≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ingolf Kiesow
Kinas president Xi Jinping. Foto: Shutterstock.com

Kinas president Xi Jinping

”Lysekina”- det namnet gav Göteborgshumorn till ett kinesiskt utspel i slutet av 2017 om en jättehamn i Lysekil, kapabel att hantera 3 miljoner containers om året, med anslutande vägar och järnvägar och en bro över Brofjorden. Förslaget väckte snabbt kritik. En av anledningarna var en försvarsaspekt. Det finns inte en enda örlogsstation på Västkusten. Att låta en storhamn med ett så strategiskt läge byggas och drivas av företag från ett land, som bedriver ett intimt militärt samarbete med den enda makt som vi betraktar som en möjlig angripare, nämligen Ryssland, ansågs orimligt av vissa kritiker. Debatten väckte ett intresse utomlands, både i Väst och i Asien. [läs mer…]

av Nils-Ove Jansson och Nils Engström

Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. Avvikelsen hade formen av ett ca 13 m långt och ca 3 m brett lodeko. Dess högsta del låg 5 m under vattenytan. Ett mindre eko ca 1×1 m uppmättes på ekolodet 2.5 m väster om det större ekot. Dess översta del låg också ca 5 m under vattenytan. Se bilaga med fotokommentarer (4 st bilder) [1]. [läs mer…]

Syrian refugees strike at the platform of Budapest Keleti railway station. Refugee crisis. Budapest, Hungary, Central Europe, 4 September 2015. Photo: Wikimedia Commons

Photo: Wikimedia Commons

av Claes Arvidsson

”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. De politiska målen är överordnande och ska styra kriget och hur det förs. Det är Carl von Clausewitz klassiska svar på frågan: Vad är kriget?

Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

I det nya kriget är det svårt att dra gränsen mellan krig och fred. [läs mer…]

av Gustav Nilsson
Foto: Mikael Jacobsson, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för ett nytänkande avseende hur säkerhetsförbanden ska användas. Foto: Mikael Jacobsson, Försvarsmakten.

I skymningsläget kommer operativ handlingsfrihet att vara en avgörande faktor, då förflyttningar till utgångsgruppering av manöverförband troligtvis krävs. För att lösgöra dessa manöverförband kommer det behövas resurser som verkar i gråzonen mellan fred och krig. Problematiken bemöts i första hand genom att neka motståndaren möjligheten att påverka Försvarsmaktens system och resurser. Detta förstärks av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016–2018 (2018, FM2015-13 192:15, 32): ”Hanteringen av gråzonsproblematiken måste ske på sådant sätt att gynnsamma förutsättningar skapas för fortsatt egen handlingsfrihet”. Det framgår vidare att hoten inom konfliktnivån har ökat både till volym och variation. Detta kan exemplifieras av Rysslands agerande på Krim, där stor del av operationen genomfördes i ett gråzonsspektrum. Jämsides nyttjades okonventionell taktik och operationella koncept, bland annat det som kallas små gröna män. [läs mer…]

av Ingolf Kiesow

Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, de som handlar om ”mjuk makt” desto viktigare. [läs mer…]

av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker. [läs mer…]

av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

 

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006