan av USA och ett antal allierade stater påföljande höst. De styrande talibanerna hade samröre med al-Qaida, den muslimska terrororganisation som hade genomfört attacken. Många länder införde hårda antiterrorlagar och samarbetade för att gripa terrorister och oskadliggöra terrornätverk.

En generell erfarenhet är att kriget mot terrorism måste föras med än större inriktning på att åstadkomma politiska effekter – att vinna strider och att döda terrorister blir meningslöst eller direkt kontraproduktivt om det politiska syftet inte är tydligt.  Hur att med olika medel få till stånd önskade politiska effekter har således alltmer framträtt som det väsentliga

I dag, 12 år senare, utgör detta centrala frågor när USA avslutar det militära engagemanget i Afghanistan likaväl som när man övervägar hur man skall agera i Syrien. Olika formuleringar tyder på att Acker anser att kombinationen av fenomenet terrorism och den tekniska utveck­lingen som man efterfrågar för att bekämpa terrorismen medför att bruket av militärt våld är under kraftigt förändring. Man efterfrågar ökad förmåga till graderad och selektiv insats. Frågan är då i vilken grad detta kan ersätta besättande av territorium för att uppnå politisk effekt. Erfarenheterna är ju att många statsledningar blir allt mer obenägen att ta på sig de uppoffringar som markstridsinsatser innebär.

Ett tecken på ovanstående är att användningen av obemannade flygfarkoster (UAV) succes­sivt har ökat under hela perioden. I annat sammanhang har Acker noterat att ”drönarnas” kritiker glömmer att terrorister redan upphävt krigets lagar. En randanmärkning från Acker var att debatten kring användningen av UAV har förmått CIA att öppna informationen kring  tidigare slutna operationer.

Även när det gäller markstridskrafter är förmåga att hantera politiska effekter centralt. Här säger Acker ”välkommen till historien” ett omdöme som rimligen i lika hög grad gäller de flyg­stridskrafter där han har sina rötter. När det gäller de marina stridskrafterna påminde  Acker om trenden mot ”Brown Water” dock utan att närmare peka på något samband med terrorattacken 9 september.

Acker bedömer att al-Qaida är reducerat men inte utplånat och att framtiden fortfarande inte är så fredlig som man skulle önska utan osäker.  Han är stolt över vad USA åstad­kommit, men beklagar att USA:s rykte och anseende är eroderat. Några pregnanta for­mu­leringar var att ”USA gör rätt men först efter att ha undersökt ett antal alternativ” och ”USA vill inte gärna dela framtiden med odemokratiska diktatorer.”

Denna del av septembermötet avslutades med att styresmannen Frank Rosenius tackade Acker för hans redovisning och svar på de frågor som ställts.

Försvarsberedningens rapport ”Vägval i en globaliserad värld”

Rapporten redovisades av beredningens huvudsekreterare Tommy Åkesson.

Beredningen tillsattes i juli 2012 och bestod av tolv representanter för de åtta riksdags­partierna samt sju sakkunniga och experter. Tommy Åkesson har tidigare tjänstgjort i Försvarsdepartementet och senast i Bryssel innan Försvarsberedningens arbete påbörjades.

Beredningens rapport Vägval i en globaliserad värld redovisades i slutet av maj 2013. För den som tvekar inför rapportens 249 sidor rekommenderades sammanfattningen i kapitel 4.

Beredningen har fått direktiv för nästa steg med en tydligare försvarspolitisk inriktning vilken ska redovisas våren 2014. Det slutliga steget i nästa försvarsbeslut är sedan en försvars­proposition som kommer att utformas vid Försvarsdepartementet till våren 2015.

Åkesson gjorde en grundlig genomgång av rapportens innehåll. Intressant var hans fram­hållande av små men betydelsefulla skillnader i formuleringar jämfört med rapporten från föregående försvarsberedning. Dessa formuleringsskillnader är ett resultat av det politiska åsiktsutbyte som skett inom beredningen och därmed betydelsefulla inför det fortsatta arbetet inför försvarsbeslutet.

Synen på EU och dess roll i säkerhetspolitiskt hänseende karakteriserades således som ”nyk­trare” samtidigt som osäkerheten i den framtida utveck­lingen nu bedöms som större än vad som kunde utläsas av föregående rapport. Synen på den politiska utveckingeni Ryssland är också präglad av det som hänt och således med mindre grad av förhoppningar om demo­kratisk utveckling. Konse­kvenserna för svensk säkerhetspolitik blir då ett större behov att skydda den egna handlings­friheten. Samtidigt gör den militärtekniska utvecklingen, med precisionsstyrda fjärrvapen och cyberstridsmedel, det ännu svårare för små länder att agera på egen hand och Åkesson drog slutsatsen att samverkan blir ännu viktigare. Detta skrivs naturligtvis inte direkt i rapporten men skälen för en sådan slutsats finns nu tydligare redo­visat än tidigare även om man kanske behöver hjälp för att finna de viktiga formu­leringarna.

Efter Åkessons redovisning följde tre förberedda kommentarer. Krister Andrén (ledamot avd VI, med erfarenhet från senast Bryssel) inledde.  Andrén inledde med att konstatera att han inte hade upptäckt alla politiskt viktiga nyanser och var tacksam för Åkessons vägledande reflexioner.

Andrén ville lyfta fram sju frågeställningar där han önskar tydligare besked i det fortsatta ar­betet. Den första rör synen på militära maktmedel i allmänhet. Sådana är inte passé och man måste få fram en mera genomarbetad syn på deras roll i svensk säkerhetspolitik. Den andra rör Kärnvapnens roll. Vi bör få djupare kunskap och förståelse för varför Ryssland prioriterar dessa i så hög rad som man nu gör.

Den tredje är utvecklingen av Europas militära förmåga som blir alltmer marginell i ett glo­balt perspektiv. Även om det finns röster som önskar en förändring utgör fortsatt minskning den realistiska bedömningen. Detta innebär problem för svensk säkerhet, vilket är något som behöver klargöras. Det är således enligt Andrén viktigare att beakta denna negativa utveckling än vad som händer i Ryssland!

Den fjärde fråge­ställningen är den tekniska utvecklingen som behöver bli föremål för ytter­ligare ana­lyser.  Den femte frågan gäller sårbarhet. Både det civila samhället och militära organisationer har blivit väsentligt sårbarare genom den allmänna tekniska utveck­lingen under de senaste decennierna.

Den sjätte frågeställningen rör det nationella försvar som åter blir betydelsefullt. Men vad menas med nationellt försvar i det sammanhang som nu växer fram? Det är viktigt att kunna  bemöta de som hävdar att det innebär återgång till ett invasionsförsvar. Den sjunde frågeställningen blir då en förlängning av föregående mot att utröna vad en samverkan med Finland och Norge med avseende på nationellt försvar kan innebära.

Andrén avslutade detta med  några kritiska reflexioner rörande den insatsorganisation som blev resultat av föregående försvarsbeslut. Räcker den och är den lämpligt utformad? Detta när man nu tar hänsyn till de nya omständigheter och den nya information som nu ett antal år senare föreligger?

Den andra kommentaren till Vägval i en globaliserad värld gavs av Gudrun Persson, Ryss­landsforskare vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut och nyinvald i KKrVA avdelning VI.  Persson uppehöll sig vid vad Ryssland är och står för. Hon framförde att i den allmänna rysslandsdebatten  före­kom­mer ett antal motsatspar. Ett sådant är om stagnation eller revolutionär förändring och i dess förlängning instabilitet är att förvänta. Ett annat motsatspar utgörs av en traditionell antivästliga retorik som finns samtidigt som man aktivt verkar för utökat samarbete med väst när det gäller frihandel och säkerhetspolitik.

Efter att ha konstaterat att det inte är lätt att komma till några säkra konklusioner blev slut­re­flexionen att Ryssland består i sin mångfasetterade form, medan det är betraktarna, även i Sverige, som svänger mellan olika bedömningar och åsikter.

Den tredje förberedda kommentaren lämnades av Johan Wiktorin,  som fokuserade på militära aspekter. Wiktorin är ledamot i avdelning I , med erfarenhet från bl a det  militära hög­kvar­teret.

Wiktorin inledde med att beredningens rapport innehåller värdefull information. Nu gäller det att i nästa steg dra slutsatser för det svenska försvaret. Allmänt gäller att USA är motorn i den militärtekniska utvecklingen medan Ryssland i någon mån återtagit rollen från det kalla kriget. Fråge­teck­nen är där i vilken grad prisutvecklingen på den olja och gas som skall betala den ryska upp­rustningen kommer att medföra begränsningar i de höga ambitionerna. Till bilden hör också att Ryssland i allt högre utsträckning återgår till sovjetisk övnings­verk­samhet.

Wiktorin kom också in på att utvecklingen i grannländerna Danmark, Norge och Finland går i tre delvis olika riktningar. Vidare konstaerade han att de baltiska länderna rustar så gott det går med de förutsättningar man har. Man ökar försvarsanslaget mot 2 % av BNP. Sverige ligger i detta avseende lägst, något över 1 % av BNP, medan Danmark, Norge och Finland ligger mellan Sverige och de baltiska länderna.

Därefter följde en frågestund och debatt under ledning av avdelning VI ordförande Mats Berg­qvist. Ett tema som återkom var Försvarsberedningen som företeelse och dess arbetssätt. Den betecknas som en ”skvader” som är unik i svensk stats­för­valtning. Beredningen har som arbetsform ofta ifrågasatts men också återkommit eftersom man på politisk nivå återkommande ser ett behov av en arbetsform inom det försvarspolitiska området där man kan fokusera större och långsiktigare frågar än vad som arbetsmässigt får utrymme i den årliga budgethan­ter­ingen. Det är också väsentligt att arbetet inbegriper politiker så att frågor kan gnuggas och möjligheter till politisk samsyn i olika avseenden inventeras i olika principiella avseenden innan den politiska hård­manglingen i budgetsammanhang tar vid.

Arbetssättet blir flerårigt viket leder till kritiken att ”det tar tid”.  Svaret på blir då att de långsiktiga frågorna fordrar mer arbete att sätta sig in i. Samtidigt är det viktigt att ledningen tidigt identifierar viktiga frågor och fokuserar dessa. Åsikten framfördes att i nuläget kan de sju frågeställningar som ledamoten Andrén redovisade utgöra en lämplig avgränsning i det kommande arbetet.

En intressant sammankomst

Flertalet deltagare kunde i likhet med referenten konstatera att arrangemanget varit mycket lyckat, där de båda föreläsarnas presentationer gav stor behållning.

Helge Löfstedt

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • webbadmin

    Comments made by Colonel (ret.d) Bruce Acker

    On the occasion of the 12th anniversary of the attacks on the World trade center and Pentagon, I had the honor of being asked to speak to the Kungliga Krigsvetenskapsakademin and reflect on what those intervening years had brought.  My reflection was in part a commentary on how war-weary America has become and how that has impacted US policies in current crises and security challenges.  But I also reflected more philosophically about some troubling changes in the US.

    “So to answer the mainstreet American citizen’s question: ”are we winning and is it worth it?”  I strongly believe that a collection of democracies, like NATO, the EU, or independent participating nations will remain the guiding just power in the world.  We will prevail over groups embracing violence, and repressive, non-participative forms of government.  I am proud of what the US has done and will continue to contribute to this idea. Leaders take risks, make mistakes, and suffer setbacks.  I don’t like having my pen knife taken from me at the airport, I don’t like how close my government’s activities are coming to human rights grey zones, I don’t like the perceived erosion of the moral standing of my country.  In the end I don’t like that the world’s attention has been hijacked by relatively few extremists, while many other problems exist.  That was and remains the extremist’s goal, and in that context they are perhaps winning, for the time being.”

    Not surprisingly an audience member noted the pessimism and during a question period afterward asked if I thought that we were, in fact, losing the struggle.  My answer was weakly pointed in the right direction, highlighting that perhaps “battles” are being won by extremists, but they will never defeat the openness of democracy, but after pondering the issue I feel compelled to commit myself further.  The aftermath of 9-11, with all its sorrows, fears, misguided instincts, and exposed prejudices, is yielding a stronger nation and revealed strengths that have been there all along.

    First, the regional differences in the US were revealed as the affectionate sibling rivalries that they actually are. We in the US have a west coast, east coast rivalry that far exceeds that between Stockholm and Göteberg, not to mention the divide between the fly-over states of the middle of our country.  But I am convinced that an enduring result of the last 12 years has been an abiding respect for what New York endured, and what an impressive society they are.  In August 2001, most of the rest of the country would have described Manhattan as a narcissistic, individualistic place where little sense of community existed.  Now, the edgy Manhattan image once held by others is tempered by the unity shown in crisis.   New Yorkers are extraordinarily proud of their city and a large portion of that population watched their city crumble from the Brooklyn and Manhattan bridges as they fled the disaster on foot.  12 years later (actually much quicker than that), the city is back on its feet and more proud than ever.  Those who once looked down on New York’s sense of community, now hope they can live up to the New York standard when their communities are tested.  I certainly have a respect and admiration for New York that I never had before.

    By extension, as a soldier, I felt the respect and admiration of my nation like never before. The extremists have unified us, not divided us.  We are stronger, not weaker and that is why I have no doubt that we will prevail and whether the extremists are winning the battles or not, it is irrelevant.

    Additionally, America has shown democracy’s unequalled ability to correct itself.  For all the well-deserved criticism of some US actions and behavior following the attacks, the fact remains that the US changes course with debate, investigations, prosecutions and elections.  Compare that to the orgy of violence that has sadly accompanied all too many of challenges to the world’s previous dominant powers.  Of course we are not alone in this and share these qualities with healthy democracies the world over.  But it is the US that is in the spotlight, the US that the rest of the world consistently turns to for leadership, and it is the US that answers, with all the risks associated with taking the lead.

    So are the extremists winning?  They have succeeded in baiting the west in general and the US in particular to erode their own liberties, to compromise their own ethics, and to tarnish their humanitarianism, at least momentarily.  But these things are healing, of this I am convinced.  Strategic victory is ours, and it is this: The extremists succeeded in highlighting the oppression in their own societies, the flaws in their ideas, their gender and faith inequalities, their intolerance.  The more they bring the world’s attention to their grievances, the more the world sees the grievances against them.   Just as there was an inevitability of the defeat of flawed idealism in World War II and the Cold War, the flawed idealism of the current batch of extremists is doomed.