≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Syrian refugees strike at the platform of Budapest Keleti railway station. Refugee crisis. Budapest, Hungary, Central Europe, 4 September 2015. Photo: Wikimedia Commons

Photo: Wikimedia Commons

av Claes Arvidsson

”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” i syfte att tvinga igenom den egna viljan. De politiska målen är överordnande och ska styra kriget och hur det förs. Det är Carl von Clausewitz klassiska svar på frågan: Vad är kriget?

Men i dessa dagar måste man dessutom ställa frågan: Var är kriget?

I det nya kriget är det svårt att dra gränsen mellan krig och fred. [läs mer…]

av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

 

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006

av Mats Bergquist

Maktbalans och maktgemenskap (”community of power”) är två termer som brukar ställas mot varandra i den internationella politiken. Det förra systemet, med något slags jämvikt mellan ett begränsat antal stormakter, har dominerat genom historien. Perioderna av något slags effektiv maktgemenskap har varit korta och inträffat efter stora konflikter som Napoleonkrigen, första och andra världskriget, senast också efter det kalla krigets slut då George Bush d.ä. talade om en ny värld baserad på den internationella rätten.

Idag står vi långt från denna värld. När man diskuterar Ukraina är det mest om Putin agerar efter en strategisk plan eller improviserar, mera sällan om de förutsättningar som möjliggjort Putins aggression. I sitt anförande nyligen (2/2 2015) med anledning av att det snart gått 75 år sedan det finska vinterkriget – med svensk hjälp – fick ett slut, talade Carl Bildt om faran för små stater när balansen mellan stormakterna, som skedde både 1807 och 1939, upphör. Offret var båda gångerna det gamla svenska riket och dess successorstat Finland. Han betonade också vikten av att i dagens Europa upprätthålla något slags balans mot Ryssland. Idag är denna balans skev i det att Ryssland de senaste åren rustat kraftigt, medan både NATO-länderna och de alliansfria rustat ned. Hur skall man då kunna organisera någon form av effektiv avskräckning?

Den regionala ryska konventionella överlägsenheten var under det kalla kriget ett faktum. Sovjetunionen kunde, tack vare denna dominans, militärt intervenera både 1956 i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien utan annat än politiska reaktioner från alliansens sida. Denna hade i praktiken ingen annan möjlighet än att hota med att trappa upp konflikterna till kärnvapennivån eller acceptera interventionerna. Av naturliga skäl valde man den senare linjen. Ingen ville riskera ett världskrig när Moskva ville hindra att länder i praktiken hotade att lämna Warszawapakten.

I dessa konflikter under det kalla kriget var Sovjet en status quo-makt och ville försvara vad man ansåg höra till sin maktsfär. I dagens konflikt om Ukraina är läget ett annat. Då har redan Moskva ensidigt och med våld, trots åtaganden i Parisstadgan 1990 m.m., ändrat den europeiska kartan (Krim) och söker nu etablera kontroll över den östra delen av Ukraina. Denna offensiva krigföring förstärker återigen bilden av Ryssland som en revisionistisk stormakt, även om Putin menar att de lokala miliserna i Donbasregionen bara försvarar sitt mot en hemsk regim i Kiev. Farhågor om den ryske presidentens eventuella vidare territoriella ambitioner i Östersjöregionen diskuteras nu på allvar, tydligast häromdagen av den brittiske försvarsministern Michael Fallon.

Samtidigt har NATO under nu snart 25 år successivt avhänt sig en del av sin säkerhetspolitiska arsenal utan att EU:s försvarsdimension fyllts med något substantiellare innehåll. Dessutom har USA för några år sedan kungjort att man, på grund av Kinas maktutveckling, vill flytta resurser och uppmärksamhet till den asiatiska teatern.  Sanktionerna mot Ryssland biter uppenbarligen, men mellan den diplomatiska och sanktionsnivån å ena sidan och upptrappning till hot om kärnvapen å den andra finns nu färre möjligheter att möta den ryska konventionella dominansen. Leverans av vapen till Ukraina är en sådan möjlighet som diskuteras men som är mycket omstridd inom alliansen. På den globala nivån kan USA och NATO förvisso mer än stå emot Ryssland, men inte i centrala och östra Europa. Putin har därför flera steg på sin eskalationstrappa än NATO. Den stora frågan är förstås om den ryske presidenten kan avgränsa varje steg från nästa.

För NATO återstår knappast andra möjligheter än att spänna upp vad man brukar kalla snubbeltrådar (”tripwires”), vars effektivitet vi inte vet mycket om. Det är givetvis själva poängen att en attackerande makt inte skall veta vilka följder en avklippt snubbeltråd kan få. Samtidigt får ju inte dessa vara konstruerade så att man utan besvär kan kliva u n d e r dem. Nu har Kreml visat viss skicklighet i att undvika eventuella snubbeltrådar genom att tillgripa s.k. hybridkrigföring med små gröna män, hjälp till lokala potentater, utsändandet av s.k. frivilliga, vapensmuggling, propaganda, desinformation m.m. Enligt gällande rysk militär doktrin är endast en mindre del av den strategiska arsenalen idag militär i traditionell mening. På så sätt kan man söka undvika snubbeltrådarna och påstå att man inte är inblandad i någon konflikt, vilket ju Putin hävdade under Minskförhandlingarna nyligen. Och då kan man ju inte heller snubbla på någon tråd.

Det är således ganska uppenbart att det råder en militär obalans i Europa som gynnar Ryssland. Det är sannolikt att såväl de ganska kortvariga reaktionerna på kriget i Georgien 2008 och USA:s kungjorda omorientering av strategin mot Asien i Moskva tolkats som en signal om amerikanskt minskat intresse för Europa. Detta har således skett samtidigt som de mindre stormakterna (”lesser great powers”), främst Storbritannien, Frankrike (och Tyskland?), fortsatt att inkassera den s.k. fredsvinsten av det kalla krigets slut, medan Ryssland sedan ett antal år på nytt rustar upp.

Hur en rimlig strategisk balans i Europa skall kunna återupprättas är således den helt överskuggande utmaningen för vår världsdel, för NATO så väl som alliansfria länder. Gapet mellan snubbeltrådar och kärnvapenhot måste fyllas igen. Detta kommer att ta tid, men signaler om politiska avsikter räcker i alla fall en bit på väg. På en sådan politik beror den fortsatta freden. Militära och politiska vakuumtillstånd fylls förr eller senare. Och någon effektiv maktgemenskap är lika litet nu som under merparten av historien i synfältet.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag inför försvarsbeslutet. Ovan finns ett klipp med föredraget:

Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Vi måste ha en strategidriven budget – inte en budgetdriven strategi. Tiden för försvarsbeslutet är 2016-2020, men jag valde rubriken 2015-2020, eftersom det gäller att komma in rätt i beslutet.

Bild 2: Vi gör anspråk på ett stort territorium. Det gäller att kunna skydda detta och framförallt befolkningen som lever här.

Bild 3: Under förberedelserna upptäckte jag att svenska folket, enligt MSB årliga undersökning, till 2/3 är helt säkra eller ganska säkra på att vi kommer att få militär hjälp. Jag är i och för sig ganska säker själv på det, men som en indirekt effekt av att styrkor transporteras till området. Men, livet består också av praktikaliteter. Det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i regionen. Hangarfartygsgrupper ska stäva till Norska havet över Atlanten med ubåtshot. Förband ska flygas in till Baltikum, Polen och Norge i första hand. De strategiska realiteterna ger alltså vid handen att detta bör vara en lägsta dimensionerng i uthålligheten, oavsett vi är medlemmar i NATO eller ej.

Bild 4: Win-Win eller Lose-Lose är utgångarna när det gäller vår säkerhetssymbios med Finland och Baltikum. Om de baltiska staterna skulle förlora sin säkerhet, så kommer vi också att bli osäkrare. Vi skulle tvingas till dyrbar rustning och investeringsviljan i regionen skulle nedgå. Svensk politik måste gå ut på att stärka de baltiska staternas säkerhet bland annat genom att förfoga över ett militärt instrument som bidrar till stabilitet i Östersjöområdet.

Bild 5: Underfinansieringen i försvarsreformen uppgår till minst 6 Mdr SEK/år strukturellt. FM våren 2013 50 Mdr/10 år materielförsörjningen. FOI 1,5 – 2 Mdr SEK/år för personalförsörjningen. Detta för att sätta upp en organisation i ett helt annat omvärldsläge.

Bild 6: Försvarsbehoven måste ses i en helhet. Det är en suboptimering att enbart rusta militärt. Återupprättandet av ett modernt totalförsvar som innefattar civilt försvar, psykologiskt försvar och cyberförsvar måste prioriteras och få kosta pengar. Det finns ingen motsättning mellan stärkt motståndskraft i civilsamhället och ett starkare militärt försvar. Antagligen måste kapaciteten att skydda skyddsobjekt dubbleras för att möta de reella behoven.

Bild 7: För att kunna motstå systematiska kränkningar, skydda egen mobilisering och uppnå tröskeleffekt, så måste vi ha en initial markoperativ kontroll i fem viktiga områden. Jämte en lättrörlig operativ reserv (ett sätt att spara pengar och inte gardera sig i varje riktning), så skulle det kräva en minst fördubblad armévolym av den skisserade, långt ifrån intagna, organisationen. En blåkopia av innehållet är inte eftersträvansvärt. I ett strategiskt perspektiv måste fördröjningsstriden vara det huvudsakliga stridssättet och understödssystem som ingenjör, artilleri och luftvärn skulle behöva stärkas andelsmässigt. Mekaniserade förband i Skåne och på Gotland. Motoriserat infanteri i huvudsak i Stockholms- och Göteborgsområdet. Boden/Luleå en blandning.

Bild 8: På marinssidan krävs en förmåga att genomföra sjöfartsskydd av försörjningen över Göteborgs hamn/Brofjorden samtidigt som en större ubåtsjaktoperationer/förberedelser för kustförsvarsoperation kan genomföras i Östersjön. Detta skulle också innebära en dubblering av skroven i flottan. Där skulle jag gärna se en viss nischsatsning på undervattensstriden, främst undervattensplattformar och minor.

Bild 9: För den luftoperativa sidan krävs ett flygvapen som kan bära minst 100 stridsflygplan. Det gör det möjligt att hålla en grupp flygpan i luften/högsta stridsberedskap i två-tre områden under flera veckor. Obalanser när det gäller basorganisationen och transportkapacitet måste rättas till liksom anskaffande av offenisiva vapensystem. Sammantaget innebär det skisserade behovet ett svar på tidlösa faktorer som landets yta och militärgeografiska läge.

Bild 10-11: Förra året visade jag illavarslande strategiska faktorer för Ryssland. Nu har minnesramsan blivit ännu längre. Ukraina har blivit invaderat och Ryssland har börjat skramla med sina kärnvapen. Detta är en riskvariabel som måste mötas med en riskpremie. Konservativt satte jag den till 20-50 % ytterligare förstärkning av stridskrafterna. Vi är nu uppe i sådana volymer att en blandad personalförsörjning är det enda systemet som möter kraven på tillgänglighet och uthållighet till rimlig kostnad.

Bild 12: Målbilden för Sverige är fred. Det krävs att vi har en trovärdig förmåga som kan dämpa eller avhålla från väpnade konflikter för vår del. Den förmågan kan bara uppnås om omvärlden bedömer att vi har en sådan sammansättning och skicklighetsgrad i organisationen att vi klarar att hävda territoriet mot systematiska kränkingar (tillgänglighet) och kan genomföra en fördröjningsoperation i minst tre veckor i en operationsriktning (uthållighet). Har vi den kapaciteten, så kan vi också bättre avdela förband för internationella insatser.

Bild 13: Jag tog också några detaljförslag till det pågående arbetet. Jag menar att vi behöver lösa ut en del av beredskapskrediten i Riksgälden för att rätta till akuta brister och på så sätt bädda inför försvarsbeslutet. Att formellt upphäva RB 5 är också en viktig åtgärd och signal.

Bild 14: Nästa år förväntas Riksdagen godkänna avtalet om värdlandsstöd. Vi bestämmer i varje situation själva, men det är uppenbart att ju svagare försvar vi har desto mer sannolikt blir behovet och i motsvarande mån nedgår vårt generella självbestämmande i frågan. Ett svagt försvar riskerar som alltid att beröva statsledningen handlingsfrihet. För att förbereda ett värdlandsstöd så borde vi organisera en logistikbas i Halmstad, vilket bjuder på många fördelar. De viktigaste är att det redan finns luftvärn i staden, att infrastrukturen finns på plats och att det frigör Göteborgs hamn som militärt mål. Nu är det ingen garanti för att Göteborgs hamn inte skulle anfallas vid en väpnad konflikt, men tröskeln höjs betydligt i det avseendet. Militära förband kommer därför ändå behövas i området för skydd mot sabotageförband och mineringar i vattnet utanför.

Bild 15: Överväg ett materiellt bistånd till de baltiska staterna för astt stärka deras försvarsförmåga, i synnerhet Lettland och Litauen. Ett konkret exempel på solidaritet.

Bild 16: Allt är inte kronor och ören. Gråzonsproblematiken måste hanteras med lagstiftning (och övning). Ryska specialförband a k a ”små gröna män” anställda i säkerhetsbolag hanteras idag av cirka 100 poliser på Gotland till dess någon bestämt att begreppet ”krig” ska användas. Hemvärnet kan förvisso bevaka prioriterade skyddsobjekt, men alla objekt som inte kan bevakas blir ett fall för polisen. Detn enskilt viktigaste åtgärden för att bidra till ökad stabilitet i vårt närområde vore etablerandet av kvalificerade luftvärns- och kustrobotförband på Gotland, skyddade av ett par mobilseringsbara mekaniserade bataljoner på ön. Förutom möjligheten att regla av en stor del av Mellersta Östersjön, så skulle det också med sin uthållighet bidra mycket positivt till luftstridskrafternas luftförsvar av Sverige samt egna sjöstridskrafters förflyttningar längs ostkusten.

Bild 17: Allt detta kostar mycket pengar, säkerligen minst 2,0 % av BNP. Trots att det är klart mer en dubblering av krigsförbanden, så är det inte motsvarande i pengar. Det beror på att det kostar stora summor att ha en grundstruktur etablerad. Denna kostar mycket utan att få ut ett enda krigsförband i fält. NATO har bestämt sig för att nå 2 %-målet till 2024. I USA har det börjat en debatt, om ett urholkande av inflytandet för de länder som inte betalar den gemensamma försäkringspremien. Det skulle vara intressant att se en balanserad budget från alliansen, där försvaret har c:a 80 Mdr i budget. På samma sätt vore det intressant att se en röd-grön budget, där c:a 100 Mdr (2,5 %) är avdelat för samma ändamål för att bevara en militär alliansfrihet och uppnå en betryggande försvarsförmåga.

Bild 18: I Sälen såg många pessimistiska och nedslagna ut vid det här laget, men den goda nyheten är att vi är mycket rikare och är en större befolkning än vi var under kalla kriget. Vi har alltså alla möjligheter att avdela detta för en central uppgift. Det är en viljefråga, och en fråga vilket vilket värde vi sätter på det som vi har fått förvalta. Jag är övertygad om att våra mor- och farföräldrar hade varit mycket besvikna på oss (huvuddelen av beslutsfattarna), om de kunnat se våra våndor. ”Har ni ingenting lärt av våra misstag”, skulle mina ha sagt i varje fall, och berättat om vanmakten vid andra världskrigets utbrott och de hårda krigsåren. Den gången undkom vi med ett nödrop och anpasslighet. Vi måste ha en politik och förmåga som klarar av ett svagt Europa, ett frånavarande USA och ett aggressivt Ryssland.Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men för den som har missat det, så pågår det ett krig i Europa – drygt 100 mil från Sverige.

Bild 19: Med försvarsvilja och samarbete kommer man långt.

Försvarshögskolan Stockholm, 2014-10-06

Deltagare: Carolina Vendil Pallin (FOI), Bertil Nygren (Stockholms universitet), Jörgen Elfving (Försvarsmakten), Ola Engdahl (FHS), samt Kjell Engelbrekt (FHS).

Carolina Vendil Pallin
Panelen inleddes med Carolina Vendil Pallins anförande om förhållandet mellan rysk inrikes- och utrikespolitik och om dess betydelse för krisens ursprung. Vendil Pallin underströk att hon inte anser inrikespolitiken som helt och hållet bestämmande över utrikespolitiken, men att den ryska inrikespolitiken drastiskt begränsar det utrikespolitiska handlingsutrymmet. Dessutom menade hon att det efter Krimkrisen inte längre finns en återvändo till det ”normala” i vare sig rysk inrikes- eller utrikespolitik.

Som introduktion lyfte Vendil Pallin fram den ryska presidenten Vladimir Putins tal den 18 mars 2014. Talet är av speciell vikt eftersom det innehåller alla yttre attribut av ett programtal (poslanie) som årligen hålls till Federala församlingen och som utgör en del av presidentens styrandemakt. Talets innehåll illustrerar väl det ryska förhållningssättet gällande Ukrainakonflikten såsom det förmedlas till det ryska folket, samt den nationalistiska anda som blivit utmärkande för diskursen. Putin framställer sin regim som förkämpe för ”det ryska”, den ryska traditionen och den ”ryska världen” eller gemenskapen. Ryssland betraktas som en stabiliserande geopolitisk kraft mellan öst och väst. Samtidigt anses det dekadenta och opålitliga Väst ha som mål att försvaga Ryssland genom att sprida västerländska värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom upprepade gånger vilselett och förrått Ryssland. För att citera Putin (i engelsk översättning från Kremls egen hemsida):

There was a whole series of controlled “colour” revolutions. Clearly, the people in those nations, where these events took place, were sick of tyranny and poverty, of their lack of prospects; but these feelings were taken advantage of cynically. Standards were imposed on these nations that did not in any way correspond to their way of life, traditions, or these peoples’ cultures. As a result, instead of democracy and freedom, there was chaos, outbreaks in violence and a series of upheavals. The Arab Spring turned into the Arab Winter.

A similar situation unfolded in Ukraine. In 2004, to push the necessary candidate through at the presidential elections, they thought up some sort of third round that was not stipulated by the law. It was absurd and a mockery of the constitution. And now, they have thrown in an organized and well-equipped army of militants.

We understand what is happening; we understand that these actions were aimed against Ukraine and Russia and against Eurasian integration.

(Vladimir Putin, 18 mars 2014)

Putins huvudsakliga målsättning är tydlig: “det ska inte bli någon Majdan på Röda torget”.

Statistik från år 2012-2013, dvs. före Krimkonfliktens början, visar att högst en tredjedel av det ryska folket skulle ha önskat se antingen Putin eller Medvedev som president under nästa presidentperiod, medan närmare 50 procent hoppats på nya kandidater och dryga 20 procent valt att inte svara. Dessa siffror har med all säkerhet beaktats även av Kreml. Ryssland har gradvis blivit alltmer auktoritärt, och särskilt efter de omfattande demonstrationerna i större ryska städer under 2012. Kontroll över media och internet har utvidgats, Ryssland är idag ett land som har politiska fångar, och åsiktslikriktningen förstärkts. I Putins Ryssland ska alla gå åt samma håll och avvikande åsikter tolereras inte längre, vilket framkommer i det ovan nämnda talet. De som inte håller med regimen, oavsett huruvida de är enskilda individer, icke-statliga organisationer eller vetenskapliga institut, kan stämplas som ”förrädare” eller ”utländska agenter”. Kulturen ska helst vara rysk, patriotisk och inte sprida ”fel” bild av Ryssland. Kort sagt ökar kontrollen över alla samhällssfärer i landet.

Sedan händelserna på Krim anser Vendil Pallin att det är svårt att se en återvändo från den auktoritära väg Putinregimen valt att gå. Detta bekräftas inte minst via den retorik man använder som dessutom visat sig vara ett effektivt medel för att höja stödet för regimen och framförallt för Putin personligen. Sedan april 2013, då 26 procent av befolkningen ville se Putin som president efter nästa presidentval 2018, hade procentantalet stigit till 49 procent i april 2014. Vidare gav ytterligare 13 procent av befolkningen sitt stöd för Putins politik, även om de önskade se någon annan överta hans post efter följande val. Sett från Kremls perspektiv är budskapet tydligt: för att stanna vid makten är den aggressiva, auktoritära politiken ytterst framgångsrik.

En potent blandning av nationalism och ökad auktoritarism har uppstått. Med tanke på att Putin inte har något att erbjuda i termer av effektiva politiska och ekonomiska reformer tyder inget på att Ryssland skulle kunna återgå till något slags ”normalläge”. Vendil Pallin menar därför att vi hädanefter bör förhålla oss till ett auktoritärt Ryssland som ser sig självt som förkämpe för ryska traditioner, intressen och inflytande, och som den ena polen i ett informationskrig med Ukraina och med västvärlden.

Bertil Nygren
Efter Vendil Pallin presenterade Bertil Nygren sin syn på Ukrainakrisens utrikespolitiska betydelse och interna logik från ett ryskt perspektiv. Tyngdpunkten låg på Putinregimens målsättningar, drivkrafter samt framtidsutsikter.

Enligt Nygren har Putin sedan början av sin premiärministerperiod 1999 haft två primära målsättningar i sitt politiska agerande: för det första att stärka Ryssland internt, såväl politiskt och ekonomiskt som socialt; och för det andra att stärka Ryssland externt genom att återupprätta landets europeiska och globala stormaktsroll, vilken gick förlorad i samband med Berlinmurens fall 1989. Geografiskt sett gäller återupprättandet i första hand i närområdet och i Oberoende Staters Samvälde (OSS), i andra hand regionalt i Europa, Mellanöstern och Fjärran Östern, och i tredje hand som global makt med kapacitet att utmana andra globala stormakter.

Nygren menar att Putinregimen framför allt motiveras av revanschism och frustration, vilka hänför sig till minnen av ett stort imperium och förlusten av denna ställning. Den ryska ledningen är fast besluten att återupprätta ”Stor-Ryssland”, inte identiskt med Sovjetunionen i sig, men med liknande yttre gränser och framförallt med en motsvarande politisk och ekonomisk kontroll över området. För Putin är detta Stor-Ryssland det äkta Ryssland, i bemärkelsen att detta är tingens ”naturliga” tillstånd. I huvudsak har man avsett nå målet med ekonomiska och politiska medel, inte så mycket för att önskan att uppnå detta tillstånd hittills varit svagare, utan för att de militära medlen inte varit tillräckligt starka för att genomdriva detsamma. När det behövts har dock även militära och paramilitära insatser använts. Världspolitikens drivkrafter är enligt Putins synsätt renodlad makt- och geopolitik och Ryssland anser sig vara berättigad att spela med samma regler som USA beträffande bl.a. ovan nämnda (para)militära insatser.

Den ryska frustrationen knyter an till att ha ”förlorat” gentemot Väst i och med Sovjetunionens fall. Förlusten av denna status och territorium förknippas med Västs ovilja att acceptera Ryssland som stormakt, med en stormakts intressesfär och med rätten att agera som regional hegemon t.ex. i just frågor om territoriers utbredning. Frustrationen avspeglas i olika samhällssfärer, bland vilka tre nämns här: den militära, den politiska, och den ekonomiska.

Den militära frustrationen har byggts upp av en lång rad händelser och utvecklingar i ryska närområden. Medan USA och övriga Västvärlden främjat sina intressen med maktpolitiska tvångsmedel, i t.ex. Serbien 1999 samt i Irakinvasionen 2003, tvångsmedel som Putin både uppmärksammat och anammat, har Rysslands önskan att spela med samma spelregler inom sin egen maktsfär ignorerats. Till exempel försökte USA sätta stopp för terroristjakten på tjetjener i norra Georgien 2003, vilket i Ryssland upplevdes som en ”smäll på fingrarna” och starkt färgade de ryska uppfattningarna. Ryssland har även gjort paramilitära försök för att skaffa inflytande i sitt närområde (t.ex. med hjälp av militära överflygningar utan nationalitetsbeteckningar i jakten på tjetjenska rebeller) och påstått sig ”beskydda etniska ryssar”, vilket dock t.ex. i samband med angreppet (eller snarare ”straffexpeditionen”) i Georgien i augusti 2008 utvidgats långt bortom sådana målsättningar. Dessutom har Ryssland understött separatism i grannländer, t.ex. i Georgien och Ukraina, samtidigt som motsvarande separatism inom ryska gränser bekämpas synnerligen hårt och jämställs med terrorism och extremism.

Den politiska frustrationen har sedan länge fått verbalt uttryck av stöd till etniska ryska grupper i närområdet, och sedan 2003 och 2004 har pro-ryska politiska aktörer även upplevt direkt politiskt stöd, som t.ex. i Georgien december 2003, Ukraina hösten 2004, Kirgizistan 2005, och senare, i de så kallade ”färgade revolutionerna”. Putinregimen har också önskat motverka västerländska försök att stödja demokratirörelser i OSS (och på andra platser, inklusive i Mellanöstern) då dessa har betraktats som Västs konspirationer avsedda att försvaga Ryssland. Sedan 2013 har stödet till etniska ryssar utomlands varit särskilt påtagligt.

Slutligen är Ryssland även ekonomiskt frustrerat sedan mitten av 2000-talet. Försöken att kontrollera olje- och gasexporten från Centralasien och Kaukasus till OSS-området och Europa (och vidare till bortre Asien), har i stort sett misslyckats. Dagens satsningar i Asien kan dock förklaras med misslyckandena i Europa, men än så länge har exporten på den asiatiska marknaden inte slagit särskilt väl ut, bortsett från Kina.

Nygren förutspår en fortsatt aggressiv rysk utrikespolitik i framtiden. Han betonar att ”mättnaden” inte är nådd i och med Ukrainas destabilisering, eftersom det är avgörande för Putin att Ukraina också verkligen tvingas tillbaka in i fållan. I och med den militära, politiska och ekonomiska återintegrering av Stor-Ryssland som Putinregimen föreställer sig så ligger även övriga av den Eurasiatiska unionens länder i farozonen, och vissa stämningar i Kazakstan och till och med i Vitryssland reses redan med avseende riskerna med att komma alltför nära inpå Ryssland och dess intressesfär. Medan militära insatser i t.ex. Baltikum verkar osannolika, är ryska destabiliseringsförsök där mycket väl möjliga, framförallt i Narvaområdet, men även i Riga, vilka enligt Putin tydligt tillhör den ryska intressesfären. Östersjön kan förväntas åter komma i fokus som operationsområde för både Ryssland och Nato, som förblir den militära huvudmotståndaren. Olje- och gasutvinningen i Arktis är avgörande för Rysslands ekonomiska framtid, och denna industri kan därmed omsider bli innefattad i de västerländska sanktionerna. Alternativa exportriktningar för särskilt olja och gas kommer sökas i Kina och övriga Asien efter det att Europahandeln tryter, men i längden är det sannolikt Putin som drar det kortaste strået i krisen

Jörgen Elfving
Jörgen Elfving diskuterade i sitt anförande den militära dimensionen, dvs. själva krigföringen inom ramen för Ukrainakonflikten, vilken fick sin början i och med den ryska annekteringen av Krim. Då de första bilderna från området kom att visa oidentifierbara ”gröna män” var det till en början oklart vad som egentligen pågick på Krim, vilket i sin tur skapade osäkerhet både i Kiev och i Väst om hur situationen borde hanteras. Detta menar Elfving antyder stora skillnader t.ex. med agerandet i Georgienkonflikten 2008, och avslöjar utvecklingen av det ryska militära tänkandet och förmågan de senaste åren.

I samband med Krimkrisen började demonstrationerna i östra Ukraina, framförallt i Donetsk oblast (region) och Luhansk oblast. Demonstranterna intog förvaltningsbyggnader samt byggnader tillhörande bl.a. polisen och säkerhetstjänsten, vilket gav separatisterna tillgång till vapen och möjlighet att de facto inleda den väpnade delen av konflikten. Då denna beväpning dock var ganska av ganska lätt karaktär, begränsades insatserna till en början till etablering och försvar av vägspärrar. I samband med efterföljande strider samt genom att göra räder emot ukrainska förråd införskaffade separatisterna över tid mer kvalificerad utrustning och den militära verksamheten eskalerade därmed gradvis. I april förklarade ukrainska regeringen att den inledde en ”antiterroristoperation” i östra Ukraina, och den benämningen håller man fast vid än idag. Förmodligen anser sig regeringen på så sätt kunna agera friare än de skulle kunna göra i en krigssituation under de krigslagar som då vore direkt tillämpliga.

I maj var det uppenbart att den ukrainska sidan underskattat separatisterna, då två ukrainska helikoptrar oväntat sköts ner av separatisterna med burna luftvärnsrobotar. Fram till vapenvilan i juni hade den ukrainska sidan inte någon militär framgång, och det var tydligt att den ukrainska sidans överlägsenhet gentemot separatisterna endast existerade på papper. Förutom att försvarsmakten under lång tid varit underfinansierad och vare sig hade pengar att öva eller att köpa ny materiel, besvärades den militära ledningen även av organisationssvårigheter. Inblandade i de militära operationerna var därutöver säkerhetstjänsten och inrikesministeriet. Under det senare lyder ett antal frivilligbataljoner av varierande storlek och innehåll, av vilka det mest kända idag är den så kallade Azovbataljonen som rekryterats av det högerextrema och ultranationalistiska partiet Högra sektorn (Pravij sektor). Följderna av denna mängd av aktörer var brister i samordning, delat ansvar och svårigheter att leda insatserna.

Stridigheterna fortsatte efter den sju dagar långa vapenvilan, vilken bara fungerat som uppladdning för bägge sidor, och i juli förklarade Internationella rödakorskommittéen att den ansåg situationen i östra Ukraina vara ett krig. Inledningsvis var den ukrainska sidan framgångsrik och lyckades återta områden man länge kämpat om, däribland Slavjansk och Kramatorsk. Enligt Elfving gick den ukrainska strategin sannolikt ut på att skära av det separatistbesatta området från försörjningslinjerna bakåt, dela det på mitten och återta detsamma, del för del. Samtidigt lämnades dock gränsen mot Ryssland öppen, vilket gjorde det möjligt för Ryssland att fortsätta stödja separatisterna med förstärkningar och materiel. Då separatisterna på så sätt tillfördes ny materiel hejdades också den ukrainska framryckningen och Ukraina fick lida flera spektakulära nederlag i augusti-september.

Det mest framstående av nederlagen var striden i Ilovaisk, vilket utgjorde ett stort ukrainskt misslyckande. Antalet stupade är osäkert och varierar mellan den officiella ukrainska siffran, som är 108, och separatisternas uppskattningar om flera hundratal. Bristerna i ledning, utrustning med mera var påtagliga och händelsen kommer sannolikt förbli ett nationellt trauma och ett öppet sår i den ukrainska debatten en bra tid framåt. Internationellt sett låg sommarens fokus dock i första hand på det nedskjutna Malaysian Airlines-flyget med sina närmare 300 civila offer. Fallet förblir i stort sett outrett på grund av svårigheterna för experter att arbeta på nedslagsplatsen. Ukraina hävdar bestämt att separatisterna eller rysk personal ligger bakom händelsen, medan Ryssland påstår att ett ukrainskt stridsflygplan befann sig i ukrainskt luftrum i anslutning till passagerarplanet då olyckan skedde och antyder därmed att en förväxling av mål ägt rum.

Ytterligare en orolig vapenvila är etablerad sedan september. Båda sidorna anklagar dock varandra för att ha brott mot vapenvilan, och speciellt separatisterna hävdar att Ukraina vid upprepade tillfällen riktat tunga vapen direkt emot civila mål. Stridigheterna fortsätter lokalt mycket intensivt, inte minst vid flygplatsen i Donetsk, där oklarhet alltjämt råder om vem som har kontrollen. Elfving bedömer att det inte kan uteslutas att den bräckliga vapenvilan åter kan brista och att konfrontationen då fortsätter i större skala. För närvarande råder dock en pattsituation och ingendera sidan kan förväntas uppnå militär seger.

Ola Engdahl
Ola Engdahls analys av Ukrainakonflikten utifrån ett folkrättsligt perspektiv inleddes med en kort definition av folkrätt: det handlar om ”internationella spelregler som styr förhållandet mellan stater och som är upprättade av staterna själva och bl.a. syftar till en förutsägbarhet i internationella relationer”. Stater och internationella organisationer är bundna av dessa regler. Däremot saknas ett effektivt sanktionssystem vilket ibland leder till stater är beredda att ta den politiska kostnad det innebär att bryta mot en folkrättslig regel. Folkrätten har potential att utveckals genom att den utmanas med nya tolkningar, och därför är det viktigt att stater som inte kan förhindra ett folkrättsstridigt handlande tydligt kritiserar handlandet för att motverka nya tolkningar av den aktuella regeln. Det finns en inneboende tröghet i systemet att förändra folkrätten men innehållet påverkas av internationella reaktioner till samtida politiska händelser hos politiska beslutsfattare.

Engdahl poängterade att enligt folkrätten, såsom den kommer till uttryck i framför allt FN-stadgan, gäller ett närmast totalt våldförbud i internationella relationer. Våld eller aggression kan betyda olika slags åtgärder. Med avseende på händelseförloppet på Krimhalvön kan man med aggression mena—i och med att ryska trupper redan fanns på halvön under ett statusavtal—handlingar som bröt mot statusavtalet vilket definierade var och hur de främmande trupperna fick agera. Med dessa villkor som utgångspunkt kan Ryssland konstateras ha brutit mot det folkrättsliga våldförbudet genom sitt handlande på Krim.

Folkrätten erkänner endast två undantag från våldförbudet. Det första är ingripanden uttryckligen auktoriserade av FN:s säkerhetsråd, vilket uppenbarligen inte kan åberopas av Ryssland i detta fall. Det andra undantaget är rätten till självförsvar, vilken i vissa fall möjligen kan utsträckas till utomlandsboende medborgare som utsätts för övergrepp eller hot, såsom hävdats t.ex. i samband med den amerikanska operationen i Grenada, den franska insatsen i Libyen och den israeliska i Uganda. Denna särskilda tolkning av självförsvarsrätten omgärdas av strikta kriterier, och en dylik situation kan inte anses aktuell på Krim, där de etniska ryssarna eller den rysktalande befolkningen inte var ryska medborgare. Dessutom är det viktigt att skilja mellan så kallade ”in/out-operationer”, där trupper snabbt skickas ut för att skydda egna medborgare mot hot eller övergrepp för att sedan dra sig tillbaka, och operationer där trupp kvarstannar och behåller en omfattande kontroll över den andra statens territorium.

Däremot har en suverän stat rätt att bjuda in främmande styrkor, vilket Ryssland skulle kunna hävda att Ukraina gjorde via ex-presidenten Viktor Janukovitj. Tolkningen är dock rätt entydigt ogiltig för Krimkrisen, då Janukovitj enligt det ukrainska parlamentet inte längre var företrädare av den ukrainska staten i början av konflikten. Det ryska brottet mot det folkrättsliga våldförbudet kan därmed inte ”botas” med argument om inbjudan eller samtycke.

Ukrainska styrkor kan utan att bryta mot våldsförbudet utöva våld mot de ryska styrkorna på Krimhalvön eftersom en sådan åtgärd vidtas på Ukrainas eget territorium. Mot bakgrund av den ryska aggressionshandlingen på Krim kan Ukraina, om det anses nödvändigt för att avvärja det ryska angreppet också kunna hävda sin rätt till självförsvar och därmed ha rätt till att agera på ryskt territorium. Dessutom skulle Ukraina i och med självförsvarsrätten även ha rätt att be om hjälp från andra stater, dvs. kollektivt självförsvar. Medan det råder ett etablerat folkrättsligt förbud mot annektering av en annan stat eller en del av dess territorium, är det inte förbjudet att utropa sig självständig. Däremot kan det vara förbjudet för andra stater att erkänna en ny självständigförklarad stat, och därmed intervenera i en annan stats inre angelägenheter. I Kosovofallet ansåg den internationella domstolen att en självständighetsförklaring inte får vara ett led i en illegal intervention, vilket i stort var vad som hände på Krimhalvön.

Slutligen påverkas en väpnad konflikts karaktär, och därmed vilket regelverk som skall tillämpas, av vilka som är parter till den väpnade konflikten. En icke-internationell intern konflikt förutsätter en kamp mellan staten och separatisterna, medan en internationell konflikt innebär en stat-mot-statuppställning. I det senare fallet vore ett Ryssland som utövade faktisk kontroll över styrkorna i östra Ukraina därmed ansvarigt för deras agerande och vidare att anses som part till den väpnade konflikten. Ett fall där motsvarande ansvar utretts var USA:s stöd i form av vapen, instruktörer och finansiering av den anti-socialistiska milisen Contras i Nicaragua på 1980-talet. Internationella domstolen ansåg detta i sig vara ett brott mot interventionsprincipen, men USA ansågs emellertid inte ansvarigt för Contras handlingar då Washington saknade effektiv kontroll över dessa. Omfånget av det ryska ingripandet kommer alltså utgöra det ryska ansvaret i Krimkonflikten, uppenbarligen i den utsträckning denna inblandning går att bevisa.

Kjell Engelbrekt
Den femte paneldeltagaren, Kjell Engelbrekt, fokuserade på diplomatiska och stormaktspolitiska aspekter av krisen. Till en början påpekade han att informationen om de ”små gröna männen” på Krimhalvön framkom i slutet av februari 2014, under de sista dagarna då Litauen höll ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd. För Litauen, en före detta sovjetrepublik och grannland till Ryssland med tre miljoner invånare av vilka knappt 200 000 beskriver sig som etniska ryssar, var Ukrainafrågan viktig ur ett suveränitetsperspektiv, och lyftes omgående upp på den formella dagordningen. Den litauiska ständige representanten, ambassadör Raimonda Murmorkaite, kom därmed att inta en ledarroll i Säkerhetsrådet ifråga om att hålla Ryssland ansvarigt för sitt agerande. Hennes utlåtanden, om än diplomatiska och välavvägda i sin utformning, blev alltmer kritiska till Moskva med tiden. Inte minst de ryska ”humanitäriska konvojerna” blev föremål för hennes kritik i och med att de direkt undergrävde ukrainsk suveränitet—symboliskt såväl som faktiskt—eftersom de inte inväntade tillstånd från Kiev.

De ryska konvojerna återspeglar enligt Engelbrekt de värden som står på spel för Litauen såväl som för andra grannländer till Ryssland, och som kan sammanfattas i en ”Putindoktrin” som Moskva tycks vilja få acceptans för i omvärlden.

Denna Putindoktrin har tre grundläggande element. För det första tycks Moskva mena att det är onaturligt att etniska ryssar lever utanför den Ryska federationens gränser, varför de har rätt att begära att territorier där de utgör en betydande andel (eller till och med majoritet) ansluts till ”fäderneslandet”. För det andra tycks man mena att ett land som berörs av sådana gränsförändringar saknar rättigheter att motsätta sig krav om ”återförening”. Försök av ett grannland att hävda sin suveränitet och territoriella integritet kan således komma bemötas med vapenmakt, eller hot om våld, från Rysslands sida. Och för det tredje sätts folkrätten ur spel i dylika situationer, då den ryska politiska ledningen tycks betrakta sig själv som den enda relevanta instansen för att göra bedömningar om rättmätigheten i nämnda krav.

Dessa tre element av Putindoktrinen innebär att ett flertal länder både inom Europeiska unionen och utanför denna, men framförallt Rysslands närmaste grannar, kommer att beröras av rysk utrikespolitik i framtiden. Samtidigt uppfattar internationella organisationer som OSSE och Europarådet att Putindoktrinen undergräver den europeiska säkerhetsarkitektur som utvecklats i flera decennier och som Moskva (under sovjetepoken) faktiskt var med och byggde upp. Ryssland har fram tills helt nyligen ofta varit bland de främsta länderna att försvara existerande staters rätt till territoriell integritet och suveränitet, och därför starkt motsatt sig t.ex. Kosovos självständighetsförklaring. Som den ryske utrikesministern uttryckte det i ett tal i FN så sent som för två år sen:

[The international communist must not allow] irresponsible actions dictated by expedient interests to shatter the system of international law. The world order is threatened by arbitrary interpretation of such essential principles as non-use or threat of force, peaceful settlement of disputes, respect for sovereignty and territorial integrity of States and non-interference in their domestic affairs. (Sergej Lavrov i FN:s generalförsamling, september 2012)

EU och USA har sökt motverka de ryska framstötarna under våren 2014 med ekonomiska instrument, medan militära medel, inklusive direkt militärt stöd till Ukraina, har undvikits. Sanktionerna har varit relativt välkoordinerade och har skärpts i flera omgångar. I dagsläget innefattar dessa bl.a. reseförbud och ”frysning” av banktillgångar riktade mot individer i Putinkretsen samt ett antal företag nära knutna till denna. Berörda företag är framförallt gas-, energi-, försvarsindustri-, bank- och finansföretag. Putinkretsen har i sin tur sökt motverka sanktionerna på olika sätt. T.ex. har den för Putinkretsen centrala Bank Rossiya tilldelats nya uppgifter av statliga ryska myndigheter, och som innebär att man kommer att sköta cirka två procent av alla elabonnemang i Ryssland och därmed kunna dra nytta av omsättningen av enorma penningflöden. På så sätt hoppas Putinkretsen kunna isolera sig från effekterna av sanktionerna.

Frågestunden
De fem paneldeltagarnars anföranden åtföljdes av publikens frågor, vilka framförallt kretsade kring sanktionerna mot Ryssland, FN:s roll och eftergifter på ryska och västerländska sidan.

Varför är premiärminister Medvedev inte föremål för sanktioner från EU?
Vendil Pallin: Det är viktigt att lägga märka till att Putin inte heller är på sanktionslistan. Den högsta politiska ledningen kan inte gärna bli föremål för sanktioner om förhandlingarna ska kunna fortsätta. I annat fall blir det problematiskt då sanktionerna väl ska lyftas. Sanktionerna är nu istället riktade för att slå hårt mot ekonomin. Till exempel kan ryska lån för tillfället endast återfinansieras i Hongkong, vilket gör att ryska banker kommer tvingas minska utlåningen.

Kommer sanktionerna att lyftas när situationen stabiliseras?
Paneldeltagarna var överens om att en nedtrappning av sanktionerna varken är aktuell, önskvärd eller sannolik. Sådana handlingar skulle skicka fel signaler till den ryska ledningen. Engdahl påpekade också att till exempel Turkiets ockupation av norra Cypern fortfarande anses olaglig och att detsamma kan komma att gälla Krimhalvön det vill säga att Moskva och statssamfundet i gemen står på olika sidor i en långsiktig folkrättsdispyt.

Hur troligt är det att Tyskland skulle gå med på hårdare sanktioner mot Ryssland?
Engelbrekt: Tyskland har genomgått en utrikespolitisk metamorfos i samband med Ukrainakrisen och förvandlat sin inställning från försiktigt diplomati till alltmer framträdande och bitvis obönhörlig kritik av Ryssland, till exempel via förbundspresident Joachim Gauck. Även om Tyskland fortfarande försöker vara konstruktiv när de anser att det finns utrymme för detta, håller man som bäst på att på ett genomgripande sätt se över relationen till Ryssland.

Vad är FN:s roll i konflikten och i dess eventuella utveckling? I och med att FN:s säkerhetsråd är paralyserat i Ukrainakrisen på grund av den ryska vetorätten, kan generalförsamlingen istället agera för att lösa krisen?
Engdahl: Nej, generalförsamlingen har ingen dylik makt, utan kan enbart kritisera de ryska handlingarna och visa sitt moraliska stöd till Ukraina. Generalförsamlingens resolutioner har till skillnad från de som Säkerhetsrådet utformar inte folkrättslig bindande kraft, utan endast politiskt och moralisk legitimitet.
Engelbrekt: Även om Ryssland kan blockera säkerhetsrådet är Ukrainafrågan nu integrerad i de ärenden som hålls levande, och kommer därför att fortsätta behandlas både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen. Och eftersom frågan inte kommer att avföras från dagordningen innan konflikten nått en lösning, tvingas Ryssland värja sig och kan på så sätt utsättas för press.

Vilken är USA:s roll i konflikten?
Nygren: Svaret beror på vilken del av konflikten som menas. Överlag existerar knappast några långsiktiga amerikanska planer gällande Ukraina.
Elving: I första hand kommer USA öka sin truppnärvaro i Baltikum, men i längden är det svårt att säga.
Vendil Pallin: Nato kommer troligen bli aktivare än vad alliansen varit sedan 1989.
Engelbrekt: Ukraina till trots kommer USA fortsätta vara upptaget på andra håll i världen och kommer därför uppmuntra Europa att engagera sig mer i sitt eget försvar.

Hamnar små ”buffertstater” i kläm i konflikten?
Vendil Pallin: Ryssland har sina egna påtryckningsmedel och småstater i dess närhet kommer antagligen hamna i kläm.
Engelbrekt: Östersjöländerna vill undvika att bli ovänner med både Tyskland och Ryssland och kommer därför knappast att utmana någon av stormaktern, vilket var uppenbart när de båda kom överens om att bygga en gaspipeline (Nordstream) tvärs igenom Östersjön trots motstånd från flertalet övriga länder.

Vilket är separatisternas mål? Kan någon av de andra parterna acceptera en ”frusen konflikt”?
Vendil Pallin: Den ukrainska regeringen hade kommit med ett förslag om självstyre för östra Ukraina redan innan krisen, så detta är knappast en målsättning som separatisterna strävar efter. Dessutom byttes separatistledningen ut av Ryssland efter nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17 den 17 juli, och det är nu svårt att se ett politiskt mål som skulle vara självständigt från de som Ryssland eftersträvar.
Nygren: Separatisterna är inte heller någon enhetlig grupp även om Ryssland får det att verka som att det ligger till så.
Elving: Ingendera sidan i Ukraina vill nog egentligen ha en frusen konflikt. Den ukrainska regeringen vill slutföra sitt ”antiterrorist”-uppdrag, medan separatisterna möjligen skulle kunna klänga sig kvar vid en frusen konflikt om ingen attraktivare lösning erbjuds.
Vendil Pallin: Samtidigt vill Ryssland dock gärna ha en frusen konflikt, och det är Ryssland som egentligen bestämmer – inte separatisterna.
Elving: Enligt min mening är det desto bättre för Ryssland ju längre konflikten puttrar och pågår; åtminstone så länge kommer Ukraina inte att kunna bli medlem i Nato, som ju kräver att minoritets- och gränstvister redan lösts!

Vilka eftergifter kan Ryssland göra och fortfarande vara nöjd?
Nygren: Putin kommer inte släppa taget om Krim, men däremot kan han använda dess status som en spelbricka i förhandlingarna. Ukraina kommer aldrig kunna medge annexeringen, men för oss andra är det förmodligen bättre att acceptera det som ett faktum.

Har Ryssland en verklig anledning att känna sig hotad av Ukrainas närmande till väst?
Engelbrekt: För Ryssland handlar nog Ukrainakrisen inte om det, utan i första hand om Putins behov av inrikespolitiskt stöd. De ledande västländerna gick i verkligheten med på att skjuta upp ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap på obestämbar framtid redan vid Bukaresttoppmötet 2008. Krisen uppstod inte heller på grund av att ukrainare skulle önska alliera sig med EU mot Ryssland. Däremot orsakades krisen dels av att förväntningar om ett associationsavtal med EU restes av samtliga ukrainska politisker, inklusive förre presidenten Janukovitj själv, för att sedan plötsligt överges till förmån för ett långtgående bilateral handelsavtal med Ryssland. Ur frustrationen över detta agerande föddes Majdan-rörelsen hösten 2013.

Har OSSE:s närvaro haft någon effektiv inverkan på krisen?
Engelbrekt: Politiskt upplevs OSSE som relativt neutral, vilket kan vara användbart om det finns behov av förhandlingar och observatörer.
Vendil Pallin: Samtidigt var det inte OSSE som förhandlade fram vapenvilan. OSSE:s agerande har inte varit imponerande, och för att garantera säkerhet och stabilitet i Ukraina behöver Kiev ytterst stöd av Nato eller Ryssland.

Skulle EU-trupper kunna användas som fredsbevarare i Ukraina?
Engdahl: Folkrättsligt sett vore det möjligt om den ukrainska regeringen skulle be om sådan hjälp, även utan ett mandat från Säkerhetsrådet. Trupperna skulle dock kunna stanna endast så länger som Ukraina skulle önska det.
Nygren: Politiskt skulle det vara en dålig idé; det är bäst att hålla EU, OSSE och Ryssland åtskiljda.
Elving: Efter de omfattande insatserna i Irak och Afghanistan skulle det knappast kunna ske av politiska skäl inom västländerna.

 

Noter

 * Sammandraget är författat av Anna Savolainen. Paneldiskussionen hölls inom ramen för Kandidatprogrammet i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, introduktionsterminen.

 

av Karlis Neretnieks

Säkerhetsrådgivaren till Polens president, generalen och professorn Stanislaw Koziej höll måndagen den 27 oktober ett föredrag i Sverigesalen på FHS om hur Polen ser på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och vårt närområde. Arrangörer var Kungl Krigsvetenskapsakademien och den polska ambassaden i Stockholm.

General Koziej gav en utomordentligt initierad och tankeväckande bild av utvecklingen i Ryssland, den pågående konflikten i Ukraina, Natos utveckling efter årets toppmöte i Wales, Polens roll för säkerheten i Östeuropa, utvecklingen av den polska försvarsmakten och den polska synen på östersjöområdet.

Det skulle leda för långt att här referera hela föredraget. Nedan redovisas därför bara några av de för Sverige mest intressanta aspekterna i anförandet.

Ryssland eftersträvar inte en återgång till ett status quo, man önskar en annan världsordning med en starkare roll för Ryssland (och en mer begränsad roll för väst).

Ukrainakonflikten är inte över, snarast är det en fråga om en strategisk paus från rysk sida.

Eventuellt är vi på väg mot ett nytt kallt krig. Dock, om väst – i första hand Nato – inte tydligt står upp för sina intressen och ideal är sannolikheten stor för en ”bitter fred” med ständigt nya ryska provokationer och positionsframflyttningar.

Det stora försvarspolitiska problemet är idag inte att kunna möta ett massivt ryskt angrepp, t ex mot Polen; där skulle alliansförpliktelserna inom Nato sannolikt leda till ett tydligt och kraftfullt svar från hela alliansen. Det skulle Ryssland ha uppenbara problem att möta.

Något som antagligen skulle vara avsevärt svårare för alliansen att hantera vore det som general Koziej kallade för aktioner ”under the threshold”. T ex ett besättande av begränsade delar av ett lands territorium, enstaka insatser med flyg eller robotar, d v s angrepp av en sådan art att de skulle kunna leda till diskussioner inom Nato om de motiverar motåtgärder som skulle kunna leda till ett krig med Ryssland. Kommer ”Små gröna män” någonstans, även om det är i ett i Natoland, med automatik innebära att alla länder i alliansen ser det som ett skäl att tillämpa artikel 5 i Natostadgan (kollektivt försvar)?

Polen som sannolikt har en ”lägre tröskel” för att agera, än flera andra länder i alliansen, spelar därför en viktig roll för stabiliteten i Östeuropa. Förutom att Polen skapar en egen trovärdig försvarsförmåga krävs därför också att landet kan bidra till försvaret av sina Nato-allierade i regionen. Därutöver är det viktigt att stödja utvecklingen inom alla säkerhetsrelaterade områden, utbildning, försvarsreformer, ekonomisk utveckling m m i de länder som inte tillhör alliansen, t ex Ukraina.

Inriktningen för den polska försvarsmakten är nu att i alla avseenden prioritera nationellt försvar och förmågan att kunna uppträda i närområdet. Möjligheterna att agera även i ”under the threshold-konflikter” måste utvecklas. Internationella insatser kommer visserligen genomföras även i framtiden, men då bara med sådana resurser som primärt är skapade för nationella försvarsuppgifter.

Östersjöområdet är idag ett potentiellt konfliktområde. Ständig Natonärvaro i utsatta länder (läs Baltikum) skulle verka konfliktförebyggande. Svensk och finskt medlemskap i Nato skulle innebära avgörande strategiska och operativa fördelar för alliansen och därmed också bidra till en ökad stabilitet i regionen. Ett svenskt-finskt-polskt-baltisk regionalt försvarssamarbete inom ramen för Nato vore en eftersträvansvärd lösning som skulle gynna alla.

Några egna (KN) kommentarer.
General Koziejs analys stämmer till delar med den aktuella debatten i Sverige. Synen på Ryssland ansluter till de bedömningar som gjordes av Försvarsberedningen, dock med skillnaden att den negativa utvecklingen accelererat. Även den polska ominriktningen mot nationellt försvar har sina paralleller med tankegångarna i Sverige. Två faktorer som däremot sällan nämns i Sverige och som förtjänar att framhävas är general Koziejs farhågor att Nato skulle kunna ha problem med att agera i olika typer av ”lågnivåangrepp”, något som direkt har en bäring på svensk säkerhet. Om sådana (lågnivåangrepp) skulle riktas mot något baltiskt land och gav en ”spillover” som berörde Sverige, kan det (och vi) då förvänta oss utländskt stöd? Den andra faktorn är det mycket tydliga sambandet mellan försvaret av Baltikum och svenska och finska förmågor i det sammanhanget.

P S. Läs de senaste dagarnas tidningsartiklar om den tyngdpunktsförskjutning som sker inom den polska försvarsmakten, från garnisoner i västra Polen till östgränsen.

av Lars Holmqvist

Som reservofficer under det kalla kriget var jag krigsplacerad på en brigadskyttebataljon. Jag hade förmånen att få tillhöra ett förband som ofta övades. Oavsett om hotbilden var det storskaliga anfallet eller (som det utvecklade sig till över tiden) ett snabbare, mer begränsat och kuppartat anfall, så framgick det med all tydlighet att de enda metoder som skulle kunna fungera för vår del, var de enkla. Metoder och tillvägagångssätt som var enkelt designade, enkla att förstå och enkla att genomföra. Utan enkelhet, ingen fältmässighet. [läs mer…]

Déjà vu?

av Bo Hugemark

Den 23 oktober 1956 revolterade det ungerska folket mot den stalinistiska regimen, inspirerat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering och töväder i Polen. Den 30 oktober tycktes demokratin ha segrat. De ryska trupperna hade dragit sig tillbaka till garnisonerna. Omvärlden greps av hopp. Den 28 och 29 oktober angrep Israel, Storbritannien och Frankrike Egypten för att ta kontroll över Suezkanalen. En febril diplomatisk och politisk aktivitet utbröt. Chrusjtjov hotade med kärnvapen, USA tog ställning mot sina allierade, FN:s generalsekreterare agerade. Den 4 november slog Sovjetunionen till och krossade det ungerska upproret, nu i politisk och medial skugga.

Hösten 1990 förberedde sig FN-koalitionen med USA i spetsen och med sovjetisk acceptans för att befria Kuwait. I början av januari 1991 var den militära uppladdningen klar. Den 10 januari 1991 höll president Landsbergis ett tal i litauiska parlamentet, Sejmen. Han varnade västmakterna för att starta krig mot Irak. Ty i skuggan av detta krig skulle Sovjetunionen passa på att slå till och en gång för alla krossa frihetsrörelserna i de baltiska staterna. Han såg tydligt parallellen med 1956. Han anade också att det kunde finnas en tyst överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen; ryssarna hade avstått från att lägga veto mot det militära ingripandet mot Irak. Vad hade de fått i stället?

Landsbergis perspektiv sträckte sig dock ännu längre tillbaka i tiden, till Hitler-Stalinpakten (oftast av någon anledning benämnd Molotov-Ribbentroppakten) 1939, sinnebilden för hur två antagonistiska stormakter gör upp över huvudet på småstater till dessas fördärv. Den glöms aldrig i Baltikum. Den 23 augusti 1989 bildades en mänsklig kedja över alla de baltiska staterna på årsdagen av pakten.

Något medgivande av väst om sovjetiska fria händer i Baltikum fanns inte 1991, men Landsbergis farhågor om sovjetiska planer slog in. Den 15 januari – en dag innan flygoffensiven mot Irak inleddes – ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i hela Baltikum. Men något gick på tok för Sovjetunionen; tidssamordningen sprack uppenbarligen. Redan den 13 trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius, varvid 14 människor dödades. Den 20 angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet i Riga, 5 personer sköts ihjäl. I Tallinn uppförde esterna barrikader av stenblock på vägen till Domberget med parlamentshuset; sovjetiska pansarförband ryktades vara på väg.

Men i Moskva demonstrerade en halv miljon människor mot Gorbatjov och den ryske presidenten Jeltsin förbjöd ryska soldater att delta i operationer i Baltikum.

Idag har vi åter en situation då världens blickar vänds mot Mellanöstern och europeiska kriser hamnar i medieskugga. Ryssland har gjort sig till en del av problemen med Irans kärnvapen och kriget i Syrien och därigenom gjort sig till en nödvändig del av lösningen. Kommer Putin att utnyttja tillfället i Europa?

De baltiska staterna lär inte ha anledning att frukta öppen militär aggression i dagens läge. NATO:s närvaro har ökat. De baltiska regeringarna kommer inte att låta gröna män infiltrera sina länder utan ta till vapen resolut. Men kommer alla europeiska NATO-stater acceptera att alliansen går i krig för Baltikum, som av nyttiga idioter utmålas som oförsvarbart? Säkert är att propagandakrig och rysk subversiv verksamhet kommer att fortsätta och öka.

Ukrainarna känner nog större ängslan – och mer berättigad. Väst har redan svikit dem genom att överlämna våldsmonopolet till Putin, i och med den absurda och omoraliska vägran att inte ens leverera defensiva vapen. Det som avhåller Ryssland från fullskalig invasion är nog inte risken för att möta väpnad hjälp från väst utan risken för skärpta sanktioner. Kanske spelar också möjligheten av inrikespolitiska reaktioner mot öppna krigshandlingar och döda ryska soldater in. Bättre då att skifta fokus till Mellanöstern, stödja skyddslingen Assad, bevara strategiskt fotfäste, stärka förbindelserna med Iran och få inrikespolitiska poäng för bekämpning av muslimsk terrorism. Och på köpet genom att stärka Assad öka flyktingströmmen till ett redan skakat EU.

Kommer detta EU att vidmakthålla verksamma sanktioner mot ett Ryssland? Vi nalkas nu en tidpunkt då de snarare borde öka: Vid årsskiftet ska enligt Minsk II ukrainska staten ha full kontroll över sin gräns. Tror någon att ryssarna kommer att avstå från möjligheten att föra in och avlösa trupper i Donbass?

En sak är säker: Putin kommer inte att acceptera ett nederlag i Ukraina, det vore ett hot mot hans makt. Han kommer med många medel att fortsätta att underminera Kiev-regeringen.

Ukrainas öde står och faller med den amerikanska politiken. Det är en hård dom mot den europeiska solidariteten. Men så har det ofta varit. År 1986 yttrade en amerikansk diplomat av norsk börd följande på en konferens i Oslo om den amerikanska närvaron i Europa: The reason why we are in Europe is that we don’t trust your ability to mind your own business.”

Det skulle snart visa sig sant för tredje gången, på Balkan. I Ukraina-krisen har Förenta staterna varit drivande för att stödja demokratin. Därför är det ominöst om USA blir alltför beroende av ryskt stöd i Mellanöstern.

1956 slutade fokuseringen på Mellanöstern med demokratins undergång i Ungern. 1991 blev slutresultatet i stället Baltikums frihet, beroende på Sovjetregimens förestående fall. Idag sitter regimen i Moskva säkert. Vad kommer att ske i Europa i Mellanösternkrisens skugga?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Göran Frisk

 

Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet.  Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten har att ta hänsyn till denna samverkan. Såväl Finlands som Sveriges sjöstridskrafter är helt otillräckliga i antal men inte i kvalitet. Om vi kan hålla en hög beredskap avseende ubåtsjakt kommer inkräktaren att få en svår uppgift om han som hittills vill ge sig långt in i den svenska och finska skärgården.  Hans förmåga att förbereda utplacering av kärnladdningar på svensk och finsk havsbotten kommer att minskas avsevärt.

Den nyss genomförda flygövningen i norra Skandinavien är ett annat glädjeämne. 115 stridsflygplan från nio länder som övar allt från luftstrid och spaning till attackanfall mot mål på ytan är en  tydlig styrkemarkering. Vill ryssarna ge sig på delar av Skandinavien, Baltikum och Östersjöområdet så kommer väl samövade flygstridskrafter under NATO- befäl att vara en formidabel motståndare. Tvingar detta ryssarna till eftertanke!

Under kommande vecka ska det genomföras en stor övning till sjöss med sjöstridskrafter i regi av Nato varvid svenska örlogsfartyg deltar.  Denna typ av övning har genomförts under många år av Nato-länderna varvid Sverige deltagit.  Sjöstridskrafter övar för att kunna förstärka de baltiska staterna på olika sätt. Detta innebär t.ex. vapen och annan materiel inklusive markförband om en konflikt skulle segla upp i form av gröna män och hybridkrigföring etc. Den svenska solidaritetsförklaringen med de baltiska staterna får ett reellt innehåll.

Försvaret av Gotland är för närvarande  inget glädjeämne. Under kalla kriget hade Gotland ett kustartilleriregemente, ett artilleriregemente, ett pansarregemente och en luftvärnskår. Idag har Gotland hemvärnsförband och ett dussintal stridsvagnar i förråd.

Det är alldeles nödvändigt att förstärka Gotland militärt. Denna   genomförs bäst genom att förband ur alla tre försvarsgrenarna övar på, runt och över Gotland. Då kan ett överraskande anfall mötas omedelbart.  Därvid kan Nato samla ihop såväl flyg- som sjöstridskrafter och avvärja ett anfall mot Gotland.

En egendomlighet i dagens försvarsdebatt är de som går ryssarnas ärenden, Sveriges förre ärkebiskop K-G Hammar och den förre svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman.  Flera kan nämnas men dessa båda är tydliga representanter för defaitisterna. De vill inte att vi ska vare sig öva med Nato eller söka medlemskap. Glädjande nog har de inga ansvarspositioner i den svenska säkerhetspolitiken. De får nöja sig med att försöka påverka opinionen i ryssvänlig riktning.

När försvarsbeslutet börjar genomföras bryts den avrustningsperiod som såväl S-regeringar som borgerliga regeringar genomfört sedan muren föll d.v.s. under mer än 20 år.

Avslutningsvis vill jag travestera Mao, ”Varje land har en krigsmakt, sin egen eller någon annans.” Nu visar Sverige att vi inte tillåter någon inkräktare under vattnet, på vattnet, i luften eller på land!

 

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.