≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Kungl. Örlogsmannasällskapets inbjuder till seminarium fredagen den 15 november i Ingenjörvetenskapsakademiens (IVA) lokaler på Grev Turegatan 16 i Stockholm kl 0930–1230.

Försvarsberedningen har i sin säkerhetspolitiska rapport Vägval i en globaliserad värld (DS 2013:33) bland annat kommit till slutsatsen att; kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel också kan uppstå i vår region och på längre sikt kan militära angreppshot inte heller uteslutas. [läs mer…]

av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken. [läs mer…]

KALLELSE

Akademien sammanträder onsdagen den 9 september 2015 mellan kl 16.30 och ca 19.30 i Sverigesalen på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Utomstående är inbjudna till den öppna delen av sammankomsten.   [läs mer…]

av Göran Lindmark

Edit: Tillägg under rubrik ”Paneldebatten” i slutet av artikeln.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Torsdagen den 28 maj arragerade KKrVA ett symposium med titeln ”Ett modernt psykologiskt försvar” på Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskap i det 21:a århundradet”, för vilket ledamoten Frank Rosenius är ansvarig. Ledare för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”, där symposiet ingår är ledamoten Peter Lagerblad.

Björn Körlof, tidigare generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar och ledamot av akademien, ledde symposiet. Cirka 60 personer deltog. Symposiet öppnades av Frank Rosenius, som berättade om symposiets roll inom delprojektet, som har inriktning på bland annat informationsberedskap och olika frågor inom försörjningsområdet. Förmågan att hantera nya utmaningar på det säkerhetspolitiska området är inte så stor som man kunde önska, konstaterade Frank Rosenius. Hur ser då allmänhetens kunskap ut om detta? Man tror nog att det finns mer resurser inom försvaret än vad det i själva verket gör. Det ger öppningar för många diskussioner, t ex om behovet av ett modernt psykologiskt försvar.

Peter Lagerblad konstaterade i sin inledning att det är viktigt att analysera vilka hot som finns, såväl militära som icke militära. Hur ser samhällsutvecklingen ut i ett längre perspektiv när det gäller den nationella säkerheten?

Fr vr Carl,Bergquist, Ingrid Thörnqvist, Anders Lindberg, Sven Hirdman och Olle Wästberg.

Fr vr Carl,Bergquist, Ingrid Thörnqvist, Anders Lindberg, Sven Hirdman och Olle Wästberg.


Vår viktigaste närområdesaktör belystes

Ledamoten Sven Hirdman, f d ambassadör i Moskva, inledde sitt anförande med att konstatera att dagens ryska beteende kan sökas i landets historiska erfarenhet och den slutsats som dragits av denna; aldrig mer krig på ryskt territorium. Supermaktssyndromet och rivaliteten med USA, underlägsenhetskänslor och upplevelsen av att vara åsidosatt och diskriminerad i världspolitiken var också viktiga faktorer i det ryska beteendet Till detta kan läggas en fortsatt förlitan på militär styrka, förhoppningar om tillgång till större ekonomiska resurser och en insikt om den resurs som utlandsryssarna, som beräknas uppgå till minst 25 miljoner, innebär. Dessa finns spridda ibland annat i Ukraina, Kazachstan och andra f.d. sovjetrepubliker liksom i USA, Frankrike, Finland med flera länder.

Under det kalla kriget var Sovjetunionen dålig på att främja sina intressen utrikespolitiskt. Man fick ofta stöd från lokala kommunistpartier, men dessa hade låg trovärdighet. En del propagandatidningar, t ex Nyheter från Sovjetunionen, gavs ut men hade låg genomslagskraft. Något större framgång i omvärlden fick man genom hävdandet av de sovjetiska framgångarna i rymden. Mest förlitade man sig på sin militära och politiska styrka och underrättelseverksamhet. Däremot fanns knappast några sovjetiska kulturcentra utomlands. Förutom vanliga spioner försökte Sovjetunionen använda sig av inflytelseagenter. En sådan var den sovjetestniske journalisten Neilands, känd för sitt tennisspelande med Olof Palme. Det fanns även ett system med ”husryssar”, där KGB-diplomater på t ex de sovjetiska ambassaderna i Stockholm och Helsingfors ägnade sig åt att uppvakta enskilda svenska och finska diplomater och politiker.

Från att ha gjort nästan ingenting under sovjettiden gör man nu en hel del. Redan under Jeltsins tid satte man igång en statskontrollerad Tv-kanal på engelska, Russia Today. Med åren har Russia Today blivit mer sofistikerat och sänder nu dygnet runt och även på andra språk än engelska. Man har flera icke-ryska journalister och täcker även händelser där ryska säkerhetsintressen inte är direkt berörda. I vissa konfliktsituationer, där Ryssland är inblandat, låter man även meningsmotståndare komma till tals. Ambitionen är att tävla med kanalser som BBC, CNN och Al Jazeera.

Under Putins presidentperiod har de statskontrollerade ryskspråkiga Tv-kanalerna blivit mycket mer propagandistiska, i synnerhet i anslutning till kriget mot Georgien 2008,i konflikten med Ukraina och generellt gentemot USA och NATO. Denna ryskspråkiga propaganda är ett problem eftersom den ses av de ryska minoriteterna i de övriga f.d. sovjetrepublikerna och påverkar deras världsbild. Sändningarna innehåller även många utmärkta kulturella program samt mycket sport och dokumentärer. Problemet är mest akut i de baltiska staterna som har försummat sina ryska minoriteter.

Det ryska utrikesministeriet är mycket mera aktivt i sina kommentarer till internationella händelser än tidigare. Man använder sig även av sociala medier. Utmärkande för ryska, liksom tidigare sovjetiska officiella uttalanden, är att man aldrig ljuger till 100 %, men ofta talar i halvsanningar. Den ryska militären använder sig också i betydande utsträckning av halvsanningar, inte minst i den pågående konflikten med Ukraina.

Eftersom Ryssland upplever att man befinner sig i ett trängt utrikespolitiskt läge, utsatt för sanktioner från EU och USA, fientlig politik från NATO o s v, försöker man utnyttja de sympatisörer man har bland några EU-länder för att bli av med sanktionerna – i och för sig en naturlig reaktion. Mer skrämmande är hur ryssarna idag utnyttjar sin militära makt för att visa musklerna gentemot opinionen i väst. Risken för allvarliga incidenter har ökat. Propagandamässigt är dock denna verksamhet kontraproduktiv. I medierna skrivs mycket om ryska hackers och troll. För vår del är nog industrispionaget det allvarligaste. Även amerikaner och kineser är duktiga på sådan verksamhet.

Opinionsundersökningar visar att är inställningen till Ryssland mest negativ i Sverige av alla västländer. Svenskarna torde vara i stort sett immuna mot rysk propaganda. Sammanfattningsvis, menade Hirdman, är effekten av den ryska propagandan och den s k hybridkrigföringen minimal vad avser västländerna, men allvarligare gemtemot särskilt Ukraina, Georgien och Moldavien samt de baltiska staterna. Här behöver olika motåtgärder övervägas. Den långsiktiga ambitionen måste vara att verka för bättre stormakts- och grannskapsrelationer i världen och mer avspänning. Då får vi mindre av de problem vi ser idag.

Om mjuk makt

Olle Wästberg talar om propagandakrig.

Olle Wästberg talar om propagandakrig.


Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen konstaterade inledningsvis att det ingick i alliansregeringens nedrustningspolitik att stänga ner det svenska civila psykologiska försvaret 2008 liksom flera av de institutioner som förmedlade en Sverigebild och byggde nätverk. En del av psykförsvarets uppgifter övertogs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men man har inte haft så stor möjlighet att prioritera dessa uppgifter. Även om en uppryckning av ambitionerna skett utgör psykförsvaret en mindre komponent i en stor uppgiftsmassa.

Det psykologiska försvaret hade under det kalla kriget främst två offensiva uppgifter. Man skulle analysera fientlig propaganda och man skulle skapa en beredskap för hur utländska medier skulle kunna arbeta i Sverige under kris eller krig, nog så viktiga uppgifter när det gällde att få den nödvändiga internationella uppslutningen kring Sverige.

Den internationella bilden av Sverige är viktig. Vi måste bygga nätverk, ha vänner och bedriva kulturutbyte. Förvisso kan vi inte sända mimare mot ryskt stridsflyg, men alla sorters nätverk är viktiga, inte minst för att göra fientlig propaganda mot Sverige i andra länder mindre effektiv. Det handlar om vad vi kallar ”soft power”. Också där har vi rustat ned, t ex genom nedläggning av representationen i Los Angeles, New York, Kanton och Hamburg.

Ett annat effektivt sätt att bygga långsiktiga relationer är studerandeutbyte. Ett talande exempel är Fulbrightstipendierna, en viktig del i USA:s strategi för att bygga upp och säkra demokratin i det sargade Europa efter andra världskriget. Den kraftiga minskningen av antalet utomeuropeiska studenter vid svenska universitet och högskolor innebär att vi får färre stödjepunkter utomlands och därmed svagare nätverk.

Talaren citerade Clausewitz om kriget som en fortsättning på politiken med andra medel. Det kan handla om PR och information. Den slutna diplomatin, med direkta kontakter med ett annat lands regering, får alltmer ge vika för att man försöker påverka allmänheten inom ett land. I öppna demokratier betyder väljarnas bild mycket för den utrikespolitik en regering kan föra. Vi ska vara medvetna om att vi dagligen utsätts för desinformations- och propagandakampanjer.

Ett belysande exempel är när TV4 nyligen sände ett inslag med en rysk ”statsvetare” som pläderade för att Gotland skulle bli ett Åland – avmilitariserat och neutralt, som denne påstod att Gotland varit på 1920-talet. Visserligen var personen som gjorde uttalandet statsvetare, men också ställföreträdande chef på en tankesmedja inom den ryska säkerhetstjänsten. Han fick dessutom helt oemotsagt framföra diverse konstigheter som att Gotland en gång varit neutralt och att det är en tragedi för Sverige att vara klämt mellan Ryssland och Nato. Men många av de som sitter och systematiskt kommenterar på siter och debattfora i västliga medier sköter det hemifrån, var och en för sig. Men det finns också, bland annat i Petersburg, renodlade propagandafabriker, fyllda av nättroll.

Kanske är vi i den svenska kulturen ovanligt oskyddade. Vi har en tendens att försöka förstå den andre, att tycka att det inte är ens fel när två träter, att mena att sanningen ligger mittemellan. Det kan vara goda egenskaper, men utnyttjas lätt av en medveten propagandist. Vi är inte heller ovana vid försök till mediemanipulationer. TT får varje år flera förfalskade meddelanden som har till syfte att påverka aktie- och valutakurser. Här finns beredskap och kunskap som gör att manipulatörerna inte lyckas. Men samma beredskap finns inte när det gäller utrikes påverkan.

Vi vet att i en ren krigssituation kommer det att finnas intresse av att öka misstron mot myndigheterna, sprida falska rykten, störa kommunikationer och varuförsörjning åstadkomma valutautflöde och kaos i ekonomin. Men i dagens läge handlar det också om makt över sinnena. Här är beredskapen betydligt mindre. Vi har svårt att se avsikten med budskapen och vet inte hur vi ska hantera dem.

Källkritik och sund skepsis mot medieuppgifter borde vara en viktig uppgift för skolan att lära ut. Dåvarande Skolöverstyrelsen gav 1957 ut en skrift om ”Propagandakritik och samhällssolidaritet i skolundervisningen”. Mycket i skriften handlar om källkritik, något som skulle behövas i långt högre grad idag då t ex google-sökning på ”Förintelsen” kan hamna på historieförfalskarnas skickligt uppbyggda hemsidor.

Vad vi också skulle behöva är en löpande analys av påverkansförsöken och ett offentliggörande av dem. Det svenska samhället är öppet. Det utnyttjas av dem som inte vill oss väl. Men vi kan själva använda öppenheten för nödvändig upplysning och moteld.

Skepticism viktigt

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, talade om svenska medier och påverkanskampanjer. Han började med att konstatera att det ingalunda är något nytt i att ryssarna försöker påverka den svenska kommunikationen. Syftet kan variera, men som regel handlar det om att genom olika informationsoperationer skapa osäkerhet. Medier behövs för att sprida kunskap. Den kanske viktigaste egenskapen hos medier när det gäller att värdera och förhålla sig till påverkanskampanjer är att vara skeptisk till uppgifter och att använda sig av källkritik för att därmed kunna avslöja syftet. Det duger inte att föra så enkla resonemang som att sanningen nog ligger någonstans mittemellan.

Den politiska kartan har ändrats. Idag handlar det, inte minst för yngre människor, om frihet kontra auktoritet. Hur ska man veta vem som talar sanning? Kan man lita på myndigheterna? Journalisterna måste bli bättre på att ställa motfrågor till de som intervjuas, bättre på att följa upp, bättre på att tänka källkritiskt. Det duger inte bara att tro rakt av på vad som sägs.

En minst sagt stor strukturomvandling har ägt rum inom mediasektorn under senare år. Webbplatser och smart phones, för att ta några exempel, är idag mycket större än papperstidningar. Det handlar helt enkelt om en enorm omvandling. Till detta kommer att polariseringen av åsikter är stor. Det finns inte särskilt många i ”mitten” att kämpa om.

Tidigare har bilder i stor utsträckning ansetts trovärdiga och sanningsenliga. Bildens makt är enorm.  Bildernas effekt på mottagarna är stor. Men bilderna kan ljuga. Manipulation är enkelt. Återigen gäller det att vara källkritisk.

Anders Lindberg menade att det behövs ett kunskapslyft hos allmänheten inom det säkerhetspolitiska området. Kunskaperna är alldeles för dåliga idag. Tidigare förmedlades kunskaper inte minst genom att den allmänna värnplikten fanns och att olika frivilligorganisationer i högre grad bidrog till att skapa medvetenhet och sprida kunskap. Han nämnde också värdet av att det utförs forskning inom det säkerhetspolitiska området och att resultaten från den sprids ut i samhället och nämnde i sammanhanget den roll som FOI spelar.

Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.

Public Service

SVT utrikeschef Ingrid Thörnqvist utfrågas av Björn Körlof.

SVT utrikeschef Ingrid Thörnqvist utfrågas av Björn Körlof.

Ingrid Thörnqvist, chef för utlandsnyheterna på SVT, talade om hur public service uppfattar och hanterar påverkanskampanjer. Det handlar inte bara om att förmedla själva nyheterna, utan också om de syften som finns bakom händelserna. Alla parter ska kunna komma till tals. Inför nättroll, sociala medier, bluffintervjuer och ”köpta” journalister måste strikt källkritik tillämpas, även om det kan vara svårt. Publiceringen måste gå snabbt, och tiden för kontroll finns inte alltid. Bilder måste analyseras med hänsyn till vilket syfte de kan tänkas ha. Detta gäller också syftet med uttalanden, liksom språk och dialekter för att på så sätt kunna bedöma och värdera sagespersonerna. Grunden är naturligtvis att Public service måste värna om sin trovärdighet. Journalisterna behöver också bättre kunskap om säkerhetspolitiska frågor och hur sociala medier fungerar. Det är viktigt att inse att den ”nya” digitala världen gör att nyheter måste ut ännu snabbare än tidigare.

Är man i utlandstjänst som korrespondent är det är viktigt att man skaffar sig nätverk på plats för att få information och möjlighet att skapa en egen bild av vad som händer. En väsentlig fråga är också hur man på olika sätt kan stödja oberoende medier i konfliktområden. Inte minst i icke-demokratier lever journalisterna under stort tryck och riskerar att tystas. Trakasserier är vanliga. Det kan handla om att näthat och olika former av anklagelser som hindrar, eller åtminstone försvårar, för journalisterna att utföra sitt arbete. Syftet kan vara att skapa osäkerhet hos journalisterna, vilket naturligtvis påverkar möjligheterna att arbeta. Det är helt enkelt ett naturligt led i propagandakriget som det gäller att vara medveten om. Det är därför viktigt som arbetsgivare att stödja medarbetare som verkar i konfliktmiljöer. En viss internutbildning ges till journalister som verkar i farofyllda miljöer. Inte minst krävs kunskap om hur sociala medier används och fungerar och hur man ska förhålla sig till dessa.

Informationsspridningen

Carl Bergquist, major och försvarsbloggaren ”Wiseman”, konstaterar att informationsvapnet spelar en viktig roll i det moderna hybridkriget. Militära medel har en förvånansvärt liten del i krigföringen. Informationskriget pågår oavbrutet hela tiden, vilket de militära insatserna inte gör. Så kallade ”falska fronter” finns både i sociala medier och på övriga nätet, allt för att vilseleda, Det som uppfattas som försvarsbloggar drivs ibland av personer som står helt utanför försvaret. Här finns en klar svårighet att skilja privata aktörer från professionella. Privatpersonerna återfinns ibland i diasporan (personer som har sitt ursprung i ett land, men finns och verkar i ett annat land).

Användningen av sociala medier är både ett problem och en tillgång. Dessa är helt enkelt det sätt på vilket vi delar information idag. Så kallade ”trollfabriker” påverkar det som skrivs i sociala medier. Genom att bland annat länka till annan information vill man skapa tvivel och utså osäkerhet. De sociala medierna går ”rakt in” och sprids lätt och snabbt. I auktoritära stater ser man ofta till att dessa kanaler stängs ned, men detta är ett trubbigt vapen som det finns genvägar att ta sig förbi. Inte minst bilder utgör ett tillförlitlighetsproblem. Det finns många exempel på att samma person agerar i olika situationer och förmedlar olika budskap på olika Tv-kanaler. Detta krävs en hel del kunskap för att avslöja.

Bergquist pekade på vikten av att den enskilda informationsmottagaren tar ansvar för källkritiken. Har man bara en enda källa så är risken stor att man hamnar fel. Det är otvivelaktigt så att många, inte minst ur allmänheten, men även bland politiker och journalister är alltför okunniga om säkerhetspolitiska frågor. För att skapa ett bra psykologiskt försvar krävs att samhället agerar för att stärka individens kunskap och därmed förmåga att värdera. Det handlar dessutom inte bara om att stärka personer i Sverige. Vi måste också nå ut till andra länder. En bland flera vägar i detta sammanhang är att vi har medier på olika språk.

Ett femtiotal åhörare fyllde salen.

Ett femtiotal åhörare fyllde salen.

Paneldebatten

Efter presentationerna följde en paneldebatt med frågor till presentatörerna. En frågeställning löd: Hur ser vår mentala beredskap ut? Är Sverige idag mer sårbart än tidigare i detta avseende? Panelen svarade bland annat:

  • Den svenska befolkningen är mycket mer heterogen än tidigare. Invandrargrupper har en annan mental beredskap än den vi tidigare talade om. Därför måste politiker, journalister och politiker lära sig mer om denna befolkningsgrupp och hur man kommunicerar med denna. Många invandrare tar inte del av svenska medier. Det går inte att samla hela befolkningen kring gemensamma värderingar och ett gemensamt försvarskoncept. Vi behöver mer forskning kring dessa frågor.
  • Den svenska säkerhetspolitiken är otydlig. Därför går det inte att säga att hela befolkningen står bakom denna. På så sätt är vi mera sårbara.
  • Idag är ”twitter” den centrala arenan för den publika diskussionen. Om en diskussion skall föras om svensk försvarspolitik och psykologiskt försvar – och få genomslag – måste debatten föras där.
  • Svenska folket och journalistkåren måste utbildas i säkerhets- och försvarspolitik.

En annan fråga var: Hur ser ett modernt psykologiskt försvar ut? Panelen svarade bland annat:

  • Ett psykologiskt försvar kan bara finnas i människornas kritiska sinnen. Ett sådant skapas genom utbildning i skolan och träning i kritiskt tänkande. Det skapas också genom en fri och öppen debatt. Till detta skall läggas öppen information, fri forskning och spridning av forskningsresultat.
  • Det finns ingen metod för psykologiskt försvar eller någon särskild lösning. Hybridkrigföring är det ”nya kriget”. Mot det kan man bara förbereda sig mentalt. Då handlar det om kunskap. Människor måste förstå vad som pågår men också ha kunskap om svenskt försvar och helst ha en relation till försvaret, så som var fallet då vi hade en allmän värnplikt.
  • Rollfördelningen är viktig. Det måste finnas en rågång mellan myndigheter och medier. Journalisterna måste ”göra sitt jobb”!
  • Sverigebilden utomlands är viktig och behöver stärkas. Den är en del av det psykologiska försvaret. Vi kan behöva hjälp utifrån även med det psykologiska försvaret.


Ett modernt psykologiskt försvar

 
Torsdagen den 28 maj 2015 kl. 08.30–12.00
i IVA konferenscenter, Grev Turegatan 16, Stockholm.

Moderator: Ledamoten Björn Körlof, f.d. generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar

Program

08.30 Inledning
Huvudprojektledaren Frank Rosenius
Projektledaren för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”,
ledamoten Peter Lagerblad
 
08.40-09.10 Grunder för rysk politik och psykologisk krigföring
Ledamoten Sven Hirdman, f.d. ambassadör i Moskva
 
09.10-09.40 Propagandakrigets olika former och ett modernt psykologiskt försvar
Olle Wästberg, ordförande i demokratiutredningen
 
09.40-10.00 Svensk media och påverkanskampanjer
Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet

PAUS
 

10.20-10.40 Public service och påverkanskampanjer
Ingrid Thörnquist utrikeschef på SVT
 
10.40-11.00 Sociala medier och påverkanskampanjer
Major Carl Bergquist, försvarsbloggaren ”Wiseman”
 
11.00-11.50 Paneldiskussion
 
11.50-12.00 Avslutning

 

Anmälan om deltagande krävs och sker här »

Av Johan Wiktorin, avd I

Ryska flygplan och främmande undervattensverksamhet har fått en allt större uppmärksamhet de senaste åren. De större mediebolagen har ofta grafik för att presentera exvis observationer av eventuell undervattensverksamhet eller flygplansrutter.

Vad händer om vi tar ett steg tillbaka och försöker se både längre och bredare på samhällets sårbarhet? I det följande har jag försökt att bearbeta kända störningar och incidenter i Sverige 2008 – 2015 genom att söka nyheter på webben, gå igenom rapporter av MSB och Statens Haverikommission. Följande katergorier förutom flyg och undervattensverksamhet har jag tittat på:

Elavbrott
Teleavbrott
Datorstörningar/Dataattacker
Förorenat dricksvatten
Inbrott & skadegörelse förråd FM
Kommunikationsavbrott väg/jvg
Släckta banljus
Vitt pulver
Övertagna signaturer sociala medier

Skärmavbild 2015-02-26 kl. 07.28.29

Hela underlaget hittar du här.

Att behandla dessa incidenter innebär två tydliga felkällor. För det första är det jag bara de incidenter jag har hittat som kan bearbetas. De flesta kända har jag nog trots allt kunnat nå, men det finns ju ett mörkertal i form av saker som inte kommer till allmänhetens kännedom. Det kan handla om andra undervattensincidenter eller som uppgifter som att all post stulits i ett bostadsområde med många officerare och anställda i utrikesförvaltningen förra året.

Den andra felkällan är formen. Här har jag exempelvis tagit bort störningar som drabbar färre än 10 000 hushåll/företag, om sådana uppgifter funnits. Det är också så att en del av de incidenter som här är listade inte är ett resultat av ett uppsåt från någon, utan kan vara brister som i fallet med det uppmärksammade tillbudet med tåget som blev lurat av signalfel. Där har det framkommit att det är ett 19 år gammalt programmeringsfel som varit orsaken. Skador orsakade av stormar och översvämningar är annat som inte ingår.

Bild1

Incidenter månader 2008-2015

Bild1

Incidenter år 2008-2015

Bild1

Incidenter områden 2008-2015

Eftersom materialet har dessa inbyggda brister och relativt få datapunkter, så måste man vara mycket försiktig med slutsatser. Det ser ut som om incidenterna ökar över tid, men det kan delvis vara en funktion av bättre rapportering med tiden. December sticker ut en del som gör att det är värt att följa mer nogrannt. Geografiskt är det Gotland och Norrlandskusten (Gävle-Umeå) som är mer drabbat i förhållande till folkmängden. Antalet incidenter är dock alldeles för få för att lära sig något bestämt. Men som grund för hypoteser duger materialet i alla fall.

Mest anmärkningsvärt har de stora teleavbrotten varit. Dels det stora avbrottet november 2009, då 3,5 miljoner kunder drabbades. Dels de två stora avbrotten i december nyligen och häromveckan. Att märka vid dessa att de skett parallellt med Östersjömarinens beredskapsövning respektive vid uppstarten av LADOGA-15.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 17.34.39

Telia driftstopp 9/12 2014

En ytterligare utveckling av materialet skulle vara att infoga även tydliga psykologiska angrepp mot Sverige liksom större övningsverksamhet för att se samband. Jag tar tacksamt emot hjälp med detta från läsarna och annat som missats eller som kan avfärdas på grund av exempelvis konstruktionsfel.

Tillsammans blir vi klokare.

Projektorganisation

Huvudprojektledare är hedersledamoten, viceamiral Frank Rosenius. Han biträds av ledamoten, professor Gunnar Hult och ledamoten, generalmajor Björn Anderson.

För delprojekten svarar:

  1. Stormakternas militära tänkande mm – ledamoten, överste Jan Mörtberg
    jan.mortberg@fhs.se
  2. Icke-militära hot – ledamoten, fd generaldirektör Lars Nylén
    lars.nylen.ua@telia.com
  3. Teknisk doktrin mm – ledamoten, överste Mats Olofsson
    matsolo@telia.com
  4. Samhällets sårbarhet – ledamoten, fd generaldirektör Peter Lagerblad
    p.lagerblad@gmail.com
  5. Angreppsmetoder – ledamoten, generalmajor Karlis Neretnieks
    karlis.n@telia.com
  6. Stridsteknik, taktik och operationer – ledamoten, brigadgeneral Anders Carell
  7. anders.carell@fmv.se

  8. Syntesen – Projektledningen

Ett stort antal ledamöter från alla avdelningar kommer att involveras. De kommer att ingå i delprojektens arbetsgrupper och/eller utföra enskilda uppgifter.

Projektet stöds av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse.

Är du intresserad av att medverka i projektet,
vänd dig till någon av ovanstående!

Projektuppdrag

Projektets syfte är att så långt vetenskap och beprövad erfarenhet förmår ta fram de byggklossar som formar vår säkerhetspolitik samt dess fortsättning i politisk styrning av militärt och civilt försvar inklusive krishantering, d v s en strategisk inriktning. Slutligen kommer förslag att ges för hur det civila och militära försvaret bör utformas mot denna bakgrund, med en tidshorisont om 15 – 20 år.

För att nå dit kommer arbetet att bedrivas i sju delprojekt. De fem första kommer att genomföras parallellt med kopplingar till varandra och möjlighet till iterativa återkopplingar. De två sista kommer att påbörjas under 2016 när under lag från övriga delprojekt föreligger. Delprojekten är följande:

  1. Stormakternas militära tänkande, militärtekniska utveckling som grund för Sveriges försvarsstrategi – Resultatet av analysen bör lägga den militärteoretiska grunden för det fortsatta arbetet.
  2. Icke-militära hot, exempelvis cyber, kemiska, biologiska, terror som grund för Sveriges försvarsstrategi – Resultatet av analysen bör klarlägga dessa angreppsformers framtida betydelse på stridsfältet samt ge underlag för avvägningar inom säkerhetskonceptet.
  3. Svensk teknisk doktrin med avseende på förmågor och internationell utveckling – Resultatet av analysen bör belysa teknikens inverkan på det framtida stridsfältet, dess kostnadsutveckling och hur Sverige bör förhålla sig i detta sammanhang.
  4. Samhällets sårbarhet – Resultatet av analysen bör klarlägga det civila samhällets anpassning och stöd vid angrepp som underlag för avvägningar inom säkerhetskonceptet.
  5. Angreppsmetoder – Resultatet av analysen bör klarlägga hur Sverige bör förhålla sig till olika angreppsmetoder som underlag för ett säkerhetskoncept.
  6. Framtidens stridsteknik, taktik och operationer inom arenorna mark, sjö och luft – Resultatet av analysen bör leda fram till hur militära stridskrafter bör operera i framtida stridsmiljöer.
  7. Det framtida svenska förhållningssättet – Denna analys bör vara syntesen av övriga arbeten och leda fram till ett framtida svenskt säkerhetskoncept med militära och civila strukturer.

av Anders Emanuelsson

Att väcka den vilande värnplikten är en aktuell fråga i vårt land. Jag vill gå längre – låt oss införa en allmän och könsneutral medborgarplikt för att stärka vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Det stärker Sverige och den enskilde individen.

Under den senaste tiden har värnpliktsfrågan diskuterats flitigt, vilket är mycket positivt. Märkligt nog väcker ordet plikt negativa känslor hos en del människor, någon form av beröringsångest kan skönjas. Men plikt är väl egentligen inte så konstig: Sverige har skolplikt, en plikt som ifrågasätts av få. De flesta önskar leva i frihet och demokrati. Men vem skall försvara den – någon annan eller vi alla? En allmän och könsneutral medborgarplikt skulle gynna både vår säkerhet, vårt civila samhälle, folkförankringen – och individen. Återgå till värnplikt.

För fem år sedan fattade riksdagen beslut om att militär personal skulle vara anställd. Värnplikten avskaffades dock inte, utan är vilande. Så länge värnplikten är vilande ska all militär personal rekryteras och utbildas på frivillig grund.

Skälen för att väcka värnplikten är att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämras och att det nya personalförsörjningssystemet inte fungerar.

Rysslands ökade vilja att använda sin militära förmåga, som bland annat har visat sig i Ukraina och med många larmrapporter om ett hotfullt uppträdande i Östersjön innebär att vårt säkerhetsläge har försämrats. Rysslands militära förmåga ökar i en takt som varken Sveriges riksdag, regering eller försvarsmakt har förutsett. Situationen i Europa är så allvarlig att inte ens ett medlemskap i Nato skulle vara lösningen. För att Sverige skall kunna hävda sig i händelse av kriser, konflikter och i värsta fall krig, måste således vår militära förmåga återtas. För övrigt måste hela vårt samhälle öka sin möjlighet att hantera olika former av extrema situationer.

I januari 2014 redovisade Försvarsmakten sina perspektivstudier. Försvarsmakten säger sig vilja satsa på kvalitet till förmån för kvantitet, vilket för armén innebär endast en enda tillfälligt sammansatt brigad. Vad denna brigad skulle kunna åstadkomma är höljt i dimma. Enligt min uppfattning måste denna brigad på förhand vara utgångsgrupperad i Stockholmsområdet för att kunna ha någon form av taktisk effekt. Denna effekt torde handla om att skydda viktiga knutpunkter – någon reell förmåga till anfallsstrid torde inte finnas. För att uppnå sådan inom ett begränsat område torde istället tre brigader behövas. Vi måste kraftigt öka vår numerär för att vi skall ha nationell förmåga att motstå ett angrepp under en period längre än några dagar. Helt klart är att Försvarsmakten och det nya totalförsvaret behöver mer personal.

År 2013 skrev Riksrevisionen att ”Antalet samövade markoperativa bataljoner och stöd- och funktionsförband räcker inte till, vare sig idag eller på sikt. Antalet anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är inte tillräckligt många för att kunna fullgöra de nationella uppgifterna och samtidigt genomföra insatser utomlands. Försvarsmakten har inte heller tillräckligt med personal med rätt kompetens”.Försvarsmakten klarar dessutom inte av att behålla sina anställda. Beräkningar som Svenska Dagbladet gjort visar att av tio personer som rekryteras slutar minst sju i förtid.

Hög personalomsättning och rekryteringsproblem kostar, både i kvalitet och pengar. Någon betydande höjning av försvarsanslagen är inte att vänta från politiskt håll, i alla fall inte av den kaliber som skulle göra den militära lönen konkurrenskraftig. I brist på pengar, är plikten avgörande för att kunna höja den militära förmågan. Också det nya personalförsörjningssystemet har stora brister, vilket tydligt visar att det idag finns all anledning att ompröva beslutet att låta värnplikten vila.

Riksdagsledamoten Allan Widman (FP) förespråkade tidigare att värnplikten skulle slopas. Nu ser han, liksom flera andra partier (bland annat socialdemokraterna) och många andra som är insatta i det säkerhetspolitiska läget, att värnplikten bör väckas. Jag håller med om det, men anser inte att enbart en återgång till något gammalt är bra, istället bör något modernt utvecklas, något som gynnar både samhället och den enskilde. Det är därför Sverige bör införa en allmän och könsneutral medborgarplikt – både militär och civil.

Många politiker och andra debattörer framhåller folkförankring som det viktigaste motivet för värnplikt. Själv anser jag att möjligheten att få rätt kompetens är den främsta anledningen.
Värnplikt ger Försvarsmakten möjlighet att rekrytera de bästa – och bäst lämpade – ur varje åldersklass. Det är unikt, och något som Sverige borde återinföra.
Det är tveksamt om Försvarsmakten kan tilltala den något begränsade del av dagens ungdom som uppfyller de fysiska och psykiska kraven att ta anställning i just Försvarsmakten. Samma grupp av ungdomar torde vara av stort intresse för övriga arbetsgivare. Framtidens försvarsmakt bör dock ha en blandning av professionella soldater och värnpliktiga likt våra grannländer Norge och Danmark. Genom att bättre utnyttja våra reservofficare skulle vår numerär snabbt kunna stärkas.

Att en återuppväckt värnplikt skulle gynna Försvarsmakten är uppenbart. Men även det civila samhället behöver stöd. Vi behöver en civilplikt.

Det svenska samhällets sårbarhet ökar. Under de senaste åren har Sverige utsatts för en mängd prövningar; allt från extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, elberoende, epidemier och IT-systemens sårbarhet.

Sverige måste införa civilplikt för att skydda och stärka samhällets förmåga i händelser av krig, kris och katastrofer. Samtidigt har det blivit tydligt att alltför få personer arbetar inom vård, skola och omsorg för att kunna möta behoven när barnkullarna blir större och antalet äldre ökar. Medborgarplikt skulle ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle.

Medborgarplikten skulle innebära att den enskilde själv väljer inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och därefter tjänstgöra inom. Direkt efter avslutade gymnasiestudier skulle medborgarplikten inte bara stärka den nationella säkerheten, det civila samhället och folkförankringen – utan också individen, eftersom den skulle innebära ett naturligt och första insteg på arbetsmarknaden. Den socioekonomiska integrationen skulle gynnas, när unga medborgare erbjuds möten med människor som de annars troligtvis inte hade fått. Under min mångåriga erfarenhet som förbandschef har jag sett hur oerhört viktiga sådana möten kan vara. En medborgarplikt skulle kunna vara en förlängning av gymnasiet, i form av studier och praktik. Och oavsett om medborgaren väljer civil eller militär tjänstgöring, skulle insatsen vara till stor nytta. För Sverige som nation, för samhället – och för den enskilde individen.

Ärade gäster och ledamöter!

I år har Ryssland verkligen visat sitt rätta jag. 2014 blev därmed det år när politiken erkände att allt inte står rätt till med svenskt försvar och att det behöver förstärkas, inte minst ekonomiskt.

Båda dessa förhållanden, Ryssland och tillståndet för vårt försvar har Akademien genom sina ledamöter sedan länge pekat på utan att få något större gehör för inom de politiska leden. Nu är dock förhållandena bekräftade och vår verksamhet röner ett allt större intresse, inte bara hos dem som står oss närmast.

Under 2014 har Ryssland på ett häpnadsväckande sätt, dock inte förvånande, blandat sig i en i grunden vänligt sinnad grannstats inre angelägenheter. Annekteringen av Krim med militära medel har nu följts upp med en rad av åtgärder gentemot Ukraina. Det gäller allt från politiska påtryckningar, ekonomiska sanktioner, understöd av ryskvänliga separatister till understöd av dessa med militär trupp och vapen.

Att Ryssland inom överblickbar tid skulle vara i stånd att vidta militära åtgärder mot sina grannländer har Akademiens ledamöter i flera år pekat på. Vintern 2009/2010 kan man i en uppsats, skriven av vår finske ledamot Stefan Forss, få klart för sig Rysslands strategiska mål. Han skriver: ”What Russia demands is well known: respect for the Russian nation, its values and its history, recognition of Russia’s legitimate sphere of interest in the post-Soviet space and of its right to defend its citiziens even outside Russia’s border”. Forss pekar också på vad president Medvedev sa september 2008, “We are so close to each other, it would impossible to tear us apart, to say that Russia has to embark on one path, and our neighbours on another”, och han slutar med “both Putin and Medvedev seek to create a new, great Russia”.

I Akademiens bok ”Till bröders hjälp” skriver ledamoten Jan Leijonhielm under 2011 följande: ”I ett säkerhetspolitiskt perspektiv är det uppenbart att Ryssland inte vill anpassa sig till den rådande säkerhetsstrukturen i Europa utan strävar efter att skapa en ny, där det får större inflytande. Vidare kommer Moskva sannolikt att med alla medel försöka stoppa Natos vidare utvidgning inom OSS 1, som ses som Rysslands exklusiva maktsfär, vilket särskilt drabbar de mest västinriktade och demokratiska länderna. Ett fortsatt utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete med de hel- eller halvdiktaturer som utgör OSS förefaller också troligt. Förekomsten av fantomsmärtor över ett förlorat imperium i kombination med den av Putin drivna nationalismen, som ett kitt för att hålla ihop landet som är omringat av fientliga krafter i olika former, bidrar till att skapa en utrikes- och säkerhetspolitik som riskerar att utmynna i överdrivna och aggressiva reaktioner”.

Symptomatiskt för svenska politikers agerande under samma tid är uttalandet av försvarsberedningens ordförande efter beredningens resa till Moskva våren 2013, där hon framhåller den ryska ledningens fredliga avsikter och försöker nedtona det ryska hotet. Med försvarsberedningens rapport från den 15 maj i år har dock politiken bekräftat allt vad initierade såväl inom som utanför Akademien pekat på under flera år. Ryssland använder militära medel för att uppnå sina strategiska mål och att svenskt försvar måste förstärkas.

Nu är detta inte sagt för att stoltsera och säga: ”Vad var det vi sa”. Nej, istället gör jag det för att påvisa den kompetens Akademien besitter med sina ledamöter. Att deras arbeten ger avtryck visar inte minst det växande intresset i media, besök på vår hemsida och efterfrågan på våra publikationer. Det är heller inte konstigt att Akademien får ett genomslag, eftersom ledamöterna på ett betryggande sätt speglar det försvars- och säkerhetspolitiska områdets alla discipliner. Att de sedan också utgör den yttersta kompetensen inom hela området gör naturligtvis saken än bättre.

Med den kvittens Akademien och dess ledamöter nu fått för vad som presterats under senare år är det bara att ånyo lägga ett fantastiskt akademiår till handlingarna. Den positiva utveckling Akademien haft under senare år har fortsatt.

Av Akademiens 400 ledamöter har under 2014 ett 160-tal, mer eller mindre deltagit i olika aktiviteter. Det gäller sammankomster, seminarier, debatter, tidskrifter och böcker samt studier i särskilda projekt. Vi kan i år summera alla dessa aktiviteter till en stor internationell konferens, 21 seminarier på olika orter över hela landet inom ramen för projektet Försvarsforum, ett vinter- och ett höstsymposium, en högtidssammankomst, sex akademisammankomster samt alla möten avdelningarna genomfört. Därutöver har Akademien publicerat två böcker och fyra nummer av Handlingar och Tidskrift samt en levande hemsida. Under året har också ett flerårigt projekt ”Det framtida slagfältet – Krigsvetenskap i 21.århundradet, KV21” påbörjats.

Denna bredd på aktiviteter har kommit till stånd genom välvilliga bidrag från såväl stiftelser som myndigheter. Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse har möjliggjort att Akademien tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna kunnat genomföra det landsomfattande försvarsupplysningsprojektet Försvarsforum samt att boken ”Nato – för eller emot” kunnat publiceras. Genom denna typ av stöd kan alla omkostnader som uppstår för Akademiens ledamöter betalas, internationella experter och föreläsare bjudas in, konferenser genomföras och arbetsresultaten publiceras i skrift. I detta sammanhang ska påtalas att ledamöternas insatser i huvudsak sker ideellt.

Den internationella konferensen ”Military Thinking” med ett stort antal utländska föreläsare och en omfattande logistik hade inte kunnat genomföras utan det stöd som lämnades av Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Riksbankens Jubileumsfond. Den bok som kommer att utges våren 2015, bestående av alla föreläsningar från konferensen kommer också att sponsras av Patriotiska Sällskapet.

Sedan ska inte förglömmas den till Akademien knutna stiftelsen Lars och Astrid Albergers stiftelse. Genom ett årligt stöd bidrar stiftelsen till att Akademiens Handlingar och Tidskrift kan tryckas och distribueras, och inte minst hålla den kvalité den har. Ett kvitto för det senare är Försvarshögskolans önskemål att låta publicera sina vetenskapliga verk i vår tidskrift istället för att skaffa sig en egen skrift. Ett historiskt avtal mellan oss och skolan har därför tecknats i måndags, vilket bland annat ska medverka till en bättre ekonomi för vår del.

Slutligen vill jag säga några ord om projektet KV 21. Syftet med detta är att undersöka paradigmskiftet i sättet att föra krig och vilka följder det får för vårt försvar. I projektet kommer omvärldens utveckling, icke militära hot, teknisk utveckling, samhällets sårbarhet, olika angreppsmetoder, operativ och taktiskt nyttjande av förband m.m. att analyseras. Studieperspektivet är kring 2030, en tidpunkt som valts dels för att det ska vara intressant som underlag för kommande försvarsbeslut, dels för att det bör vara lättare att engagera yngre ledamöter i arbetet. Det senare är inte minst viktigt för att ha tillgång till dagens know-how och för att de inta ska vara låsta av lojalitet till ordinarie arbetsgivare. För att så ska vara fallet har projektledningen förankrat projektet i myndighetsledningarna och kommer fortsatt att göra det. Projektet är flerårigt. Inriktningen är att vara klar under 2018 och under resans gång räknar vi med ett antal skriftliga rapporter. Hur omfattande är helt beroende av de bidrag vi kan få.

Detta mina damer och herrar var en resumé av min årsberättelse, vilken i sin helhet kommer att återfinnas i Akademiens tidskrift till jul.


  1. Oberoende staters samvälde grundades 8 december 1991 – består av 10 stater från forna Sovjetunionen. De baltiska staterna har aldrig varit med. Georgien drog sig ur 14 augusti 2008 och Ukraina 19 mars 2014.

Nu finns filmavsnitten från seminariet ”Hot mot försörjningssäkerheten” den 19 november tillgängliga på hemsidan.   [läs mer…]