≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Jan Leijonhielm

 
I takt med att Ryssland fjärmar sig från västvärlden ökar också samarbetet med Kina på ett antal områden. Detta är i sig inte enbart en följd av det ryska aktuella agerandet, de båda länderna har sedan mitten av 1990-talet glidit allt närmare varandra av främst geopolitiska skäl. Moskva och Peking har divergerande syn på många områden, men man förenas i synen på omvärlden och ser sin roll som motvikt till USA i en multipolär och ofta fientlig värld. De båda regimerna hyser därutöver en djupt rotad misstro på fenomen som globalisering, demokrati, balance of powers, mänskliga rättigheter o s v. Listan kunde göras lång och illustrerar ett föråldrat nationalstatstänkande som delas av diverse diktaturer, som man också stöder, direkt eller indirekt. Det räcker med att nämna några av de hårdaste regimerna i Centralasien, Syrien m fl.

Relationen är komplex och långtifrån problemfri. Så hyser man t ex en grundläggande närmast xenofobisk misstänksamhet mot den andra parten, kineser och ryssar talar i de breda lagren och mellan skål och vägg gärna illa om varandra, inte minst ryska militärer, som påfallande ofta ser Kina som det stora militära hotet i framtiden. I den ryska generalstabens övningar spelas emellanåt med kinesiska angrepp, som då ofta bemöts med taktiska kärnvapen.

Rysk och kinesisk militär övar emellertid gemensamt regelbundet, senast i en marinövning i Medelhavet av alla ställen. Normalt sker övningarna inom ramen för Shanghaisamarbetet, SCO, och äger rum i de centralasiatiska länderna. De bådas gemensamma militära förmåga ökar såväl kvalitativt som kvantitativt.

Ryssland har numera blivit den fattige kusinen från landet, landets BNP utgör bara en sjättedel av Kinas. Det kinesiska energiberoendet av rysk gas och olja växer dock, särskilt sedan man efter många års förhandlingar lyckats enas om gaspriset. Rysk vapenexport är inte längre lika omfattande, men har bidragit till att bygga upp en modern kinesisk militär förmåga och ett beroende kvarstår.

FOI’s rysslandsgrupp har nyligen utfört en studie om relationerna Ryssland-Kina som är både tankeväckande och oroande (China and Russia- A Study in Cooperation, Competition and Distrust, FOI 2015). Oroande därför att den pekar på ett framtida djupare samarbete mellan två av de viktigaste säkerhetspolitiska aktörerna på världsarenan, båda diktatoriskt styrda och med ökande intressegemenskap. Ett annat skäl är oförutsägbarheten i deras utrikes- och säkerhetspolitik. Även om Kina stundtals för en försiktigare utrikespolitik än Ryssland är bådas grundläggande inriktning en allt aggressivare politik mot den närmaste omvärlden. De georgiska och ukrainska exemplen må inte gillas av Peking, men de utgör belysande och lockande exempel på vad man relativt ostraffat kan åstadkomma med militär makt mot svagare länder.

Jag erinrar mig ett samtal med ledningen för en av Kinas tyngre statliga think-tanks för ett antal år sedan, då jag framförde tanken att vissa länder nog skulle se på ett nära samarbete mellan Ryssland och Kina med betydande oro. Den kinesiska chefen blev oerhört uppbragt och föll argsint ut med ”det finns väl ingen som kan misstycka om ett sådant sker mellan två så fredsälskande stater”. Jo, det finns nog starka skäl till det idag: de två staterna är knappast fredsälskande, men starkare och mer oberäkneliga. Ett fortsatt närmande riskerar att bli ett av de stora säkerhetspolitiska hoten i framtiden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det plötsligt gå väldigt fort.

———————-

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Skattning 6. juni 2015

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan se mer om detta här i ett 5-minklipp från Sälen.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 efter att ha avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

———————-
Tillägg 9/6 kl 2125

Veckan startade dramatiskt med uppgiften om att två B-2 (stealthbombflygplan) hade genomfört start- och landningsövningar samt tankning i Storbritannien. Dessutom gjorde den brittiske utrikesministern Hammond ett uttalande om för- och nackdelar med basering av amerikanska kärnvapen i Europa, något som sammanföll med uppgifter från USA om att Pentagon gjorde dessa överväganden. Dessa publika informationer är sannolikt samordnade för att kommunicera strategiskt. Jag flyttar stjärnan för ”strategic deterence” en aning åt höger.

Dessutom missade jag att föra in uppgiften för ett par veckor sedan om att Ryssland förbrukat halva sin försvarsbudget under första kvartalet (motsvarande en takt på 9 % av BNP på årsbasis), enligt information från ryska finansdepartementet. Detta kan tolkas som förberedelser inför en utvidgning av kriget i Ukraiana eller som en förberedelse att motstå en ekonomisk blockad som skulle påverka delar av den militära sektorns försörjning. Jag flyttar inget på skalan, men detta är mycket intressant att följa hur siffrorna ser ut för Q2.

Summan är ett litet steg hos Gerasimov, men ett något större steg för ett kärt land med för små medel avsatta för den stora ambitionen att leva i frihet och fred i närheten av en aggressiv granne.

av Mats Bergquist och René Nyberg

 

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

 

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

Idag presenterade regeringspartierna sitt gemensamma valmanifest. För den som väntat sig en försvarssatsning som står i paritet med talet om den oroliga omvärlden rekommenderas lugn och avskildhet för att inte drabbas av stor sinnesrörelse.

2014, ni vet året då sommaren var fantastisk och Ryssland anföll Ukraina, blev nu budet följande (s. 124):

2015 +380 MSEK
2016 +500 MSEK
2017 +940 MSEK
2018 +1114 MSK

Jag ska inte fördjupa mig i att man samtidigt drar bort 500 MSEK från det internationella anslaget. Ni vet det där som nyss var ”otroligt viktigt” för Försvarsmaktens utveckling.

Journalistiken i Sverige har ännu inte förstått att dessa siffror inte är några ”satsningar” eller ”förstärkningar” som det hittills har låtit i alla utfrågningar och artiklar.

Fakta:

De tre myndigheterna FOI, Riksrevisionen och Försvarsmakten anger att den strukturella obalansen 2009-försvaret som vi försöker införa är mellan 4,5-7 GSEK kr/år. Först 2024 når man nivån 5,5 GSEK/år enligt Försvarsberedningens skiss, men för säkerhets skull har politiken lagt på 10 Gripen, 1 ubåt och delvis nytt luftvärn, vilket innebär nya strukturella underskott.

Schweizaffären gick i baklås och utvecklingskostnader måste planeras för att tas inom befintligt anslag. Just nu är prognosen 2 GSEK i år och 1 GSEK nästa år, enligt SvD uppgifter.

Den insatsorganisation som beställdes 2009 var avpassad för det läge som då de beslutande såg framför sig. Man hade fel, och det är inte det som är felet. Vi gör alla felaktiga bedömningar. Felet är att politiken vägrar erkänna i handling att den hade fel. Vad värre är: Felet förvärras för varje dag. 2004 bestämde Riksdagen att vi skulle förstärka försvarets förmåga om vi såg att det säkerhetspolitiska läget försämrades allvarligt och varaktigt. Sedan 2008 (Georgien) väntar vi förgäves på någon slags handling som bevisar att man följer en fullt logisk linje.

……………………………….

Detta innebär att avstånden mellan verklighetens krav och försvarets förmåga ökar för varje dag, och med den risken. Vi ägnar oss åt att fila på för lågt ställda målsättningar som springer ur beslutstillfället 2009 istället för att fullfölja försvarsuppdraget. Att ha en sådan storlek, kvalitet och utbildningsnivå att vi kan motstå påtryckningar och verka krigsavhållande med fastställd risknivå.

Ingenstans har jag sett något uttalande från Kreml att man ångrar sitt rustningsprogram och därför avbryter detta. Om Ryssland, som nyss sladdade ur den ”mycket låga nivån” kan utöva aggressionskrig mot ett alliansfritt land i Europa 2014, hur ska det då se ut 2020 när programmet är genomfört?

Politiken har hittills haft fel i varenda säkerhets- och försvarspolitiska bedömning av Ryssland sedan 2008, och därför har den ingen hållbar strategi. Jovisst har man i två försvarsberedningsrapporter 2013 resp. 2014 skärpt analysen ordentligt, men man ligger fortfarande i efterhand psykologiskt, vilket bevisas av att man inte gör något substansiellt.

…………………….

I ett parallellt universum fortsätter kriget i Ukraina, som om inte Rosenbad eller Sveavägen 68 fanns. Jag kallar det för aggressionskrig, eftersom vi vet genom utrikesministern att Sverige verifierat att ryskt artilleri skjuter mot ukrainska mål. Ryska förband uppträder på ukrainskt territorium i SO delen och på Krim och allt detta sker i ett uthålligt och bestämt syfte.

Den enskilt viktigaste faktorn att värdera för att bedöma framtiden är den ukrainska försvarsviljan. Om den hög blir det ett fullskaligt krig som president Poroschenko varnade för igår.

I en opinionsundersökning som redovisades igår ville 57 % av de tillfrågade avbryta anti-terroristoperationen, medan 34 % ville slåss för slutlig seger. Med 46 miljoner och 2/3 vuxna, så innebär det att 10 miljoner ukrainare delar den inställningen. Ur dessa 10 miljoner kan man bilda en kärna på 10 000 som aldrig kommer att ge sig (1 promille vanligt). I bästa fall har vi ett utdraget gerillakrig mot en ockupant att vänta, framförallt om Ryssland anfaller över Dnepjr. I värsta fall, så har vi det storskaliga kriget på halsen 100 mil från Sverige.

[Edit 2/9 kl 1830] Riktigheten i siffrorna ovan är nu ifrågasatta som möjligen påverkade av pro-ryska grupper och att det inte är representativt för hela Ukraina = motståndet starkare. Det förändrar inte slutsatsen i sak. [Slut edit]

Idag annonserade den ukrainska försvarsministern Valerij Geletey att man inte klarar av att återta Donbass, utan tvingas att övergå till en försvarsoperation mot den ryska invasionen. Han sa också att Ryssland genom inofficiella kanaler hotat sätta in taktiska kärnvapen. En doktrin som jag skrivit om bland annat här.

Geleteys uttalande går ju inte att verifiera med oberoende källor. Om det är sant är det troligast en del i en psykologisk krigföring mot ukrainska ledare. Är det inte påverkan som är huvudsyftet, men fortfarande sant, så är perspektivet svartare. Då närmar vi oss desperation på grund av att uppsatta mål ännu inte är nådda.

…………………………….

Jag avslutar med några ord ur Korridoren till Kaliningrad:

”De var tvungna att komma till rätta med sig själva. För de baltiska staternas skull. Hon kunde se den ryska skuggan bli allt större på andra sidan Östersjön.

Men framförallt för Sveriges skull. Om Ryssland, på ett eller annat sätt, skulle få inflytande eller till och med kontroll över Östersjökusten igen, så skulle Sverige på nytt vara exponerad mot det ryska väldet.

Hon insåg nu att hennes politiska gärning inte skulle bli riktigt den hon hade förutsatt sig. Det skulle kunna betyda både omfördelning av resurser mellan sektorer och strukturella förändringar av försvaret. Det måste bli en tydlig och målmedveten signal till omvärlden.

Hon slogs plötsligt av insikten om vilken tur de hade haft. ”Tänk om detta hade hänt om fyra-fem år!?”

Hon mindes en genomgång som MUST-chefen hade haft när krisen började ta fart några veckor tidigare, där han gick igenom något han hade kallat styrkejämförelserna i närområdet. Han hade varit fräck nog att också lägga på en bild som visade hur mycket resurser Ryssland förväntades kunna projicera kring Skandinaviska halvön om fem år, vilket hade irriterat henne.

Det föreföll inte vara relevant för den pågående krisen. Nu, i eftertankens kranka blekhet, förstod hon vad han hade försökt att säga.

Det ska inte ske”, sa hon till sig själv och släckte ljuset.”

………………………………….

Ett ledarskap att stilla bedja om.

av Jan Leijonhielm

Det finska Försvarsuniversitet har under ledning av akademiledamoten Stefan Forss nyligen publicerat en väldokumenterad och tankeväckande studie-”The Development of Russian Military Policy and Finland”-om rysk militär utveckling och dess innebörd för Finland, som väckt medial uppmärksamhet såväl i Finland som i Sverige. Studien har vissa likheter med de något mer omfattande studier om rysk militär förmåga FOI under bl a författaren gjort sedan 1998, men med skillnaden att den har ett mer uttalat syfte att skapa debatt genom att peka på konsekvenserna för finskt vidkommande.

[läs mer…]

De senaste dagarna har temperaturen ökat ytterligare kring koreanska halvön. Den nordkoreanska ledningen har fått ”ett slutligt godkännande” för att kunna genomföra ett kärnvapenkrig som svar på amerikanska provokationer, enligt den egna propagandan. Den brittiske premiärministern David Cameron kommenterade för en stund sedan att situationen kring Nordkorea visar att Storbritannien behöver behålla sina TRIDENT-system som strategisk avskräckning. Dessa är mycket dyra att vidmakthålla och kommer att innebära ökade krav på rationaliseringar på övriga delar av den redan hårt prövade brittska krigsmakten.

Exemplet illustrerar svårigheterna, och möjliga konsekvenser, av ett genombrott i det eventuella iranska kärnvapenprogrammet. Omvärlden skulle få hantera en två nivåer mer sofistikerad aktör än Nordkorea, och antalet kärnvapenstater i regionen skulle med stor säkerhet flerfaldigas inom 10-15 år vid en sådan utveckling. En veritabel mardröm för de som arbetar för nedrustning i allmänhet, och kärnvapennedrustning i synnerhet.

Omvärlden följer därför av flera skäl minsta förändring av Nordkoreas beteende med högsta uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet får också olika amerikanska åtgärder när det gäller robotförsvar i området. Faktum är att USA nu har ett närmast komplett sådant kring den koreanska halvön med upp till nio olika örlogsfartyg med AEGIS-kapacitet.

Den amerikanska förmågan ger president Obama en hög grad av handlingsfrihet om Nordkorea skulle skjuta en eller flera robotar den närmaste tiden. Dessa robotar skulle med hög grad av sannolikhet skjutas ned, eftersom AEGIS är ett beprövat system i mängder av övningar. Det innebär att USA skulle kunna svara med annat än att skjuta kärnvapen på Nordkorea, vilket rimligen minskar den nordkoreanska aptiten på äventyrligheter.

USA:s miliära förmåga och överlägsenhet när det gäller konventionella stridsmedel är så stor att landet i princip kan lamslå vilken nation som helst på enstaka minuter med hjälp av svärmar med kryssnings- och ballistiska robotar med precision på metern när. Därför är det ingen överraskning att bland annat den ryska aptiten på taktiska kärnvapen ökar. Dessa system, som exempelvis Iskander (NATO:SS-26), kan både bära kärnvapen som stora konventionella laddningar. Satsningen på dessa vapen är den logiska följden av den amerikanska överlägsenheten och fyller tomrummet mellan denna och den icke-önskvärda användningen av strategiska kärnvapen. Det är därför värt att hålla i minnet varför de taktiska kärnvapnen är obehagliga – de är nämligen till för att användas.

Just nu pågår det en del surr i medier om den ryska/vitryska övningen ZAPAD-13 som ska gå av stapeln i höst. Enligt främst polska medier så är scenariot i den gemensamma övningen ett förebyggande anfall med just taktiska kärnvapen mot Warszawa. Det är i så fall ett liknande tema som det påstods att övningen ZAPAD-09 innehöll. Det året genomförde NATO/PfP övningen Loyal Arrow i bland annat norra Sverige.

Denna gång övar NATO ungefär samtidigt som ZAPAD-övningen och i närheten – eller vice versa. Övningen, Steadfast Jazz 2013, är en avvikelse från normalbilden (passning till Försvarsberedningen). För första gången sedan 1993 övar nämligen NATO artikel V med medlemsstaterna och enheter på plats i Lettland, Litauen och Polen. På ytan är övningen en certifiering av ledningselementen för NATO Response Force (NRF), men det operativa scenariot är byggt på artikel V. Deesutom går en annan övning parallellt, Baltic Host 2013 som syftar till att utveckla förmågan till Host Nation Support i Östersjöområdet. Det vill säga att ge och ta emot militär hjälp i händelse av väpnad konflikt.

Många i det översta ryska försvars- och säkerhetsetablissemanget lever, till skillnad från det ryska folket, i en paranoid förställning att NATO är en aggressiv allians som vill omringa Ryssland. Resonemangen är ibland formidabla. Enligt polska Defense24 sa den biträdande ryske försvarsministern, Alexander Grushko, nyligen att Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern.

Inte undra på att den ryska ledningen gett tillkänna sina våldsamma upprustningsplaner och allt mer tilltagande övningsverksamhet. Den har nu rimligen passerat det slitna uttrycket ”från låg nivå” till godtagbar nivå. Bara flygdelarna i övningen LADOGA 13 omfattade fler flygplan än den amerikanska Red Flag-övning som Sverige deltog i nyligen. President Putin kunde överraskande beordra en strategisk alarmövning häromveckan i Svarta havet omfattande uppåt 10 000 soldater och sjömän. Sverige har idag, enligt regleringsbrevet, en bataljonsstridsgrupp gripbar. På Folk och Försvars seminarium förra månaden om den ryska militärreformen, berättade den ryske generalmajoren Evgeny Ilyin från försvarsministeriet att en brigad ur 76. luftlandsättningsdivisionen var insatt inom tre timmar vid det stora meteoritnedslaget. Detta som en illustration vad man kan göra med välövade förband – att snabbt hantera det oväntade, oavsett vad man förberedde igår.

Övningarna Steadfast Jazz och Baltic Host är en signal till den egna alliansen och till Ryssland att den tar sitt kollektiva uppdrag på allvar. För Sveriges del innebär det en påminnelse om att omvärlden tar rysk kapacitet på allvar, och att det egna territorialförsvaret börjar vid gränsen till Ryssland. Nästa mätpunkt är 2017, då är det dags för ZAPAD-17, enligt det roterande schema för de stora övningarna som Ryssland satt upp.

DN
DN
SR
Aftonbladet

(Rättelse 121028 – Det var inte Försvarsberedningen som besökte Moskva, utan de riksdagsledamöter som ingår i just den parlamentariska församlingen som det berättas om nedan. Försvarsberedningen besöker istället Moskva i morgon 29/10 till den 31/10. Jag beklagar misstaget, och frågan är nu vad inlägget ska döpas om till. – Rättelse slut)


Veckan som gått har bjudit på tre större intressanta försvarspolitiska händelser.


I går kröntes veckan med Ekots lördagsintervju med försvarsminister Karin Enström. Denna intervju kommer inte bli ihågkommen för svaren, utan för den slagsida som annars skicklige Thomas Ramberg gav åt planerna på att medverka i uppförandet av en anläggning för renovering av vapen i Saudiarabien. Det innebar att det blev alldeles för lite tid till frågor om tillståndet och utvecklingsmöjligheterna för den svenska förmågan att genomföra väpnad strid.
Som tur är har å andra sidan Hallandsposten i en serie ledare under veckan uppmärksammat försvars- och säkerhetspolitiken. Denna serie avslutades i går ett alster om säkerhetspolitik. Ett väldigt bra initiativ som innebär att Svenska Dagbladets Claes Arvidsson får sällskap i att diskutera dessa politikområden i det offentliga rummet. Denne har tillsammans med Aftonbladets Anders Lindberg tagit ett stort ansvar de senaste åren för att hålla debatten levande.
Och levande kommer den att hållas. I veckan var det dags för den nya Försvarsberedningens första studieresa. Beredningen styrde kosan direkt till Moskva, vilket symtomatiskt inte varit föremål för något större intresse på nyhetsplats. 
Tack vare beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), så kan den vanliga medborgaren skaffa sig en uppfattning om resan genom att följa henne på Twitter. Här kan vi bland annat läsa om hur Cecilia Widegren uppfattar att Ryssland vill bedriva samarbete med oss på sina villkor.
Ett ryskt budskap till den svenska delegationen tycks ha varit en rysk omorientering österut. Här krävs det att vi öser ur en av bästa tillgångarna som västvärlden har, nämligen förmågan till kritiskt tänkande.
Parallellt med det svenska besöket fanns NATO:s parlamentariska församling i stan. Där var det ryska budskapet kärvt. Vice premiärminister Rogozin resonerade högt kring planerna på NATO:s robotförsvar. Om ni framhärdar kommer det att resultera i en militarisering av Europa var det raka budskapet till de finanskriströtta gästerna. På så sätt försöker den ryska ledningen att med tal om kapprustning underminera det politiska stödet för utbyggandet av robotförsvaret, bland annat med avancerade robotenheter i Polen från 2018. Turerna kring detta är en av de viktigaste faktorerna för utformningen av vår framtida försvarspolitik.
I sammanhanget är det värt att notera att vi numera inte har ett fungerande avtal mellan väst och Ryssland när det gäller konventionella styrkor i Europa. I förra Försvarsberedningens rapport från 2007 slog denna fast på sidan 14 att CFE-avtalet (Conventional Forces Europe) är centralt för europeisk säkerhet. Samma år slutade Ryssland att följa avtalet och förra året bestämde sig USA för samma sak visavi Ryssland.
Förhandlingar om ett nytt avtal går knackigt. Ett fungerande avtal är viktigt av flera skäl. Transparensen i avtalet är viktigt som förtroendeskapande åtgärd. Det är också väldigt svårt att gå vidare i förhandlingar om de taktiska kärnvapen som finns. Som exempel kan nämnas det ryska Iskandersystemet som med stridsdelar kan föras fram till Kaliningrad.
Om inget händer med CFE till det årliga informationsutbytet i december, så torde slutsatsen bli att det har uppstått sprickor i en hörnpelare av vår säkerhet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Dagen har bjudit på två intressanta nyheter när det gäller NATO och Ryssland.

Den första är en artikel från AP som behandlar en rapport från USA:s ambassad till NATO (WikiLeaks) om Rysslands krigföringsförmåga. Rapporten behandlar slutsatser efter övningarna Ladoga och Zapad 2009, där ambassadören Ivo Daalder dömer ut den ryska förmågan avseende operationer i de västra regionerna av landet (vårt närområde). Enligt rapporten ska Ryssland inte ha förmåga att genomföra större operationer, eftersom de inte kan samverka på ett bra sätt mellan mark- och luftstridskrafter, saknar allvädersförmåga, brister i strategiska transporter, dåligt tränad officerskår och personalbrister i förbanden. Däremot ska Ryssland fortfarande ha tilltro till användandet av taktiska kärnvapen (exvis från Iskandersystemet – red anm), vilka de förfogar över 1000 stycken. Dessa är ännu inte reglerade i internationella avtal.

Jag har tidgare skrivit om den nuvarande bristande förmågan, som jag bedömer innebär att Ryssland inte klarar av uthålliga, offensiva operationer i närområdet de närmaste åren. Det är den långsiktiga upprustningen som är viktig att hålla ögonen på och bestämma hur vi ska möta. Den ryska doktrinen om taktiska kärnvapen är klart obehaglig, och frågan är också hur vi ska förhålla oss till denna. I synnerhet eftersom det amerikanska fokuset blir alltmer någon annanstans än norra Europa. NATO, egen förmågeökning eller kalkylerad (?) risk?

Den andra nyheten rör samarbetet mellan Ryssland och NATO. Enligt RIA Novosti har chefen för ryska utrikesdepartements avdelning för europeiskt samarbete, Vladmir Voronkov, uttalat att detta samarbete står inför ett genombrott. Ryssland och NATO står helt säkert inför en nivå av samarbete enligt Voronkov. Med sedvanligt ryskt geopolitiskt perspektiv motiveras det hela med att NATO har nått sin expansionsgräns, eftersom det inte finns fler central- eller östeuropeiska länder som vill gå med i alliansen.

De senaste 18 månaderna har inneburit allt djupare samarbete kring Afghanistan, antipiratoperationer och gemensamma studier av ett robotförsvar. Detta är en positiv utveckling som ligger i svenskt intresse att den fortsätter. Sannolikt har Ryssland intresse av ett sådant samarbete som innebär att man kan frigöra resurser på kort sikt för operationer i söder (norra Kaukasus) och på medellång sikt i öster (Japan och Kina).

Litauens försvarsminister Rasa Juknevičienė väckte visst uppseende häromdagen när hon anklagade Ryssland för ha taktiska kärnvapen i Kaliningrad (systemet nämns inte med namn, men det är antagligen Iskander – red anm). Det var i en radiointervju i litauisk radio hon fällde dessa kommentarer och där hon också tog avstånd från tanken på flanker i det nya CFE-avtalet som det är meningen att man nu ska förhandla fram. Ryssland förnekade i november 2010 att man hade taktiska kärnvapen i Kaliningrad.

Få har bättre position än Litauen när det gäller kunskaper om Kaliningrad. Jag lutar åt att det är en definitionsfråga dvs. att det finns förberedelser gjorda och delar av systemet på plats. Med nyskrivet START-avtal och pågående förhandlingar om gemensamt robotförsvar vore det ologiskt av Ryssland att tillföra Iskander i full skala till Kalingrad, det skulle innebära att man avsade sig ett framtida eskalationsutrymme i två steg. Först en avsiktsförklaring och sen en aktivering/tillförsel. Från Kalingrad når Iskander flyg- och flottbaser i sydöstra Sverige samt Gotland.

Enligt RIA Novosti uppgav en talesman för det ryska försvarsdepartementet att de två första Mistralfartygen förväntas bli en del av Stilla Havsflottan för att vara en del av skyddet av öguppen Kurilerna. President Medvedev beordrade dessutom att öarnas försvar ska förstärkas och förses med nya vapen samtidigt som infrastrukturen byggs ut.

Uttalandet verkar rimligt, eftersom utvecklingen också drivs av japanska intressen. Dessa är väldigt tydliga, Kurilerna tillhör Japan. När de fyra fartygen är byggda, så kommer antagligen Östersjöflottan vara den enda som inte har Mistral. Det vore bättre om vi la pannan i veck kring utväxten av ett integrerat ryskt luftförsvar (där Iskander och nya ytstridsfartyg kan vara en del) från Kaliningrad och statusen på luftlandsättningsdivisionerna istället.

Ryssland har befäst sitt samarbete med diktaturen Vitryssland. President Medvedev skrev igår under den lag som reglerar ekonomiskt och militärtekniskt samarbete mellan de bägge länderna i händelse av krig eller krigsfara. Lagen har tidigare antagits av den ryska duman.

Ett praktiskt steg i en slags solidaritetsförklaring till Vitryssland.

Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har offentligt gått ut med att han anser att Japan borde skaffa sig kärnvapen. Enligt The Telegraph sa han i engelsk översättning:

””If Japan had had nuclear (weapons), there would not have been any (Chinese encroachment) on the Senkakus,” he said. ”And North Korea would not have abducted our citizens.””

Japan har allting som krävs för detta utom politisk vilja för tillfället, men en sådan kan alltid ändras.

Kärnvapenupprustningen ligger inte långt borta i världen just nu. Det finns flera stater i världen som har liknande förutsättningar som Japan. ITurkiet, Saudiarabien och Egypten för att nämna några. Iran har viljan, men sannolikt har de inte fattat något slutligt beslut än. Det är därför glädjande att USA och Ryssland har undertecknat det nya START-avtalet och att arbetet med kärnvapennedrustning och kärnvapenspridning går vidare, något som är en svensk prioritet sedan närmare 50 år.

Förutom arbetet med Iran har också världen att försäkra sig om att inte icke-statliga aktörer får tag i vapnen heller. Det skulle kunna ske i form av övertagande av befintliga vapen som i Pakistan eller genom smuggling av material så att man kan bygga en s.k smutsig bomb.

Häromdagen släpptes nyheten om att brittisk säkerhetsstjänst i samarbete med amerikansk och pakistansk motsvarighet förhindrade ett sådant attentat med en slags kembomb 2004 i London (Jag har inte hittat någon annan bekräftelse än – red anm).

Vi har all anledning att på olika sätt stödja arbetet med att förhindra kärnvapenspridning och fortsätta kärnvapennedrustning, nu närmast taktiska kärnvapen som exvis Iskandersystemet.

Senare idag väntas den amerikanska senaten godkänna det nya START-avtalet som presidenterna Obama och Medvedev undertecknade i april. Avtalet som reducerar de strategiska kärnvapnen med en tredjedel jämfört med START II blir en stor seger för president Obamas återstart med Ryssland.

Det har funnits en del skepsis i de republikanska leden mot att avtalet skulle innebära en avstannad utveckling av de amerikanska kärnvapnen, men presidenten har skjutit till 85 Mdr $ för det ändamålet. Avtalet som innehåller förbättrad övervakning av varandras system innefattar inte taktiska kärnvapen som exempelvisIskander, vilket jag beskrev i förra veckan. Avtalet torde också innebära en fortsatt diskussion om NATO:s robotförsvar. Under Lissabonmötet i november annonserade Ryssland att de var öppna för diskussioner om detta.

För Sveriges del är avtalet positivt. En avspänning mellan USA och Ryssland liksom någon form av gemensamt robotförsvar i vår närhet ligger i vårt intresse, i synnerhet som det blir tydligare för allt fler att våra försvarsambitioner är underfinansierade.

Edit: DN och SvD har idag, 23/12, en TT-artikel med en hårt dragen rubrik om att Ryssland kommer avvakta med att skriva på avtalet. Utrikesminister Lavrov har gjort ett uttalande, där han säger att Ryssland behöver studera avtalet. Det har man redan gjort, annars hade inte president Medvedev skrivit på i April. Medvedevs och Putins parti har 315 platser av 450 i ryska duman. Allt talar för att det blir en transportsträcka, och att utrikesministern talade för inhemsk konsumtion.

SvD
Aftonbladet
Expressen
DN