≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Ungefär samtidigt som konteramiralen Göran Larsbrink från Krigsvetenskapsakademin talade om svensk säkerhet efter 2014 i Sälen, så talade den ryske generalen Mahmut Gareev, president i den Ryska akademin för militärvetenskaper, om utvecklingen av krigföringen i en kontext kring ryska behov. Vid akademins årliga konferens för några veckor sedan talade generalen om den politiska-strategiska utvecklingen i ett geopolitiskt perspektiv och vilka krav det genererade på utvecklingen av den ryska krigföringsförmågan. General Gareev, som anses vara den ledande ryska militärteoretikern, fick sitt tal återgivet i Voyenno Promyshlennyy Kuryer.

Ryssland är hotat är det inledande budskapet. Både av NATO som försöker att bryta in i den ryska intressesfären i Centralasien och Kina som behöver energi och vatten för att föda sina expanderade behov. Den ryske generalen påpekade att omvärlden försöker att nå sina politiska mål genom antingen subversion i form av de s.k färgrevolutionerna och genom lokala krig som Afghanistan och Syrien.

För att undvika sårbarheten när det gäller den ryska ekonomins beroende av energikällor och råmaterial, så propagerade Gareev för en ökad professionalisering av den ryska administrationen som han anser i det stora hela vara inkompetent.

Till skillnad från den svenska debatten, där det breddade säkerhetsbegreppet står i centrum, så gör den ryske generalen en klar distinktion vid våldsanvändningen. Det är våldet som konstituerar begreppet krig, menar generalen. Jag håller med och menar att detta har bäring på vår egen diskussion. Vi behöver säkerhet från det systematiska utövandet av våld i större skala (krig/väpnad konflikt), risker från naturen eller mindre utbrett våld från exempelvis terrorism berör vår trygghet.

Givetvis berör general Gareev den kontaktlösa krigföringen i högt tempo, men lägger in en ordentlig passus. Han påminner om att både första och andra världskriget startade som manöverkrigföring, men att anfallaren mötte på ökat motstånd efter hand. I dagens värld behövs precisionsvapen för att upprätthålla tempot, och det är inte säkert att en aktör har råd att skaffa sig alla precisionsvapen som krävs, enligt Akademins president. Han påminner också åhörarna om att USA fortfarande inte har fått bukt med terroristerna som tidigare behärskat Afghanistan, trots den tid som förflutit.

PÅ många sätt landar därför general Gareev i andra slutstaser än vår egen utveckling. Uthållighet premieras i generalens tal. Oavsett om det gäller antal kärnvapen eller argumentationen varför logistiken inte ska outsourcas. Han underkänner omorganisering av divisioner till brigader, och på en hel del ställen återkommer resonemang om mobilisering som ett centralt begrepp. Den moderna eldkraften innebär stora förluster, vilket i sin tur ställer krav på reserver i form av utbildad personal. En tanke tagen ett steg längre än brukligt. Vidare underkänner Gareev en ensidig inriktning på akademisk utbildning för huvuddelen av offierskåren. På den strategiska och operativa nivån är ledningen så komplex att en sådan utbildning inte är tillräcklig, enligt armégeneralen.

Nu kanske det låter som att general Gareev är stockkonservativ, men så är inte fallet. Han uppehåller sig en stor del vid betydelsen av överlägsenhet i rymden och luften liksom kring informationsoperationer och andra icke-militära former som viktiga ingredienser i en ständig kamp. Därför måste det patriotiska arbetet i samhället hållas samman och utgå från presidentadministrationen. Det gäller att rusta försvarsviljan. Erfarenheterna från historien visar att en kontraktsanställd gör bra i från sig i fred, men är inte beredd att dö för pengar i krig, menade Gareev som avslutning.

Klicka här för att se grafiken

Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring – 6:e generationen i rysk tappning.

En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.

Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.

Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.

Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.

Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.

Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

En sak som inte får så mycket uppmärksamhet är det teoretiska fundamentet i den ryska militärstrategin. Ryssland har de senaste 100 åren varit väldigt framträdande när det gäller det miltära tänkandet. När det gäller konceptet djupoperationer var Ryssland ungefär 50 år före USA. Den kända doktrinen AirLand Battle från början på 80-talet hade Tuchasjevskij med flera andra tagit fram i slutet av 20-talet och början av 30-talet.

Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.

En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).

I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.

Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.

En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 ”Lainer” (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.

De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.

Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.

Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.

Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.

Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.

Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill – eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt – betala lite, få mycket – återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Nedanstående inlägg höll jag på att arbeta med för ett par veckor sedan när jag olycktligtvis bröt foten. Det är därför inte helt dagsfärskt.

Nyligen var det tre år sedan kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut. Vad passar väl bättre än att kort redogöra för den ryska krigsmaktens spjutspets, luftlandsättningstruppernas (VDV), pågående utveckling med anledning av deras nyliga 81-årsjubileum.

De Grå Örnarna, som jag yrkesmässigt har stor respekt för och som jag har träffat på i fält, var först ut med storskaliga övningar där man genomförde luftlandsättningar redan i början av 1930-talet. Precis som med de andra ländernas fallskärmstrupper användes emellertid de ryska i stor utsträckning som ett elitinfanteri under andra världskriget.

Det var de sovjetiska militära tänkarna som först identifierade behovet av luftlandsättningstrupper doktrinärt. Genom den s.k Desant (ung. landning/avstigning) skulle fiendens linjer rivas upp på djupet samtidigt som chockarméer skulle bryta igenom de främre linjerna. Den höga kvaliteten på förbanden gjorde också att dessa också användes som spjutspetsar i strategiska överfall som Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.

VDV har sedan dess haft en särskild ställning och tagit den luftburna verksamheten till bokstavligen nya höjder. Bland annat fäller de sedan lång tid tillbaka trupp som sitter i sina små stridsfordon. Detta innebär att dessa förband är stridsberedda mycket snabbare än traditionella luftlandsättningsförband, och de är det med en godtagbar eldkraft och skydd. I samband med den pågående stora omorganiseringen av den ryska armén är luftlandättningstrupperna de enda som fått behålla divisionsstatus.

Ryska tidningar har naturligtvis uppmärksammat jubileumet med intervjuer med de ledande generalerna. Dels har Rossiyskaya Gazeta genomfört en intervju med chefen, generallöjtnant Vladimir Shamanov, som precis har återhämtat sig efter en trafikolycka förra senhösten som så när kostade honom livet.

Generalen Shamanov verkar vara mest belåten med att trupperna ska få tillgång till 20 st An-124 till år 2020. Dessa flygplansbjässar kan lasta mellan 100-150 ton per flygplan, och en An-124 kan flyga runt halva jordklotet utan lufttankning, så det blir långa passare att räkna räckvidder med.

Hans ställföreträdare, generallöjtnanten Nikolay Ignatov, berättade i veckan för Ekho Moskvy om beslutet att förse trupperna med BMD-4M när dessa passerat de sista testerna. En BMD-4M är en imponerande krigsmaskin som har en 100 mm kanon med möjlighet till robotutskjutning i eldröret, 30 mm kanon och en PKT 7,62 mm kulspruta. Vagnen väger c:a 13,5 ton och är självklart amfibisk. Den har en framryckningshastighet på 70 km/h på landsväg och kan alltså fällas med fallskärm.

Det innebär att med fyra stycken av ovan nämnda An-124, så kan den ryska generalstaben projicera en bataljon varsomhelst i sitt närområde från ingenstans. Denna bataljon har närmare 1000 100-mm granater, över 100 pansarvärnsrobotar och 15000 30-mm projektiler med sig vid landning och är stridsberedd inom 30 min. Något för den på Gotland

(välövade 18. mekaniserade brigaden)

förrådsställda materielklossen med stridsvagnar att bita i.

Generalen Ignatov berättade också i intervjun att trupperna kommer att få det nya ledningssystemet Andromeda-D som ska genomsyra alla nivåer, ungefär som brittiska TIGR gör.

Vidare får vi också veta att han räknar med att hela luftlandsättningskåren kommer ha professionella sergeanter från 2016. På grund av officersbristen kommer dessa även att bemanna positioner som plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I en passage säger generalen något som skulle glädja vår försvarsminister, nämligen att de inte har någon användning för värnpliktiga, eftersom de inte hinner lära sig att bemästra de olika systemens fulla potential.

Nu ska sägas att frågan om kontrakterade soldater och värnpliktiga har böljat fram och tillbaka i Ryssland de senaste 15 åren. Trots flera försök till reformer har den ryska krigsmakten fått falla tillbaka på värnpliktiga för att hjälpligt nå sina volymmål. Jag bedömer att det under överskådlig tid fortfarande kommer att ingå värnpliktiga i luftlandsättningsförbanden, framförallt i betjäningsförbanden som underhåll och liknande.

De ryska luftlandsättningstrupperna kommer med dessa positiva framtidsutsikter definitivt att låta höra tala om sig i framtiden också. Kanske främst i Kaukasus och Centralasien, men även i andra möjliga konfliktområden. För den ryska statsledningens intressen kring den Skandinaviska halvön är de en större tillgång än ett par Mistralfartyg, tack vare kombinationen av snabbhet och medeltung stridskraft. Alla ryska beslutsfattare vet att dessa förband är lojala och tappra, och att de lever upp till luftlandsättningstruppernas motto:

”Никто, кроме нас” – ung. ”Ingen annan än oss”

Onsdagen den 6 juli genomför projektet KV21 fyra seminarier på Försvarspolitisk arena i Almedalen.

Krigsvetenskapsakademien i Almedalen onsdagen den 6 juli 2016

Sedan år 2014 pågår inom Krigsvetenskapsakademien ett omfattande studie- och forskningsprojekt kallat KV21 (”Det framtida stridsfältet – krigsvetenskap i det 21:a århundradet”). Projektet, som avslutas 2018, har en bred ansats och omfattar bl a omvärldsutveckling, teknisk utveckling och civilt och militärt försvar, allt i ett perspektiv 10-15 år framåt i tiden. Väsentliga delresultat kan redan presenteras.

I samarbete med Försvarsforum och Försvarspolitisk Arena genomför Krigsvetenskapsakademien därför fyra seminarier i Almedalen, som kommer att belysa aktuella frågeställningar i de säkerhets- och försvarspolitiska debatterna.

Se vidare om Försvarspolitisk Arena på www.forsvarspolitiskarena.se. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna Försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Akademien, som syftar till att informera om och diskutera försvars- och säkerhetspolitiska frågor. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO.

Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll.

Senast under lördagen 21 maj visade det sig att en avklippt kabel vid en mast i Tranemo egentligen hade rostat bort, men inom ett par timmar efter att detta blivit känt menade en åklagare i Borås att polisen måste ha blandat ihop masten i Tranemo med något annat ärende. Vi får följa den vidare utvecklingen om orsaken. Däremot kan vi konstatera att masten i Häglared (nära Borås) som rasade den 15 maj 2016 har utsatts för vad som bortom allt rimligt tvivel måste anses vara sabotage.

Under gårdagen lamslogs den svenska flygtrafiken under ett par timmar. Samtidigt gick SJ:s biljettbokning ner. Vi har tidigare i maj sett störningar på SOS Alarm (larmnummer 112). Även SVT har fått känna på att deras sändningar har påverkats, senast igår. [läs mer…]

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från december hittar du här.

Ny skattning 160417

Bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt [läs mer…]

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda. [läs mer…]

av Karlis Neretnieks

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser. [läs mer…]

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

  • Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
  • Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
  • Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

  • Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
  • Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
  • Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.