≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Läs ledamoten Helge Löfstedts referat från kungl Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 11/9 2013.

av Bengt Lundgren

Ordförande inledde mötet med att hälsa alla välkomna och presentera de inledande talarna.

Mats Bergquist o René Nyberg talar inför akademienFinlands Försvarsministerium tillsatte under förra året en expertgrupp som skulle titta på ämnet ”Sverige, Finland och Nato”. Gruppen bestod av något så ovanligt som två finska delegater (Nyberg och Tiilikainen) och två utländska (Mats Bergquist och  Francoise Heisbourg). Man kan väl grovt säga att gruppen även bestod av två NATO-anhängare och två NATO-motståndare. Uppgiften har varit att dra slutsatser i ett antal frågor, men inte att komma med några rekommendationer. Arbetsmetoden var således uppbyggd kring ”gör vi A så är det troligast att B händer”. Detta gör att rapporten kan betraktas som oberoende och inte enbart som en finsk rapport. [läs mer…]

Den sena flyttningen av akademiens sammankomst till Skeppsholmen och Östasiatiska museets hörsal den 7 oktober missades av några ledamöter. Mötet blev i alla fall välbesökt. Förutom akademiens egna göromål och en fortsättning på dess KV 21-spel ägnades det åt två inslag: ledamoten Michael Sahlins anförande med Turkiet i fokus, som fick en lång rad kommentarer, samt ett samtal mellan Mats Bergquist och Tomas Bertelman om geopolitiken och Natofrågan. Något referat föreligger inte utan Bertelman har skrivit om sina intryck från kvällen när det gäller frågan om Nato-medlemskap:

Sveriges strategiska läge

av Tomas Bertelman

Strategiskt läge, geostrategiskt läge och geopolitiskt läge är begrepp som används vardagligen som synonyma, och de avser alla Sveriges bilaterala asymmetriska förhållande till Ryssland, så som ledamoten Mats Bergquist har påpekat i tidigare inlägg. Men det finns inbyggt en viss reduktionism och determinism i denna fokusering. Geostrategiskt läge är inte detsamma som säkerhetspolitiskt läge. Det senare påverkas av den egna politiken. Norges geostrategiska läge är väl i den snävare bemärkelsen detsamma som 1818. Men knappast dess säkerhetspolitiska läge.

Några teser från allmängods.

  • Vårt strategiska läge har blivit bättre genom Sovjetunionens upplösning och baltisk/polskt Natomedlemskap.
  • Men livlinan har blivit tunnare: USA är mer frånvarande, har mycket annat att tänka på. Också de europeiska Natoländernas styrkor är väsentligt mycket mindre. Vad gäller hotbild och upplevda intressen råder också viss splittring. Konsekvensen är att den hjälp som eventuellt kan komma kräver längre tid och mycket mer förberedelser, samtidigt som överrumplingsmomentet har blivit mer framträdande i de senaste årens konflikter.
  • Paradoxen är alltså följande: vårt läge är mer gynnsamt, men det har samtidigt blivit mer sårbart om det utmanas. Framför allt blir vårt eget agerande mycket viktigare för både vår och andras säkerhet. Det var förstås inte oviktigt under det kalla kriget, men den nya kraftmätningens ”frontier” går nu genom Östersjöområdet på ett annat sätt.

Dessa punkter gäller objektiva förändringar i vår omgivning. Härtill kommer förändringar som vi själva svarar för. Först och främst förstås vår kraftigt minskade förmåga till eget territoriellt försvar. Men framför allt har vårt eget agerande redan i andra avseenden ändrat vårt säkerhetspolitiska läge. Genom 20 års medlemskap i en politisk allians och genom vår nära samverkan med Nato och vår solidaritetsförklaring deklarerar vi, precis som försvarsministern, var vi hör hemma. Ligger inte vår linje egentligen lite närmare Gustav IV Adolf än Östen Undén?
Men i den mån diskussionen gäller ett svenskt Natomedlemskap, snarare än frågan om vårt strategiska läge har förändrats, så finns det ytterligare en sak att begrunda.  I dagens konflikt, som det numera heter icke-linjär, är oklarhet och tvetydighet om våra planer inte längre spänningsdämpande utan kan snarare bidra till osäkrare kalkyler och därmed felkalkyler, det enda sätt på vilket en konflikt på lägre nivåer kan tänkas övergå till en på högre nivåer i vår del av världen.

Dagens konflikt manifesteras som ett slags geopolitiskt guerillakrig, som utkämpas främst med ickemilitära medel (generalstabschefen Valerij Gerasimov). Det syftar till att underminera motståndarens övertygelser och funktionsduglighet (”hybrid war is a war on governance”) och skapa osäkerhet och splittring. Rysslands ambition är inte att dominera väst (det har man förstås inte resurser till). Ryssland begränsar sig till att dominera västs vilja och förmåga att motsätta sig det som Ryssland vill göra i sitt eget närområde, d v s återupprätta en egen inflytandesfär. Hur långt denna ambition sträcker sig vet nog inte Ryssland självt, eftersom den är en funktion av det motstånd den möter.

I denna gerillakamp om övertygelser spelar traditionella militära resurser och militär planering mindre roll än tidigare, men de är förstås inte betydelselösa. Ty föreställningarna om styrkeförhållandena och om en eventuell militär konflikt och dess utgång påverkar just vårt och andras självförtroende, vår övertygelse och vår osäkerhet (d v s just det som ryssarna vill åt), och därmed vår och andras mottaglighet för den icke-linjära krigföring som bedrivs på lägre nivåer.

Därför gör ett Natomedlemskap Sveriges position klarare och tryggare och gör landet mera motståndskraftigt på de nivåer där konflikten utkämpas. Det skulle också göra våra grannländer tryggare och mer motståndskraftiga. Eller i mer klartext: om Natos garantier till Baltikum framstår som mer trovärdiga med ett svenskt Natomedlemskap, så betyder det att självförtroendet på andra sidan Östersjön är större och därmed också motståndsförmågan mot ryska penetrationsförsök med icke-militära metoder. Därmed förstås inte sagt att vi skall gå med i Nato för våra baltiska grannars skull. Det är för vår egen säkerhets skull. Problemet med det förändrade strategiska läget är att det ena hänger mycket mer ihop med det andra än tidigare.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
 

Fr vr Ambassadör Krister Bringeus Sverige, Professor Rolf Tamnes Norge, Överste Sam B Gardiner USA, Konteramiral Nils Wang Danmark

Referat från Akademiens vintersymposium den 19 februari 2015

av Mats Bergquist

Efter en inledande hälsning från akademins andre styresman Bo Waldemarsson om ökat intresse för regionen, bl a på grund av ryska militära dispositioner samt följdeffekterna av isavsmältningen till lands och till havs framhöll UD:s nye Arktisambassadör, ledamoten Krister Bringéus, miljöaspekternas stora betydelse. Han betonade också vikten av dialog med Ryssland och menade att mycket i Arktis ännu är okänt och att vikten av långsiktigt tänkande hölls i minne.

Professor Rolf Tamnes, Institutet för Försvarsstudier i Oslo, kallad ledamot av akademin, erinrade om att man under 1900-talets slut talade om Arktis som Norges viktigaste strategiska område. Mycket har nu ändrats som följd av Ukrainakonflikten och den förändrade energibilden, som för närvarande verkar göra oljan och gasen i regionen mindre intressanta. Området förblir emellertid en fredlig region. De flesta energitillgångarna finns inom legalt definierade territorier och de institutionella regimerna fungerar väl. Den norska politiken uppvisar kontinuitet, havsrättskonventionen och relationerna med Ryssland förblir centrala. Ryssland förnyar sin strategiska ubåtsflotta, vilket vidare kräver ett norskt ”forward defence”. Ett nytt element är Kinas inträde som regional aktör.

Fr vr Nils Wang, Krister Bringeus, Bo Waldemarsson, Sam B Gardiner, Rolf Tamnes, Niklas Granholm, Mats BergquistPensionerade översten i USA:s flygvapen Sam Gardiner, väletablerad säkerhetspolitisk analytiker och kommentator i Washington, uppehöll sig vid Ryssland och betonade att Moskva ”is militarizing in the Arctic, but not the Arctic”. Ett särskilt strategiskt kommando för nordområdet skall upprättas 2017, 14 nya eller nygamla flygbaser i regionen aktiveras, och luftförsvar i form av S-400 byggs ut. Fem-sex nya strategiska ubåtar stationeras där. Effekten blir att 80 procent av Rysslands marina nukleära kapacitet kommer att baseras bl.a. på de nya ubåtarna av Borei-klass, varav de flesta får hemmabas på Kolahalvön. Längre österut stationeras Iskandermissiler samt UAV:er på Wrangelön och kan då nå Alaska liksom MIG-31:or på  Novaja Semlja med 900 km räckvidd. Två nya brigadstora enheter ur armén och marininfanteriet med hög personaluppfyllnad baseras också i västra Arktis. De två franskbyggda (men inte levererade) Amfibiefartygen av Mistral-klass är också tänkta att baseras i norr. Den ryska upprustningen i Arktis bör enligt Gardiner ses som att Ryssland vill svara på en ännu inte inledd amerikansk upprustning i norr samt för att skydda en kommande farbar strategisk farled – Nordostpassagen.

Chefen för danska försvarshögskolan konteramiral Nils Wang betonade att förhållandena i Arktis är mycket varierande och varnade för att se regionen som en helhet. Konfliktområdena förblir desamma som under det kalla kriget, nämligen vägen ut från Kola genom GIUK-gapet (Grönland-Island-UK).. Samtidigt har området stor betydelse för rysk exploatering av naturresurser. Wang underströk att Moskva förhandlar från en styrkeposition, men att området i sig ändå inte är konfliktskapande och att Ryssland säkert vill skilja Arktis från andra områden och frågor. Wang underströk också det nya i Kinas uppenbara intresse för Nordostpassagen längs Sibiriens kust. Genomgången berörde också Danmarks nyligen inlämnade anspråk på området norr om Grönland, inkluderande Nordpolen, och där havsrättskonventionens regler kan komma att utmanas då överlappande territoriella anspråk gentemot Ryssland och Kanada uppstått.

I den efterföljande paneldebatten diskuterades bl a om det nu, när USA tar över ordförandeskapet i Arktiska rådet för en tvåårsperiod, är möjligt för Washington att separera Arktis från Ukraina. Det kunde snart bli omöjligt. Hur skulle det då bli för de andra kuststaterna runt Norra Ishavet, alla med det gemensamt att de är Nato-medlemmar?

Referat av Tommy Jeppsson

Rubriken är likalydande med det seminarium som Kungl Hovstaterna arrangerade i samverkan med Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Vitterhetsakademien i Bernadottebiblioteket på Kungliga Slottet den 10 november. Hans Majestät Konungen hälsade välkommen och påminde det ganska talrika auditoriet om det unika som 200 år av fred inneburit för eget nationsbyggande liksom om att vi svenskar med fred i det egna landet som grund kunnat hjälpa andra mindre lyckligt lottade.

En historiebild kantad av krig. Så kan ledamoten Erik Norbergs exposé över tiden före 1814 sammanfattas. Eller vad sägs om åtta krig mot Ryssland, sex mot polen, med flera, till ett antal av cirka trettio. Något som tydligt indikerar dåtidens syn på kriget som ett ytterligt användbart politiskt instrument. Det kostade på att försvara det svenska östersjöväldet och den för oss nutidsmänniskor häpnadsväckande siffran nämndes att, överslagsmässigt var landet i ofred femtiotre procent av tiden. Etiketten militärstat har satts på Sverige under denna tid, något som bland annat tog sig uttryck i en strikt kontrollapparat, stora bördor lades på befolkningen i såväl krigs- som fredstid samt mycket tydliga satsningar på det militära maktmedlet. Samtidigt betonade Norberg att den svenska militärstaten ingalunda var liktydig med diktatur och att övergången från militär- till ämbetsmannastat skedde smidigt.

Ledamoten Mats Bergquist gav åhörarna en initierad bild av den svenska ”grand strategy” som utformades i och med Karl XIV Johans tillträde som svensk konung som, befriad från tanken att erövra Finland åter, i stället såg konstellationen Sverige-Norge som en naturlig geostrategisk entitet, varmed också det som kommit att kallas 1812 års politik inleddes och som i mycket karakteriserat de ”långa linjerna” i svensk politik präglad av neutralitet fram till 1995 och vårt lands medlemskap i EU. Inte så att neutraliteten varit ofläckad, och här gav talaren belysande exempel på såväl eftergifter för kraven på tyska transiteringstransporter genom Sverige under andra världskriget som det kalla krigets ”hemligsmusslande” avseende västsamarbetet.
Som en av vårt lands främsta rättslärda uppehöll sig ledamoten Ove Bring kring händelser som nära sammanhänger med begreppen medling, skiljedom och fredsbevarande. För att här i huvudsak avgränsa till händelserna i Norge påmindes åhörarna om att detta land, till trots för den påtvingade unionen med Sverige fick sin egen grundlag och stort mått av självstyre vilket påvisar Karl Johans klokskap till styrning med mild hand. Också återspeglat i det korta krig som fördes under några sommarmånader 1814 och som visserligen påtvingade vårt västra grannland en svensk regent men i övrigt gav stort spelrum för specifikt norska intressena att utvecklas. En union som också trots mobilisering på ömse sidor kölen till kunde avvecklas fredligt och manifesteras med den 1914 resta stenen i Eda som uttryck för fred och samförstånd mellan broderfolken. Bring påminde också om de svenskar som uträttat stort för freden, bland andra Folke Bernadotte, Dag Hammarskiöld, Gunnar Jarring, Olof Palme och Jan Eliasson.

Över ämnet ”Militärt försvar – fredsbevarande”, således det militära instrumentets förmåga att minska krigsrisken, talade ledamoten Karlis Neretnieks. Här ger historien goda ledtrådar. För att börja med Krimkriget så var vårt försvar vid denna tid svagt och vår inledningsvis tillämpade neutralitet höll inte, utan en eftergiftspolitik för engelsk/franska intressen fick tillämpas, där inte minst skicklig svensk diplomati gjorde att vi kunde undgå krig. Under första världskriget var ej svenskt territorium av avgörande intresse för inblandade aktörer och vi hade under slutet av 1800-talet och under det första decenniet av 1900-talet kunnat bygga upp en ansenlig försvarsmakt som stöd för det politiska agerandet. Under det andra världskriget var svenskt territorium av stort intresse för de krigförande, samtidigt som vårt försvar som ett resultat av mellankrigstidens militära neddragningar var svagt. Beredskapsåren såg en fördubbling av organisationen med vidhäftade stora ekonomiska satsningar på försvaret som dock inte gav full utdelning förrän efter fredsslutet.

Ännu tydligare var intresset för svenskt territorium under det kalla kriget, där den svenska politiska ledningen förfogade över ett ganska starkt försvar. Intressant här är en amerikansk studie från 1953 som bedömde att den svenska armén kunde fördröja men ej hindra den angriparen från att nå sina mål, men att vi tillsammans med Nato kunde försvara Skandinavien, således att vårt starka försvar möjliggjorde förberedelser för hjälp utifrån.

Ledamoten Marie Hafström påminde åhörarna om att vårt land aldrig varit erövrat av främmande makt, att vårt folk haft en frihetskultur sedan urminnes tider liksom en urgammal rättstradition. Tidigt i historien var också civilsamhällets stöd avgörande. Social samhörighet, gudfruktighet och arbetsamhet var bondesamhällets karakteristika. Hafström betonade att den svenska mentaliteten stöttade fredstanken. Ett alltmer utbyggt skolsystem från mitten av 1800-talet förbättrade dialogen mellan medborgarna och samhällets elit, liksom att näringsfrihet, frihandel, uppfinningar och rösträtt bidrog till att skapa det goda, demokratiska samhället. Därmed har fred och försvaret av Sverige kunnat utvecklas till en folklig angelägenhet där värdebaserade folkrörelser som frivilligorganisationerna också engagerat kvinnorna.

Allt detta underlättade givetvis uppbyggandet av ett starkt totalförsvar, inkluderande den viktiga komponenten psykologiskt försvar, vilket skedde under trycket av det andra världskriget och utvecklades vidare under det kalla kriget. Cirkeln efter de förändringar som skett under 1990-talet liksom efter millennieskiftet verkar sluten. Åter byggs ett svenskt civilt försvar och åter talas det om behovet av ett psykologiskt försvar, varför vi på nytt kan se konturerna av ett totalförsvar, eller vad det nu kommer att heta.

Riksmarskalken avslutade med en elegant sammanfattning av vad talarna framfört och om referenten tillåts att betygsätta seminariet så skulle väl det självförklarande ”mycket väl godkänt” knappast leda till protester från någon av åhörarna.

En osäker framtid

Generalen och professorn Stanislaw Koziej, säkerhetsrådgivare till Polens president, höll måndagen den 27 oktober ett föredrag i Sverigesalen på FHS om hur Polen ser på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och vårt närområde. Arrangörer var Kungl Krigsvetenskapsakademien och den polska ambassaden i Stockholm. Föredraget gav en utomordentligt initierad och tankeväckande bild av utvecklingen i Ryssland, den pågående konflikten i Ukraina, Natos utveckling efter årets toppmöte i Wales, Polens roll för säkerheten i Östeuropa, utvecklingen av den polska försvarsmakten och den polska synen på östersjöområdet. Läs ledamoten Karlis Neretnieks referat »

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister.

Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner:

A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!)

”Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott. Rysslands destabilisering av Ukraina måste upphöra. Utvecklingen i vårt östra grannskap kommer att bli en av våra största utmaningar.”

Om dessa allvarsord från statsministern kommer att synas i konkret stärkande av försvarsförmågan återstår att se, men det är bra att detta uttrycks klart.

B) Miljöpartiet agerade som förutspått och accepterade Försvarsberedningens överenskommelse:

”Ett brett samarbete i riksdagen i försvarsfrågorna är centralt för vårt land. Försvarsberedningens förslag ska genomföras.”

Hur detta ska omsättas konkret återstår dock att se, precis som ovan. Miljöpartiets ledning liksom socialdemokraternas har dock inkasserat en liten pluspoäng genom att komma överens.

C) Huruvida försvarsberedningens syn på NATO ligger fast är däremot öppet för tolkning efter att den nya regeringen klarat ut att vi inte ska söka medlemskap i regeringsförklaringen. Av vad jag förstår från referaten har utrikesministern talat om mindre entuasiasm när det gäller samarbetet, vilket i så fall är förvånande. Läsekretsen känner säkert till att jag är skeptisk till NATO-medlemskap, men vi borde inte smälla igen den dörren. Sverige bör ge sig självt största möjliga handlingsfrihet inför en svårförutsägbar framtid.

D) Det gör man inte heller när det gäller erkännandet av Palestina. Inom ramen för en två-statslösning är det naturligt förstås, men det erbjuder två problem.

Koordineringen inom EU saknas. Det behöver inte vara fel att gå först, men här försvårar regeringen ett samlat handlande.

Dessutom är det problematiskt att det är Hamas som styr Gaza, vilket innebär att vi är beredda att erkänna en stat som delvis leds av en terroristorganisation som bland annat vill utrota staten Israel och skjuter raketer urskiljningslöst mot den israeliska civilbefolkningen.

För tydlighetens skull så anser jag att Israels bosättningspolitik är oförsvarlig, och att landet begår systematiska övergrepp på den palestinska civilbefolkningen genom exempelvis förnedrande procedurer för dessa att söka vård på ockuperade områden. Det jag ifrågasätter är alltså timingen.

E) Den riktiga skrällen var överflyttandet av krisberedskapen och Kustbevakningen till justitiedepartementet. Hur detta ska koordineras kan bli en mardröm, om Sverige skulle utsättas för större påfrestningar. I synnerhet som Försvarsberedningens skrivningar om civilförsvaret pekar i en annan riktning. Räkna med att undertecknad kommer att ställa frågor om detta vid seminarium, när tillfälle ges.

Till detta kommer ljudbangar över Öland och Gotland liksom prospekten för ett möjligt återupptagande av offensiven i Ukraina. Det gäller ju för Kreml att försvåra parlamentsvalen i Ukraina i slutet av månaden.

Det har alla utsikter att bli en skakig resa för den nya regeringen och svenska folket. Historien är inte slut, den har bara vänt ett blad.

I vår jakt på räddning från kriget i Ukraina kom nyheten i the Independent om rysk-tyska förhandlingar i fokus under gårdagen. Enligt tidningen skulle fred i Ukraina bytas mot en acceptans av Krims annektering, Ukrainas neutralitet och tillträde till europeiska marknader samt en energiuppgörelse. Tyska utrikesdepartementet förnekade frenetiskt uppgifterna. Europa uppskattar inte rysk-tyska överenskommelser efter Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten.

Sanningshalten är naturligtvis svår att bedöma, även om det lutar mest mot att det är överdrivet. För en uppgörelse talar förutom tidningens värdering också att det är normalt med olika typer av diskussioner mellan aktörerna i sådana här skeenden. Politiker och diplomater kan göra två saker samtidigt, fördöma och förhandla alltså.

Allt som oftast finns det också minst två olika falanger i de flesta läger, vilket gör att vi kan nås av motstridiga signaler från parterna. Detta gäller även Ryssland, även om jag bedömer att vi just nu överskattar interna motsättningar. Det är svårt att se ett inre motstånd i den ryska eliten mot Putin som ju har enorm popularitet för tillfället i det ryska folket. Jag undrar helt enkelt hur det går till att organisera en kupp i en sådan tid i en nästintill paranoid säkerhetskultur.

Det är svårt att se större europeiska protester i allmänheten mot en uppgörelse om Ukraina. Många skulle känna tacksamhet mot förbundskansler Angela Merkel om hon säkrade ”fred i vår tid”. Det är lätt att tänka sig att det finns ett intresse att komma överens, bara priset är det rätta.

Mot en uppgörelse talar det förhållande att tidningen ägs av Alexander Lebedev, känd supporter till Putin och Kreml. Det är naturligtvis svårt att se en ägare lägga sig i nyhetsförmedlingen i en fri press, men med rysk operationskonst inom informationsoperationer kan det räcka med kunskaper om hur enskilda reportrar fungerar för att kunna lämna uppgifter som bedöms som trovärdiga. Detta är sammantaget ett svagt argument för att ifrågasätta nyheten. Däremot så är det tyska agerandet i veckan med starka sanktioner mot Ryssland en helt annan sak, och tippar därför över min bedömning.

Oavsett vilket, är det uppenbart att Tyskland blir allt tyngre i Europa och att vår säkerhet och ekonomiska situation blir allt mer beroende av hur Berlin agerar.

Detta förstärks av att Storbritannien tappat fart när det gäller europeiska integrationen och nu befinner sig på gående kurs från unionen. Landet har däremot förmåga att behandla sin samtid och ligger ofta rätt i sina bedömningar med hjälp av sin stora underrättelsekompetens i analyser.

Igår släppte det britiska parlamentets försvarskommitté en rapport om NATO’s förmåga att försvara det östra grannskapet som ju råkar vara vårt närområdet. En, inte så liten, parentes i sammanhanget är att det kommer alltid att vara vårt närområde.

Rapporten som är väl värd att läsa drar slutsatsen att NATO inte är väl förberett på att besvara en rysk attack på de baltiska staterna, i synnerhet om den är okonventionell till sin natur. Detta innebär att risken för en sådan attack kan vara på en högre nivå till dess NATO åtgärdat sina brister.

Kommittén uppmanar premiärministern att öppna NATO-mötet i september med en försäkran om att Storbritannien kommer att avsätta minst 2 % av BNP till försvaret. Med de baltiska staternas och Polens nyliga löften (Estland hade redan nivån), så finns det grannar som förstår att manifestera sin politiska vilja att försvara sig och bygga upp en militär förmåga. En solidarisk handling från svensk sida skulle ju vara att ta betydande steg i samma riktning och annonsera en ökning till 1,5 % i ett första steg.

En annan intressant är diskussionen kring NATO-medlemskap för vår del, där det finns skäl att reflektera över den brittiska slutsatsen. Jag menar att den visar att vi först måste ha fokus på att stärka det egna försvaret. Det blir lite bakvänt att först fokusera på ett medlemskap i en organisation som är illa förberedd på att försvara sina medlemmar. Det stärker mig i övertygelsen att det är vår relation till USA som är helt avgörande för vår säkerhet.

………………..

Samma dilemma, fast värre, har våra vänner i Finland. Igår gick ordföranden i det finska försvarsutskottet, Jussi Niinistö från Sannfinländarna ut och krävde en utredning om NATO-medlemskap. Förslaget fick snabbt medhåll av försvarsminister Carl Haglund.

Finland har inrikespolitiskt liknande låsningar som i Sverige, fast det är Centerpartiet och Socialdemokraterna som blockerar medlemskapsambitionerna. Om Finland på allvar skulle överväga ett medlemskap, så skulle vi få se kraftiga, både öppna och dolda, påtryckningar på landet från rysk sida. I ryska geopolitiska ögon är ett finskt NATO-medlemskap nästan så illa som ett ukrainskt, eftersom handelscentrat och flottbasen Sankt Petersburg skulle bli helt inneslutet av NATO samtidigt som kärnvapenstyrkorna och Norra flottan i Murmansk skulle ha NATO på ett stenkasts avstånd. Ett finskt medlemskap i alliansen skulle därför troligen innehålla några förbehåll/begränsningar när det gällde utländsk verksamhet på finskt territorium.

Förutom försök att splittra debatten i Finland skulle Ryssland också med största sannolikhet försöka få med några länder inom NATO mot tanken på att uppta landet i organisationen. Södra Europa i allmänhet skulle möjligen inte vara trakterade att få en gräns mot Ryssland för organisationen. Länder som Grekland och Ungern skulle i synnerhet vara starka kandidater till ryska manövrar.

En resonansbotten verkar finnas i Budapest, där landets premiärminister Victor Orbán presterade ett lågvattenmärke i veckan vid ett tal i Rumänien. Av referaten att döma var tonen beundrande när det gällde Ryssland och våra socialliberala demokratier stod inte högt i kurs. Att få några medlemsstater att motsätta sig ett finskt, och/eller svenskt medlemskap skulle vara en enorm strategisk framgång för Kreml och allvarligt hota alliansens sammanhållning.

Parallellt med dessa överväganden måste den politiska ledningen i Helsingfors också stärka den egna försvarsförmågan i skuggan av den ryska upprustningen. Även om Finland har ett respektingivande försvar, framför allt när det gäller försvarsviljan, så finns det en del allvarliga begränsningar.

Det rör främst materiella brister i armén som enligt min bedömning har tre-fyra brigader med högt stridsvärde. Bristerna förstärks av låg övningsverksamhet för mobiliseringsförbanden. Detta innebär att försvarsförmågan gröps ur efter hand, om ingenting görs.

Den svaga ekonomiska utvecklingen i Finland försvårar en förstärkning av det egna försvaret. Det blir en tuff match för den nya Kommendören för den finska försvarsmakten, general Jarmo Lindberg som idag tar befälet över denna vid en cermoni i Helsingfors. Vi får hoppas att hans första resa går till Stockholm.

En annan begränsning som landet inte kan göra mycket åt är nedgången i den svenska försvarsförmågan. Många passningar från Finland de senaste åren bottnar i en djup frustation över den svenska vägen som påverkar landet negativt när det gäller militär säkerhet. Våra länder är som ett tvåkomponentslim när det gäller försvarsfrågor, vi är ömsesidigt beroende och är den ena komponenten svag håller inte konstruktionen.

……………

Här hemma går vi i semesterlunk och det hjälper inte att prata om vädret som akademikollegan Wilhelm Agrell så träffsäkert observerade i Sydsvenskan igår.

I omvärlden finns det istället många dramatiska förlopp som vi kan lära oss av under tiden. Vi kan se att trots de militära och taktiska framgångar som den israeliska krigsmakten visar upp, så har man förlorat informationskriget och får därför svårt att hävda sig mot de strategiska krafter som är i rörelse. Vi kan också se att denna effektiva organisation nu mobiliserat 86 000 soldater ur reserven för en operation mot Gaza som mäter 365 km2 jämte sekundärriktningar.

Detta ska jämföras med den minsta armén (13 000) och flottan som Sverige sedan Gustav Vasas död för att trygga landet med 450 000 km2 och 270 mil kust mot yttre hot.

Tidigare i veckan kunde vi läsa om ett förslag att förstärka Hemvärnets beväpning med granatkastare och luftvärnsrobotar för närskydd till några bataljoner. Hur detta skulle gå till när det gäller utbildning fick vi aldrig veta, men detta var väl vad den ”substansiella uppskalningen” räckte till i närtid.

Något måste gått fel i den strategiska kalkylen. Alla säger att vi har haft en strategisk time-out och den är slut, men vi agerar fortfarande som om den består.

Program

En planering pågår, i samverkan med politiska ungdomsförbund, att genomföra sex seminarier under våren/hösten 2015. Nedanstående seminarier är bestämda till tidpunkt och tema. För närmare information går det att ta kontakt på orten med berört ungdomsförbund/försvarsutbildarna/allmänna försvarsföreningen.

– 9 april i Linköping tillsammans med SSU, tema ”Internationella insatser”
(ur akademien deltar ledamoten Mats Ström)
– 14 april i Umeå tillsammans med Ung Vänster, tema NATO
(ur akademien deltar ledamöterna Ulf Henricsson och Michael Sahlin)
– 15 april i Karlstad tillsammans med LUF, tema NATO
(ur akademien deltar ledamöterna Mats Bergquist och Michael Moore)

Referat och videoupptagningar från genomförda seminarier

2013-2014

 Referat från höstens seminarier
 Filmer från höstens seminarier
 Ängelholm 3 februari 2014
 Visby 13 februari 2014
 Skövde 5 mars 2014
 Örebro 27 mars 2014
 Kungälv 4 juni 2014
 Borås 30 oktober 2014
 Stockholm 10 november 2014

2015

 Linköping 10 april 2015
 Karlstad 15 april 2015

Projektledning →
Omfattning →
Almedalen →

En planering pågår, i samverkan med politiska ungdomsförbund, för sex seminarier under våren 2015.

Alla inlägg om Försvarsforum

Referat av Helge Löfstedt

Inge Jonsson Johanne Hildebrandt

Den första programpunkten vid sammankomsten var en hemlig gäst presenterad av avdelning V nämligen professor Inge Jonsson, litteraturvetare och författare, tidigare rektor vid Stockholms Universitet och ledamot av förutom Krigsvetenskapsakademien även Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien. Vidare har professor Jonsson haft styrelseuppdrag med Riksbankens jubileumsfond och Försvarshögskolan som framträdande exempel. Inge Jonsson gav en betraktelse över akademier som företeelse i historien och avslutade med några reflexioner om nuläget och framtiden.

Den andra programpunkten var ett inträdesanförande. Ledamoten och journalisten Johanne Hildebrandt, som har varit verksam som krigskorrespondent under 20 år, talade under rubriken ”Legoknekt, barnamördare eller hjälte”.
[läs mer…]

Brigadgeneral Stefan Andersson. Foto: Johan Lundahl/Combat CameraLäs referatet från ledamoten och Brigadgeneralen Stefan Anderssons inträdesanförande den 3:e april som behandlade ämnet EU Battle Groups förmåga och framtida utveckling.

Läs mer →

Inbördeskriget i Syrien tilltar i styrka. Dödlighetstalen ligger på 150-200 döda per dag just nu med strider i Damaskus och Aleppo. På den långa linjalen ohållbart för regimen som med felaktigt agerande i början av konflikten missade möjligheten att desarmera oppositionen.

FN-observatörerna har lämnat landet, och ett nytt sändebud har utsetts i form av den tidigare algeriske utrikesministern, Lakhdar Brahimi. Han är en veteran i FN-systemet och ett bra val. Han verkar hamnat rätt initialt, sedan han sagt att det inte är givet att Assad måste lämna presidentposten, vilket utlöste stark kritik från olika oppositionsgrupper. Därefter lyckades han irritera regimen med sina hänvisningar till termen inbördeskrig.

Att kalla saker vid sitt rätta namn och inte låsa fast sig i fördefinerade villkor är den enda möjliga vägen för en medlare som Brahimi, men oddsen talar kraftigt emot honom.

Vi kan se hur omvärlden pumpar in stöd till sina respektive ombud. Ju mer vapen de olika motståndsgrupperna får, desto mindre överlevnadschanser för regimen. Det börjar dyka upp rapporter om leveranser av luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar. Hittills har vi inte sett konkreta bevis för detta, men om de börjar att använda dessa, så kommer det att få en effekt för utgången av kriget. På kort sikt därför att enbart ett tiotal luftvärnsrobotar skulle förändra regimens lufttaktiska uppträdande. På längre sikt, eftersom regimen antagligen skulle vara tvungen att eskalera kriget för att tvinga fram ett avgörande. Tecken på detta finns redan i form av direkta, urskillningslösa flyganfall mot stadsbebyggelse.

Syrien for häromdagen ut mot väst när talesmän hänvisade till det underrättelsestöd som rebellerna får från väst. I helgen förekom artiklar i Sunday Times och Bild am Sonntag om brittiskt respektive tyskt stöd. Den senare artikeln har startat en diskussion i Tyskland om vem som ska fatta sådana beslut, Förbundsdagen eller regeringen.

En annan eskalering som kommer av den oförsonliga kampen i Syrien, är aktioner i grannländerna. I helgen har vi sett rapporter om syriska raketer som slagit ned i Jordanien, kidnappningsepidemi i Libanon och strider i norra libanesiska hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter. Dessutom dödades häromdagen <a href="åtta människor i sydöstra Turkiet, då en bilbomb exploderade. Genast startade spekulationer om att det var syriskt baserade PKK eller syrisk säkerhetstjänst som låg bakom attacken. Som vanligt vid dessa situationer, så tar ryktesspridningen överhanden, eftersom få har tålamod att vänta på utredningar. PKK förnekar idag att organisationen skulle ligga bakom dådet.

Därför är det inte så konstigt att den turkiske utrikesministern igår uttalade att Turkiet inte klarar mer än 100000 flyktingar från Syrien, och att landet därför kommer bli tvunget att skapa en buffertzon i Syrien. Här blir det intressant att följa hur den syriska ledningen reagerar på detta. Kommer den att dra ned på tempot i norr eller kommer den att öka operationerna för att de hittills 65000 flyktingarna ska nå Turkiets gräns för tålamodet?

Eller kommer detta turkiska ultimatum i praktiken att försvinna i andra skeenden?

President Obama varnade Syrien (Edit kl 18:54 – och andra aktörer också, enligt de direkta citaten. Låg kvalitet på mediernas referat. – Slut edit) igår för att använda eller utgångsgruppera massförstörelsevapen. Detta skulle få presidenten att ompröva sin nuvarande hållning när det gäller konflikten. Det tolkades av omvärlden som en linje i sanden för USA, vilket skulle innebära ett amerikanskt ingripande militärt. Ryssland och Kina uttalade sig idag negativt om unilateralt militär agerande av omvärlden i konflikten.

Mycket talar alltså för en fortsatt eskalation med möjliga väpnad konflikt mellan Syrien och något av grannländerna liksom risken för överspridning av själva inbördeskriget, främst till Libanon.

Men det kommer att komma en dag, då vapnen tystnar eller i varje fall hörs mindre. Vid regimens fall måste omvärlden vara beredd att stötta det nya Syrien som ska ta sina första andetag. Det kan ta flera år, men det kan också komma att krävas under senhösten. För Sverige som deltagare i Syriens vänner och där statsministern i helgen annonserade att Syriens nationella råd ska beredas möjlighet att träffas här, så skulle det vara väldigt svårt att backa ur vid en förfrågan om att bidra med militära förband för övervakning.

Och möjliga uppgifter saknas inte i så fall. Att säkra förråd för massförstörelsevapen är ett exempel som skulle kräva en snabbhet vid en plötslig kollaps. I praktiken bara SOG som skulle klara detta.

Andra möjliga behov är patrullering i Damaskus och Aleppo för att administrationen skulle börja fungera, övervakning av gränserna till främst Irak och Libanon för att försvåra smuggling av vapen och människor, övervaka kurdiskt dominerande områden ifall en överenskommelse görs om långtgående självständighet för dessa.

Skydd av alawitiska befolkningscentra i framförallt västra Syrien skulle också kunna vara aktuellt liksom behovet att fungera som en buffert mellan den delen av Syrien och Libanon, så att inte omvärlden kan hålla igång ett alawitiskt motstånd militärt. För alla dessa uppgifter behövs underrättelse- och/eller skytteförband. Den senare uppgiften kan också utföras till sjöss, varför insats med fartyg eller flygplan i östra Medelhavet för övervakning också skulle kunna vara aktuella.

En svensk militär insats efter detta krig skulle vara en väldigt svår uppgift, som inte får underskattas. Dels är Syrien ett stort land, så omvärldens bidrag skulle vara tvunget att vara substansiellt. Syrien är också ett mångfacetterat land, vilket skulle ställa krav på stor kunskap om kultur, historia och religion. Med tanke på den instabilitet som ligger latent i flera grannländer, så skulle också risken för nya utvecklingar vara svåra att förutse. Detta gäller i synnerhet om konflikten blivit hastigt nedkyld och hatet efter uppemot 30000 döda (inkl regimens trupper) fortfarande lever starkt. Allt detta talar för ödmjukhet samt realistiska målsättningar och medel.

Som det heter i ett syrianskt ordspråk:

Räkenskaperna hemma är inte desamma som på torghandeln.

Referat och egna tankar efter ett vittnesseminarium
av Helge Löfstedt

I MITTEN AV januari år 2012 genomfördes ett intressant vittnesseminarium vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola i Flemingsberg, söder om Stockholm. Syftet med seminariet var att låta fyra personer med tidigare framträdande befattningar framföra tankar kring sina insatser i samband med den mycket kraftiga förändring av försvaret som genomfördes kring år 2000.

[läs mer…]

Det har varit ganska tyst i vårt område i norra Afghanistan den senaste tiden. En av de mest intressanta sakerna var när guvernören Atta i Balkh i förra helgen gjorde ett utfall mot det regeringsformade Höga fredsrådet. Det går inte att förhandla med talibaner var budskapet. Dagen efter dödades rådets ordförande, Burhanuddin Rabbani, av en självmordsbombare. Talibanerna, the ususal suspects, har gett olika budskap och nu är det locket på från deras sida. Möjligen är det så att anstiftarna av detta mord är någon större spelare i regionen.

Igår genomförde ISAF en räd i Chahar Bolakdistriktet i Balkh mot en talibanenhet. Vid räden blev det strid och sex misstänkta upprorsmän dödades och tre blev omhändertagna. Normalt sett genomförs dessa riktade operationer av amerikanska och afghanska förband. Enligt referatet från ISAF Operational Morning Update , så planerade denna enhet attacker mot flygplan. Det finns inget besked om att ISAF beslagtog några luftvärnsrobotar eller liknande för detta ändamål.

Ungefär samtidigt refererade Pajhwok att en ISAF-UAV kraschat i Sar-e-Pul under torsdagen. Enligt polischefen i provinsen, överste Jehangir, på grund av tekniska problem, men enligt talibanerna så hade de skjutit ned denna. Länder som opererar UAV:er i den här delen av Afghanistan kan vara bland annat USA, Tyskland och vi själva. Jag har jagat bekräftelser på amerikanska, tyska och svenska sidor men inte hittat något än. Intressant nog refererade amerikanska försvarsdepartementet följande under gårdagen (om torsdagen):

”Two unmanned aerial vehicles crashed in the Pul-E-Alam district of Logar province and the Behsud district of Nangarhar province due to mechanical problems. Both UAVs were recovered and there was little to no enemy activity in the area prior to the crash.”

I så fall har tre UAV:er gått ned i Afghanistan på ungefär ett dygn. Intressant.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

För ett halvår sedan argumenterade jag i ett inlägg för en satsning på prickskyttar. Uppenbarligen har ett liknande övervägande skett i den ryska generalstaben. I en re-write av RIA Novosti från en artikel i RBC Daily presenteras en satsning på prickskyttar.

Enligt originalartikeln skall varje rysk brigad innehålla en prickskyttepluton. Planerna presenterades på en presskonferens av den ryske generalstabschefen, Nikolaj Makarov, själv. Han hänvisade till prickskyttars ökade betydelse i modern krigföring, i synnerhet under operationer i städer. Enligt referatet uteslöt inte generalen revolter liknande de som skett Nordafrika i Ryssland (!) Ryska krigsmakten måste därför förbereda sig på det värsta, enligt general Makarov.

Källor i försvarsministeriet berättade för tidningen att prickskyttar kommer att börja anställas om ett år och att utländska vapen kommer att köpas in. Det är bara kontrakterade underofficerare som kommer att komma i fråga med hänsyn till den långa utbildningstiden. För våra läsare utan militär bakgrund kan nämnas att vi inte pratar om någon som sätter ett kikarsikte på ett gevär. Dessa brukar betecknas som skarpskyttar. En prickskytt är särskilt uttagen, utrustad och utbildad soldat för att kunna bekämpa mål på alla avstånd utan att upptäckas. En rysk analytiker anger i artikeln utbildningstiden till år för rysk del.

Andra intressanta uppgifter i artikeln avhandlar att Nordkorea är det land som satsar hårdast på prickskyttar. Enligt intervjuade experter har landet tio prickskyttebrigader. De har också 300 utbildade och krigsplacerade självmordssoldater…..Detta kommer dock Ryssland inte ta efter.

Den psykologiska effekten av prickskyttar är väldigt stor. Berömda prickskyttar är arméernas motsvarigheter till flygaress och ubåtskaptener. Några kända är amerikanen Carlos Hathcock (Vietnamkriget) och sovjeten Vasilj Saitsev (Andra världskriget). Bland kännare är dock finske Simo Häyhä den högst rankade. Utrustad med ett kort gevär utan kikarsikte dödade han 505 fiender under Vinterkriget (Varje skott bekräftat – red anm). Dessutom dödade han ytterligare 200 motståndare med sin kulsprutepistol.

[Korrigering 15/9 kl 1645] Eftersom uttalandet från generalen Makarov var anmärkningsvärt, så gjorde jag i morse och nyss en kontroll med andra källor i rysk media. Mycket talar för att han inte pratade om faran för revolter i Ryssland, utan om länderna i Centralasien. Läsarna uppmanas därför ta uppgiften om Ryssland med flera nypor salt. Jag justerar ned RIA från 7+ i trovärdighet till 7 som konsekvens. [Slut korrigering]