≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Läs ledamoten Helge Löfstedts referat från kungl Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 11/9 2013.

av Bengt Lundgren

Ordförande inledde mötet med att hälsa alla välkomna och presentera de inledande talarna.

Mats Bergquist o René Nyberg talar inför akademienFinlands Försvarsministerium tillsatte under förra året en expertgrupp som skulle titta på ämnet ”Sverige, Finland och Nato”. Gruppen bestod av något så ovanligt som två finska delegater (Nyberg och Tiilikainen) och två utländska (Mats Bergquist och  Francoise Heisbourg). Man kan väl grovt säga att gruppen även bestod av två NATO-anhängare och två NATO-motståndare. Uppgiften har varit att dra slutsatser i ett antal frågor, men inte att komma med några rekommendationer. Arbetsmetoden var således uppbyggd kring ”gör vi A så är det troligast att B händer”. Detta gör att rapporten kan betraktas som oberoende och inte enbart som en finsk rapport. [läs mer…]

Den sena flyttningen av akademiens sammankomst till Skeppsholmen och Östasiatiska museets hörsal den 7 oktober missades av några ledamöter. Mötet blev i alla fall välbesökt. Förutom akademiens egna göromål och en fortsättning på dess KV 21-spel ägnades det åt två inslag: ledamoten Michael Sahlins anförande med Turkiet i fokus, som fick en lång rad kommentarer, samt ett samtal mellan Mats Bergquist och Tomas Bertelman om geopolitiken och Natofrågan. Något referat föreligger inte utan Bertelman har skrivit om sina intryck från kvällen när det gäller frågan om Nato-medlemskap: [läs mer…]

Fr vr Ambassadör Krister Bringeus Sverige, Professor Rolf Tamnes Norge, Överste Sam B Gardiner USA, Konteramiral Nils Wang Danmark

Referat från Akademiens vintersymposium den 19 februari 2015

av Mats Bergquist

Efter en inledande hälsning från akademins andre styresman Bo Waldemarsson om ökat intresse för regionen, bl a på grund av ryska militära dispositioner samt följdeffekterna av isavsmältningen till lands och till havs framhöll UD:s nye Arktisambassadör, ledamoten Krister Bringéus, miljöaspekternas stora betydelse. Han betonade också vikten av dialog med Ryssland och menade att mycket i Arktis ännu är okänt och att vikten av långsiktigt tänkande hölls i minne. [läs mer…]

Referat av Tommy Jeppsson

Rubriken är likalydande med det seminarium som Kungl Hovstaterna arrangerade i samverkan med Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Vitterhetsakademien i Bernadottebiblioteket på Kungliga Slottet den 10 november. Hans Majestät Konungen hälsade välkommen och påminde det ganska talrika auditoriet om det unika som 200 år av fred inneburit för eget nationsbyggande liksom om att vi svenskar med fred i det egna landet som grund kunnat hjälpa andra mindre lyckligt lottade.

En historiebild kantad av krig. Så kan ledamoten Erik Norbergs exposé över tiden före 1814 sammanfattas. Eller vad sägs om åtta krig mot Ryssland, sex mot polen, med flera, till ett antal av cirka trettio. Något som tydligt indikerar dåtidens syn på kriget som ett ytterligt användbart politiskt instrument. Det kostade på att försvara det svenska östersjöväldet och den för oss nutidsmänniskor häpnadsväckande siffran nämndes att, överslagsmässigt var landet i ofred femtiotre procent av tiden. Etiketten militärstat har satts på Sverige under denna tid, något som bland annat tog sig uttryck i en strikt kontrollapparat, stora bördor lades på befolkningen i såväl krigs- som fredstid samt mycket tydliga satsningar på det militära maktmedlet. Samtidigt betonade Norberg att den svenska militärstaten ingalunda var liktydig med diktatur och att övergången från militär- till ämbetsmannastat skedde smidigt.

Ledamoten Mats Bergquist gav åhörarna en initierad bild av den svenska ”grand strategy” som utformades i och med Karl XIV Johans tillträde som svensk konung som, befriad från tanken att erövra Finland åter, i stället såg konstellationen Sverige-Norge som en naturlig geostrategisk entitet, varmed också det som kommit att kallas 1812 års politik inleddes och som i mycket karakteriserat de ”långa linjerna” i svensk politik präglad av neutralitet fram till 1995 och vårt lands medlemskap i EU. Inte så att neutraliteten varit ofläckad, och här gav talaren belysande exempel på såväl eftergifter för kraven på tyska transiteringstransporter genom Sverige under andra världskriget som det kalla krigets ”hemligsmusslande” avseende västsamarbetet.
Som en av vårt lands främsta rättslärda uppehöll sig ledamoten Ove Bring kring händelser som nära sammanhänger med begreppen medling, skiljedom och fredsbevarande. För att här i huvudsak avgränsa till händelserna i Norge påmindes åhörarna om att detta land, till trots för den påtvingade unionen med Sverige fick sin egen grundlag och stort mått av självstyre vilket påvisar Karl Johans klokskap till styrning med mild hand. Också återspeglat i det korta krig som fördes under några sommarmånader 1814 och som visserligen påtvingade vårt västra grannland en svensk regent men i övrigt gav stort spelrum för specifikt norska intressena att utvecklas. En union som också trots mobilisering på ömse sidor kölen till kunde avvecklas fredligt och manifesteras med den 1914 resta stenen i Eda som uttryck för fred och samförstånd mellan broderfolken. Bring påminde också om de svenskar som uträttat stort för freden, bland andra Folke Bernadotte, Dag Hammarskiöld, Gunnar Jarring, Olof Palme och Jan Eliasson.

Över ämnet ”Militärt försvar – fredsbevarande”, således det militära instrumentets förmåga att minska krigsrisken, talade ledamoten Karlis Neretnieks. Här ger historien goda ledtrådar. För att börja med Krimkriget så var vårt försvar vid denna tid svagt och vår inledningsvis tillämpade neutralitet höll inte, utan en eftergiftspolitik för engelsk/franska intressen fick tillämpas, där inte minst skicklig svensk diplomati gjorde att vi kunde undgå krig. Under första världskriget var ej svenskt territorium av avgörande intresse för inblandade aktörer och vi hade under slutet av 1800-talet och under det första decenniet av 1900-talet kunnat bygga upp en ansenlig försvarsmakt som stöd för det politiska agerandet. Under det andra världskriget var svenskt territorium av stort intresse för de krigförande, samtidigt som vårt försvar som ett resultat av mellankrigstidens militära neddragningar var svagt. Beredskapsåren såg en fördubbling av organisationen med vidhäftade stora ekonomiska satsningar på försvaret som dock inte gav full utdelning förrän efter fredsslutet.

Ännu tydligare var intresset för svenskt territorium under det kalla kriget, där den svenska politiska ledningen förfogade över ett ganska starkt försvar. Intressant här är en amerikansk studie från 1953 som bedömde att den svenska armén kunde fördröja men ej hindra den angriparen från att nå sina mål, men att vi tillsammans med Nato kunde försvara Skandinavien, således att vårt starka försvar möjliggjorde förberedelser för hjälp utifrån.

Ledamoten Marie Hafström påminde åhörarna om att vårt land aldrig varit erövrat av främmande makt, att vårt folk haft en frihetskultur sedan urminnes tider liksom en urgammal rättstradition. Tidigt i historien var också civilsamhällets stöd avgörande. Social samhörighet, gudfruktighet och arbetsamhet var bondesamhällets karakteristika. Hafström betonade att den svenska mentaliteten stöttade fredstanken. Ett alltmer utbyggt skolsystem från mitten av 1800-talet förbättrade dialogen mellan medborgarna och samhällets elit, liksom att näringsfrihet, frihandel, uppfinningar och rösträtt bidrog till att skapa det goda, demokratiska samhället. Därmed har fred och försvaret av Sverige kunnat utvecklas till en folklig angelägenhet där värdebaserade folkrörelser som frivilligorganisationerna också engagerat kvinnorna.

Allt detta underlättade givetvis uppbyggandet av ett starkt totalförsvar, inkluderande den viktiga komponenten psykologiskt försvar, vilket skedde under trycket av det andra världskriget och utvecklades vidare under det kalla kriget. Cirkeln efter de förändringar som skett under 1990-talet liksom efter millennieskiftet verkar sluten. Åter byggs ett svenskt civilt försvar och åter talas det om behovet av ett psykologiskt försvar, varför vi på nytt kan se konturerna av ett totalförsvar, eller vad det nu kommer att heta.

Riksmarskalken avslutade med en elegant sammanfattning av vad talarna framfört och om referenten tillåts att betygsätta seminariet så skulle väl det självförklarande ”mycket väl godkänt” knappast leda till protester från någon av åhörarna.

En osäker framtid

Generalen och professorn Stanislaw Koziej, säkerhetsrådgivare till Polens president, höll måndagen den 27 oktober ett föredrag i Sverigesalen på FHS om hur Polen ser på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och vårt närområde. Arrangörer var Kungl Krigsvetenskapsakademien och den polska ambassaden i Stockholm. Föredraget gav en utomordentligt initierad och tankeväckande bild av utvecklingen i Ryssland, den pågående konflikten i Ukraina, Natos utveckling efter årets toppmöte i Wales, Polens roll för säkerheten i Östeuropa, utvecklingen av den polska försvarsmakten och den polska synen på östersjöområdet. Läs ledamoten Karlis Neretnieks referat »

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister.

Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner:

A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!)

”Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott. Rysslands destabilisering av Ukraina måste upphöra. Utvecklingen i vårt östra grannskap kommer att bli en av våra största utmaningar.”

Om dessa allvarsord från statsministern kommer att synas i konkret stärkande av försvarsförmågan återstår att se, men det är bra att detta uttrycks klart.

B) Miljöpartiet agerade som förutspått och accepterade Försvarsberedningens överenskommelse:

”Ett brett samarbete i riksdagen i försvarsfrågorna är centralt för vårt land. Försvarsberedningens förslag ska genomföras.”

Hur detta ska omsättas konkret återstår dock att se, precis som ovan. Miljöpartiets ledning liksom socialdemokraternas har dock inkasserat en liten pluspoäng genom att komma överens.

C) Huruvida försvarsberedningens syn på NATO ligger fast är däremot öppet för tolkning efter att den nya regeringen klarat ut att vi inte ska söka medlemskap i regeringsförklaringen. Av vad jag förstår från referaten har utrikesministern talat om mindre entuasiasm när det gäller samarbetet, vilket i så fall är förvånande. Läsekretsen känner säkert till att jag är skeptisk till NATO-medlemskap, men vi borde inte smälla igen den dörren. Sverige bör ge sig självt största möjliga handlingsfrihet inför en svårförutsägbar framtid.

D) Det gör man inte heller när det gäller erkännandet av Palestina. Inom ramen för en två-statslösning är det naturligt förstås, men det erbjuder två problem.

Koordineringen inom EU saknas. Det behöver inte vara fel att gå först, men här försvårar regeringen ett samlat handlande.

Dessutom är det problematiskt att det är Hamas som styr Gaza, vilket innebär att vi är beredda att erkänna en stat som delvis leds av en terroristorganisation som bland annat vill utrota staten Israel och skjuter raketer urskiljningslöst mot den israeliska civilbefolkningen.

För tydlighetens skull så anser jag att Israels bosättningspolitik är oförsvarlig, och att landet begår systematiska övergrepp på den palestinska civilbefolkningen genom exempelvis förnedrande procedurer för dessa att söka vård på ockuperade områden. Det jag ifrågasätter är alltså timingen.

E) Den riktiga skrällen var överflyttandet av krisberedskapen och Kustbevakningen till justitiedepartementet. Hur detta ska koordineras kan bli en mardröm, om Sverige skulle utsättas för större påfrestningar. I synnerhet som Försvarsberedningens skrivningar om civilförsvaret pekar i en annan riktning. Räkna med att undertecknad kommer att ställa frågor om detta vid seminarium, när tillfälle ges.

Till detta kommer ljudbangar över Öland och Gotland liksom prospekten för ett möjligt återupptagande av offensiven i Ukraina. Det gäller ju för Kreml att försvåra parlamentsvalen i Ukraina i slutet av månaden.

Det har alla utsikter att bli en skakig resa för den nya regeringen och svenska folket. Historien är inte slut, den har bara vänt ett blad.

I vår jakt på räddning från kriget i Ukraina kom nyheten i the Independent om rysk-tyska förhandlingar i fokus under gårdagen. Enligt tidningen skulle fred i Ukraina bytas mot en acceptans av Krims annektering, Ukrainas neutralitet och tillträde till europeiska marknader samt en energiuppgörelse. Tyska utrikesdepartementet förnekade frenetiskt uppgifterna. Europa uppskattar inte rysk-tyska överenskommelser efter Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten.

Sanningshalten är naturligtvis svår att bedöma, även om det lutar mest mot att det är överdrivet. För en uppgörelse talar förutom tidningens värdering också att det är normalt med olika typer av diskussioner mellan aktörerna i sådana här skeenden. Politiker och diplomater kan göra två saker samtidigt, fördöma och förhandla alltså.

Allt som oftast finns det också minst två olika falanger i de flesta läger, vilket gör att vi kan nås av motstridiga signaler från parterna. Detta gäller även Ryssland, även om jag bedömer att vi just nu överskattar interna motsättningar. Det är svårt att se ett inre motstånd i den ryska eliten mot Putin som ju har enorm popularitet för tillfället i det ryska folket. Jag undrar helt enkelt hur det går till att organisera en kupp i en sådan tid i en nästintill paranoid säkerhetskultur.

Det är svårt att se större europeiska protester i allmänheten mot en uppgörelse om Ukraina. Många skulle känna tacksamhet mot förbundskansler Angela Merkel om hon säkrade ”fred i vår tid”. Det är lätt att tänka sig att det finns ett intresse att komma överens, bara priset är det rätta.

Mot en uppgörelse talar det förhållande att tidningen ägs av Alexander Lebedev, känd supporter till Putin och Kreml. Det är naturligtvis svårt att se en ägare lägga sig i nyhetsförmedlingen i en fri press, men med rysk operationskonst inom informationsoperationer kan det räcka med kunskaper om hur enskilda reportrar fungerar för att kunna lämna uppgifter som bedöms som trovärdiga. Detta är sammantaget ett svagt argument för att ifrågasätta nyheten. Däremot så är det tyska agerandet i veckan med starka sanktioner mot Ryssland en helt annan sak, och tippar därför över min bedömning.

Oavsett vilket, är det uppenbart att Tyskland blir allt tyngre i Europa och att vår säkerhet och ekonomiska situation blir allt mer beroende av hur Berlin agerar.

Detta förstärks av att Storbritannien tappat fart när det gäller europeiska integrationen och nu befinner sig på gående kurs från unionen. Landet har däremot förmåga att behandla sin samtid och ligger ofta rätt i sina bedömningar med hjälp av sin stora underrättelsekompetens i analyser.

Igår släppte det britiska parlamentets försvarskommitté en rapport om NATO’s förmåga att försvara det östra grannskapet som ju råkar vara vårt närområdet. En, inte så liten, parentes i sammanhanget är att det kommer alltid att vara vårt närområde.

Rapporten som är väl värd att läsa drar slutsatsen att NATO inte är väl förberett på att besvara en rysk attack på de baltiska staterna, i synnerhet om den är okonventionell till sin natur. Detta innebär att risken för en sådan attack kan vara på en högre nivå till dess NATO åtgärdat sina brister.

Kommittén uppmanar premiärministern att öppna NATO-mötet i september med en försäkran om att Storbritannien kommer att avsätta minst 2 % av BNP till försvaret. Med de baltiska staternas och Polens nyliga löften (Estland hade redan nivån), så finns det grannar som förstår att manifestera sin politiska vilja att försvara sig och bygga upp en militär förmåga. En solidarisk handling från svensk sida skulle ju vara att ta betydande steg i samma riktning och annonsera en ökning till 1,5 % i ett första steg.

En annan intressant är diskussionen kring NATO-medlemskap för vår del, där det finns skäl att reflektera över den brittiska slutsatsen. Jag menar att den visar att vi först måste ha fokus på att stärka det egna försvaret. Det blir lite bakvänt att först fokusera på ett medlemskap i en organisation som är illa förberedd på att försvara sina medlemmar. Det stärker mig i övertygelsen att det är vår relation till USA som är helt avgörande för vår säkerhet.

………………..

Samma dilemma, fast värre, har våra vänner i Finland. Igår gick ordföranden i det finska försvarsutskottet, Jussi Niinistö från Sannfinländarna ut och krävde en utredning om NATO-medlemskap. Förslaget fick snabbt medhåll av försvarsminister Carl Haglund.

Finland har inrikespolitiskt liknande låsningar som i Sverige, fast det är Centerpartiet och Socialdemokraterna som blockerar medlemskapsambitionerna. Om Finland på allvar skulle överväga ett medlemskap, så skulle vi få se kraftiga, både öppna och dolda, påtryckningar på landet från rysk sida. I ryska geopolitiska ögon är ett finskt NATO-medlemskap nästan så illa som ett ukrainskt, eftersom handelscentrat och flottbasen Sankt Petersburg skulle bli helt inneslutet av NATO samtidigt som kärnvapenstyrkorna och Norra flottan i Murmansk skulle ha NATO på ett stenkasts avstånd. Ett finskt medlemskap i alliansen skulle därför troligen innehålla några förbehåll/begränsningar när det gällde utländsk verksamhet på finskt territorium.

Förutom försök att splittra debatten i Finland skulle Ryssland också med största sannolikhet försöka få med några länder inom NATO mot tanken på att uppta landet i organisationen. Södra Europa i allmänhet skulle möjligen inte vara trakterade att få en gräns mot Ryssland för organisationen. Länder som Grekland och Ungern skulle i synnerhet vara starka kandidater till ryska manövrar.

En resonansbotten verkar finnas i Budapest, där landets premiärminister Victor Orbán presterade ett lågvattenmärke i veckan vid ett tal i Rumänien. Av referaten att döma var tonen beundrande när det gällde Ryssland och våra socialliberala demokratier stod inte högt i kurs. Att få några medlemsstater att motsätta sig ett finskt, och/eller svenskt medlemskap skulle vara en enorm strategisk framgång för Kreml och allvarligt hota alliansens sammanhållning.

Parallellt med dessa överväganden måste den politiska ledningen i Helsingfors också stärka den egna försvarsförmågan i skuggan av den ryska upprustningen. Även om Finland har ett respektingivande försvar, framför allt när det gäller försvarsviljan, så finns det en del allvarliga begränsningar.

Det rör främst materiella brister i armén som enligt min bedömning har tre-fyra brigader med högt stridsvärde. Bristerna förstärks av låg övningsverksamhet för mobiliseringsförbanden. Detta innebär att försvarsförmågan gröps ur efter hand, om ingenting görs.

Den svaga ekonomiska utvecklingen i Finland försvårar en förstärkning av det egna försvaret. Det blir en tuff match för den nya Kommendören för den finska försvarsmakten, general Jarmo Lindberg som idag tar befälet över denna vid en cermoni i Helsingfors. Vi får hoppas att hans första resa går till Stockholm.

En annan begränsning som landet inte kan göra mycket åt är nedgången i den svenska försvarsförmågan. Många passningar från Finland de senaste åren bottnar i en djup frustation över den svenska vägen som påverkar landet negativt när det gäller militär säkerhet. Våra länder är som ett tvåkomponentslim när det gäller försvarsfrågor, vi är ömsesidigt beroende och är den ena komponenten svag håller inte konstruktionen.

……………

Här hemma går vi i semesterlunk och det hjälper inte att prata om vädret som akademikollegan Wilhelm Agrell så träffsäkert observerade i Sydsvenskan igår.

I omvärlden finns det istället många dramatiska förlopp som vi kan lära oss av under tiden. Vi kan se att trots de militära och taktiska framgångar som den israeliska krigsmakten visar upp, så har man förlorat informationskriget och får därför svårt att hävda sig mot de strategiska krafter som är i rörelse. Vi kan också se att denna effektiva organisation nu mobiliserat 86 000 soldater ur reserven för en operation mot Gaza som mäter 365 km2 jämte sekundärriktningar.

Detta ska jämföras med den minsta armén (13 000) och flottan som Sverige sedan Gustav Vasas död för att trygga landet med 450 000 km2 och 270 mil kust mot yttre hot.

Tidigare i veckan kunde vi läsa om ett förslag att förstärka Hemvärnets beväpning med granatkastare och luftvärnsrobotar för närskydd till några bataljoner. Hur detta skulle gå till när det gäller utbildning fick vi aldrig veta, men detta var väl vad den ”substansiella uppskalningen” räckte till i närtid.

Något måste gått fel i den strategiska kalkylen. Alla säger att vi har haft en strategisk time-out och den är slut, men vi agerar fortfarande som om den består.

Program

En planering pågår, i samverkan med politiska ungdomsförbund, att genomföra sex seminarier under våren/hösten 2015. Nedanstående seminarier är bestämda till tidpunkt och tema. För närmare information går det att ta kontakt på orten med berört ungdomsförbund/försvarsutbildarna/allmänna försvarsföreningen.

– 9 april i Linköping tillsammans med SSU, tema ”Internationella insatser”
(ur akademien deltar ledamoten Mats Ström)
– 14 april i Umeå tillsammans med Ung Vänster, tema NATO
(ur akademien deltar ledamöterna Ulf Henricsson och Michael Sahlin)
– 15 april i Karlstad tillsammans med LUF, tema NATO
(ur akademien deltar ledamöterna Mats Bergquist och Michael Moore)

Referat och videoupptagningar från genomförda seminarier

2013-2014

 Referat från höstens seminarier
 Filmer från höstens seminarier
 Ängelholm 3 februari 2014
 Visby 13 februari 2014
 Skövde 5 mars 2014
 Örebro 27 mars 2014
 Kungälv 4 juni 2014
 Borås 30 oktober 2014
 Stockholm 10 november 2014

2015

 Linköping 10 april 2015
 Karlstad 15 april 2015

Projektledning →
Omfattning →
Almedalen →

En planering pågår, i samverkan med politiska ungdomsförbund, för sex seminarier under våren 2015.

Alla inlägg om Försvarsforum

Referat av Helge Löfstedt

Inge Jonsson Johanne Hildebrandt

Den första programpunkten vid sammankomsten var en hemlig gäst presenterad av avdelning V nämligen professor Inge Jonsson, litteraturvetare och författare, tidigare rektor vid Stockholms Universitet och ledamot av förutom Krigsvetenskapsakademien även Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien. Vidare har professor Jonsson haft styrelseuppdrag med Riksbankens jubileumsfond och Försvarshögskolan som framträdande exempel. Inge Jonsson gav en betraktelse över akademier som företeelse i historien och avslutade med några reflexioner om nuläget och framtiden.

Den andra programpunkten var ett inträdesanförande. Ledamoten och journalisten Johanne Hildebrandt, som har varit verksam som krigskorrespondent under 20 år, talade under rubriken ”Legoknekt, barnamördare eller hjälte”.
[läs mer…]