≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Om man följt de säkerhetspolitiska frågorna i det stundande amerikanska presidentvalet har man lätt kunnat missa det faktum att landets väpnade styrkor alltjämt har 60 000 personer på plats i Afghanistan. Tystnaden från presidentkandidaterna – och från andra ISAF-länder – är förståelig. De nyheter som kommit från landet under den hösten har sällan varit positiva.
I takt med att återtåget närmar sig blir de praktiska och logistiska aspekterna mer uppmärksammade än de strategiska. Logistiken i det afghanska kriget har aldrig varit okomplicerad, och NATO-truppernas uttåg innebär än större utmaningar. En omfattande rapport från ett amerikanskt revisionsorgan som offentliggjordes under den gångna veckan visade att den afghanska regeringen inte kommer att kunna vidmakthålla nuvarande nivå på säkerhetsstyrkorna efter 2014. En av de största utmaningarna bedöms vara just logistiken – vilket delvis är en följd av att ISAF medvetet har prioriterat ned detta till förmån för mer omedelbara operativa behov inom den afghanska armén (som då blivit beroende av logistiskt stöd från ISAF).
En oroande faktor för både de afghanska säkerhetsstyrkorna och för ISAF är att motståndet inte tycks minska, och att det möjligen också tar sig nya uttryck. Attacker har under de senaste veckorna ägt rum i provinser som brukar anses höra till de lugnare: Bamiyan, i centrala delen av landet, och Faryab i norr, där Norge länge haft truppnärvaro. Än mer oroande är om detta skulle vara ett tecken på ett nytt slags konfliktmönster, där religiös och etnisk tillhörighet får större betydelse, och civila blir mer uttalade mål för attacker – på det sätt som varit vanligt i Pakistan och Irak, men hittills i mindre utsträckning i Afghanistan. På ett bredare plan aktualiserar detta den bristande logiken bakom de senaste årens truppförstärkning. Incitamenten för motståndsgrupperna att vänta ut de internationella trupperna, och förbereda sig för den rent interna afghanska konflikten, var tydliga – medan incitamenten för förhandling och fredsavtal var oklara.
Det ska påpekas att alla nyheter från Afghanistan inte är dåliga. I slutet av oktober kom rapporter från Pakistan om ett eventuellt närmande mellan landets regering och icke-pashtunska grupper i norra Afghanistan. Hur detta kan komma att utvecklas i praktiken är givetvis osäkert, men om något slags hållbar uppgörelse skulle nås mellan dessa två parter skulle det vara en mycket betydelsefull faktor i en afghansk försoningsprocess.
Afghanistan har också aktualiserats i Sverige, då Folk och Försvar genomförde ett seminarium med närvaro av bland andra ambassadör Henrik Landerholm, hög civil representant för Sveriges insatser i Afghanistan. Den allmänna lägesbild han presenterade var relativt pessimistisk, om än något mer positiv vad gäller landets norra delar. Den centrala lärdom som samtliga talare lyfte fram var vikten av tid och uthållighet, samt att de snabba kasten i mål, strategi och faktisk verksamhet – vad gäller både militära och civila insatser – har utgjort ett avgörande problem.
Om vi lyfter blicken från Afghanistans utveckling, och försöker dra fram mer generella lärdomar, så utgör skärningspunkten mellan säkerhet och utveckling som alltid ett intressant område. Idén om ett land som samverkar civilt och militärt med ansvar för ett specifikt geografiskt område i ett annat land – som ett svenskt Provincial Reconstruction Team i Afghanistan – beskrevs av ambassadör Landerholm som något av en historisk parentes. Normen har varit och kommer att vara samordning på betydligt högre politisk nivå.
Detta påpekande riktar ljuset mot det kanske mest centrala problemet i det internationella engagemanget i Afghanistan. Samtidigt som man har varit relativt framgångsrik i att bekämpa motståndet på taktisk nivå, och fått en hel del tydliga biståndsresultat, så har man inte förmått hantera den i grunden politiska konflikten. En preliminär lärdom för svensk del skulle alltså kunna vara att inte bara se internationella insatser som neutral leverans av säkerhet och/eller utveckling, utan som aktiva ingripanden i politiska processer och konflikter.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Anonymous

    Risken att Afghanistan blir medlem av klubben ”failed nation states” är uppenbar. Landet har alltid varit uppdelat i etniska enklaver och lider av mycket svår topografi och klimat som försvårar kommunikationer. Eftersom landet aldrig har haft någon stark centralmakt, så är det svårt att se varför en sådan skulle bli resultatet av några års västerländsk närvaro. Det relativa lugnet som rådde före Sovjets invasion 1979 kan inte återuppstå, så länge den extrema islamistiska ideologin vidhåller kritisk massa och så länge alla vapnen finns i omlopp. ISAF har, tyvärr, inte lyckats ändra de två konfliktskapande förhållanden.

    G. Tikotzinsky
    Tel Aviv

  • gruelse

    Det är stor risk att återtåget får göras med slokande öron, svansen mellan benen, den globalistiske ”arvfurstens” nedlagda fana och med vetskapen om att stora summor av skattebetalarnas pengar, i bästa fall har bränts till ingen nytta i den afghanska sanden, men troligare har bidragit till att öka opieproduktionen, den sociala oredan, korruptionen och flyktingströmmarna, främst till Sverige, samt har bidragit till en del civila dödsoffer.

    Spinndoktorerna, som står bakom strategin med de ”otrognas” (= occidentens) de facto-ockupation av muslimskt territorium med militär, har med tanke på resultatet efter ca tio års militär närvaro, med stor sannolikhet rudimentära kunskaper om klansamhällen som styrs i huvudsak av koranen (läs Afghanistan).

    Jag vet inte det verkliga skälet till den långvariga och utdragna ockupationen av Afghanistan, men jag har sett uppgifter på att USA har haft planer på att dra rörledningar från det olje- och gasrika Kaukasus till Indiska oceanen. För det krävs någon form av vänligt sinnad, afghansk centralmakt, som kan vara samtalspart till globala energibolag och vaka över rörledningarna så att kontinuerligt flöde i rörledningarna kan garanteras.

    Om USA verkligen hade velat modernisera och ”demokratisera” Afghanistan borde de ha ombesörjt en kraftig järnvägsutbyggnad. Afghanistan är i det närmaste en vit fläck på järnvägskartan.

    Åtminstone borde det finnas en nord-sydlig och ost-västlig linjesträckning som anknyter till grannländernas järnvägsnät. Med ett fungerande järnvägsnät fås stadigvarande kulturimpulser utifrån samt ett verktyg för en centralmakt att kontrollera perifera delar av landet.

  • Anonymous

    @gruelse: Ja, det är mycket svårt att förstå vad den verkliga anledningen till Afghanistaninvasionen egentligen har varit.

    Från början påstods att det handlade om att slå ut och/eller tillfångata Alquaidas ledning och det enda sättet att göra detta var en fullskalig invasion av ett land som i stort saknade en försvarsmakt. Nu visar det sig att man kunde neutralisera Bin Laden i ett komandoräd i ett land beväpnat till tänderna, innehållandes även kärnvapen och detta endast några km från en stor militärförläggning utan att behöva invadera landet i fråga?

    Om syftet har varit att möjliggöra pipeline från Turkmenistan via Afghanistan till Pakistan och Indien är det märkligt att så lite gjorts under dessa 10 år på genomförandet av projektet. Inte ens en ekonomisk integration i regionen har påbörjats. Tyder det på att USA saknade militära och ekonomiska muskler för att ro saken i land, speciellt när man gav sig hals över huvud i invasion av Irak?

    En annan enigma är förhållandet USA-Pakistan. Historiskt har Pakistan varit USAs strategiska partner i förhållande till Sovjet och dess betydelse bara ökade när Shahen av Iran störtades. Trotts detta vägras Pakistan köp av USAs krigsmateriel såsom F-16.

    USA genomför drönaratacker i Pakistan som dödar många civila (enligt pakistans inrikesminister är över 80% av offren civila) vilket ökar antiamerikanismen och gör det svårt för proamerikanska krafter att göra sin röst hörd. Dessutom är det tveksamt vilken nytta dödandet av enskilda extremister gör för nytta på marken i förhållande till andra medel. Här är risken stor att bara för att man har ett visst medel använder detta i tid och otid, även när medlet är kontraproduktivt. Jag är rädd att Pakistan i längden afghaniseras. När pakistans företrädare framstår som töntar som gång på gång ber och bönar USA att sluta med drönarattacker mot landet utan framgång och inte på annat sätt (läs skjuta ner drönare) lyckas stoppa attackerna finns det risk att folket helt tappar förtroendet i centralmakten. Resultatet kanske blir att Pakistan läggs till på listan av ”failed nation states” med oöversiktliga konsekvenser med tanke på landet storlek, mängden vapen, sociala och etniska spänningar, förhållandet till indien osv.

    @G. Tikotzinsky: Med tanke på att den extrema salafistiska versionen av islam väl importerades till Afghanistan efter Sovjets invasion av landet med hjälp av Saudiarabiens underrättelsetjänst Al Mukhabarat Al A'amah, CIA och ISI och dess oförutsedda konsekvenser årtionden senare – hur ser du liknande infiltration av salafisterna med hjälp av saudierna och andra i Syrien? Visst, under den närmaste framtiden utgör dessa inget hot mot Israel, tvärtom tjänar Israel på detta enligt Divide et impera, men med tanke på vilket huvudbry Hamas så småningom blev trotts att det från början fick bistånd av Israel som motkraft till PLO…?

  • Anonymous

    @gruelse: Ja, det är mycket svårt att förstå vad den verkliga anledningen till Afghanistaninvasionen egentligen har varit.

    Från början påstods att det handlade om att slå ut och/eller tillfångata Alquaidas ledning och det enda sättet att göra detta var en fullskalig invasion av ett land som i stort saknade en försvarsmakt. Nu visar det sig att man kunde neutralisera Bin Laden i ett komandoräd i ett land beväpnat till tänderna, innehållandes även kärnvapen och detta endast några km från en stor militärförläggning utan att behöva invadera landet i fråga?

    Om syftet har varit att möjliggöra pipeline från Turkmenistan via Afghanistan till Pakistan och Indien är det märkligt att så lite gjorts under dessa 10 år på genomförandet av projektet. Inte ens en ekonomisk integration i regionen har påbörjats. Tyder det på att USA saknade militära och ekonomiska muskler för att ro saken i land, speciellt när man gav sig hals över huvud i invasion av Irak?

    En annan enigma är förhållandet USA-Pakistan. Historiskt har Pakistan varit USAs strategiska partner i förhållande till Sovjet och dess betydelse bara ökade när Shahen av Iran störtades. Trotts detta vägras Pakistan köp av USAs krigsmateriel såsom F-16.

    USA genomför drönaratacker i Pakistan som dödar många civila (enligt pakistans inrikesminister är över 80% av offren civila) vilket ökar antiamerikanismen och gör det svårt för proamerikanska krafter att göra sin röst hörd. Dessutom är det tveksamt vilken nytta dödandet av enskilda extremister gör för nytta på marken i förhållande till andra medel. Här är risken stor att bara för att man har ett visst medel använder detta i tid och otid, även när medlet är kontraproduktivt. Jag är rädd att Pakistan i längden afghaniseras. När pakistans företrädare framstår som töntar som gång på gång ber och bönar USA att sluta med drönarattacker mot landet utan framgång och inte på annat sätt (läs skjuta ner drönare) lyckas stoppa attackerna finns det risk att folket helt tappar förtroendet i centralmakten. Resultatet kanske blir att Pakistan läggs till på listan av ”failed nation states” med oöversiktliga konsekvenser med tanke på landet storlek, mängden vapen, sociala och etniska spänningar, förhållandet till indien osv.

    @G. Tikotzinsky: Med tanke på att den extrema salafistiska versionen av islam väl importerades till Afghanistan efter Sovjets invasion av landet med hjälp av Saudiarabiens underrättelsetjänst Al Mukhabarat Al A'amah, CIA och ISI och dess oförutsedda konsekvenser årtionden senare – hur ser du liknande infiltration av salafisterna med hjälp av saudierna och andra i Syrien? Visst, under den närmaste framtiden utgör dessa inget hot mot Israel, tvärtom tjänar Israel på detta enligt Divide et impera, men med tanke på vilket huvudbry Hamas så småningom blev trotts att det från början fick bistånd av Israel som motkraft till PLO…?

  • Anonymous

    Anonym,

    Syrien ligger utanför bloggpostens ämne, men jag svarar ändå kortfattat.

    1. Syrien har upphört att utgöra ett strategiskt militärt hot mot Israel, och det tidigare invasionshotet kommer förmodligen inte att återuppstå de närmaste 10 åren.

    2. Sedan mitten på 1970-talet har DMZ mellan Israel och Syrien varit helt lugn. I stället har Syrien valt att föra ett proxy-krig mot Israel från Libanon, först genom PLO och sedan genom Hezbollah. Syrien har inte längre förmågan att föra ett sådant proxy krig. Syrien har också tappat förmågan att vara power broker i Libanon.

    3. Det finns mycket riktigt en risk att diverse terroristgrupper får fotfäste i post-Assads Syrien, som rör sig mot en svag centralmakt och viss mån av anarki eller klanstruktur. På grund av topografin i Golan-höjderna är det osannolikt att de kan åstadkomma mer än nuisance-attacker mot Israel.

    4. Det verkliga hotet mot Israel från post-Assad Syrien är C-vapnen och medel- och långdistansraketerna. Om dessa vapen faller i terroristers händer utgör de ett allvarligt hot, om de kan neutraliseras kan Israel känna sig ganska lugnt.

    G. Tikotzinsky
    Tel Aviv

  • Johan Larnefeldt

    @G. Tikotzinsky

    Tack för din kommentar. Jag håller inte helt med om påståendet att Afghanistan alltid varit uppdelat i etniska enklaver. Visserligen har den närmaste gruppen alltid varit av central betydelse för människor, men de statsbildningar som funnits där har varit multietniska. Däremot är det problem du nämner med centralmakten helt avgörande. Afghanistan har haft centralregeringar som varit relativt starka och etablerade, men de har inte insisterat på detaljerad kontroll över landets alla hörn. Att man valde en hårt centraliserad enhetsstat efter talibanregimens fall var ett av de avgörande misstagen. Detta problem handlar dock, enligt min bedömning, mer om politik än om etnicitet.

  • Johan Larnefeldt

    @gruelse

    Tack för din kommentar. Det har funnits intresse från flera företag och regeringar om pipelines genom Afghanistan. Många skulle tjäna på det, men få vågar satsa när situationen är instabil. Aktiviteten kring detta var ganska stor under 1990-talet, och även under det senaste decenniet har det varit en del prat (ekonomisk utveckling som en väg till fred etc.).

    Det du säger om bättre kommunikationer är rimligt, och ansträngningar i den vägen har också gjorts. Det besvärliga på kort sikt är att även motståndet har kunna dra nytta av t.ex. bättre vägar. Att ett utbyggt järnvägsnät vore en utmärkt investering på lång sikt tror jag att många skulle hålla med om.

  • Johan Larnefeldt

    @Anonym

    Tack för din kommentar. Syftet med invasionen av Afghanistan var framför allt kopplat till al-Qaida. Dock blev det snabbt lite bredare än att bara döda/gripa dess ledning. Man ville också slå mot deras möjligheter att ha baser/träningsanläggningar/gömställen i landet. Och eftersom Afghanistans regering vägrade samarbeta så blev en invasion nödvändig för att uppnå målet. Jag skulle dock vara tveksam till att kalla invasionen ”fullskalig”. De amerikanska ambitionerna var från början ganska blygsamma, och man började snabbt föra över fokus och resurser till Irak istället. Från och med då har Afghanistaninsatserna till stor del varit reaktioner på händelseutvecklingen, vilket är en grundläggande orsak till att vi hört så många olika uppgifter om vad som egentligen är det grundläggande syftet. Målen har helt enkelt varit rörliga och skiftande.

    Det du säger om att syftet med invasionen skulle varit att möjliggöra pipelinebygge tror jag inte på. Det fanns flera bättre möjligheter till detta, t.ex. under 1990-talet.

    Det du säger om Pakistan är lite problematiskt. Det är sannolikt att civila dödas i drönarattacker, men det finns ingen som har säkra uppgifter om hur många (de amerikanska studier som har kommit under de senaste månaderna har stora metodologiska problem). Pakistans inrikesminister skulle jag inte lita på med några uppgifter över huvud taget.

    Huruvida attacker med obemannade flygplan i längden är kontraproduktiva är en mer intressant fråga. En preliminär (och högst osäker) bedömning från min sida skulle kanske vara att USA tjänar på det i relation till al-Qaida (och deras franchisetagare), men möjligen förlorar på det i relation till Pakistan. Sedan får man kanske väga dessa mot varandra. (Ren spekulation från min sida, alltså, men jag återkommer gärna till frågan i framtida inlägg här.)

    Jag är lite osäker, men du verkar mena att Pakistans makthavare inte har godkänt drönarattacker, vilket jag menar att de har. Att landets politiker (främst i oppositionen, men även i regeringen) klagar över attackerna är mer en inrikespolitisk fråga. När det gäller risken för att folk tappar förtroende för centralmakten så tror jag att detta redan har hänt. Möjligen är förtroendet för militären större, vilket bara gör en till militärkupp ännu mer trolig, i takt med att förtroendet för politiker sjunker. Det är ju vanligt att prata om listan över failed states, göra jämförelser med Somalia och så vidare, när det handlar om Afghanistan och Pakistan. Jag är osäker på om så pass generella utsagor tillför särskilt mycket. Men situationen i Pakistan är utan tvekan allvarlig, och på lång sikt ett betydligt större bekymmer än Afghanistan (även om detta knappast är någon ny slutsats). Jag diskuterar detta lite mer i en bokrecension här:

    http://sydasien.se/politik/pakistan-och-afghanistan-kris-och-konfliktlosning/

    Det stämmer som du säger att Pakistan ofta setts som ett slags strategisk partner till USA. Jag förstår inte riktigt hur du menar med att de vägras köp av ”krigsmateriel såsom F-16”. Pakistan har fått köpa (eller ofta helt enkelt fått) avsevärda mängder krigsmateriel från USA, inklusive F-16. Menar du att de borde få mer? Om du syftar på den blockering av leveranserna som rådde 1990-2005 (om jag minns rätt) så var ju den en automatisk följd av Pakistans vägran att avsluta sitt kärnvapenprogram. Kärnvapen hade och har en central betydelse för landets ledning, och man prioriterade dessa framför nya flygplan (även om man givetvis klagade högljutt över orättvis behandling). Sedan fick man ju ändå sina F-16 fr.o.m. 2005, och man har fortsatt att få en hel del materiel (som man ser som användbart främst i konflikten med Indien). Orsaken till dessa leveranser har ju varit att Pakistan har setts som värdefullt i kriget i Afghanistan och ”kriget mot terror”. Detta är ju korrekt på ett lite ironiskt sätt, eftersom Pakistan kan sägas ha deltagit på båda sidor i båda dessa krig, eller åtminstone det förstnämnda.