≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Ungefär samtidigt som konteramiralen Göran Larsbrink från Krigsvetenskapsakademin talade om svensk säkerhet efter 2014 i Sälen, så talade den ryske generalen Mahmut Gareev, president i den Ryska akademin för militärvetenskaper, om utvecklingen av krigföringen i en kontext kring ryska behov. Vid akademins årliga konferens för några veckor sedan talade generalen om den politiska-strategiska utvecklingen i ett geopolitiskt perspektiv och vilka krav det genererade på utvecklingen av den ryska krigföringsförmågan. General Gareev, som anses vara den ledande ryska militärteoretikern, fick sitt tal återgivet i Voyenno Promyshlennyy Kuryer.

Ryssland är hotat är det inledande budskapet. Både av NATO som försöker att bryta in i den ryska intressesfären i Centralasien och Kina som behöver energi och vatten för att föda sina expanderade behov. Den ryske generalen påpekade att omvärlden försöker att nå sina politiska mål genom antingen subversion i form av de s.k färgrevolutionerna och genom lokala krig som Afghanistan och Syrien.

För att undvika sårbarheten när det gäller den ryska ekonomins beroende av energikällor och råmaterial, så propagerade Gareev för en ökad professionalisering av den ryska administrationen som han anser i det stora hela vara inkompetent.

Till skillnad från den svenska debatten, där det breddade säkerhetsbegreppet står i centrum, så gör den ryske generalen en klar distinktion vid våldsanvändningen. Det är våldet som konstituerar begreppet krig, menar generalen. Jag håller med och menar att detta har bäring på vår egen diskussion. Vi behöver säkerhet från det systematiska utövandet av våld i större skala (krig/väpnad konflikt), risker från naturen eller mindre utbrett våld från exempelvis terrorism berör vår trygghet.

Givetvis berör general Gareev den kontaktlösa krigföringen i högt tempo, men lägger in en ordentlig passus. Han påminner om att både första och andra världskriget startade som manöverkrigföring, men att anfallaren mötte på ökat motstånd efter hand. I dagens värld behövs precisionsvapen för att upprätthålla tempot, och det är inte säkert att en aktör har råd att skaffa sig alla precisionsvapen som krävs, enligt Akademins president. Han påminner också åhörarna om att USA fortfarande inte har fått bukt med terroristerna som tidigare behärskat Afghanistan, trots den tid som förflutit.

PÅ många sätt landar därför general Gareev i andra slutstaser än vår egen utveckling. Uthållighet premieras i generalens tal. Oavsett om det gäller antal kärnvapen eller argumentationen varför logistiken inte ska outsourcas. Han underkänner omorganisering av divisioner till brigader, och på en hel del ställen återkommer resonemang om mobilisering som ett centralt begrepp. Den moderna eldkraften innebär stora förluster, vilket i sin tur ställer krav på reserver i form av utbildad personal. En tanke tagen ett steg längre än brukligt. Vidare underkänner Gareev en ensidig inriktning på akademisk utbildning för huvuddelen av offierskåren. På den strategiska och operativa nivån är ledningen så komplex att en sådan utbildning inte är tillräcklig, enligt armégeneralen.

Nu kanske det låter som att general Gareev är stockkonservativ, men så är inte fallet. Han uppehåller sig en stor del vid betydelsen av överlägsenhet i rymden och luften liksom kring informationsoperationer och andra icke-militära former som viktiga ingredienser i en ständig kamp. Därför måste det patriotiska arbetet i samhället hållas samman och utgå från presidentadministrationen. Det gäller att rusta försvarsviljan. Erfarenheterna från historien visar att en kontraktsanställd gör bra i från sig i fred, men är inte beredd att dö för pengar i krig, menade Gareev som avslutning.

Klicka här för att se grafiken

Wiseman har i kväll en mycket intressant och kunnig genomgång på rysk militärdoktrin och dess koppling till strategiska resurser och olika intresseområden. Den ryska betoningen på bland annat precisionsbekämpning på långa avstånd gick jag igenom för ett par veckor sedan i inlägget Kontaktlös krigföring – 6:e generationen i rysk tappning.

En förutsättning för det ryska etablissemanget att nå sina mål är att den kraftiga upprustning som har börjat ta fart kan nås. Eftersom det kan vara svårt att ta till sig hur stor denna egentligen är, så tänkte jag försöka åskådliggöra detta med en enkel grafik. Ett sätt att göra veckans inlägg I otakt med samtiden än mer tydligt.

Volymen till höger representerar den ryska annonserade materielförnyelsen de kommande tio åren. 770 miljarder dollar. I bilden antar jag att 30 % försvinner i korruption och brister i produktionsapparaten. En hel del av resurserna kommer att satsas på de strategiska kärnvapnen. Hur mycket är okänt, men här har jag antagit 1/3 av resurserna. Det som återstår är vad Ryssland ungefär kan antas förnya sina konventionella stridskrafter med.

Om landet skulle kraftsamla i sin västra riktning, så kan naturligtvis inte alla stridskrafter användas. Detta gäller i synnerhet markstridskrafterna. De andra riktningarna öst, nord och syd kommer också att behöva att skyddas vid militära operationer i väst. Flyg- och flottresurser kan lättare skifta riktning, och är något som Ryssland övar på exempelvis i samband med ZAPAD 09 i Östersjöområdet. Här har jag antagit att 40 % av resurserna kan användas i västlig riktning.

Totalt skulle det innebära att förnyad materiel till ett värde av nästan 950 miljarder SEK skulle kunna sättas in i närområdet. Jämför denna med den ungefärliga storleken på svensk anskaffning av krigsmateriel under motsvarande period. Denna representeras av den lilla fyrkanten till vänster. Detta är den ungefärliga skillnaden, trots korruption och brister i produktionen, borträknande av strategiska kärnvapen och kvarlämnande av trupper och förband i andra operationsriktningar.

Nu kan vi alltid invända att det inte kommer att bli frågan om en bilateral väpnad konflikt mellan Ryssland och Sverige, utan att andra makter finns närvarande. Så är det, men den som kan projicera mycket militär makt snabbt kan rycka åt sig ett initiativ i ett operationsområde, tack vare möjligheterna till precisionsbekämpning och snabba politiska beslutsprocesser. I dessa lägen är det bara intressant att värdera vilken makt som är relevant dvs. är på plats när skeendena avgörs.

Det är dags för Sverige att antingen ta de ekonomiska eller de politiska konsekvenserna av den ryska upprustningen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

En sak som inte får så mycket uppmärksamhet är det teoretiska fundamentet i den ryska militärstrategin. Ryssland har de senaste 100 åren varit väldigt framträdande när det gäller det miltära tänkandet. När det gäller konceptet djupoperationer var Ryssland ungefär 50 år före USA. Den kända doktrinen AirLand Battle från början på 80-talet hade Tuchasjevskij med flera andra tagit fram i slutet av 20-talet och början av 30-talet.

Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.

En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).

I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.

Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.

En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 ”Lainer” (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.

De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.

Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.

Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.

Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.

Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.

Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill – eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt – betala lite, få mycket – återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Nedanstående inlägg höll jag på att arbeta med för ett par veckor sedan när jag olycktligtvis bröt foten. Det är därför inte helt dagsfärskt.

Nyligen var det tre år sedan kriget mellan Georgien och Ryssland bröt ut. Vad passar väl bättre än att kort redogöra för den ryska krigsmaktens spjutspets, luftlandsättningstruppernas (VDV), pågående utveckling med anledning av deras nyliga 81-årsjubileum.

De Grå Örnarna, som jag yrkesmässigt har stor respekt för och som jag har träffat på i fält, var först ut med storskaliga övningar där man genomförde luftlandsättningar redan i början av 1930-talet. Precis som med de andra ländernas fallskärmstrupper användes emellertid de ryska i stor utsträckning som ett elitinfanteri under andra världskriget.

Det var de sovjetiska militära tänkarna som först identifierade behovet av luftlandsättningstrupper doktrinärt. Genom den s.k Desant (ung. landning/avstigning) skulle fiendens linjer rivas upp på djupet samtidigt som chockarméer skulle bryta igenom de främre linjerna. Den höga kvaliteten på förbanden gjorde också att dessa också användes som spjutspetsar i strategiska överfall som Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979.

VDV har sedan dess haft en särskild ställning och tagit den luftburna verksamheten till bokstavligen nya höjder. Bland annat fäller de sedan lång tid tillbaka trupp som sitter i sina små stridsfordon. Detta innebär att dessa förband är stridsberedda mycket snabbare än traditionella luftlandsättningsförband, och de är det med en godtagbar eldkraft och skydd. I samband med den pågående stora omorganiseringen av den ryska armén är luftlandättningstrupperna de enda som fått behålla divisionsstatus.

Ryska tidningar har naturligtvis uppmärksammat jubileumet med intervjuer med de ledande generalerna. Dels har Rossiyskaya Gazeta genomfört en intervju med chefen, generallöjtnant Vladimir Shamanov, som precis har återhämtat sig efter en trafikolycka förra senhösten som så när kostade honom livet.

Generalen Shamanov verkar vara mest belåten med att trupperna ska få tillgång till 20 st An-124 till år 2020. Dessa flygplansbjässar kan lasta mellan 100-150 ton per flygplan, och en An-124 kan flyga runt halva jordklotet utan lufttankning, så det blir långa passare att räkna räckvidder med.

Hans ställföreträdare, generallöjtnanten Nikolay Ignatov, berättade i veckan för Ekho Moskvy om beslutet att förse trupperna med BMD-4M när dessa passerat de sista testerna. En BMD-4M är en imponerande krigsmaskin som har en 100 mm kanon med möjlighet till robotutskjutning i eldröret, 30 mm kanon och en PKT 7,62 mm kulspruta. Vagnen väger c:a 13,5 ton och är självklart amfibisk. Den har en framryckningshastighet på 70 km/h på landsväg och kan alltså fällas med fallskärm.

Det innebär att med fyra stycken av ovan nämnda An-124, så kan den ryska generalstaben projicera en bataljon varsomhelst i sitt närområde från ingenstans. Denna bataljon har närmare 1000 100-mm granater, över 100 pansarvärnsrobotar och 15000 30-mm projektiler med sig vid landning och är stridsberedd inom 30 min. Något för den på Gotland

(välövade 18. mekaniserade brigaden)

förrådsställda materielklossen med stridsvagnar att bita i.

Generalen Ignatov berättade också i intervjun att trupperna kommer att få det nya ledningssystemet Andromeda-D som ska genomsyra alla nivåer, ungefär som brittiska TIGR gör.

Vidare får vi också veta att han räknar med att hela luftlandsättningskåren kommer ha professionella sergeanter från 2016. På grund av officersbristen kommer dessa även att bemanna positioner som plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I en passage säger generalen något som skulle glädja vår försvarsminister, nämligen att de inte har någon användning för värnpliktiga, eftersom de inte hinner lära sig att bemästra de olika systemens fulla potential.

Nu ska sägas att frågan om kontrakterade soldater och värnpliktiga har böljat fram och tillbaka i Ryssland de senaste 15 åren. Trots flera försök till reformer har den ryska krigsmakten fått falla tillbaka på värnpliktiga för att hjälpligt nå sina volymmål. Jag bedömer att det under överskådlig tid fortfarande kommer att ingå värnpliktiga i luftlandsättningsförbanden, framförallt i betjäningsförbanden som underhåll och liknande.

De ryska luftlandsättningstrupperna kommer med dessa positiva framtidsutsikter definitivt att låta höra tala om sig i framtiden också. Kanske främst i Kaukasus och Centralasien, men även i andra möjliga konfliktområden. För den ryska statsledningens intressen kring den Skandinaviska halvön är de en större tillgång än ett par Mistralfartyg, tack vare kombinationen av snabbhet och medeltung stridskraft. Alla ryska beslutsfattare vet att dessa förband är lojala och tappra, och att de lever upp till luftlandsättningstruppernas motto:

”Никто, кроме нас” – ung. ”Ingen annan än oss”

av Lars Holmqvist

Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO.

Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll.

Senast under lördagen 21 maj visade det sig att en avklippt kabel vid en mast i Tranemo egentligen hade rostat bort, men inom ett par timmar efter att detta blivit känt menade en åklagare i Borås att polisen måste ha blandat ihop masten i Tranemo med något annat ärende. Vi får följa den vidare utvecklingen om orsaken. Däremot kan vi konstatera att masten i Häglared (nära Borås) som rasade den 15 maj 2016 har utsatts för vad som bortom allt rimligt tvivel måste anses vara sabotage.

Under gårdagen lamslogs den svenska flygtrafiken under ett par timmar. Samtidigt gick SJ:s biljettbokning ner. Vi har tidigare i maj sett störningar på SOS Alarm (larmnummer 112). Även SVT har fått känna på att deras sändningar har påverkats, senast igår. [läs mer…]

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från december hittar du här.

Ny skattning 160417

Bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt [läs mer…]

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda. [läs mer…]

av Karlis Neretnieks

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser. [läs mer…]

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

  • Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
  • Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
  • Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

  • Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
  • Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
  • Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
 

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av Lars Björk

Försvarsmakten har alltsedan försvarsbeslutet år 2000 utformats för att kunna ge effektivast möjliga stöd till svensk säkerhetspolitik i fred. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” var doktrinen då. Förmåga att möta väpnat angrepp mot Sverige avvecklades som grund för dimensionering av det militära försvaret.

Förmågan för den civila delen av totalförsvaret har dramatisk försämrats och kan inte längre hjälpa det svenska folket i krig. Försvarets traditionella huvuduppgift, att verka krigsavhållande och fredsbevarande har försvunnit. Överbefälhavaren beskriver läget som att Försvarsmakten klarar maximalt en veckas försvar i en riktning, men först år 2020.

Från 2013 har en försämrad säkerhetspolitisk situation uppstått i Sveriges närområde. Säkerhetspolisens årsrapport 2014 pekar ut Ryssland som det land som genomför direkta krigsförberedelser mot Sverige.

Rysslands omfattande militära upprustning de senaste åren, innebär att 70 % av all militär materiel avses att förnyas senast år 2020. Förutom höjd försvarsbudget tillförs ytterligare 5000 miljarder för upprustning av de Väpnade styrkorna intill 2020.

Från och med år 2013 har den ryska militära övningsverksamheten dramatiskt ökat i vårt närområde.

Det ryska tunga bombflyget övade kärnvapenanfall mot Sverige bland annat den 19 april och 28 oktober 2013. Under 2014 skedde bekräftad rysk kränkning av svenskt luftrum i södra Sverige (17 sept) och ej nationalitetsbestämd bekräftad kränkning av svenskt inre vatten i Stockholms skärgård (19 okt). De ryska fingerade luftlandsättningsövningarna mot Åland, Gotland och Borgholm den 23 mars 2015 är ytterligare exempel på försämringen av vår säkerhetspolitiska situation.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analytiker sammanfattade år 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta”.

När jag frågar FOI forskaren Gudrun Person om risken för krig mot Sverige svarar hon efter en stund sammanbitet med ett ord ”oförutsägbart”.

Vi har idag ett svenskt civilt och militärt försvar som inte kan lösa sin huvuduppgift, skydda landet i samband med ett militärt angrepp.

Vad måste vi göra för att på kort sikt snabbt öka vår förmåga? Hur mycket är vår frihet värd?

Det krävs uppoffringar – både ekonomiska och personliga.

Här följer några exempel (listan skulle kunna göras längre):

  1. Inför könsneutral militär grundutbildning, dvs värnplikten åter, men behåll nuvarande yrkessoldater. Om hela Sverige skall försvaras krävs större volym av militära förband.
    Sverige måste kunna möta en angripare i fler än en.
  2. Tillför Försvarsmakten och civila försvaret ytterligare 40 miljarder. Under lång tid har Försvarsmakten haft en försvarsbudget runt 40 miljarder vilket har inneburit en successiv nedrustning. Stora mängder militära materiel faller för åldersstrecket och behöver förnyas. Modern materiel behöver således tillföras.
  3. Inför civilförsvarsplikt för alla mellan 16-70 år och organisera och utbilda undsättningsplutoner mm. Skogsbranden i Västmanland förra året visade på behovet av statlig räddningstjänst. Vid bombangrepp mot våra städer krävs samordnade statliga räddningsinsatser.
  4. Skapa beredskapslager för livsmedel, olja, läkemedel, viktiga metaller med mera Folkförsörjningen måste kunna tryggas i det läge Sverige blir avspärrat. Idag kommer marknaden att styra bristvaror under avspärrning.
  5. Bygg skyddsrum och tillför skyddsutrustning till befolkningen Obligatoriskt skyddsrumsbyggande upphörde 2001, vilket innebär att det idag saknas befolkningsskyddsrum i nybyggda områden.
  6. Skydda vitala delar av Sveriges internetberoende, bland annat bankväsendet Vid cyberattacken mot Estland 2007 stängdes internettrafiken under en vecka. Trots detta kunde Estlands bankväsen fortsätta att verka eftersom man vidtagit krigsförberedelser mot cyberattacker.

Vi behöver säkerställa möjligheter att möta växande behov av en robust avhållande förmåga mot militärt angrepp mot vårt land. Det ”hänglås” som för närvarande skyddar Sverige kan inbjuda till ”inbrott”.

 
Författaren är tidigare major vid för Hallands regemente och Luftvärnsregementet och är numera reservofficer.

av Lars Wedin

Överstelöjtnant Håkan Edström har skrivit en utmärkt artikel i KKrVAHT 2/2015, som visar på en bristande koppling mellan omvärldsbeskrivningarna – i och för sig intressanta – och de försvarspolitiska målen. Försvarsberedningens medlemmar är väl ändå betalda just för att göra denna koppling?

Nedan görs ett försök att fylla i denna lucka rörande några viktiga omvärldstendenser. Det är fråga om ett blogginlägg och inte en vetenskaplig artikel; resonemangen hålls därför kortfattade.

— — — — — — — — —

Världen är just nu i inne i en fundamental geopolitisk omvälvning: världsomspännande terrorism, USAs prioritering av Asien, Kinas framtid och Rysslands upprustning och revanschistiska stormaktsanspråk är några exempel på de krafter som är i rörelse. Samtidigt finns många tecken på att EU i varje fall kommer att försvagas eller till och med falla sönder. Risken för en dominoeffekt på Nato går inte att bortse från. Risken är stor för att flyktingströmmarna bara ökar med åtföljande konsekvenser för stabiliteten i Europa. Denna turbulenta tid kommer med tiden att gå över. En ny, någorlunda stabil världsordning kommer då att uppstå. Men hur denna kommer att se ut vet vi inte. En del av dessa omvälvningar har direkta konsekvenser för Sveriges säkerhet och bör därför påverka försvarspolitiken. Andra är – fortfarande avseende försvarspolitiken – av mer indirekt karaktär. Klimatförändringar och befolkningsökning kan t.ex. mycket väl ge upphov till konflikter och migrationsströmmar men har inga direkta försvarspolitiska effekter (bortsett från Försvarsmaktens utsläpp av växthusgaser).

Utvecklingen av den geopolitiska verkligheten i tidsspannet 2025 – 2040 är alltså okänd. Och det är då de vapensystem, som idag beställs kommer att vara operativa. Det finns dock trender som är tydliga och där kopplingarna till försvarspolitiken går att analysera.

Kinesiska havet

Kina gör anspråk på i stort sett hela Sydkinesiska havet, som är ett av världens mest trafikerade områden. Härmed kommer man i konflikt med områdets kuststater som också har stora anspråk. Till skillnad från Kinas är emellertid de andra kuststaternas anspråk till stor del legala. Kina har också anspråk i Östkinesiska havet och kommer därigenom i konflikt med Japan och Korea. Härtill kommer den stående konflikten med Taiwan. Den kinesiska politiken leder till att man kommer på kontrakurs med USA, som är havsrättens främste tillskyndare trots att man inte ratificerat FNs havsrättskonvention. För USA – och större delen av den maritima världen – är Kinas anspråk på detta sitt ”blå territorium” oacceptabla av såväl strategiska som legala skäl. Det finns en stor risk för upptrappning av konflikten även om de båda ländernas kärnvapeninnehav sannolikt håller denna begränsad.

Svenska intressen: Främst ekonomiska med hänsyn till svensk handel och svenska investeringar i området. Det är ett starkt svenskt intresse att värna den nuvarande havsrätten (bl a gentemot Ryssland).

Påverkan svensk säkerhet: Inte direkt men om USA tvingas koncentrera stora styrkor i Asien ökar risken för ryska äventyrligheter i andra områden.

Påverkan svensk försvarspolitik: Inte direkt.

Ryssland

Sverige har uppenbara problem med ett äventyrligt och revanschistiskt Ryssland. Den ryska geopolitiska situationen i Östersjön är oförmånlig och lockar säkert till framstötar om tillfälle gives. Enligt rapporten The Coming Storm. Baltic Security Report. (Edward Lucas, CEPA, Juin 2015) har Ryssland övat att upprätta en spärr Nordnorge – Åland – Gotland – Bornholm. Detta innebär med all sannolikhet att man vill kunna skapa en buffert eller glacis inom vilken främmande styrkor inte kan operera. En sådan strategi kallas A2/AD (Anti-Access/Aera Denial) på ”pentagonesiska”.

Ett så kallat hybridkrig består av militära styrkedemonstrationer, desinformation och dolda framstötar (utnyttjandet av soldater utan nations- och gradbeteckningar i Ukraina). Sådana aktiviteter drivs redan idag mot Sverige: flygövningarna mot svenskt territorium, uttalanden från vissa håll om att krisen är USAs och Natos fel medan Ryssland inte utgör ett militärt hot respektive ubåtskränkningar. Samt sådant som vi inte vet något om.

Sannolikheten för en regelrätt invasion av svenskt territorium – förutom Gotland är mycket liten. Men styrkedemonstrationerna skapar en normalbild av att Sverige inte kan försvara sig och därför måste ge efter när eventuella krav ställs. Och hur skulle en svensk regering reagera om Ryssland hotar med kärnvapen (mer om detta nedan)?

Svenska intressen: Den nationella suveräniteten är ett vitalt svenskt intresse. Det är också ett starkt intresse att den nuvarande geopolitiska situationen i Östersjöområdet bevaras eller ännu hellre stärks.

Påverkan svensk säkerhet: Ytterst gäller det nationens frihet.

Påverkan svensk försvarspolitik: Hotet från Ryssland bör ha högsta prioritet, i varje fall för Marinen och Flygvapnet, som är de delar av Försvarsmakten som i första hand har att värna våra intressen i området.

Planeringen måste utgå från att vi inte får hjälp av Nato av följande skäl:

  1. Sverige omfattas inte av Natos säkerhetsgaranti (vilket lustigt nog är ett uttalat mål för vissa partier).
  2. Befolkningen i vissa Nato-länder (bl a Frankrike och Tyskland) vill inte att Nato ens hjälper sina medlemsstater.
  3. Sverige ligger nästan sämst i Europa avseende av försvarets andel av BNP – det enda accepterade sättet att jämföra försvarsansträngningar.
  4. Men – har vi tur finner Nato det vara i sitt intresse att hjälpa oss; då måste vi vara beredda att ta emot denna hjälp.

Kärnvapen

Ryssland har vid ett antal tillfällen hotat med kärnvapen i samband med den nuvarande krisen – bl a mot Danmark och de Baltiska staterna. Denna offensiva men virtuella användning av kärnvapen är något kvalitativt nytt som västmakterna (dvs USA, England, Frankrike) inte har något direkt svar på. De ryska hoten anses dels som oseriösa (det är enklast så) och dels ligga under tröskeln för kärnvapenavskräckningen; inga kärnvapenmakters vitala intressen hotas. I avsaknad av lämpliga doktriner och vapensystem så har västmakterna att välja mellan:

  1. Riskera eskalering till strategisk kärnvapennivå.
  2. Ge efter.

Svenska intressen: Det är ett starkt svenskt intresse att USA, England och Frankrike inte avrustar sina kärnvapen.

Påverkan svensk säkerhet: Ja.

Påverkan svensk försvarspolitik: Oklart vad som kan göras. Svenska kärnvapen, antimissilförsvar och nybyggnad av skyddsrum är knappast aktuella.

Europa

Europa är i en allt djupare kris. Risken för en splittring i de ultranationalistiska partiernas (Front National i Frankrike t.ex.) framgångars spår är långt ifrån försumbar. Dessutom kan Grekland – och kanske Cypern – lockas in i Rysslands intressesfär. Om EU faller sönder splittras sannolikt också Nato; populistiska partier som Front National är också anti-Nato. I ett splittrat Europa blir krig åter möjligt. USA kommer med all säkerhet att lämna ett sådant Europa.

Svenska intressen: Det är ett starkt svenskt intresse att bibehålla ett fungerande EU.

Påverkan svensk säkerhet: Stor osäkerhet, Rysslands handlingsmöjligheter ökar starkt.

Påverkan svensk försvarspolitik: Ett allsidigt försvar krävs.

Maritimiseringen

Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vi är alltså helt beroende av säkra sjötransporter såväl i närområdet som globalt. I havet finns också de resurser en ökande världsbefolkning behöver: energi, mineraler, grundämnen, protein och biologiska ämnen.

Svenska intressen: Ja, som sagt.

Påverkan svensk säkerhet: Utan säkra sjötransporter stannar Sverige.

Påverkan svensk försvarspolitik: Sverige måste kunna skydda sjötransporter i närområdet samt bidra till skyddet globalt.

Cybersäkerhet

Frågan om cybersäkerhet skär genom alla säkerhetsområden såväl civila som militära. Cyberangrepp är en självklar del av varje angrepp och utgör dessutom ett stort hot från organiserad brottslighet och terrorister.

Svenska intressen: Sverige är utomordentligt beroende av fungerande datakraft; detta gäller såväl civilt som militärt.

Påverkan svensk säkerhet: Se ovan.

Påverkan svensk försvarspolitik: Cybersäkerhet samt möjligheterna till eget agerande i cyberrymden måste ges högre prioritet, inte minst i utbildningen.

Terrorism

Den så kallade islamska staten, DAECH, för krig mot europeiska och svenska kärnvärden: demokrati, jämlikhet, religionsfrihet, yttrandefrihet etc. Kriget sker, vilket är nytt, dels som konventionellt – om än med starka inslag av terror – krig mot sina ”grannar” och dels som terrorism i Mellersta Östern, Europa och Afrika. Antalet grupper med liknande mål är stort: AQMI, Boko Haram, Al Quaida med fler, vilket inte nödvändigtvis innebär att de är allierade; tvärtom. Härtill kommer hotet från neonazistiska grupper (Breivik, Oklahoma City…).

Särskilt DAECH driver en aktiv propaganda i länder som Sverige. Här finns också grupper, som av olika skäl bagatelliserar terrorhotet samt en betydande tafflighet i civilsamhällets agerande.

Svenska intressen: Ja, terrorismen slår mot grundläggande svenska och europeiska värden. Terrorismen driver också fram en ökning av flyktingströmmarna. Omfattande terrorattacker – exempelvis Twin Towers 11/9 2001 – ger också stora ekonomiska konsekvenser. Det borde vara ett starkt svenskt intresse att stödja de förföljda kristna i Mellersta Östern (men Svenska Kyrkan prioriterar klimatfrågorna!!)

Påverkan svensk säkerhet: Terrorismen är ett allvarligt hot mot den inre säkerheten. Terrorismen i Mellersta Östern hotar också sjövägen Medelhavet – Indiska Oceanen.

Svensk försvarspolitik: Denna påverkas på två plan. Dels bör vi göra vad vi kan för att stödja kampen mot DAECH och andra liknande organisationer. Dels behöver vi stärka den inre säkerheten; den svenska försvarspolitiken behöver därför omdefinieras. Delar av Armén bör sannolikhet ha terroristbekämpning som huvuduppgift (om polisen inte klarar att hålla ordning i våra förorter klarar man sannolikt inte ett omfattande terroranfall typ 9/1 2015 i Paris).

Övrigt

Flyktingströmmen är ett resultat av krig, diktatur och terror. Den påverkar naturligtvis svenska intressen och svensk säkerhet – främst då samhällets sammanhållning. Bland flyktingarna göms också potentiella eller aktiva terrorister. Men flyktingfrågan är inte en direkt fråga för försvarspolitiken.

Detsamma gäller genderfrågor, klimatfrågan, befolkningsökningen och liknande – de utgör mer eller mindre allvarliga problem men har ingenting med försvarspolitikens inriktning att göra.

Däremot har Försvarsmakten goda möjligheter att verka för integration i samhället av utsatta grupper. Försvarsmakten kan som ingen annan myndighet skapa ordning och reda samt ställa tydliga krav. Projekt med sådan inriktning drivs framgångsrikt i andra länder (exempelvis Frankrike) och borde också kunna drivas hos oss.

 
Författaren är kommendör, ledamot av Académie de Marine och KkrVA

av Tommy Jeppsson

(Editerat 2015-07-07)

Så var 2015 års upplaga av Almedalsveckan slut. Avseende intrycken från Försvarspolitisk Arena som stod som arrangör för en fullspäckad seminarievecka är intrycken många, mestadels positiva utgående ifrån ett brett anslag på de ämnen som behandlades.

De försvarspolitiska morgonpassen har tidigare varit och var också i år bra uppstarter på respektive seminariedag. Ett generellt intryck som referenten gjorde var den stora medvetenhet om den försämrade säkerhetspolitiska situationen i vårt område som kommunicerades från politiskt håll. Likaså behovet av en bättre militär förmåga och nödvändigheten av att återskapa ett civilt försvar. Trendbrottet i försvarsekonomin är likaledes positiv och även om de av ÖB anmälda behoven inte till alla delar ryms så representerar påslaget det politiskt möjliga. Tidsaspekten när en förbättrad militärförmåga ska vara operativ på exempelvis Gotland  ger dock anledning till frågan om vilka åtgärder som vidtas för att nu, idag, visa vilja till höjd beredskap och militär närvaro, och då inte bara på Gotland utan även i andra militärstrategiskt viktiga områden. Likaså ger de icke finansierade ambitionerna om ett pånyttfött civilt försvar anledning till oro om att substansen riskerar att bli måttlig.

Ledamoten Annika Nordgren Christensens intervju med avgående ÖB Sverker Göransson innehöll bland annat personliga reflektioner om kalla krigets respektive dagens Försvarsmakt samt ÖB-rollen som regeringens främste militäre rådgivare. Om än inte detta kommunicerades direkt så kunde det inläsas mellan raderna att innehållet i denna roll, knappast överraskande, växlat beroende på persongalleriet i Försvarsdepartementet respektive Högkvarteret. Vid seminariets slut torde ingen åhörare svävat i tvivelsmål om att det är ensamt på toppen.

Säkerhetsutmaningarna i Östersjöregionen belystes väl där det inte stacks under stol med att Ryssland var aggressorn och att den försämrade situationen kräver ett närmare samarbete mellan strandägarstaterna. En tydlig polsk oro för bland annat den ryska utplaceringen av fjärrverkande missilsystem i vår region framfördes av landets andre vice utrikesminister och ambassadör. I det sammanhanget anfördes att Sverige måste vara en tydlig röst samt skicka tydliga signaler genom ökade försvarssatsningar. En kritisk röst var Catharina Tracz som menade att vårt land ej tillräckligt signifikant ökar sina försvarsansträngningar. Statssekreterare Jan Salestrand hävdade att en konflikt i Östersjöregionen berör oss alla och att det ryska agerandet är en tydlig återspegling av den nya militärdoktrinen liksom att Moskva respekterar styrka, ej svaghet.

Svenska försvarsutbildningsförbundet arrangerade ett seminarium kring ämnet om det är möjligt att återinföra värnplikten. Försvarsdebattören Callis Amid presenterade en bristinventering av nuvarande personalförsörjningssystem där hans förslag till lösning handlade om förbättrade löneförmåner och  ett återinförande av värnplikten som integreras med ett yrkesförsvar. Det senare förslaget visade sig vara väl i linje med försvarsminister Peter Hultqvists egna tankar om ett kombinationssystem där vi sneglar på den danska respektive norska lösningen och tryckte ministern mycket tydligt på att förändringar måste baseras på en bred förankringsprocess. Allan Widman förstärkte denna syn med att hävda att värnplikten behöver återinföras snabbt. Generallöjtnant Dennis Gyllensporre betonade vikten av hög personell tillgänglighet och att Försvarsmakten fokuserar på att genomföra tidigare beslutat personalförsörjningssystem och att detta tar tid. Han lyfte också fram vikten av att ett eventuellt införande av värnplikten måste baseras på ett könsneutralt system liksom att de redan deltidsanställda soldaterna måste inpassas i detta.

Hybridkriget och terrorhotet avhandlades där båda dessa krigföringsformer är kritiskt tidsrelaterade, det är således bråttom att kunna agera utifrån ett tillräckligt beslutsunderlag baserat på tillförlitliga underrättelser. Proaktivitet och flexibilitet blir nyckelbegrepp för att nå framgång i dessa stridsmiljöer karakteriserade av en kombination av gamla och nya medel och metoder som samordnas och där information för att kunna fatta beslut är A och O vilket sammantaget återspeglar betydelsen av att öva för att kunna förstå komplexa sammanhang.

Tonläget under seminariet med ungdomsförbunden var ganska allvarligt. Oro uttrycktes tydligt rörande Rysslands agerande och följaktligen för utvecklingen i vårt närområde där det formulerades som att en strid pågår mellan autokrati och demokrati. Behovet rörande svenska försvarssatsningar verkade alla överens om även om prislappen och avvägningen mellan militärt och civilt försvar skilde en del mellan de olika partierna.

De svenska insatserna internationellt och från detta framkomna behov av ett välfungerande veteranstöd  var ämnet för ett seminarium där paneldeltagarna verkade rörande överens om behov och fortsatta satsningar. Det senare inkluderande rehabiliteringsinsatser liksom att de anhöriga lyftes fram som en viktig målgrupp. Ävenledes behovet av ett nationellt veterancenter framkom i diskussionen.

Betydelsen av att återskapa ett Civilt försvar var ett återkommande ämne under veckan utöver ett särskilt seminarium. Under det senare betonades bland annat vikten av frivilligorganisationerna när ett nytt civilt försvar ska utvecklas. Också här framkom bekymret med att inga särskilda medel avdelats vilket innebär att inblandade aktörer kommer att ställas inför mycket  besvärliga prioriteringssituationer.

IT och cybersäkerhet var ett självklart ämne där inrikesministern lyfte fram problemet med att samhällsutvecklingen inom IT-området går snabbare än utvecklingen inom området IT-säkerhet. Medvetenheten om de utmaningar som följer av detta kräver ett säkerhetstänkande på bredden i samhället, något som inte minst måste inkludera den enskilde individen. De statliga aktörer som använder IT-vapnet i antagonistiskt syfte angavs vara de farligaste, vilkas skicklighet är så stor att offret ofta inte märker att det är utsatt för ett IT-angrepp. Rörande behov av åtgärder betonades vikten av ett välfungerande system med incidentrapportering liksom nödvändigheten av forskningssatsningar inom såväl teknik- som humanområdet.

Budskapen från de olika seminarierna var många. Tydligt var att Ryssland önskar en ny europeisk säkerhetsordning. En given konsekvens av detta var givetvis att Nato-frågan återkom i många av seminarierna. Referenten uppfattade en ökad tydlighet i frågan från de partier som tidigare argumenterat för en svensk Nato-anslutning och här ska inflikas att inte minst ungdomsförbunden från dessa partier gjorde mycket tydliga ställningstaganden, kanske ännu tydligare än moderpartierna. Några alternativ till den militära alliansfrihetens välsignelser kunde i sammanhanget svårligen märkas hos socialdemokraterna, vänsterpartiet liksom miljöpartiet.  Bland utmaningarna för svenskt vidkommande sticker personalförsörjningsfrågan mycket tydligt ut. Lösningen kan komma att resultera i en kombination av plikt och frivillighet där de norska och danska modellerna studeras. Av andra viktiga budskap ska nämnas medvetenheten om  att mer pengar än aktuellt påslag kan komma att behövas på sikt samt att kampen mot IS behöver intensifieras. Ett återtagande av det civila försvaret liksom det psykologiska försvaret är andra angelägenheter som kräver omfattande arbete.

Ett uttalande av Allan Widman känns särskilt angeläget att återge som avslutning. Han anförde att  det brister avseende ”a sense of urgency” i  de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas, att det ligger en fara med dröjsmål som innebär ”en flykt mot framtiden”, således att beslut avses implementeras i en framtid som innebär  väntan. Behov av åtgärder i närtid saknas liksom att tondövhet existerar från ÖB och Försvarsmakten då det gäller Gotland. Ord från försvarsutskottets ordförande som inte bara sporrar till reflektion utan fastmer till åtgärder som blir synliga här och nu.

 
Referenten är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Tyvärr kunde jag konstatera igår kväll att element ur Korridoren till Kaliningrad ger sig tillkänna. TV 4 hade ett inslag med en rysk ”analytiker” som ville se Gotland neutralt eller avmilitariserat. Precis som Fyrans kommentator Stefan Borg sade efteråt, så var det Kremls röst vi hörde.

Till och med självaste FSB:s. Viktor Kremenyuk är ställföreträdande chef för den ryska säkerhetstjänstens tankesmedja Institute of U.S. and Canadian Studies of the Russian Academy of Sciences, startad 1967 av KGB-ordföranden Jurij Andropov med dennes skyddsling och Sverigebekantingen Georgij Arbatov som chef. I vanlig ordning var det en blandning av lögn, vinklingar och sanningar för att uppnå önskad effekt.

Kremenyuk hävdade helt obekymmersamt att Gotland var neutralt under 1920-talet, vilket är en ren och skär lögn. Sen fortsatte han skrockande vidare att den svenska tragedin är att vara klämd mellan Ryssland och Nato.

En försåtlig sådd av en tanke som ska fungera på den noga studerade målgruppen, svenska folket. FSB och Kreml försöker ge oss redskapen för att forma en självbild som stående utanför konflikter mellan några slags block.

Men så är inte fallet. Sverige är i en politisk allians (EU) som till sin absoluta huvuddel innehåller de europeiska Nato-medlemmarna. Vi har också ett par decennier gammalt partnerskap med organisationen, som dessutom ska fördjupas. Vår riksdag har dessutom antagit en doktrin som bland annat innehåller att skrivningar om att vi inte kommer att förhålla oss passiva, om grannar attackeras, och att vi ska kunna ge och ta emot militärt stöd.

Sverige är en del i det västliga försvarssystemet.

Vi deltar i operationer tillsammans med andra, övar med andra, utvecklar och handlar försvarsmateriel med varandra och byter underrättelser med många stater i samma krets. En av Sveriges stora tillgångar är landets geografiska läge och storlek.

Av två anledningar har vi hittills inte gått med som medlemmar i Nato. För det första föreligger inte förutsättningar för vare sig folkets eller partiernas stöd för ett medlemskap. En sådan positionsförflyttning måste ha en klar majoritet bakom sig.

Den rödgröna regeringen och vänsterpartiet hyser dessutom av allt att döma hypotesen att en sådan förflyttning skulle bidra till instabilitet i närområdet. De kan ha rätt, de kan ha fel, det är svårt att göra bedömningar om hur en sådan skulle mottagas i realiteten i Moskva. Den skulle i vart fall utnyttjas utomordentligt kraftigt i informationskrigföringen (därav behovet av en stor folklig uppbackning). I realiteten antagligen en mindre reaktion än motsvarande rörelse från Finland, vars position också övervägts i den första parametern av både förra och nuvarande regeringen.

Problemet med en Nato-gir är att den inte skulle lösa det grundläggande svenska försvarsproblemet. Vi har ett för litet försvar i förhållande till vår storlek och vårt läge, bara för att upprätthålla vår territoriella integritet. Lägger vi dessutom till den ökade risken genom ökad rysk militär förmåga och uppvisad vilja att utöva militärt våld, så blir diskrepansen mellan behov och tillgångar än större.

Ett Nato-medlemskap skulle inte på kort eller medellång sikt komma till rätta med denna brist. Amerikanska hangarfartygsgrupper går inte fortare över Atlanten för att vi är med i Nato, amerikanska förstärkningar kommer att flygas in till de baltiska staterna och Polen i första hand, även vid ett svenskt medlemskap.

Däremot är det inte strategiskt klokt att kategoriskt utesluta ett sådant. Den svenska staten behöver så mycket handlingsfrihet som möjligt, och Finlands formulering att hålla möjligheterna öppna är därför så mycket effektivare. Delvis fångad i retoriken söker därför vi nu djupare bilaterala band med USA som ska öka vår säkerhet, vilket är ett beskt piller att svälja för delar av regeringsunderlaget. Detta uttrycks som kritik mot vårt deltagande i övningarna ACE och Baltops som genomförs den närmaste månaden. Något eget trovärdigt alternativ för att öka vårt oberoende lyser dock med sin frånvaro, för det skulle ju kräva kraftiga investeringar i den egna försvarsförmågan.

………….

Detta är kontexten för de oförblommerade ryska försöken att påverka vår vilja och beteende. Vi ska isolera oss mentalt, och senare i handling, från de baltiska staterna.

Kremenyuks utspel är bra kvitto på att försvarsöverenskommelsen är på rätt spår när det gäller Gotland. I det tidigare läget hördes ingenting, men nu när den politiska viljan är att stärka öns försvar kommer detta.

Visst skulle jag önska att denna förstärkning sker både snabbare och starkare än skisserat, men den strategiska processen är i alla fall igångsatt. Detta får följande konsekvenser jämfört med dagens läge:

1. Det blir mentalt lättare att förstärka Gotland för beslutsfattarna vid en kris
2. Det kommer efter hand finnas en infrastruktur som kan stödja militära förband
3. Försvarsmakten kommer att med större frenesi öva förstärkningsoperationer
4. Statsmakterna kommunicerar försvarsvilja till en utsatt del av landet och i förlängningen till omvärlden (något som jag misstänker spelat en stor roll för beslutet)

Genom svensk kontroll över Gotland blir det svårare för Ryssland att temporärt utvidga en luft- och kustförsvarszon i Östersjön för militära operationer mot de baltiska staterna. Här bör vi särskilt notera det ryska nollsummetänkandet. Det är som är bra för dig, är dåligt för oss. Därför skall förstärkningen till Gotland motarbetas.

Vi däremot, har en förståelse om säkerhet som något gemensamt. Det som är bra för dig, är bra för oss. Därför är försvaret av de baltiska staterna vitalt för Sverige och våra intressen.

Om Ryssland i ny skepnad skulle ta över de baltiska staterna, så skulle kostnaderna bli väldigt stora för folken i dessa länder och för oss.

För det första, så talar vi om de mänskliga kostnaderna. Att komma under utländskt förtryck och mista sin frihet är en oerhörd förlust i sig. Vissa skulle sätta sig till väpnat motvärn, och en del skulle mista livet eller skadas.

För det andra skulle vi drabbas av sociala kostnader i form av en migrationsvåg. Rimligen skulle 10 000-tals människor fly till sina grannländer, däribland Sverige.

För det tredje skulle Sverige bli en ny frontstat och tvingas till en våldsam militär upprustning. Vid antagandet av en återgång till nivåer vid Kalla krigets slut, så talar vi om minst 60 Mdr/år.

För det fjärde skulle vår ekonomiska säkerhet påverkas drastiskt. Svenska bolags tillgångar om > 80 Mdr i dessa länder skulle konfiskeras, tvångsinlösas eller i bästa fall sjunka kraftigt i värde. Handeln som uppgår kring 50 Mdr/år skulle sjunka ihop ordentligt, även om viss handel skulle fortgå. Utländska direktinvesteringar i regionen skulle också påverkas till obestämda indirekta effekter.

Därför spelar vi en viktig roll för stabiliteten i närområdet, och därför är den stabiliteten helt i linje med svenska intressen. Nu gäller det att inse att säkerhetsparadigmet sedan Sovjetunionens kollaps är vräkt över ända genom Rysslands väpnade aggression i Ukraina.

Baltikums sak är både svår och vår. Lyssna inte på FSB/Kreml!

av Mats Bergquist

 

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006