≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Ungefär samtidigt som konteramiralen Göran Larsbrink från Krigsvetenskapsakademin talade om svensk säkerhet efter 2014 i Sälen, så talade den ryske generalen Mahmut Gareev, president i den Ryska akademin för militärvetenskaper, om utvecklingen av krigföringen i en kontext kring ryska behov. Vid akademins årliga konferens för några veckor sedan talade generalen om den politiska-strategiska utvecklingen i ett geopolitiskt perspektiv och vilka krav det genererade på utvecklingen av den ryska krigföringsförmågan. General Gareev, som anses vara den ledande ryska militärteoretikern, fick sitt tal återgivet i Voyenno Promyshlennyy Kuryer.

Ryssland är hotat är det inledande budskapet. Både av NATO som försöker att bryta in i den ryska intressesfären i Centralasien och Kina som behöver energi och vatten för att föda sina expanderade behov. Den ryske generalen påpekade att omvärlden försöker att nå sina politiska mål genom antingen subversion i form av de s.k färgrevolutionerna och genom lokala krig som Afghanistan och Syrien.

För att undvika sårbarheten när det gäller den ryska ekonomins beroende av energikällor och råmaterial, så propagerade Gareev för en ökad professionalisering av den ryska administrationen som han anser i det stora hela vara inkompetent.

Till skillnad från den svenska debatten, där det breddade säkerhetsbegreppet står i centrum, så gör den ryske generalen en klar distinktion vid våldsanvändningen. Det är våldet som konstituerar begreppet krig, menar generalen. Jag håller med och menar att detta har bäring på vår egen diskussion. Vi behöver säkerhet från det systematiska utövandet av våld i större skala (krig/väpnad konflikt), risker från naturen eller mindre utbrett våld från exempelvis terrorism berör vår trygghet.

Givetvis berör general Gareev den kontaktlösa krigföringen i högt tempo, men lägger in en ordentlig passus. Han påminner om att både första och andra världskriget startade som manöverkrigföring, men att anfallaren mötte på ökat motstånd efter hand. I dagens värld behövs precisionsvapen för att upprätthålla tempot, och det är inte säkert att en aktör har råd att skaffa sig alla precisionsvapen som krävs, enligt Akademins president. Han påminner också åhörarna om att USA fortfarande inte har fått bukt med terroristerna som tidigare behärskat Afghanistan, trots den tid som förflutit.

PÅ många sätt landar därför general Gareev i andra slutstaser än vår egen utveckling. Uthållighet premieras i generalens tal. Oavsett om det gäller antal kärnvapen eller argumentationen varför logistiken inte ska outsourcas. Han underkänner omorganisering av divisioner till brigader, och på en hel del ställen återkommer resonemang om mobilisering som ett centralt begrepp. Den moderna eldkraften innebär stora förluster, vilket i sin tur ställer krav på reserver i form av utbildad personal. En tanke tagen ett steg längre än brukligt. Vidare underkänner Gareev en ensidig inriktning på akademisk utbildning för huvuddelen av offierskåren. På den strategiska och operativa nivån är ledningen så komplex att en sådan utbildning inte är tillräcklig, enligt armégeneralen.

Nu kanske det låter som att general Gareev är stockkonservativ, men så är inte fallet. Han uppehåller sig en stor del vid betydelsen av överlägsenhet i rymden och luften liksom kring informationsoperationer och andra icke-militära former som viktiga ingredienser i en ständig kamp. Därför måste det patriotiska arbetet i samhället hållas samman och utgå från presidentadministrationen. Det gäller att rusta försvarsviljan. Erfarenheterna från historien visar att en kontraktsanställd gör bra i från sig i fred, men är inte beredd att dö för pengar i krig, menade Gareev som avslutning.

Klicka här för att se grafiken

Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring – 6:e generationen i rysk tappning.

En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.

Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.

Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.

Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.

Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.

Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

En sak som inte får så mycket uppmärksamhet är det teoretiska fundamentet i den ryska militärstrategin. Ryssland har de senaste 100 åren varit väldigt framträdande när det gäller det miltära tänkandet. När det gäller konceptet djupoperationer var Ryssland ungefär 50 år före USA. Den kända doktrinen AirLand Battle från början på 80-talet hade Tuchasjevskij med flera andra tagit fram i slutet av 20-talet och början av 30-talet.

Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.

En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).

I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.

Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.

En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 ”Lainer” (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.

De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.

Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.

Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.

Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.

Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.

Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill – eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt – betala lite, få mycket – återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Nedanstående inlägg höll jag på att arbeta med för ett par veckor sedan när jag olycktligtvis bröt foten. Det är därför inte helt dagsfärskt.

Nyligen var det tre år sedan kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut. Vad passar väl bättre än att kort redogöra för den ryska krigsmaktens spjutspets, luftlandsättningstruppernas (VDV), pågående utveckling med anledning av deras nyliga 81-årsjubileum.

De Grå Örnarna, som jag yrkesmässigt har stor respekt för och som jag har träffat på i fält, var först ut med storskaliga övningar där man genomförde luftlandsättningar redan i början av 1930-talet. Precis som med de andra ländernas fallskärmstrupper användes emellertid de ryska i stor utsträckning som ett elitinfanteri under andra världskriget.

Det var de sovjetiska militära tänkarna som först identifierade behovet av luftlandsättningstrupper doktrinärt. Genom den s.k Desant (ung. landning/avstigning) skulle fiendens linjer rivas upp på djupet samtidigt som chockarméer skulle bryta igenom de främre linjerna. Den höga kvaliteten på förbanden gjorde också att dessa också användes som spjutspetsar i strategiska överfall som Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.

VDV har sedan dess haft en särskild ställning och tagit den luftburna verksamheten till bokstavligen nya höjder. Bland annat fäller de sedan lång tid tillbaka trupp som sitter i sina små stridsfordon. Detta innebär att dessa förband är stridsberedda mycket snabbare än traditionella luftlandsättningsförband, och de är det med en godtagbar eldkraft och skydd. I samband med den pågående stora omorganiseringen av den ryska armén är luftlandättningstrupperna de enda som fått behålla divisionsstatus.

Ryska tidningar har naturligtvis uppmärksammat jubileumet med intervjuer med de ledande generalerna. Dels har Rossiyskaya Gazeta genomfört en intervju med chefen, generallöjtnant Vladimir Shamanov, som precis har återhämtat sig efter en trafikolycka förra senhösten som så när kostade honom livet.

Generalen Shamanov verkar vara mest belåten med att trupperna ska få tillgång till 20 st An-124 till år 2020. Dessa flygplansbjässar kan lasta mellan 100-150 ton per flygplan, och en An-124 kan flyga runt halva jordklotet utan lufttankning, så det blir långa passare att räkna räckvidder med.

Hans ställföreträdare, generallöjtnanten Nikolay Ignatov, berättade i veckan för Ekho Moskvy om beslutet att förse trupperna med BMD-4M när dessa passerat de sista testerna. En BMD-4M är en imponerande krigsmaskin som har en 100 mm kanon med möjlighet till robotutskjutning i eldröret, 30 mm kanon och en PKT 7,62 mm kulspruta. Vagnen väger c:a 13,5 ton och är självklart amfibisk. Den har en framryckningshastighet på 70 km/h på landsväg och kan alltså fällas med fallskärm.

Det innebär att med fyra stycken av ovan nämnda An-124, så kan den ryska generalstaben projicera en bataljon varsomhelst i sitt närområde från ingenstans. Denna bataljon har närmare 1000 100-mm granater, över 100 pansarvärnsrobotar och 15000 30-mm projektiler med sig vid landning och är stridsberedd inom 30 min. Något för den på Gotland

(välövade 18. mekaniserade brigaden)

förrådsställda materielklossen med stridsvagnar att bita i.

Generalen Ignatov berättade också i intervjun att trupperna kommer att få det nya ledningssystemet Andromeda-D som ska genomsyra alla nivåer, ungefär som brittiska TIGR gör.

Vidare får vi också veta att han räknar med att hela luftlandsättningskåren kommer ha professionella sergeanter från 2016. På grund av officersbristen kommer dessa även att bemanna positioner som plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I en passage säger generalen något som skulle glädja vår försvarsminister, nämligen att de inte har någon användning för värnpliktiga, eftersom de inte hinner lära sig att bemästra de olika systemens fulla potential.

Nu ska sägas att frågan om kontrakterade soldater och värnpliktiga har böljat fram och tillbaka i Ryssland de senaste 15 åren. Trots flera försök till reformer har den ryska krigsmakten fått falla tillbaka på värnpliktiga för att hjälpligt nå sina volymmål. Jag bedömer att det under överskådlig tid fortfarande kommer att ingå värnpliktiga i luftlandsättningsförbanden, framförallt i betjäningsförbanden som underhåll och liknande.

De ryska luftlandsättningstrupperna kommer med dessa positiva framtidsutsikter definitivt att låta höra tala om sig i framtiden också. Kanske främst i Kaukasus och Centralasien, men även i andra möjliga konfliktområden. För den ryska statsledningens intressen kring den Skandinaviska halvön är de en större tillgång än ett par Mistralfartyg, tack vare kombinationen av snabbhet och medeltung stridskraft. Alla ryska beslutsfattare vet att dessa förband är lojala och tappra, och att de lever upp till luftlandsättningstruppernas motto:

”Никто, кроме нас” – ung. ”Ingen annan än oss”

av Magnus Haglund

Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju också är den del av en rysk doktrin och som projektet ju faktiskt hänvisar till. Det handlar alltså inte enbart om överraskning, vilseledning och konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga omfattning, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör! Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju finns i bakgrunden också i studien. [läs mer…]

av Karlis Neretnieks

I Almedalen presenterade Kungl Krigsvetenskapsakademien studien ”Hotet” där ryska medel och metoder vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige analyserats (se länk http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas). Studien ska ligga till grund för fortsatt arbete inom Akademien för hur Försvarsmakten bör utvecklas. Detta arbete kommer att ske under det närmaste året och omfatta detaljerade analyser av bland annat: svagheter och styrkor i dagens organisation, behov av olika vapensystem och funktioner för att möta de beskrivna hoten, möjligheter att utnyttja ny teknik, nödvändig taktikanpassning och utformningen av olika stödfunktioner. Studien ska också utgöra ett underlag för att analysera det civila samhällets möjligheter att hantera de typer av angrepp som beskrivs.

Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några. [läs mer…]

Onsdagen den 6 juli genomför projektet KV21 fyra seminarier på Försvarspolitisk arena i Almedalen.

Krigsvetenskapsakademien i Almedalen onsdagen den 6 juli 2016

Sedan år 2014 pågår inom Krigsvetenskapsakademien ett omfattande studie- och forskningsprojekt kallat KV21 (”Det framtida stridsfältet – krigsvetenskap i det 21:a århundradet”). Projektet, som avslutas 2018, har en bred ansats och omfattar bl a omvärldsutveckling, teknisk utveckling och civilt och militärt försvar, allt i ett perspektiv 10-15 år framåt i tiden. Väsentliga delresultat kan redan presenteras.

I samarbete med Försvarsforum och Försvarspolitisk Arena genomför Krigsvetenskapsakademien därför fyra seminarier i Almedalen, som kommer att belysa aktuella frågeställningar i de säkerhets- och försvarspolitiska debatterna.

Se vidare om Försvarspolitisk Arena på www.forsvarspolitiskarena.se. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna Försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Akademien, som syftar till att informera om och diskutera försvars- och säkerhetspolitiska frågor. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO.

Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll.

Senast under lördagen 21 maj visade det sig att en avklippt kabel vid en mast i Tranemo egentligen hade rostat bort, men inom ett par timmar efter att detta blivit känt menade en åklagare i Borås att polisen måste ha blandat ihop masten i Tranemo med något annat ärende. Vi får följa den vidare utvecklingen om orsaken. Däremot kan vi konstatera att masten i Häglared (nära Borås) som rasade den 15 maj 2016 har utsatts för vad som bortom allt rimligt tvivel måste anses vara sabotage.

Under gårdagen lamslogs den svenska flygtrafiken under ett par timmar. Samtidigt gick SJ:s biljettbokning ner. Vi har tidigare i maj sett störningar på SOS Alarm (larmnummer 112). Även SVT har fått känna på att deras sändningar har påverkats, senast igår. [läs mer…]

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från december hittar du här.

Ny skattning 160417

Bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt [läs mer…]

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda. [läs mer…]