≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Jan Leijonhielm

Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar att upprepas även i detta forum, främst därför att de kan komma att utgöra ett svårhanterligt problem vid en eventuell militär konflikt med Ryssland, inte minst ur svensk synvinkel. [läs mer…]

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien. [läs mer…]

av Claes Arvidsson
 

Antikärnvapenretoriken från Palmes tid känns igen hos regeringen Löfvén. Bild: Wikipedia och Drop of Light / Shutterstock.com

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt  negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande. [läs mer…]

av Jan Leijonhielm

 
I takt med att Ryssland fjärmar sig från västvärlden ökar också samarbetet med Kina på ett antal områden. Detta är i sig inte enbart en följd av det ryska aktuella agerandet, de båda länderna har sedan mitten av 1990-talet glidit allt närmare varandra av främst geopolitiska skäl. Moskva och Peking har divergerande syn på många områden, men man förenas i synen på omvärlden och ser sin roll som motvikt till USA i en multipolär och ofta fientlig värld. De båda regimerna hyser därutöver en djupt rotad misstro på fenomen som globalisering, demokrati, balance of powers, mänskliga rättigheter o s v. Listan kunde göras lång och illustrerar ett föråldrat nationalstatstänkande som delas av diverse diktaturer, som man också stöder, direkt eller indirekt. Det räcker med att nämna några av de hårdaste regimerna i Centralasien, Syrien m fl.

Relationen är komplex och långtifrån problemfri. Så hyser man t ex en grundläggande närmast xenofobisk misstänksamhet mot den andra parten, kineser och ryssar talar i de breda lagren och mellan skål och vägg gärna illa om varandra, inte minst ryska militärer, som påfallande ofta ser Kina som det stora militära hotet i framtiden. I den ryska generalstabens övningar spelas emellanåt med kinesiska angrepp, som då ofta bemöts med taktiska kärnvapen.

Rysk och kinesisk militär övar emellertid gemensamt regelbundet, senast i en marinövning i Medelhavet av alla ställen. Normalt sker övningarna inom ramen för Shanghaisamarbetet, SCO, och äger rum i de centralasiatiska länderna. De bådas gemensamma militära förmåga ökar såväl kvalitativt som kvantitativt.

Ryssland har numera blivit den fattige kusinen från landet, landets BNP utgör bara en sjättedel av Kinas. Det kinesiska energiberoendet av rysk gas och olja växer dock, särskilt sedan man efter många års förhandlingar lyckats enas om gaspriset. Rysk vapenexport är inte längre lika omfattande, men har bidragit till att bygga upp en modern kinesisk militär förmåga och ett beroende kvarstår.

FOI’s rysslandsgrupp har nyligen utfört en studie om relationerna Ryssland-Kina som är både tankeväckande och oroande (China and Russia- A Study in Cooperation, Competition and Distrust, FOI 2015). Oroande därför att den pekar på ett framtida djupare samarbete mellan två av de viktigaste säkerhetspolitiska aktörerna på världsarenan, båda diktatoriskt styrda och med ökande intressegemenskap. Ett annat skäl är oförutsägbarheten i deras utrikes- och säkerhetspolitik. Även om Kina stundtals för en försiktigare utrikespolitik än Ryssland är bådas grundläggande inriktning en allt aggressivare politik mot den närmaste omvärlden. De georgiska och ukrainska exemplen må inte gillas av Peking, men de utgör belysande och lockande exempel på vad man relativt ostraffat kan åstadkomma med militär makt mot svagare länder.

Jag erinrar mig ett samtal med ledningen för en av Kinas tyngre statliga think-tanks för ett antal år sedan, då jag framförde tanken att vissa länder nog skulle se på ett nära samarbete mellan Ryssland och Kina med betydande oro. Den kinesiska chefen blev oerhört uppbragt och föll argsint ut med ”det finns väl ingen som kan misstycka om ett sådant sker mellan två så fredsälskande stater”. Jo, det finns nog starka skäl till det idag: de två staterna är knappast fredsälskande, men starkare och mer oberäkneliga. Ett fortsatt närmande riskerar att bli ett av de stora säkerhetspolitiska hoten i framtiden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

Bild1

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det plötsligt gå väldigt fort.

———————-

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Bild1

Skattning 6. juni 2015

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan se mer om detta här i ett 5-minklipp från Sälen.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 efter att ha avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

———————-
Tillägg 9/6 kl 2125

Veckan startade dramatiskt med uppgiften om att två B-2 (stealthbombflygplan) hade genomfört start- och landningsövningar samt tankning i Storbritannien. Dessutom gjorde den brittiske utrikesministern Hammond ett uttalande om för- och nackdelar med basering av amerikanska kärnvapen i Europa, något som sammanföll med uppgifter från USA om att Pentagon gjorde dessa överväganden. Dessa publika informationer är sannolikt samordnade för att kommunicera strategiskt. Jag flyttar stjärnan för ”strategic deterence” en aning åt höger.

Dessutom missade jag att föra in uppgiften för ett par veckor sedan om att Ryssland förbrukat halva sin försvarsbudget under första kvartalet (motsvarande en takt på 9 % av BNP på årsbasis), enligt information från ryska finansdepartementet. Detta kan tolkas som förberedelser inför en utvidgning av kriget i Ukraiana eller som en förberedelse att motstå en ekonomisk blockad som skulle påverka delar av den militära sektorns försörjning. Jag flyttar inget på skalan, men detta är mycket intressant att följa hur siffrorna ser ut för Q2.

Summan är ett litet steg hos Gerasimov, men ett något större steg för ett kärt land med för små medel avsatta för den stora ambitionen att leva i frihet och fred i närheten av en aggressiv granne.

av Mats Bergquist och René Nyberg

 

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

 

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

Idag presenterade regeringspartierna sitt gemensamma valmanifest. För den som väntat sig en försvarssatsning som står i paritet med talet om den oroliga omvärlden rekommenderas lugn och avskildhet för att inte drabbas av stor sinnesrörelse.

2014, ni vet året då sommaren var fantastisk och Ryssland anföll Ukraina, blev nu budet följande (s. 124):

2015 +380 MSEK
2016 +500 MSEK
2017 +940 MSEK
2018 +1114 MSK

Jag ska inte fördjupa mig i att man samtidigt drar bort 500 MSEK från det internationella anslaget. Ni vet det där som nyss var ”otroligt viktigt” för Försvarsmaktens utveckling.

Journalistiken i Sverige har ännu inte förstått att dessa siffror inte är några ”satsningar” eller ”förstärkningar” som det hittills har låtit i alla utfrågningar och artiklar.

Fakta:

De tre myndigheterna FOI, Riksrevisionen och Försvarsmakten anger att den strukturella obalansen 2009-försvaret som vi försöker införa är mellan 4,5-7 GSEK kr/år. Först 2024 når man nivån 5,5 GSEK/år enligt Försvarsberedningens skiss, men för säkerhets skull har politiken lagt på 10 Gripen, 1 ubåt och delvis nytt luftvärn, vilket innebär nya strukturella underskott.

Schweizaffären gick i baklås och utvecklingskostnader måste planeras för att tas inom befintligt anslag. Just nu är prognosen 2 GSEK i år och 1 GSEK nästa år, enligt SvD uppgifter.

Den insatsorganisation som beställdes 2009 var avpassad för det läge som då de beslutande såg framför sig. Man hade fel, och det är inte det som är felet. Vi gör alla felaktiga bedömningar. Felet är att politiken vägrar erkänna i handling att den hade fel. Vad värre är: Felet förvärras för varje dag. 2004 bestämde Riksdagen att vi skulle förstärka försvarets förmåga om vi såg att det säkerhetspolitiska läget försämrades allvarligt och varaktigt. Sedan 2008 (Georgien) väntar vi förgäves på någon slags handling som bevisar att man följer en fullt logisk linje.

……………………………….

Detta innebär att avstånden mellan verklighetens krav och försvarets förmåga ökar för varje dag, och med den risken. Vi ägnar oss åt att fila på för lågt ställda målsättningar som springer ur beslutstillfället 2009 istället för att fullfölja försvarsuppdraget. Att ha en sådan storlek, kvalitet och utbildningsnivå att vi kan motstå påtryckningar och verka krigsavhållande med fastställd risknivå.

Ingenstans har jag sett något uttalande från Kreml att man ångrar sitt rustningsprogram och därför avbryter detta. Om Ryssland, som nyss sladdade ur den ”mycket låga nivån” kan utöva aggressionskrig mot ett alliansfritt land i Europa 2014, hur ska det då se ut 2020 när programmet är genomfört?

Politiken har hittills haft fel i varenda säkerhets- och försvarspolitiska bedömning av Ryssland sedan 2008, och därför har den ingen hållbar strategi. Jovisst har man i två försvarsberedningsrapporter 2013 resp. 2014 skärpt analysen ordentligt, men man ligger fortfarande i efterhand psykologiskt, vilket bevisas av att man inte gör något substansiellt.

…………………….

I ett parallellt universum fortsätter kriget i Ukraina, som om inte Rosenbad eller Sveavägen 68 fanns. Jag kallar det för aggressionskrig, eftersom vi vet genom utrikesministern att Sverige verifierat att ryskt artilleri skjuter mot ukrainska mål. Ryska förband uppträder på ukrainskt territorium i SO delen och på Krim och allt detta sker i ett uthålligt och bestämt syfte.

Den enskilt viktigaste faktorn att värdera för att bedöma framtiden är den ukrainska försvarsviljan. Om den hög blir det ett fullskaligt krig som president Poroschenko varnade för igår.

I en opinionsundersökning som redovisades igår ville 57 % av de tillfrågade avbryta anti-terroristoperationen, medan 34 % ville slåss för slutlig seger. Med 46 miljoner och 2/3 vuxna, så innebär det att 10 miljoner ukrainare delar den inställningen. Ur dessa 10 miljoner kan man bilda en kärna på 10 000 som aldrig kommer att ge sig (1 promille vanligt). I bästa fall har vi ett utdraget gerillakrig mot en ockupant att vänta, framförallt om Ryssland anfaller över Dnepjr. I värsta fall, så har vi det storskaliga kriget på halsen 100 mil från Sverige.

[Edit 2/9 kl 1830] Riktigheten i siffrorna ovan är nu ifrågasatta som möjligen påverkade av pro-ryska grupper och att det inte är representativt för hela Ukraina = motståndet starkare. Det förändrar inte slutsatsen i sak. [Slut edit]

Idag annonserade den ukrainska försvarsministern Valerij Geletey att man inte klarar av att återta Donbass, utan tvingas att övergå till en försvarsoperation mot den ryska invasionen. Han sa också att Ryssland genom inofficiella kanaler hotat sätta in taktiska kärnvapen. En doktrin som jag skrivit om bland annat här.

Geleteys uttalande går ju inte att verifiera med oberoende källor. Om det är sant är det troligast en del i en psykologisk krigföring mot ukrainska ledare. Är det inte påverkan som är huvudsyftet, men fortfarande sant, så är perspektivet svartare. Då närmar vi oss desperation på grund av att uppsatta mål ännu inte är nådda.

…………………………….

Jag avslutar med några ord ur Korridoren till Kaliningrad:

”De var tvungna att komma till rätta med sig själva. För de baltiska staternas skull. Hon kunde se den ryska skuggan bli allt större på andra sidan Östersjön.

Men framförallt för Sveriges skull. Om Ryssland, på ett eller annat sätt, skulle få inflytande eller till och med kontroll över Östersjökusten igen, så skulle Sverige på nytt vara exponerad mot det ryska väldet.

Hon insåg nu att hennes politiska gärning inte skulle bli riktigt den hon hade förutsatt sig. Det skulle kunna betyda både omfördelning av resurser mellan sektorer och strukturella förändringar av försvaret. Det måste bli en tydlig och målmedveten signal till omvärlden.

Hon slogs plötsligt av insikten om vilken tur de hade haft. ”Tänk om detta hade hänt om fyra-fem år!?”

Hon mindes en genomgång som MUST-chefen hade haft när krisen började ta fart några veckor tidigare, där han gick igenom något han hade kallat styrkejämförelserna i närområdet. Han hade varit fräck nog att också lägga på en bild som visade hur mycket resurser Ryssland förväntades kunna projicera kring Skandinaviska halvön om fem år, vilket hade irriterat henne.

Det föreföll inte vara relevant för den pågående krisen. Nu, i eftertankens kranka blekhet, förstod hon vad han hade försökt att säga.

Det ska inte ske”, sa hon till sig själv och släckte ljuset.”

………………………………….

Ett ledarskap att stilla bedja om.

av Jan Leijonhielm

Det finska Försvarsuniversitet har under ledning av akademiledamoten Stefan Forss nyligen publicerat en väldokumenterad och tankeväckande studie-”The Development of Russian Military Policy and Finland”-om rysk militär utveckling och dess innebörd för Finland, som väckt medial uppmärksamhet såväl i Finland som i Sverige. Studien har vissa likheter med de något mer omfattande studier om rysk militär förmåga FOI under bl a författaren gjort sedan 1998, men med skillnaden att den har ett mer uttalat syfte att skapa debatt genom att peka på konsekvenserna för finskt vidkommande.

[läs mer…]