≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Kungl. Örlogsmannasällskapets inbjuder till seminarium fredagen den 15 november i Ingenjörvetenskapsakademiens (IVA) lokaler på Grev Turegatan 16 i Stockholm kl 0930–1230.

Försvarsberedningen har i sin säkerhetspolitiska rapport Vägval i en globaliserad värld (DS 2013:33) bland annat kommit till slutsatsen att; kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel också kan uppstå i vår region och på längre sikt kan militära angreppshot inte heller uteslutas. [läs mer…]

av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken. [läs mer…]

KALLELSE

Akademien sammanträder onsdagen den 9 september 2015 mellan kl 16.30 och ca 19.30 i Sverigesalen på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Utomstående är inbjudna till den öppna delen av sammankomsten.   [läs mer…]

av Göran Lindmark

Edit: Tillägg under rubrik ”Paneldebatten” i slutet av artikeln.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Torsdagen den 28 maj arragerade KKrVA ett symposium med titeln ”Ett modernt psykologiskt försvar” på Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskap i det 21:a århundradet”, för vilket ledamoten Frank Rosenius är ansvarig. Ledare för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”, där symposiet ingår är ledamoten Peter Lagerblad.

Björn Körlof, tidigare generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar och ledamot av akademien, ledde symposiet. Cirka 60 personer deltog. Symposiet öppnades av Frank Rosenius, som berättade om symposiets roll inom delprojektet, som har inriktning på bland annat informationsberedskap och olika frågor inom försörjningsområdet. Förmågan att hantera nya utmaningar på det säkerhetspolitiska området är inte så stor som man kunde önska, konstaterade Frank Rosenius. Hur ser då allmänhetens kunskap ut om detta? Man tror nog att det finns mer resurser inom försvaret än vad det i själva verket gör. Det ger öppningar för många diskussioner, t ex om behovet av ett modernt psykologiskt försvar. [läs mer…]


Ett modernt psykologiskt försvar

 
Torsdagen den 28 maj 2015 kl. 08.30–12.00
i IVA konferenscenter, Grev Turegatan 16, Stockholm.

Moderator: Ledamoten Björn Körlof, f.d. generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar

Program

08.30 Inledning
Huvudprojektledaren Frank Rosenius
Projektledaren för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”,
ledamoten Peter Lagerblad
 
08.40-09.10 Grunder för rysk politik och psykologisk krigföring
Ledamoten Sven Hirdman, f.d. ambassadör i Moskva
 
09.10-09.40 Propagandakrigets olika former och ett modernt psykologiskt försvar
Olle Wästberg, ordförande i demokratiutredningen
 
09.40-10.00 Svensk media och påverkanskampanjer
Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet

PAUS
 

10.20-10.40 Public service och påverkanskampanjer
Ingrid Thörnquist utrikeschef på SVT
 
10.40-11.00 Sociala medier och påverkanskampanjer
Major Carl Bergquist, försvarsbloggaren ”Wiseman”
 
11.00-11.50 Paneldiskussion
 
11.50-12.00 Avslutning

 

Anmälan om deltagande krävs och sker här »

Av Johan Wiktorin, avd I

Ryska flygplan och främmande undervattensverksamhet har fått en allt större uppmärksamhet de senaste åren. De större mediebolagen har ofta grafik för att presentera exvis observationer av eventuell undervattensverksamhet eller flygplansrutter.

Vad händer om vi tar ett steg tillbaka och försöker se både längre och bredare på samhällets sårbarhet? I det följande har jag försökt att bearbeta kända störningar och incidenter i Sverige 2008 – 2015 genom att söka nyheter på webben, gå igenom rapporter av MSB och Statens Haverikommission. Följande katergorier förutom flyg och undervattensverksamhet har jag tittat på:

Elavbrott
Teleavbrott
Datorstörningar/Dataattacker
Förorenat dricksvatten
Inbrott & skadegörelse förråd FM
Kommunikationsavbrott väg/jvg
Släckta banljus
Vitt pulver
Övertagna signaturer sociala medier

Skärmavbild 2015-02-26 kl. 07.28.29

Hela underlaget hittar du här.

Att behandla dessa incidenter innebär två tydliga felkällor. För det första är det jag bara de incidenter jag har hittat som kan bearbetas. De flesta kända har jag nog trots allt kunnat nå, men det finns ju ett mörkertal i form av saker som inte kommer till allmänhetens kännedom. Det kan handla om andra undervattensincidenter eller som uppgifter som att all post stulits i ett bostadsområde med många officerare och anställda i utrikesförvaltningen förra året.

Den andra felkällan är formen. Här har jag exempelvis tagit bort störningar som drabbar färre än 10 000 hushåll/företag, om sådana uppgifter funnits. Det är också så att en del av de incidenter som här är listade inte är ett resultat av ett uppsåt från någon, utan kan vara brister som i fallet med det uppmärksammade tillbudet med tåget som blev lurat av signalfel. Där har det framkommit att det är ett 19 år gammalt programmeringsfel som varit orsaken. Skador orsakade av stormar och översvämningar är annat som inte ingår.

Bild1

Incidenter månader 2008-2015

Bild1

Incidenter år 2008-2015

Bild1

Incidenter områden 2008-2015

Eftersom materialet har dessa inbyggda brister och relativt få datapunkter, så måste man vara mycket försiktig med slutsatser. Det ser ut som om incidenterna ökar över tid, men det kan delvis vara en funktion av bättre rapportering med tiden. December sticker ut en del som gör att det är värt att följa mer nogrannt. Geografiskt är det Gotland och Norrlandskusten (Gävle-Umeå) som är mer drabbat i förhållande till folkmängden. Antalet incidenter är dock alldeles för få för att lära sig något bestämt. Men som grund för hypoteser duger materialet i alla fall.

Mest anmärkningsvärt har de stora teleavbrotten varit. Dels det stora avbrottet november 2009, då 3,5 miljoner kunder drabbades. Dels de två stora avbrotten i december nyligen och häromveckan. Att märka vid dessa att de skett parallellt med Östersjömarinens beredskapsövning respektive vid uppstarten av LADOGA-15.

Skärmavbild 2015-02-25 kl. 17.34.39

Telia driftstopp 9/12 2014

En ytterligare utveckling av materialet skulle vara att infoga även tydliga psykologiska angrepp mot Sverige liksom större övningsverksamhet för att se samband. Jag tar tacksamt emot hjälp med detta från läsarna och annat som missats eller som kan avfärdas på grund av exempelvis konstruktionsfel.

Tillsammans blir vi klokare.

Projektorganisation

Huvudprojektledare är hedersledamoten, viceamiral Frank Rosenius. Han biträds av ledamoten, professor Gunnar Hult och ledamoten, generalmajor Björn Anderson.

För delprojekten svarar:

  1. Stormakternas militära tänkande mm – ledamoten, överste Jan Mörtberg
    jan.mortberg@fhs.se
  2. Icke-militära hot – ledamoten, fd generaldirektör Lars Nylén
    lars.nylen.ua@telia.com
  3. Teknisk doktrin mm – ledamoten, överste Mats Olofsson
    matsolo@telia.com
  4. Samhällets sårbarhet – ledamoten, fd generaldirektör Peter Lagerblad
    p.lagerblad@gmail.com
  5. Angreppsmetoder – ledamoten, generalmajor Karlis Neretnieks
    karlis.n@telia.com
  6. Stridsteknik, taktik och operationer – ledamoten, brigadgeneral Anders Carell
  7. anders.carell@fmv.se

  8. Syntesen – Projektledningen

Ett stort antal ledamöter från alla avdelningar kommer att involveras. De kommer att ingå i delprojektens arbetsgrupper och/eller utföra enskilda uppgifter.

Projektet stöds av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse.

Är du intresserad av att medverka i projektet,
vänd dig till någon av ovanstående!

Projektuppdrag

Projektets syfte är att så långt vetenskap och beprövad erfarenhet förmår ta fram de byggklossar som formar vår säkerhetspolitik samt dess fortsättning i politisk styrning av militärt och civilt försvar inklusive krishantering, d v s en strategisk inriktning. Slutligen kommer förslag att ges för hur det civila och militära försvaret bör utformas mot denna bakgrund, med en tidshorisont om 15 – 20 år.

För att nå dit kommer arbetet att bedrivas i sju delprojekt. De fem första kommer att genomföras parallellt med kopplingar till varandra och möjlighet till iterativa återkopplingar. De två sista kommer att påbörjas under 2016 när under lag från övriga delprojekt föreligger. Delprojekten är följande:

  1. Stormakternas militära tänkande, militärtekniska utveckling som grund för Sveriges försvarsstrategi – Resultatet av analysen bör lägga den militärteoretiska grunden för det fortsatta arbetet.
  2. Icke-militära hot, exempelvis cyber, kemiska, biologiska, terror som grund för Sveriges försvarsstrategi – Resultatet av analysen bör klarlägga dessa angreppsformers framtida betydelse på stridsfältet samt ge underlag för avvägningar inom säkerhetskonceptet.
  3. Svensk teknisk doktrin med avseende på förmågor och internationell utveckling – Resultatet av analysen bör belysa teknikens inverkan på det framtida stridsfältet, dess kostnadsutveckling och hur Sverige bör förhålla sig i detta sammanhang.
  4. Samhällets sårbarhet – Resultatet av analysen bör klarlägga det civila samhällets anpassning och stöd vid angrepp som underlag för avvägningar inom säkerhetskonceptet.
  5. Angreppsmetoder – Resultatet av analysen bör klarlägga hur Sverige bör förhålla sig till olika angreppsmetoder som underlag för ett säkerhetskoncept.
  6. Framtidens stridsteknik, taktik och operationer inom arenorna mark, sjö och luft – Resultatet av analysen bör leda fram till hur militära stridskrafter bör operera i framtida stridsmiljöer.
  7. Det framtida svenska förhållningssättet – Denna analys bör vara syntesen av övriga arbeten och leda fram till ett framtida svenskt säkerhetskoncept med militära och civila strukturer.

av Anders Emanuelsson

Att väcka den vilande värnplikten är en aktuell fråga i vårt land. Jag vill gå längre – låt oss införa en allmän och könsneutral medborgarplikt för att stärka vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Det stärker Sverige och den enskilde individen.

Under den senaste tiden har värnpliktsfrågan diskuterats flitigt, vilket är mycket positivt. Märkligt nog väcker ordet plikt negativa känslor hos en del människor, någon form av beröringsångest kan skönjas. Men plikt är väl egentligen inte så konstig: Sverige har skolplikt, en plikt som ifrågasätts av få. De flesta önskar leva i frihet och demokrati. Men vem skall försvara den – någon annan eller vi alla? En allmän och könsneutral medborgarplikt skulle gynna både vår säkerhet, vårt civila samhälle, folkförankringen – och individen. Återgå till värnplikt.

För fem år sedan fattade riksdagen beslut om att militär personal skulle vara anställd. Värnplikten avskaffades dock inte, utan är vilande. Så länge värnplikten är vilande ska all militär personal rekryteras och utbildas på frivillig grund.

Skälen för att väcka värnplikten är att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämras och att det nya personalförsörjningssystemet inte fungerar.

Rysslands ökade vilja att använda sin militära förmåga, som bland annat har visat sig i Ukraina och med många larmrapporter om ett hotfullt uppträdande i Östersjön innebär att vårt säkerhetsläge har försämrats. Rysslands militära förmåga ökar i en takt som varken Sveriges riksdag, regering eller försvarsmakt har förutsett. Situationen i Europa är så allvarlig att inte ens ett medlemskap i Nato skulle vara lösningen. För att Sverige skall kunna hävda sig i händelse av kriser, konflikter och i värsta fall krig, måste således vår militära förmåga återtas. För övrigt måste hela vårt samhälle öka sin möjlighet att hantera olika former av extrema situationer.

I januari 2014 redovisade Försvarsmakten sina perspektivstudier. Försvarsmakten säger sig vilja satsa på kvalitet till förmån för kvantitet, vilket för armén innebär endast en enda tillfälligt sammansatt brigad. Vad denna brigad skulle kunna åstadkomma är höljt i dimma. Enligt min uppfattning måste denna brigad på förhand vara utgångsgrupperad i Stockholmsområdet för att kunna ha någon form av taktisk effekt. Denna effekt torde handla om att skydda viktiga knutpunkter – någon reell förmåga till anfallsstrid torde inte finnas. För att uppnå sådan inom ett begränsat område torde istället tre brigader behövas. Vi måste kraftigt öka vår numerär för att vi skall ha nationell förmåga att motstå ett angrepp under en period längre än några dagar. Helt klart är att Försvarsmakten och det nya totalförsvaret behöver mer personal.

År 2013 skrev Riksrevisionen att ”Antalet samövade markoperativa bataljoner och stöd- och funktionsförband räcker inte till, vare sig idag eller på sikt. Antalet anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är inte tillräckligt många för att kunna fullgöra de nationella uppgifterna och samtidigt genomföra insatser utomlands. Försvarsmakten har inte heller tillräckligt med personal med rätt kompetens”.Försvarsmakten klarar dessutom inte av att behålla sina anställda. Beräkningar som Svenska Dagbladet gjort visar att av tio personer som rekryteras slutar minst sju i förtid.

Hög personalomsättning och rekryteringsproblem kostar, både i kvalitet och pengar. Någon betydande höjning av försvarsanslagen är inte att vänta från politiskt håll, i alla fall inte av den kaliber som skulle göra den militära lönen konkurrenskraftig. I brist på pengar, är plikten avgörande för att kunna höja den militära förmågan. Också det nya personalförsörjningssystemet har stora brister, vilket tydligt visar att det idag finns all anledning att ompröva beslutet att låta värnplikten vila.

Riksdagsledamoten Allan Widman (FP) förespråkade tidigare att värnplikten skulle slopas. Nu ser han, liksom flera andra partier (bland annat socialdemokraterna) och många andra som är insatta i det säkerhetspolitiska läget, att värnplikten bör väckas. Jag håller med om det, men anser inte att enbart en återgång till något gammalt är bra, istället bör något modernt utvecklas, något som gynnar både samhället och den enskilde. Det är därför Sverige bör införa en allmän och könsneutral medborgarplikt – både militär och civil.

Många politiker och andra debattörer framhåller folkförankring som det viktigaste motivet för värnplikt. Själv anser jag att möjligheten att få rätt kompetens är den främsta anledningen.
Värnplikt ger Försvarsmakten möjlighet att rekrytera de bästa – och bäst lämpade – ur varje åldersklass. Det är unikt, och något som Sverige borde återinföra.
Det är tveksamt om Försvarsmakten kan tilltala den något begränsade del av dagens ungdom som uppfyller de fysiska och psykiska kraven att ta anställning i just Försvarsmakten. Samma grupp av ungdomar torde vara av stort intresse för övriga arbetsgivare. Framtidens försvarsmakt bör dock ha en blandning av professionella soldater och värnpliktiga likt våra grannländer Norge och Danmark. Genom att bättre utnyttja våra reservofficare skulle vår numerär snabbt kunna stärkas.

Att en återuppväckt värnplikt skulle gynna Försvarsmakten är uppenbart. Men även det civila samhället behöver stöd. Vi behöver en civilplikt.

Det svenska samhällets sårbarhet ökar. Under de senaste åren har Sverige utsatts för en mängd prövningar; allt från extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, elberoende, epidemier och IT-systemens sårbarhet.

Sverige måste införa civilplikt för att skydda och stärka samhällets förmåga i händelser av krig, kris och katastrofer. Samtidigt har det blivit tydligt att alltför få personer arbetar inom vård, skola och omsorg för att kunna möta behoven när barnkullarna blir större och antalet äldre ökar. Medborgarplikt skulle ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle.

Medborgarplikten skulle innebära att den enskilde själv väljer inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och därefter tjänstgöra inom. Direkt efter avslutade gymnasiestudier skulle medborgarplikten inte bara stärka den nationella säkerheten, det civila samhället och folkförankringen – utan också individen, eftersom den skulle innebära ett naturligt och första insteg på arbetsmarknaden. Den socioekonomiska integrationen skulle gynnas, när unga medborgare erbjuds möten med människor som de annars troligtvis inte hade fått. Under min mångåriga erfarenhet som förbandschef har jag sett hur oerhört viktiga sådana möten kan vara. En medborgarplikt skulle kunna vara en förlängning av gymnasiet, i form av studier och praktik. Och oavsett om medborgaren väljer civil eller militär tjänstgöring, skulle insatsen vara till stor nytta. För Sverige som nation, för samhället – och för den enskilde individen.

Ärade gäster och ledamöter!

I år har Ryssland verkligen visat sitt rätta jag. 2014 blev därmed det år när politiken erkände att allt inte står rätt till med svenskt försvar och att det behöver förstärkas, inte minst ekonomiskt.

Båda dessa förhållanden, Ryssland och tillståndet för vårt försvar har Akademien genom sina ledamöter sedan länge pekat på utan att få något större gehör för inom de politiska leden. Nu är dock förhållandena bekräftade och vår verksamhet röner ett allt större intresse, inte bara hos dem som står oss närmast.

Under 2014 har Ryssland på ett häpnadsväckande sätt, dock inte förvånande, blandat sig i en i grunden vänligt sinnad grannstats inre angelägenheter. Annekteringen av Krim med militära medel har nu följts upp med en rad av åtgärder gentemot Ukraina. Det gäller allt från politiska påtryckningar, ekonomiska sanktioner, understöd av ryskvänliga separatister till understöd av dessa med militär trupp och vapen.

Att Ryssland inom överblickbar tid skulle vara i stånd att vidta militära åtgärder mot sina grannländer har Akademiens ledamöter i flera år pekat på. Vintern 2009/2010 kan man i en uppsats, skriven av vår finske ledamot Stefan Forss, få klart för sig Rysslands strategiska mål. Han skriver: ”What Russia demands is well known: respect for the Russian nation, its values and its history, recognition of Russia’s legitimate sphere of interest in the post-Soviet space and of its right to defend its citiziens even outside Russia’s border”. Forss pekar också på vad president Medvedev sa september 2008, “We are so close to each other, it would impossible to tear us apart, to say that Russia has to embark on one path, and our neighbours on another”, och han slutar med “both Putin and Medvedev seek to create a new, great Russia”.

I Akademiens bok ”Till bröders hjälp” skriver ledamoten Jan Leijonhielm under 2011 följande: ”I ett säkerhetspolitiskt perspektiv är det uppenbart att Ryssland inte vill anpassa sig till den rådande säkerhetsstrukturen i Europa utan strävar efter att skapa en ny, där det får större inflytande. Vidare kommer Moskva sannolikt att med alla medel försöka stoppa Natos vidare utvidgning inom OSS 1, som ses som Rysslands exklusiva maktsfär, vilket särskilt drabbar de mest västinriktade och demokratiska länderna. Ett fortsatt utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete med de hel- eller halvdiktaturer som utgör OSS förefaller också troligt. Förekomsten av fantomsmärtor över ett förlorat imperium i kombination med den av Putin drivna nationalismen, som ett kitt för att hålla ihop landet som är omringat av fientliga krafter i olika former, bidrar till att skapa en utrikes- och säkerhetspolitik som riskerar att utmynna i överdrivna och aggressiva reaktioner”.

Symptomatiskt för svenska politikers agerande under samma tid är uttalandet av försvarsberedningens ordförande efter beredningens resa till Moskva våren 2013, där hon framhåller den ryska ledningens fredliga avsikter och försöker nedtona det ryska hotet. Med försvarsberedningens rapport från den 15 maj i år har dock politiken bekräftat allt vad initierade såväl inom som utanför Akademien pekat på under flera år. Ryssland använder militära medel för att uppnå sina strategiska mål och att svenskt försvar måste förstärkas.

Nu är detta inte sagt för att stoltsera och säga: ”Vad var det vi sa”. Nej, istället gör jag det för att påvisa den kompetens Akademien besitter med sina ledamöter. Att deras arbeten ger avtryck visar inte minst det växande intresset i media, besök på vår hemsida och efterfrågan på våra publikationer. Det är heller inte konstigt att Akademien får ett genomslag, eftersom ledamöterna på ett betryggande sätt speglar det försvars- och säkerhetspolitiska områdets alla discipliner. Att de sedan också utgör den yttersta kompetensen inom hela området gör naturligtvis saken än bättre.

Med den kvittens Akademien och dess ledamöter nu fått för vad som presterats under senare år är det bara att ånyo lägga ett fantastiskt akademiår till handlingarna. Den positiva utveckling Akademien haft under senare år har fortsatt.

Av Akademiens 400 ledamöter har under 2014 ett 160-tal, mer eller mindre deltagit i olika aktiviteter. Det gäller sammankomster, seminarier, debatter, tidskrifter och böcker samt studier i särskilda projekt. Vi kan i år summera alla dessa aktiviteter till en stor internationell konferens, 21 seminarier på olika orter över hela landet inom ramen för projektet Försvarsforum, ett vinter- och ett höstsymposium, en högtidssammankomst, sex akademisammankomster samt alla möten avdelningarna genomfört. Därutöver har Akademien publicerat två böcker och fyra nummer av Handlingar och Tidskrift samt en levande hemsida. Under året har också ett flerårigt projekt ”Det framtida slagfältet – Krigsvetenskap i 21.århundradet, KV21” påbörjats.

Denna bredd på aktiviteter har kommit till stånd genom välvilliga bidrag från såväl stiftelser som myndigheter. Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse har möjliggjort att Akademien tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna kunnat genomföra det landsomfattande försvarsupplysningsprojektet Försvarsforum samt att boken ”Nato – för eller emot” kunnat publiceras. Genom denna typ av stöd kan alla omkostnader som uppstår för Akademiens ledamöter betalas, internationella experter och föreläsare bjudas in, konferenser genomföras och arbetsresultaten publiceras i skrift. I detta sammanhang ska påtalas att ledamöternas insatser i huvudsak sker ideellt.

Den internationella konferensen ”Military Thinking” med ett stort antal utländska föreläsare och en omfattande logistik hade inte kunnat genomföras utan det stöd som lämnades av Försvarsmakten, Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Riksbankens Jubileumsfond. Den bok som kommer att utges våren 2015, bestående av alla föreläsningar från konferensen kommer också att sponsras av Patriotiska Sällskapet.

Sedan ska inte förglömmas den till Akademien knutna stiftelsen Lars och Astrid Albergers stiftelse. Genom ett årligt stöd bidrar stiftelsen till att Akademiens Handlingar och Tidskrift kan tryckas och distribueras, och inte minst hålla den kvalité den har. Ett kvitto för det senare är Försvarshögskolans önskemål att låta publicera sina vetenskapliga verk i vår tidskrift istället för att skaffa sig en egen skrift. Ett historiskt avtal mellan oss och skolan har därför tecknats i måndags, vilket bland annat ska medverka till en bättre ekonomi för vår del.

Slutligen vill jag säga några ord om projektet KV 21. Syftet med detta är att undersöka paradigmskiftet i sättet att föra krig och vilka följder det får för vårt försvar. I projektet kommer omvärldens utveckling, icke militära hot, teknisk utveckling, samhällets sårbarhet, olika angreppsmetoder, operativ och taktiskt nyttjande av förband m.m. att analyseras. Studieperspektivet är kring 2030, en tidpunkt som valts dels för att det ska vara intressant som underlag för kommande försvarsbeslut, dels för att det bör vara lättare att engagera yngre ledamöter i arbetet. Det senare är inte minst viktigt för att ha tillgång till dagens know-how och för att de inta ska vara låsta av lojalitet till ordinarie arbetsgivare. För att så ska vara fallet har projektledningen förankrat projektet i myndighetsledningarna och kommer fortsatt att göra det. Projektet är flerårigt. Inriktningen är att vara klar under 2018 och under resans gång räknar vi med ett antal skriftliga rapporter. Hur omfattande är helt beroende av de bidrag vi kan få.

Detta mina damer och herrar var en resumé av min årsberättelse, vilken i sin helhet kommer att återfinnas i Akademiens tidskrift till jul.


  1. Oberoende staters samvälde grundades 8 december 1991 – består av 10 stater från forna Sovjetunionen. De baltiska staterna har aldrig varit med. Georgien drog sig ur 14 augusti 2008 och Ukraina 19 mars 2014.

Nu finns filmavsnitten från seminariet ”Hot mot försörjningssäkerheten” den 19 november tillgängliga på hemsidan.   [läs mer…]

av Bo Richard Lundgren

Regering försökte före sommaren lansera idén att Sverige behöver en nationell säkerhetsstrategi. Vi som varit i ”branschen” länge tyckte det var en bra idé. Inte en dag för tidigt skulle man kunna säga. Statsminister Löfven bjöd in Alliansens partiledare till samtal om en sådan strategi. Den utsträckta handen avvisades dock ganska bryskt. Argumenten var bl a att statsministerns formuleringar hade varit ”taffliga” och ”amatörmässiga”. Som utomstående betraktare kan man kanske bli lite förvånad över reaktionen. Allianspartierna hade ju åtta år på sig att själva ta fram en strategi, men lyckades inte formulera någon.

Men om vi nu bortser från det politiska spelet, blir det något? Ja, kanske. Regeringen återkommer till idén i den nyligen framlagda regeringsförklaringen. Här sägs att: Ett brett arbete påbörjas för en tydlig politik för Sveriges säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är föränderliga och komplexa. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar är exempel på nutida hot. Flera partier bjuds in för att delta i detta arbete.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ge regeringen ett tips: I Finland har man haft en sådan strategi sedan c:a tio år tillbaka. Den senaste versionen från 2010 har rubriken Säkerhetsstrategi för samhället (103 sidor). Strategin utgår från ”ett vidsträckt säkerhetsbegrepp” och utgör en gemensam bas för alla aktörer i samhället. Utgångspunkten är att samhällets vitala funktioner ska tryggas i alla situationer. Den innehåller ”hotmodeller” som kompletterats med ”störningssituationer” för att konkretisera hoten. Strategin avses täcka samhällets beredskap under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. I en rikssvensk terminologi skulle det heta krisberedskap samt höjd beredskap och krig. Den finska strategin redovisar också ansvarsfördelning och roller i det nationella säkerhetsarbetet.

Hur bör nu regeringen agera för att nå sina hedervärda mål? Jag vill ge följande råd.

  1. Börja inte på den politiska nivån. Börja istället med de aktörer som ska vara med och genomföra strategin. Då når man två syften. Det första är att man undviker politiskt bråk i början av processen. Den andra betydande finessen är att man skapar en nödvändig förankring hos dem som skall ta ansvar för planering och beredskap. Den finska strategin har tagits fram i samarbete mellan myndigheter, organisationer och representanter för näringslivet. Ett dokument som enbart tas fram i regeringskansliet riskerar att bli en pappersprodukt med svag koppling till verkligheten.
  2. Gör jobbet ordentlig. Arbetet måste delas upp i flera faser. Den första fasen skall syfta till att definiera målet med strategin. Det handlar om att definiera de värden – på nationell nivå – som skall värnas och försvaras. Hit hör t.ex. suveränitet, territoriell integritet, samhällets funktionalitet m.m. Här krävs en analys som gör att dessa värden kan renodlas och avgränsas. (Det skadar inte om målen också kan förankras på den politiska nivån.)

I en andra fas analyseras och diskuteras de hot och risker som kan äventyra de mål och värden som lagts fast. Hit hör förstås det väpnade angreppet. Här gäller det att ha blicken riktad långt fram för att också kunna fånga in tänkbara framtida hot. I nästa fas förs en diskussion om vilken förmåga Sverige skall ha. Vad är rimligt i olika situationer? Hur länge? På vilken nivå? Därefter måste kraven på myndigheterna, näringslivet och civilsamhället preciseras. I slutfasen diskuteras och prioriteras medel och metoder t.ex. internationellt samarbete.

Sammanfattningsvis: Om regeringen tar sakerna i rätt ordning och gör ett gediget förarbete kan Sverige äntligen få en välbehövlig Nationell säkerhetsstrategi.  I Finland har strategin förankrats på den politiska nivån genom att statsrådet (d v s regeringen) fattat ett principbeslut. Vi i Sverige bör kunna finna liknande former för beslut. Ett annat gott råd är att inte bara involvera berörda myndigheter i arbetet. Det finns mycken sakkunskap vid lärosäten och forskningsinstitut. Hit hör förstås FOI och FHS.(FHS har producerat utmärkta rapporter i ämnet.)  Även Kungl Krigsvetenskapsakademin bör ses som en resurs i detta sammanhang.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Årets belöningar

Vilhelm SjölinFörre forskningsledaren vid FOA och rektorn för Statens brandskola, Vilhelm Sjölin har tilldelats akademiens belöningsmedalj i silver, 8.storleken samt 20.000 kronor ur Lars och Astrid Albergers stiftelse för sin livsgärning, inom civilförsvaret i allmänhet och brand- och räddningstjänsten i synnerhet, områden inom vilka han gjort banbrytande insatser för att Sverige kunnat utveckla civilförsvaret på vetenskaplig grund. Hans insatser vid tillkomsten av Styrelsen för svensk brandforskning har i hög grad bidragit till att höja samhällets brandsäkerhet. Hans arbete har i många fall representerat ett nytänkande.


 
Gunnar MöllerÖrlogskaptenen Gunnar Möller har tilldelats akademiens belöningsmedalj i silver, 8.storleken samt 20.000 kronor ur Lars och Astrid Albergers stiftelse för utvecklingen av en Marinbiologisk kalender. I avsaknad av ett liknande verktyg har han, på eget initiativ och vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter samt till stor del på sin fritid, samlat och sammanställt tillgänglig marinbiologisk information. Kalendern möjliggör, på ett enkelt sätt, erforderliga risk- och sårbarhetsanalyser i planering av verksamhet kopplad till prov, försök, övningar och insatser i havsmiljö.

Användning av den Marinbiologiska kalendern kommer utgöra en förutsättning för att Försvarsmakten fortsättningsvis ska kunna planera och genomföra verksamhet i marin miljö.


 
Lars NicanderUtredningschefen och ledamoten Lars Nicander har tilldelats akademiens belöningsmedalj i silver, 8.storleken samt 20.000 kronor ur Lars och Astrid Albergers stiftelse för att under en lång följd av år och med ett starkt personligt engagemang fungerat som motor i uppbyggnaden av statsförvaltningens kunskap inom området informations- och cybersäkerhet. Framsynt och med ett helhetsperspektiv har han arbetat inom ett område under snabb utveckling, och på ett sätt långt utöver vad tjänsten kräver.


 
Carolina Vendil-Pallin Gudrun Persson

Forskningsledarna och ledamöterna Gudrun Persson och Carolina Vendil Pallin har tilldelats akademiens belöningsmedalj i silver, 8.storleken för att ha initierat, planerat, genomfört och följt upp akademiens internationella konferens Military Thinking 2014. Genom sitt personliga engagemang och genom att engagera ett stort antal internationella experter av hög klass, på stor bredd inom militärteorin, har de bidragit till att stärka akademien ur ett vetenskapligt perspektiv . För yngre ledamöter utgör de ett eftersträvansvärt exempel.

av Ingolf Kiesow

 

Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos.

Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna för de nya energiformerna är redan konkurrenskraftiga och ser ut att bli lägre än för de fossila bränslena enligt International Energy Agency. Frågan är ändå hur länge detta kan pågå. Denna utveckling är nämligen delvis ett resultat av att oljepriserna ända sedan de sista månaderna 2014 har legat under hälften av den nivå som hade rått ända sedan 2011. De låga oljepriserna är delvis i sin tur ett resultat av en politik, som OPEC-länderna har svårt att fortsätta enas om. En annan del av förklaringen till de låga oljepriserna är den globala konjunkturnedgången, som har minskat efterfrågan på energi.

Arabstater styr ännu inom OPEC

En tredje förklaring är svårare att förstå. Den handlar om att några av de största oljeproducenterna inom OPEC, särskilt Saudi-Arabien, har vägrat att gå med på sådana produktionssänkningar som normalt brukar överenskommas inom OPEC för att hålla priserna uppe under lågkonjunkturer. Denna gång måste flera svagare producenter inom OPEC, såsom Venezuela, Angola och Nigeria i stället finna sig i betydande ekonomiska svårigheter på grund av den lägre prisnivån, liksom de oljeproducenter som står utanför OPEC. Uttalanden av centrala beslutsfattare inom OPEC tyder på att de anser att världen på allvar håller på att ställa om sin energiproduktion och överger oljan. Det är detta, som gör att efterfrågan är vikande. Det är inte bara lågkonjunkturen, det är ett förändrat konsumtionsmönster, och det kommer att bli bestående, tror man inom dessa kretsar.

De sparsamma uttalanden som kommer från centralt placerade beslutsfattare inom OPEC kan naturligtvis ”bara” vara avsedda att påverka marknaden. Att flera arabstater inom OPEC har kvar billig olja att exportera stöds dock både av det historiska perspektivet och av deras beteende. Under åren efter det andra världskriget låg oljepriserna i USA, som då hade hög självförsörjning med olja, kring 2-3 dollar fatet. När USA behövde importera mera olja gick priset upp, särskilt när OPEC bildade en produktionskartell, men ännu i slutet av 1900-talet låg världs­marknads­priset kring tjugo dollar. Arabstaterna gjorde uppenbarligen goda förtjänster ännu på denna prisnivå, för de fortsatte att bygga ut sin produktionsapparat. Först omkring 2003 började Kinas inträde på marknaden som köpare att påverka prisnivån i stor skala. Priset steg ytterligare, när även Indien började efterfråga stora nya mängder olja. Arabstaterna tjänade mera pengar, men de såg sin marknadsandel sjunka.

Fracking, en amerikansk konjunkturfaktor

När priserna stadigt låg över 60-70 dollar fatet började satsningar på dyrare produktionsmetoder för olja att ta fart och spela en roll. Metoder som att utnyttja oljesand och tjärsand kunde bli lönsamma vid en nivå kring 60-70dollar fatet, visade det sig. Fracking är en komplicerad metod, som måste anpassas till omständigheterna på plats, men är i allmänhet dyrare. När oljepriset kom upp till och översteg hundra dollar fatet kom fracking in i bilden på allvar. I USA talades det mycket om att landet nu till och med kunde exportera olja och framför allt bli oberoende av oljeimport från Mellanöstern, eftersom det finns tillräckliga reserver av olja som går att pumpa upp med nya metoder inom det egna landet. Så länge priset på världs­marknaden gick uppåt – till över 150 dollar fatet under en kort period – såg detta ut att bli sant, Under den nedgång av oljepriset som började 2014 har i stället omkring 800 amerikanska fracking-företag fått ställa in sin verksamhet. När USA:s ekonomi under det första kvartalet 2015 bara växte med 0,2 % hördes genast röster som hävdade att nedgången i fracking var en viktig orsak till denna avsaktning.

Särskilt arabstaterna inom OPEC hade sett med oro på den närmast hysteriska entusiasm som har kännetecknat investeringarna i fracking och andra dyrbara former för utvinning av olja i USA. Vissa former är så dyrbara att de kräver en prisnivå närmare hundra dollar fatet. Samtidigt står det klart att den lättillgängliga olja som nu pumpas upp inom OPEC till fortsatt mycket låga produktionskostnader inte kommer att räcka så länge till. Ingen vet om dessa antaganden är riktiga, sanningen är komplicerad och utgörs av ett antal väl bevarade hemligheter även OPEC-länderna sinsemellan.

Nu antyds det att det i alla fall att det inte är många inom OPEC som vill satsa pengar på de nya dyrbara utvinningsmetoderna för att kunna behålla sina marknadsandelar i framtiden, när den egna billiga oljan tar slut. Om världen kan gå över till andra energiformer helt och hållet är det ännu ingen som vet, men det ser ut att kunna gå så långt att den nya dyra utvinningsformerna snart kommer att bli olönsamma. De nya dyra metoderna kommer att bli en parantes i utvecklingen. Bättre då att låta det ske nu, säger man och håller kvar priset på en lägre nivå och avstår från att investera själva i de dyra nya metoderna. I stället gäller det att tjäna så mycket man kan på den återstående billiga oljan så länge det går. Det kan bara ske genom att behålla sitt grepp över marknaden och inte släppa ifrån sig marknadsandelar – säger till exempel Saudi-Arabiens oljeminister Ali al-Naimi.

Osäkert läge

Det kan bli svårt för Saudi-Arabien att i längden hålla ihop OPEC-länderna kring den inslagna vägen. När detta skrivs är oljepriset på väg uppåt igen. Inom arabvärlden har man talat om att detta skulle komma att inträffa men också att prisuppgången skulle komma att stanna vid cirka 60  – 70 dollar fatet, men det är en minst sagt osäker gissning. Vidare har de omkring 800 företag i USA som har ställt in sin produktion i stor utsträckning kvar sina anläggningar och kan på kort varsel börja pumpa igen. Det kan leda till en plötslig överkapacitet och nya prisfall. Oljeindustrin varnar för denna effekt. En tid av dramatiska svängningar kan förestå redan på kort sikt. Problemet förstärks av de lager av olja som de stora företagen nu ligger inne med på grund av den låga prisnivån och som kan tillföras marknaden i panikreaktioner. Prissvängningar av den storleksordningen brukar medföra politiska risker.

Energiförsörjningen hotas även av det nya beroendet av så kallade kritiska råvaror. EU har publicerat ett policy-paper 2014 efter en utredning av en arbetsgrupp. Ett tjugotal råvaror av ”kritisk” betydelse för EU:s ekonomi har definierats och kräver övervakning enligt denna rapport.

USA har gått längre. År 2013 publicerade Rand Corporation en rapport i ämnet och fastslog att USA:s ekonomi är ”kritiskt beroende” av 14 olika råvaror som produceras i länder med svaga regimer och att Kina samtidigt har en marknadskontrollerande position ifråga om 11 av dessa råvaror. Kina har infört produktionsövervakning, exportrestriktioner, slagit igen gruvor och omstrukturerat företag för att omdirigera produktionen till att ske inom Kinas egna gränser. Mot den bakgrunden rekommenderades en översyn. Samma år kungjorde USA:s energidepartement att man skapat ett nytt institut med en årlig budget på 120 miljoner dollar med namnet Critical Materials Institute. Syftet är att undvika följderna av knapphet på råvaror, som hotar att lägga hinder i vägen för en övergång till renare energiformer. Fem så kallade sällsynta jordmetaller (neodymium, europium, terbium, dysprosium och yttrium) anges på institutets hemsida som sådana kritiska råvaror. Två andra råvaror, som inte är jordmetaller hör också till denna kategori. Beräkningar visar att det kommer att råda en obalans med omkring trettio procent mellan tillgång och efterfrågan redan under 2016. Främst hotar detta elproduktion med vind-och solkraft.

Ett stort problem är samtidigt att det ännu inte finns något acceptabelt alternativ till olja för framdrivning av fordon och flygplan. Det finns nämligen inte något annat ämne med så stort energiinnehåll per transporterad mängd som oljeprodukter och som inte kostar astronomiska summor att framställa med nu känd teknik. Utan transporter skulle vi få återgå till naturahushållning. Varje land måste se om sin försörjning med råolja för att tillgodose både det civila samhällets behov av drivmedel i fredstid och av att hålla igång sina militära transporter i händelse av konflikt.

Energiförsörjning under kallt krig

Både i ”Väst” och i Ryssland och Kina talas om ett annalkande kallt krig. I Väst försöker man i allmänhet att undvika den termen, men den börjar förekomma. Hur relationerna mellan Ryssland och Väst är beskaffade behöver knappast beskrivas för läsarna av denna blogg, inte heller sambandet mellan sanktionerna mot Ryssland och EU:s beroende av rysk olja och gas. Däremot kan utvecklingen av Kinas relationer med Väst kräva en kommentar. Att Kina sedan länge bedriver en militär upprustning är allmänt bekant. På det civila området kan noteras att demokrati nedvärderas systematiskt i officiella uttalanden och i kinesiska media. Det bedrivs en aktiv propaganda för att nedvärdera demokratiska styrelsesätt som anges inte passa i Asien. Kina har startat en internationell utvecklingsbank med uttalat syfte att knäcka Världsbankens (och därmed USA:s) finansiella inflytande. Kina har nyligen kungjort planer på att bygga en ”fjärde flotta” för att trygga sjövägarna i Indiska Oceanen. På energiområdet kan noteras att Kina har byggt en 2200 kilometer lång gaspipeline till Centralasien och både en oljepipeline och en gaspipeline på 2400 kilometer genom Burma för att slippa få problem med transporter via Malacca-sundet i händelse av en konflikt. Dessutom satsar man på en kanal genom Nicaragua som skall trygga oljeimporten från Sydamerika och undvika Panama-kanalen, som kontrolleras av USA. Kina bygger ut en hamn vid Indiska Oceanen i Pakistan samt väg, järnväg och pipelines genom Pakistan, som kan trygga transporterna till västra Kina och undvika beroende av Malacca-sundet i händelse av en konflikt med USA.

Vi vet för litet om sårbarhet – även under ”fredstid”

Det är tydligt att en fortsatt upptrappning av motsättningarna kan skapa avsevärd oro på marknaderna för energiråvaror. Kinas syn på konflikter är annorlunda än i Väst, ser mera till de civila aspekterna och planerar för ekonomisk krigföring redan under fredstid. Att USA skapar sitt institut för kritiska råvaror är förståeligt och ett tecken på att även USA gör förberedelser för möjlig ekonomisk krigföring på energiområdet. Den ryska marinens störningar av utläggningen av en elkabel till Litauen, som skall minska beroendet av rysk energi, är ett tecken på att vi själva redan berörs –hur kan vi ännu bara försöka gissa. I avsaknad av ett civilförsvar med hemvist i någon viss institution bör beredskapen snarast ses över på detta område – i särskild ordning och både på kort och lång sikt.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Foto: Stefan Anderssonav Bo Richard Lundgren

Måndagen den 27 april kl. 09-12.30 arrangerade KKrVA ett seminarium i Sverigesalen på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37, Stockholm inom ramen för akademiens projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet, KV 21. Seminariet är ett led i Delprojekt 2 – Icke-militära hot, som leds av ledamoten Lars Nylén, vilken också ledde seminariet. Cirka 130 deltagare hade anmält sig. Styresmannen Mikael Odenberg öppnade seminariet och Lars Nylén redogjorde för seminariets roll i delprojektet och beskrev seminariets syfte och upplägg. Första delen av seminariet avsåg att vara en beskrivning av ”hotbilden.” Den andra delen syftade till en mer problemorienterad diskussion om hur IT-säkerheten ser ut i Sverige och hur vi borde ta itu med problemen. Därefter följde debatt och diskussion som avlutade med en kommentar av inrikesminister Anders Ygeman. [läs mer…]