≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Skuggan från Ukraina lägrade sig över Kungl Krigsvetenskapsakademiens sammanträde den 23 april. Vid det påfallande välbesökta mötet i Sverigesalen på Försvarshögskolan svarade en en trio ledamötet på panelen för aktualiteterna på temat ”Ser vi framför oss en ny järnridå?”. Diskussionsledaren Mats Bergquist angav tonen genom att tala om möjligheten av att vi står inför en ”frostig fred”. Under samtalet, med inlägg från publiken, lät det snarare som om vad man efter Rysslands annektering av Krim och fortsatta hotfulla toner mot Ukraina kunde befara ett, om inte kallt så i alla fall, halvkallt krig. Två inträdesanföranden kunde ses som illustrationer till ett nytt läge, ett om den svenska marinens utmaningar i en förändrad Östersjövärld, det andra om rysk operativ förmåga med stora militärförband.

Framför allt pekade Bergquist på tecknen på att man i USA skulle låsa sig på den ganska frostiga nivån. Inför det kommande presidentvalet 1916, med Hillary Clinton som just nu trolig kandidat, har stämningarna blivit sådana att ingen politiker har råd att satsa mjukt och förbindligt på en undfallande linje gentemot Vladimir Putin. Somliga debattörer har liknat dagens situation med läget 1947/48, då det kalla kriget tog form. Då gällde det för USA att stötta länder som Italien och Frankrike, nu återkommer begreppen: nationsbygge i Ukraina, containment (tillbakhållande) av ambitionerna hos mannen i Kreml – men denna gång med sämre resurser. USA hade, ansåg han, ändå inget val än att fullfölja satsningen i Stilla havet (pivoten) och samtidigt åter uppmärksamma Europa (re-pivot).

Ledamoten Claes Arvidsson varnade för att dra paralleller – 1914? 1938? (då västmakterna fann sig i Hitlers intåg i Österrike) eller 47/48 – men såg en dålig tradition, där de stora orden mot aggressiva handlingar åtföljs av brist på ingripanden; efter tre månader brukar det vara ”business as usual”. Samtidigt ser vi hur civilsamhället i Ryssland kvävs under propaganda, slavofili och rysk nationalism.

Jan Leijonhielm, som åtagit sig att ”tala för Ryssland”, fyllde i med analyser av Putins drivkrafter. När det gällde upplösningen av Sovjetunionen hade Putin använt ordet ”misstag”; det är betecknande för hur man nu ser det som dags att rätta till 1991 års resultat Bilden är mörk: Putin underblåser en farlig form av nationalism, tonen har hårdnat, repressionen ökat och den främlingsfientliga uppgiften är att mot Nato som ett hot skapa en ”egen civilisation”. Bristen på soft power? Kreml väljer ”alleingang”, tror sig kunna vara utan vänner. Resultatet om vad vi står inför är stor osäkerhet, därav problemet.

Den följande debatten inleddes av Erik Rossander som ville ha en klarare analys av den ryske utrikesministern Lavrovs uttalande om värnet av ryska ”intressen”, vilket uppenbarligen kunde betyda allt som kan motivera ett ingripande. Bo Hugemark tog upp frågan om Putin hade en plan eller tar han risker utan att förstå. Leijonhielm påminde om Putins barndom och start inom KGB, om rigiditet och tunnelseende; ”han lever i en annan värld”, som Angela Merker har sagt.

Michael Sahlin: vad händer om läget blir varaktigt med samarbete om Syrien, Irans kärnvapenpotential, återtåget från Afghanistan? Vilka är de dynamiska faktorerna? Bergquist fann inga goda premisser och erinrade om att också Putin står inför ett omval; dock först 2018. Göran Frisk fann att Putin bluffar sig fram. Inga motåtgärder; han kan fortsätta hur han vill. Och vad blir nästa drag? Leijonhielm höll med – Putin har ett idealiskt utgångsläge. Arvidsson: Östra Ukraina är förlorat!

Peter Nordbeck slog fast att varje kris har sin egen dynamik. Ingen vet vilka effekterna blir för samarbetet USA-Europa. Svårt att veta något om Obamas intresse, tyckte Arvidsson. Ska de två tvingas ihop, var Bergquists fråga. Skillnaden mot det kalla kriget är att man inte uppfattar Putins politik som ett fysiskt hot. Leijonhielm såg det som en olycka att Ryssland nu kommer närmare Kina. Magnus Haglund ville efter egna kontakter få sagt att det ryska folket tycker illa om att Sovjetunionen föll sönder.

Styresmannen hade tagit till sig synpunkten att Ukrainakrisen gäller olja. Gasen är viktig i Ukraina, upplyste Leijonhielm. Och det finns ingen rysk plan B, om goda intäkter uteblir. Det här kommer att drabba Ryssland.

I allt en ganska dyster bild denna onsdagskväll hos Krigsvetenskapsakademien. Den alltför ovanliga debatten om dagens frågor hade föregåtts av mera sedvanliga inslag.

Ledamoten och marinchefen (som i en viss återgång det heter numera), konteramiral Jan Thörnqvist, höll sitt inträdesanförande under huvudrubriken rubriken ”En ny huvudkurs för marinen?”. Det visade sig dock inte signalera någon marin revolution utan snarare vara ett varningsord. Vad som ska dimensionera marinstridskrafternas förmåga enskilt eller i samverkan med andra försvarsgrenar och länder är dock alltjämt sjöövervakning, sjöfartsskydd och kustförsvar i en omvärld där talaren bland övergripande trender ser en återgång till de ”klassiska, breda” uppgifterna. Problemet är framtiden.

Talaren fann sannolikheten överhängande för att i det längre perspektivet antalet fartyg och förband – redan i ett kritiskt lågt antal – nedgår ytterligare. Det skulle innebära att delar av eller hela förmågor inte längre kommer att vidmakthållas och kunde komma att innebära katastrofala följder för vår försvarsförmåga och stabiliteten i vårt närområde. Det är hög tid, sade Thörnqvist, att lägga grunden för en långsiktig och stabil planering och för framtiden säkra unika nationella kompetenser och förmågor, t ex ubåtar och luftvärn till Visbykorvetterna. Marinen styr hursomhelst med hög beredskap för korrigeringar vidare mot framtiden längs satt huvudkurs.

Det andra inträdesanförandet hölls av Per Blid, överste vid Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, byggt på hans erfarenheter som elev åren 1998–2001 vid Ryska Federationens väpnade styrkors Generalstabsakademi (f d Vorosjilovakademien); rön som uppenbarligen står sig under nuvarande upprustning från ett förhållandevis skralt utgångsläge. (Tuchatjevskij storslagna tänkande, som med tiden Pentagon tog intryck av i sin AirLand Battle, lever vidare, kan man känna.) Auditoriet fick en klar bild av på vilken hög förbandsnivå ryska operatörer hemtamt rör sig; skrämmande kan det tyckas i närbeläget land som vårt. En gång kunde våra egna en del av detta nästan omåttliga planerande i sitt stabsarbete, men idag går det med möda att få ihop en svensk brigadstab med officerare för vilken detta är nytt och ovant.

När det gäller förband under den politiskt-strategiska beslutssfären fick åhörarna ta del av delvis oviga begrepp för olika nivåer: Operativstrategiska – Front (Milo), d v s med västliga begrepp armégrupp; Operativa – Armé (flottilj, flyg- och luftförsvarsarmé); operativtaktiska – Armékår. Den sista är under avveckling, nivåerna ska vara tre: front-armé-brigad(taktisk nivå).

Beslut inom den ryska försvarsmakten visade sig i Blids tappning fattas så som man kunde vänta sig ifrån en erfaren gammal militärmakt, dock oerhört omständigt. Armén styr helt och hållet sina brigader, i sista hand genom stridsgrupper i staben efter allt högre chefers godkännande. Den klassiskt ryska bristen på uppdragstaktik lever vidare. Hur kul kan det vara för brigadchefen att den som ger honom order från staben är hans företrädare som brigadchef. Det lät som om staben därmed befolkas av rätt gamla avsuttna förbandschefer, hur bra det nu kan vara.

Vad lyssnarna särskilt kunde ta till sig är vilken totalt dominerande roll kartan spelar i ryska militära beslut. Vid arméstaben får den endast skötas på nivån överste/överstelöjtnant, mångåriga specialister på precisionsarbete som aktivt deltar i beslutens utformning. Här lär vi ha mycket som släpar efter. Intressant var att inför en försvarsoperation fienden avhandlas först – stabschefens uppdrag; avser kartarbetet däremot anfall föredras de egna förbandens läge och stridsvärde först.

Som vanligt publiceras innehållet i båda inträdesanförandena i ”Gula tidskriften”.

Olof Santesson

Kommentering är avstängd / ej aktuell.