≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

KALLELSE

Akademien sammanträder onsdagen den 9 september 2015 mellan kl 16.30 och ca 19.30 i Sverigesalen på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Utomstående är inbjudna till den öppna delen av sammankomsten.   [läs mer…]

av Göran Lindmark

Edit: Tillägg under rubrik ”Paneldebatten” i slutet av artikeln.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Projektledaren Peter Lagerblad introducerar seminariet.

Torsdagen den 28 maj arragerade KKrVA ett symposium med titeln ”Ett modernt psykologiskt försvar” på Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskap i det 21:a århundradet”, för vilket ledamoten Frank Rosenius är ansvarig. Ledare för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”, där symposiet ingår är ledamoten Peter Lagerblad.

Björn Körlof, tidigare generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar och ledamot av akademien, ledde symposiet. Cirka 60 personer deltog. Symposiet öppnades av Frank Rosenius, som berättade om symposiets roll inom delprojektet, som har inriktning på bland annat informationsberedskap och olika frågor inom försörjningsområdet. Förmågan att hantera nya utmaningar på det säkerhetspolitiska området är inte så stor som man kunde önska, konstaterade Frank Rosenius. Hur ser då allmänhetens kunskap ut om detta? Man tror nog att det finns mer resurser inom försvaret än vad det i själva verket gör. Det ger öppningar för många diskussioner, t ex om behovet av ett modernt psykologiskt försvar.

Peter Lagerblad konstaterade i sin inledning att det är viktigt att analysera vilka hot som finns, såväl militära som icke militära. Hur ser samhällsutvecklingen ut i ett längre perspektiv när det gäller den nationella säkerheten?

Fr vr Carl,Bergquist, Ingrid Thörnqvist, Anders Lindberg, Sven Hirdman och Olle Wästberg.

Fr vr Carl,Bergquist, Ingrid Thörnqvist, Anders Lindberg, Sven Hirdman och Olle Wästberg.


Vår viktigaste närområdesaktör belystes

Ledamoten Sven Hirdman, f d ambassadör i Moskva, inledde sitt anförande med att konstatera att dagens ryska beteende kan sökas i landets historiska erfarenhet och den slutsats som dragits av denna; aldrig mer krig på ryskt territorium. Supermaktssyndromet och rivaliteten med USA, underlägsenhetskänslor och upplevelsen av att vara åsidosatt och diskriminerad i världspolitiken var också viktiga faktorer i det ryska beteendet Till detta kan läggas en fortsatt förlitan på militär styrka, förhoppningar om tillgång till större ekonomiska resurser och en insikt om den resurs som utlandsryssarna, som beräknas uppgå till minst 25 miljoner, innebär. Dessa finns spridda ibland annat i Ukraina, Kazachstan och andra f.d. sovjetrepubliker liksom i USA, Frankrike, Finland med flera länder.

Under det kalla kriget var Sovjetunionen dålig på att främja sina intressen utrikespolitiskt. Man fick ofta stöd från lokala kommunistpartier, men dessa hade låg trovärdighet. En del propagandatidningar, t ex Nyheter från Sovjetunionen, gavs ut men hade låg genomslagskraft. Något större framgång i omvärlden fick man genom hävdandet av de sovjetiska framgångarna i rymden. Mest förlitade man sig på sin militära och politiska styrka och underrättelseverksamhet. Däremot fanns knappast några sovjetiska kulturcentra utomlands. Förutom vanliga spioner försökte Sovjetunionen använda sig av inflytelseagenter. En sådan var den sovjetestniske journalisten Neilands, känd för sitt tennisspelande med Olof Palme. Det fanns även ett system med ”husryssar”, där KGB-diplomater på t ex de sovjetiska ambassaderna i Stockholm och Helsingfors ägnade sig åt att uppvakta enskilda svenska och finska diplomater och politiker.

Från att ha gjort nästan ingenting under sovjettiden gör man nu en hel del. Redan under Jeltsins tid satte man igång en statskontrollerad Tv-kanal på engelska, Russia Today. Med åren har Russia Today blivit mer sofistikerat och sänder nu dygnet runt och även på andra språk än engelska. Man har flera icke-ryska journalister och täcker även händelser där ryska säkerhetsintressen inte är direkt berörda. I vissa konfliktsituationer, där Ryssland är inblandat, låter man även meningsmotståndare komma till tals. Ambitionen är att tävla med kanalser som BBC, CNN och Al Jazeera.

Under Putins presidentperiod har de statskontrollerade ryskspråkiga Tv-kanalerna blivit mycket mer propagandistiska, i synnerhet i anslutning till kriget mot Georgien 2008,i konflikten med Ukraina och generellt gentemot USA och NATO. Denna ryskspråkiga propaganda är ett problem eftersom den ses av de ryska minoriteterna i de övriga f.d. sovjetrepublikerna och påverkar deras världsbild. Sändningarna innehåller även många utmärkta kulturella program samt mycket sport och dokumentärer. Problemet är mest akut i de baltiska staterna som har försummat sina ryska minoriteter.

Det ryska utrikesministeriet är mycket mera aktivt i sina kommentarer till internationella händelser än tidigare. Man använder sig även av sociala medier. Utmärkande för ryska, liksom tidigare sovjetiska officiella uttalanden, är att man aldrig ljuger till 100 %, men ofta talar i halvsanningar. Den ryska militären använder sig också i betydande utsträckning av halvsanningar, inte minst i den pågående konflikten med Ukraina.

Eftersom Ryssland upplever att man befinner sig i ett trängt utrikespolitiskt läge, utsatt för sanktioner från EU och USA, fientlig politik från NATO o s v, försöker man utnyttja de sympatisörer man har bland några EU-länder för att bli av med sanktionerna – i och för sig en naturlig reaktion. Mer skrämmande är hur ryssarna idag utnyttjar sin militära makt för att visa musklerna gentemot opinionen i väst. Risken för allvarliga incidenter har ökat. Propagandamässigt är dock denna verksamhet kontraproduktiv. I medierna skrivs mycket om ryska hackers och troll. För vår del är nog industrispionaget det allvarligaste. Även amerikaner och kineser är duktiga på sådan verksamhet.

Opinionsundersökningar visar att är inställningen till Ryssland mest negativ i Sverige av alla västländer. Svenskarna torde vara i stort sett immuna mot rysk propaganda. Sammanfattningsvis, menade Hirdman, är effekten av den ryska propagandan och den s k hybridkrigföringen minimal vad avser västländerna, men allvarligare gemtemot särskilt Ukraina, Georgien och Moldavien samt de baltiska staterna. Här behöver olika motåtgärder övervägas. Den långsiktiga ambitionen måste vara att verka för bättre stormakts- och grannskapsrelationer i världen och mer avspänning. Då får vi mindre av de problem vi ser idag.

Om mjuk makt

Olle Wästberg talar om propagandakrig.

Olle Wästberg talar om propagandakrig.


Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen konstaterade inledningsvis att det ingick i alliansregeringens nedrustningspolitik att stänga ner det svenska civila psykologiska försvaret 2008 liksom flera av de institutioner som förmedlade en Sverigebild och byggde nätverk. En del av psykförsvarets uppgifter övertogs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men man har inte haft så stor möjlighet att prioritera dessa uppgifter. Även om en uppryckning av ambitionerna skett utgör psykförsvaret en mindre komponent i en stor uppgiftsmassa.

Det psykologiska försvaret hade under det kalla kriget främst två offensiva uppgifter. Man skulle analysera fientlig propaganda och man skulle skapa en beredskap för hur utländska medier skulle kunna arbeta i Sverige under kris eller krig, nog så viktiga uppgifter när det gällde att få den nödvändiga internationella uppslutningen kring Sverige.

Den internationella bilden av Sverige är viktig. Vi måste bygga nätverk, ha vänner och bedriva kulturutbyte. Förvisso kan vi inte sända mimare mot ryskt stridsflyg, men alla sorters nätverk är viktiga, inte minst för att göra fientlig propaganda mot Sverige i andra länder mindre effektiv. Det handlar om vad vi kallar ”soft power”. Också där har vi rustat ned, t ex genom nedläggning av representationen i Los Angeles, New York, Kanton och Hamburg.

Ett annat effektivt sätt att bygga långsiktiga relationer är studerandeutbyte. Ett talande exempel är Fulbrightstipendierna, en viktig del i USA:s strategi för att bygga upp och säkra demokratin i det sargade Europa efter andra världskriget. Den kraftiga minskningen av antalet utomeuropeiska studenter vid svenska universitet och högskolor innebär att vi får färre stödjepunkter utomlands och därmed svagare nätverk.

Talaren citerade Clausewitz om kriget som en fortsättning på politiken med andra medel. Det kan handla om PR och information. Den slutna diplomatin, med direkta kontakter med ett annat lands regering, får alltmer ge vika för att man försöker påverka allmänheten inom ett land. I öppna demokratier betyder väljarnas bild mycket för den utrikespolitik en regering kan föra. Vi ska vara medvetna om att vi dagligen utsätts för desinformations- och propagandakampanjer.

Ett belysande exempel är när TV4 nyligen sände ett inslag med en rysk ”statsvetare” som pläderade för att Gotland skulle bli ett Åland – avmilitariserat och neutralt, som denne påstod att Gotland varit på 1920-talet. Visserligen var personen som gjorde uttalandet statsvetare, men också ställföreträdande chef på en tankesmedja inom den ryska säkerhetstjänsten. Han fick dessutom helt oemotsagt framföra diverse konstigheter som att Gotland en gång varit neutralt och att det är en tragedi för Sverige att vara klämt mellan Ryssland och Nato. Men många av de som sitter och systematiskt kommenterar på siter och debattfora i västliga medier sköter det hemifrån, var och en för sig. Men det finns också, bland annat i Petersburg, renodlade propagandafabriker, fyllda av nättroll.

Kanske är vi i den svenska kulturen ovanligt oskyddade. Vi har en tendens att försöka förstå den andre, att tycka att det inte är ens fel när två träter, att mena att sanningen ligger mittemellan. Det kan vara goda egenskaper, men utnyttjas lätt av en medveten propagandist. Vi är inte heller ovana vid försök till mediemanipulationer. TT får varje år flera förfalskade meddelanden som har till syfte att påverka aktie- och valutakurser. Här finns beredskap och kunskap som gör att manipulatörerna inte lyckas. Men samma beredskap finns inte när det gäller utrikes påverkan.

Vi vet att i en ren krigssituation kommer det att finnas intresse av att öka misstron mot myndigheterna, sprida falska rykten, störa kommunikationer och varuförsörjning åstadkomma valutautflöde och kaos i ekonomin. Men i dagens läge handlar det också om makt över sinnena. Här är beredskapen betydligt mindre. Vi har svårt att se avsikten med budskapen och vet inte hur vi ska hantera dem.

Källkritik och sund skepsis mot medieuppgifter borde vara en viktig uppgift för skolan att lära ut. Dåvarande Skolöverstyrelsen gav 1957 ut en skrift om ”Propagandakritik och samhällssolidaritet i skolundervisningen”. Mycket i skriften handlar om källkritik, något som skulle behövas i långt högre grad idag då t ex google-sökning på ”Förintelsen” kan hamna på historieförfalskarnas skickligt uppbyggda hemsidor.

Vad vi också skulle behöva är en löpande analys av påverkansförsöken och ett offentliggörande av dem. Det svenska samhället är öppet. Det utnyttjas av dem som inte vill oss väl. Men vi kan själva använda öppenheten för nödvändig upplysning och moteld.

Skepticism viktigt

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, talade om svenska medier och påverkanskampanjer. Han började med att konstatera att det ingalunda är något nytt i att ryssarna försöker påverka den svenska kommunikationen. Syftet kan variera, men som regel handlar det om att genom olika informationsoperationer skapa osäkerhet. Medier behövs för att sprida kunskap. Den kanske viktigaste egenskapen hos medier när det gäller att värdera och förhålla sig till påverkanskampanjer är att vara skeptisk till uppgifter och att använda sig av källkritik för att därmed kunna avslöja syftet. Det duger inte att föra så enkla resonemang som att sanningen nog ligger någonstans mittemellan.

Den politiska kartan har ändrats. Idag handlar det, inte minst för yngre människor, om frihet kontra auktoritet. Hur ska man veta vem som talar sanning? Kan man lita på myndigheterna? Journalisterna måste bli bättre på att ställa motfrågor till de som intervjuas, bättre på att följa upp, bättre på att tänka källkritiskt. Det duger inte bara att tro rakt av på vad som sägs.

En minst sagt stor strukturomvandling har ägt rum inom mediasektorn under senare år. Webbplatser och smart phones, för att ta några exempel, är idag mycket större än papperstidningar. Det handlar helt enkelt om en enorm omvandling. Till detta kommer att polariseringen av åsikter är stor. Det finns inte särskilt många i ”mitten” att kämpa om.

Tidigare har bilder i stor utsträckning ansetts trovärdiga och sanningsenliga. Bildens makt är enorm.  Bildernas effekt på mottagarna är stor. Men bilderna kan ljuga. Manipulation är enkelt. Återigen gäller det att vara källkritisk.

Anders Lindberg menade att det behövs ett kunskapslyft hos allmänheten inom det säkerhetspolitiska området. Kunskaperna är alldeles för dåliga idag. Tidigare förmedlades kunskaper inte minst genom att den allmänna värnplikten fanns och att olika frivilligorganisationer i högre grad bidrog till att skapa medvetenhet och sprida kunskap. Han nämnde också värdet av att det utförs forskning inom det säkerhetspolitiska området och att resultaten från den sprids ut i samhället och nämnde i sammanhanget den roll som FOI spelar.

Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.

Public Service

SVT utrikeschef Ingrid Thörnqvist utfrågas av Björn Körlof.

SVT utrikeschef Ingrid Thörnqvist utfrågas av Björn Körlof.

Ingrid Thörnqvist, chef för utlandsnyheterna på SVT, talade om hur public service uppfattar och hanterar påverkanskampanjer. Det handlar inte bara om att förmedla själva nyheterna, utan också om de syften som finns bakom händelserna. Alla parter ska kunna komma till tals. Inför nättroll, sociala medier, bluffintervjuer och ”köpta” journalister måste strikt källkritik tillämpas, även om det kan vara svårt. Publiceringen måste gå snabbt, och tiden för kontroll finns inte alltid. Bilder måste analyseras med hänsyn till vilket syfte de kan tänkas ha. Detta gäller också syftet med uttalanden, liksom språk och dialekter för att på så sätt kunna bedöma och värdera sagespersonerna. Grunden är naturligtvis att Public service måste värna om sin trovärdighet. Journalisterna behöver också bättre kunskap om säkerhetspolitiska frågor och hur sociala medier fungerar. Det är viktigt att inse att den ”nya” digitala världen gör att nyheter måste ut ännu snabbare än tidigare.

Är man i utlandstjänst som korrespondent är det är viktigt att man skaffar sig nätverk på plats för att få information och möjlighet att skapa en egen bild av vad som händer. En väsentlig fråga är också hur man på olika sätt kan stödja oberoende medier i konfliktområden. Inte minst i icke-demokratier lever journalisterna under stort tryck och riskerar att tystas. Trakasserier är vanliga. Det kan handla om att näthat och olika former av anklagelser som hindrar, eller åtminstone försvårar, för journalisterna att utföra sitt arbete. Syftet kan vara att skapa osäkerhet hos journalisterna, vilket naturligtvis påverkar möjligheterna att arbeta. Det är helt enkelt ett naturligt led i propagandakriget som det gäller att vara medveten om. Det är därför viktigt som arbetsgivare att stödja medarbetare som verkar i konfliktmiljöer. En viss internutbildning ges till journalister som verkar i farofyllda miljöer. Inte minst krävs kunskap om hur sociala medier används och fungerar och hur man ska förhålla sig till dessa.

Informationsspridningen

Carl Bergquist, major och försvarsbloggaren ”Wiseman”, konstaterar att informationsvapnet spelar en viktig roll i det moderna hybridkriget. Militära medel har en förvånansvärt liten del i krigföringen. Informationskriget pågår oavbrutet hela tiden, vilket de militära insatserna inte gör. Så kallade ”falska fronter” finns både i sociala medier och på övriga nätet, allt för att vilseleda, Det som uppfattas som försvarsbloggar drivs ibland av personer som står helt utanför försvaret. Här finns en klar svårighet att skilja privata aktörer från professionella. Privatpersonerna återfinns ibland i diasporan (personer som har sitt ursprung i ett land, men finns och verkar i ett annat land).

Användningen av sociala medier är både ett problem och en tillgång. Dessa är helt enkelt det sätt på vilket vi delar information idag. Så kallade ”trollfabriker” påverkar det som skrivs i sociala medier. Genom att bland annat länka till annan information vill man skapa tvivel och utså osäkerhet. De sociala medierna går ”rakt in” och sprids lätt och snabbt. I auktoritära stater ser man ofta till att dessa kanaler stängs ned, men detta är ett trubbigt vapen som det finns genvägar att ta sig förbi. Inte minst bilder utgör ett tillförlitlighetsproblem. Det finns många exempel på att samma person agerar i olika situationer och förmedlar olika budskap på olika Tv-kanaler. Detta krävs en hel del kunskap för att avslöja.

Bergquist pekade på vikten av att den enskilda informationsmottagaren tar ansvar för källkritiken. Har man bara en enda källa så är risken stor att man hamnar fel. Det är otvivelaktigt så att många, inte minst ur allmänheten, men även bland politiker och journalister är alltför okunniga om säkerhetspolitiska frågor. För att skapa ett bra psykologiskt försvar krävs att samhället agerar för att stärka individens kunskap och därmed förmåga att värdera. Det handlar dessutom inte bara om att stärka personer i Sverige. Vi måste också nå ut till andra länder. En bland flera vägar i detta sammanhang är att vi har medier på olika språk.

Ett femtiotal åhörare fyllde salen.

Ett femtiotal åhörare fyllde salen.

Paneldebatten

Efter presentationerna följde en paneldebatt med frågor till presentatörerna. En frågeställning löd: Hur ser vår mentala beredskap ut? Är Sverige idag mer sårbart än tidigare i detta avseende? Panelen svarade bland annat:

  • Den svenska befolkningen är mycket mer heterogen än tidigare. Invandrargrupper har en annan mental beredskap än den vi tidigare talade om. Därför måste politiker, journalister och politiker lära sig mer om denna befolkningsgrupp och hur man kommunicerar med denna. Många invandrare tar inte del av svenska medier. Det går inte att samla hela befolkningen kring gemensamma värderingar och ett gemensamt försvarskoncept. Vi behöver mer forskning kring dessa frågor.
  • Den svenska säkerhetspolitiken är otydlig. Därför går det inte att säga att hela befolkningen står bakom denna. På så sätt är vi mera sårbara.
  • Idag är ”twitter” den centrala arenan för den publika diskussionen. Om en diskussion skall föras om svensk försvarspolitik och psykologiskt försvar – och få genomslag – måste debatten föras där.
  • Svenska folket och journalistkåren måste utbildas i säkerhets- och försvarspolitik.

En annan fråga var: Hur ser ett modernt psykologiskt försvar ut? Panelen svarade bland annat:

  • Ett psykologiskt försvar kan bara finnas i människornas kritiska sinnen. Ett sådant skapas genom utbildning i skolan och träning i kritiskt tänkande. Det skapas också genom en fri och öppen debatt. Till detta skall läggas öppen information, fri forskning och spridning av forskningsresultat.
  • Det finns ingen metod för psykologiskt försvar eller någon särskild lösning. Hybridkrigföring är det ”nya kriget”. Mot det kan man bara förbereda sig mentalt. Då handlar det om kunskap. Människor måste förstå vad som pågår men också ha kunskap om svenskt försvar och helst ha en relation till försvaret, så som var fallet då vi hade en allmän värnplikt.
  • Rollfördelningen är viktig. Det måste finnas en rågång mellan myndigheter och medier. Journalisterna måste ”göra sitt jobb”!
  • Sverigebilden utomlands är viktig och behöver stärkas. Den är en del av det psykologiska försvaret. Vi kan behöva hjälp utifrån även med det psykologiska försvaret.


Ett modernt psykologiskt försvar

 
Torsdagen den 28 maj 2015 kl. 08.30–12.00
i IVA konferenscenter, Grev Turegatan 16, Stockholm.

Moderator: Ledamoten Björn Körlof, f.d. generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar

Program

08.30 Inledning
Huvudprojektledaren Frank Rosenius
Projektledaren för delprojektet ”Samhällets sårbarhet”,
ledamoten Peter Lagerblad
 
08.40-09.10 Grunder för rysk politik och psykologisk krigföring
Ledamoten Sven Hirdman, f.d. ambassadör i Moskva
 
09.10-09.40 Propagandakrigets olika former och ett modernt psykologiskt försvar
Olle Wästberg, ordförande i demokratiutredningen
 
09.40-10.00 Svensk media och påverkanskampanjer
Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet

PAUS
 

10.20-10.40 Public service och påverkanskampanjer
Ingrid Thörnquist utrikeschef på SVT
 
10.40-11.00 Sociala medier och påverkanskampanjer
Major Carl Bergquist, försvarsbloggaren ”Wiseman”
 
11.00-11.50 Paneldiskussion
 
11.50-12.00 Avslutning

 

Anmälan om deltagande krävs och sker här »

av Marie Hafström och Peter Lagerblad

Många tycks vara överens om att Sveriges försvarsförmåga måste stärkas. Den viktigaste prioriteringen blir då att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Oavsett vilken hotbild eller vilka risker som vi anser att vi bör ha en förmåga att hantera, måste planeringen för det avse både det militära och det civila försvaret. ”Det civila försvarets stöd till Försvarsmakten i händelse av höjd beredskap, krigsfara eller krig är avgörande”, sa försvarsminister Peter Hultqvist på Rikskonferensen i Sälen. Vi är av samma åsikt. Men trots insikten på många håll om hur hotbilden har utvecklats har den säkerhetspolitiska debatten nästan helt inriktats på hur vi ska stärka det militära försvaret, utan att det civila försvaret nämns. Denna obalans är olycklig och allvarlig, menar vi.

Det militära försvaret har blivit alltmer beroende av stöd från det övriga samhället. Försvarsberedningen anser att det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har föreslagit att regeringen tydliggör för beredskapsansvariga myndigheter att de ska planera för höjd beredskap och att den planeringen såvitt gäller det civila försvarets stöd till Försvarsmakten och måste ske sammanhållet med annan planering för civilt försvar. Vi håller med om det också.

Men läget är bekymmersamt eftersom planeringen av det civila försvaret legat nere sedan många år. Mycket kunskap har gått förlorad. Det brådskar att återupprätta ett civilt försvar.

Vad behöver då göras för att bygga upp ett modernt civilt försvar? Vi anser att följande åtgärder bör genomföras.

Precisera hotbilden!

Idag har man på politisk nivå allmänt konstaterat att spänningen har ökat i Europa och i det nordiska området. På den politiska nivån bör nu konkret och tydligt beskrivas de situationer som hotar den nationella säkerheten eller som kan leda fram till ett militärt angrepp mot Sverige. Sådana scenarier ska ligga till grund för planeringen inom det civila och det militära försvaret. Scenarierna måste vara gemensamma för civilt och militärt försvar och också till stor del öppna för att kunna användas i planering, övning och utbildning.

Bygg upp en struktur för det civila försvaret!

Vi måste få en tydlig ansvarsfördelning mellan de aktörer som ska ha uppgifter inom det civila försvaret. Detta innebär att man måste klargöra vilka myndigheter och andra organ – landsting, kommuner och privata aktörer – som ska ha uppgifter vid ett väpnat angrepp men också vid andra angreppsformer mot Sverige och vilka dessa uppgifter ska vara. Det saknas idag. Effektiva ledningsformer måste också skapas.

Dessutom måste former skapas för samverkan mellan civila aktörer och det militära försvaret. I sammanhanget bör påpekas att privata aktörer har blivit allt viktigare för verksamheten inom det civila försvaret i takt med att den privata sektorn har tagit över uppgifter som tidigare utfördes av statliga och kommunala myndigheter. Samtidigt har kraven på en effektivare produktion och en ökad internationalisering av näringslivet gjort det svårare för företagen att medverka.

Inför en modern beredskapslagstiftning och ett fungerande planeringssystem!

Beredskapslagstiftningen har blivit omodern och är inte anpassad till den moderna hotbilden. Idag saknas också ett fungerande planeringssystem för det civila försvaret. Den samordning som förekommer är i nuläget främst inriktad mot fredstida kriser (krisberedskap). Denna samordning måste nu stärkas och breddas till att även omfatta det civila försvaret.

Starta arbetet omedelbart!

Det är angeläget att arbetet med dessa frågor startar omedelbart. Parallellt med det bör bedrivas utbildnings-och övningsverksamhet. Inte minst utbildningsbehovet är stort vad gäller det civila försvaret. De som har engagerats i krisberedskapsverksamhet under det senaste decenniet har knappast haft någon kontakt alls med sådant som gäller det civila försvaret. Vi anser att utbildningsinsatser därför snarast bör initieras.

Bygg upp beredskapen inom viktiga samhällssektorer!

Vissa områden måste prioriteras vid uppbyggnaden av ett modernt civilt försvar. Viktiga  områden  är räddningstjänst, polis, transporter, livsmedelsförsörjning, telekommunikationer, elförsörjning och sjukvård. Och inte minst: mediaberedskap.  Dessa åtgärder syftar till att öka kapaciteten, skapa  reserver och att öka uthålligheten. I vissa allvarliga lägen måste man också kunna prioritera hårdare. Det handlar om att försöka skapa ett mera robust samhälle.

Även på civil sida måste vi öka samarbetet med andra aktörer, de nordiska grannländerna, inom EU och med NATO.

Det räcker inte med krisberedskap!

Det tycks råda en uppfattning att de åtgärder som vidtas inom krisberedskapen är tillräckliga för att tillgodose även de behov som finns inom det civila försvaret. Det är en felsyn. Det är visserligen riktigt att det finns ett samband mellan åtgärder mot fredstida kriser och det som måste göras inom det civila försvaret. Men det civila försvaret kräver åtgärder som i många fall är betydligt mer långtgående, eftersom det handlar om situationer då landets vitala säkerhetsintressen är hotade.

En del kommer att ta lång tid att åtgärda, men annat kan åstadkommas snabbare, om regeringen, främst med stöd av Försvars-och Justitiedepartementen, finner andra former än dagens för att driva på och förtydliga civila aktörers ansvar och roller i uppgiften att dels stödja Försvarsmakten, dels värna civilbefolkningen och skydda viktiga samhällsfunktioner. Försvarsmakten å sin sida måste formulera sitt behov av stöd och den hotbild som Försvarsmakten anger i sin planering måste vara samma som läggs till grund för planeringen av det civila försvaret.

Vissa områden bör prioriteras före andra, t.ex. elförsörjningen, telekommunikationerna, transporterna och sjukvården. Och inte minst viktigt – det försummade psykologiska försvaret. Hur det står till inom dessa områden har nyligen belysts på Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Läget är inte godtagbart, till och med bekymmersamt inom vissa områden, och det finns, för att citera försvarsministern, ” en omfattande hemläxa att göra”.

Den hemläxan, menar vi, måste också omfatta det civila försvaret. Det brådskar!

 

Marie Hafström är f.d. generaldirektör. Peter Lagerblad är f.d. statssekreterare. Båda är ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademien

Projektorganisation

Huvudprojektledare är hedersledamoten, viceamiral Frank Rosenius. Han biträds av ledamoten, professor Gunnar Hult och ledamoten, generalmajor Björn Anderson.

För delprojekten svarar:

  1. Stormakternas militära tänkande mm – ledamoten, överste Jan Mörtberg
    jan.mortberg@fhs.se
  2. Icke-militära hot – ledamoten, fd generaldirektör Lars Nylén
    lars.nylen.ua@telia.com
  3. Teknisk doktrin mm – ledamoten, överste Mats Olofsson
    matsolo@telia.com
  4. Samhällets sårbarhet – ledamoten, fd generaldirektör Peter Lagerblad
    p.lagerblad@gmail.com
  5. Angreppsmetoder – ledamoten, generalmajor Karlis Neretnieks
    karlis.n@telia.com
  6. Stridsteknik, taktik och operationer – ledamoten, brigadgeneral Anders Carell
  7. anders.carell@fmv.se

  8. Syntesen – Projektledningen

Ett stort antal ledamöter från alla avdelningar kommer att involveras. De kommer att ingå i delprojektens arbetsgrupper och/eller utföra enskilda uppgifter.

Projektet stöds av Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse.

Är du intresserad av att medverka i projektet,
vänd dig till någon av ovanstående!

Ett sjuttiotal åhörare hade mött upp till Kungl Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium som genomfördes den 23:e oktober i Försvarshögskolans stora auditorium, Sverigesalen, och som avhandlade de civila aktörernas stöd till Försvarsmakten. Akademiens styresman Mikael Odenberg sa i sitt hälsningsanförande att pendeln nu slår tillbaka i form av ökad insikt om de civila försvarsansträngningarnas betydelse, något som följdes upp av ordföranden i arrangerande avdelning V, Marie Hafström, som betonade symposiets värde för Akademiens projekt Krigsvetenskap i 21:a århundradet (KV 21).

Bred miljöbeskrivning

Dags för moderatorn, ledamoten Peter Lagerblad att ta över, och förste talare var ledamoten Lars Nylén som gav en intresseväckande exposé över de icke-militära hoten och speglade därmed en ytterligt diversifierad aktörsskala, en mosaik av aktörer som verksamt bidrar till samhällets tilltagande sårbarhet. Nylén koncentrerade sig på de antagonistiska hoten som han karakteriserade som ett ”grumligt stridsfält där alla katter är grå”. En träffande karakteristik av en stridsmiljö där det är nästintill omöjligt att skilja på vad som är militärt och icke-militärt. Som särskilt känsligt utpekades bland annat de tillförselvägar, framförallt till sjöss men också i luften, som är avgörande för att ett ”just-in-time-koncept” ska klara att hålla igång samhällets funktionskedjor och som kan attackeras av terrorister, extremister, syndikalister och ensamvargar. Val av medel uppvisar ett brett spektra alltifrån ”konventionella” vapen och sprängmedel till IT-vapnet via biologiska till kemiska stridsmedel.

Ämnet för ledamoten Björn Körlofs anförande var det psykologiska försvaret, där det inledningsvis slogs fast att psykologisk krigföring är en ingrediens i alla konfliktformer, mot den lagliga regeringens kontroll. Denna form av destabiliserande krigföring riktas mot bland annat våra levnadsvillkor, försvaret och ordningsmakten. Det psykologiska kriget innehåller element som propaganda, desinformation, rykten, myter, konspirationsteorier och förlöjligande information riktat mot landets ledning. Logiskt inriktas då det psykologiska försvaret på att förhindra motståndarens psykologiska angreppsformer, där vi i stor utsträckning förlitar oss på det demokratiska och öppna samhällets inneboende kraft, således en förtroendefull treenighet mellan media-myndigheter-medborgare. För myndigheterna gäller det att vara ute snabbt med information som är korrekt, fullständig och opartisk samt att visa öppenhet för dialog.

Med bland annat bakgrund i försvarsplaneringsarbetet var det naturliga ämnet för ledamoten Patrik Ahlgren den militära hotbilden och militära behoven. De antaganden som bildade utgångspunkt var att ett väpnat angrepp berör flera stater, att öst antas agera före väst och att befintliga förmågor används av angriparen. Syftet med det väpnade angreppet kan vara att påverka den svenska statsledningens beslutfattning i en riktning som gynnar antagonisten och/ eller att hindra oss eller tredje part från att komma till verkan, alternativt att verka från vårt territorium. Utgående från rysk militärdoktrin (Ryssland har gång på gång visat sig vara experter på överraskning) kan utnyttjade metoder enskilt eller i kombinationer innehålla icke-militär asymmetrisk krigföring, underrättelseoperationer, destabiliserande propaganda, maktprojicering/styrkedemonstrationer, dolda militära operationer, öppna militära operationer, framgruppering/upprensning och konsolidering. Tiden från de inledande, mera subtila/dolda insatserna tills målet är nått kan var mycket lång, 8–10 år nämndes. Målen kan vara våra ledningssystem, samhällets tekniska infrastruktur, broar, för Försvarsmakten viktiga logistikinstallationer och områden som är av betydelse för de fortsatta operationerna. Vi måste kunna mobilisera, flytta stridskrafterna till aktuellt operationsområde liksom säkerställa flödena till respektive från operationsområdet. De operationer vi genomför syftar till att möta och avvärja angreppet vilket ska göras av en försvarsmakt vars numerär är cirka 50 000, vilket nödvändiggör kraftsamling till ett begränsat område. Av viktiga funktioner som måste upprätthållas angav Ahlgren försörjningen med förnödenheter, transporter, förbindelser, sjukvården (en flaskhals), telekommunikationerna och befolkningsskyddet (larmning, skydd, utrymning)

Med detta var en bred miljöbeskrivning avslutad, varefter områdena elförsörjning, telekommunikationer, sjukvården och transportsektorn belystes.

Kritiska samhällsfunktioner

I sin egenskap av chef för Svenska Kraftnät, som tillika är elberedskapsmyndighet, avhandlade akademiens styresman rikets elförsörjning. En prioriterad beredskapsuppgift är att bygga upp elnätet efter utslagning i syfte att få en fungerande elförsörjning i storstadsområdena. Mikael Odenberg betonade samhällets extrema elberoende samtidigt som han hävdade att Sverige har en ganska robust elförsörjning. Men transmissionsnätet är sårbart, det är lätt att identifiera elnätets känsliga punkter som kan slås ut med exempelvis kryssningsmissiler. Således har vi en elförsörjning som är robust under normala omständigheter men känsligt för antagonistiska hot. Styresmannen avslutade med den retoriska frågan om det överhuvudtaget är möjligt att se framför sig ett konventionellt krig givet elberoendet, en frågeställning värd djupgående analys inom ramen för KV 21.

Ledamoten Nils Gunnar Billingers ämne var telekommunikation, och han beskrev bl a den ändrade rollfördelningen mellan samhället och den privata sektorn i riktning mot den senares dominans. Han angav att Försvarsmakten fram till mitten av 1990-talet hade en stor medvetenhet om de egna telekommunikationsbehoven, något som i stor utsträckning försvunnit efter Berlinmurens fall. Billinger målade bilden av en telekommunikationsmarknad med många aktörer där konkurrensutsatthet och vinstintresset leder till att beredskapsfrågorna per automatik får en biroll men att man oaktat detta arbeta för att skapa robusta lösningar. Att vi trots ett antal problem/ svårigheter ändå står så väl rustade som vi gör tillskrev Billinger ett antal ansvarskännande människor i bolagen.

Sjukvårdsområdet behandlades av arméöverläkaren Magnus Blimark som inledde med att beskriva det militära sjukvårdssystemet som anpassat för internationella insatser, ej ett nationellt försvarskoncept. Den civila sjukvård som ska stödja Försvarsmakten i krig har ett dåligt utgångsläge. Kapaciteten är fullt utnyttjad under djupaste fred, och beredskapen för extraordinära händelser innehåller en betydande förbättringspotential där bland annat en krigsplanläggning saknas. Blimark hävdade att vi behöver skapa ett beredskapstänkande och förändra det militära sjukvårdssystemet från ett expeditionärt till ett nationellt fokus. Positivt är att ett omfattande arbete pågår för att hitta lösningar och att intresset vid de civila sjukhusen är stort.

Transportområdet var ämnet för ledamoten Mats Ström som karakteriserade detta som stridskrafternas blodomlopp. Här utgör den globala marknaden en utmaning mot vår försörjningstrygghet i och med att lagerhållningen befinner sig på köl/ på långtradare/ ombord på fraktflygplan för att kunna leverera ”just-in-time”. Det innebär ett så stort beroende av transporter att efter ett fem dagars avbrott i dessa så står Sverige still. Transportsektorn karakteriseras av att resurserna ”utflaggas”, det handlar om lösningar karakteriserat av flerpartslogistik som dimensionerats för det rådande marknadsbehovet och en minimerad lagerhållning, vilket innebär att det finns liten överkapacitet beroende på en stenhård kostnadsjakt. Trånga sektorer är bland andra kapaciteten för drivmedelstransporter på landsväg och järnväg, sjuktransportkapaciteten liksom kapaciteten för tungtransporter (exempelvis transportbehovet för arméns mekaniserade förband)

Livlig paneldiskussion

Den avslutande paneldiskussionen gavs bra tidsmässigt utrymme och innehöll många frågor och goda svar från föredragshållarna. En fråga gällde var gränsen går mellan Försvarsmaktens egen logistik och samhällets stöd. Svaret var att Försvarsmakten svarar för logistikstödet upp till och med den taktiska nivån. Ett inlägg fokuserade på konsekvenserna av svag logistisk förmåga där det hävdades att detta förhållande ytterligare underströk vikten av att vi ej står ensamma i en krigssituation.

De ganska komplicerade lagstödsfrågorna diskuterades liksom att frågan lyftes upp rörande vilken uthållighet vi måste ha för att hjälp från tredje part ska kunna insättas. Det sistnämnda är ett viktigt politiskt beslut. Med flera stora som mindre stora frågeställningar som tillsammans gav deltagarna stor behållning liksom värdefullt underlag inför arbetet med KV 21.

Tommy Jeppsson

Försvarsberedningen har i sin senaste rapport ”Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid” framhållit den särskilda betydelsen av att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och att det finns förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av samhällets samlade resurser. Akademiens höstsymposium ”Civila aktörers stöd till Försvarsmakten” avser att belysa några av de samhällsviktiga funktioner som måste fungera för att tillgodose kravet på Försvarsmaktens tillgänglighet och uthållighet. [läs mer…]

I samverkan med Försvarshögskolan inbjuder Kungl Krigsvetenskapsakademiens avd V till seminarium onsdagen den 18 september 2013 kl 13.00 – 16.00 i Lejonsköldska salen på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37.

Var behövs frivilligheten?

Efter en inledning av ledamoten Björn Körlof, kommer ett antal framtidsinriktade frågeställningar att diskuteras av en panel och av seminariedeltagarna. [läs mer…]

Avdelningar


Avdelning I, Lantkrigsvetenskap

Ordförande Överste Jan Mörtberg
Vice ordförande Överste Anders Emanuelson
Sekreterare Överstelöjtnant Henrik Sjövall
Valberedning Brigadgeneral Anders Carell (sammankallande)
Generalmajor Anders Brännström
Överstelöjtnant Johan Wiktorin
Generalmajor Per Lodin (suppleant)
Fil mag Niklas Wikström (suppleant)

 


Avdelning II, Sjökrigsvetenskap

Ordförande Kommendör Bengt Lundgren
Vice ordförande Överste Håkan Söderlindh
Sekreterare Brigadgeneral Lars-Olof Corneliusson
Valberedning Generallöjtnant Lars G Persson (sammankallande)
Överste Peder Ohlsson
Flottiljamiral Peter Bager

 


Avdelning III, Luftkrigsvetenskap

Ordförande Generalmajor Jan Andersson
Vice ordförande Överstelöjtnant Martin Anderberg
Sekreterare Överstelöjtnant Claes Bergström
Valberedning Generallöjtnant Anders Silwer (sammankallande)
Överste Anders Persson
Generalmajor Bengt Svensson
Överste Mats Olofsson (suppleant)

 


Avdelning IV, Militärteknisk vetenskap

Ordförande Jan-Erik Lövgren
Vice ordförande Professor Gunnar Hult
Sekreterare Tekn dr Magnus Ruding
Valberedning Avdelningschef Martin Rantzer
Överingenjör Richard O Lindström
Brigadgeneral John Stjernfalk (Suppleant)
Konteramiral Thomas Engevall (Suppleant)

 


Avdelning V, Annan vetenskap av betydelse för rikets säkerhet och försvar

Ordförande Generaldirektör Marie Hafström
Vice ordförande Generaldirektör Peter Lagerblad
Sekreterare Fil dr Thomas Hörberg
Valberedning Docent Ann Enander
Professor Bengt Sundelius
Kanslichef Ingemar Wahlberg
Analytiker Annika Nordgren Christensen (suppleant)
Generaltulldirektör Therese Mattsson (suppleant)

 


Avdelning VI, Säkerhetspolitisk vetenskap

Ordförande Ambassadör Mats Bergquist
Vice ordförande Överste Jan Blomqvist
Sekreterare Förste forskare Niklas Granholm
Valberedning Ambassadör Mikael Eriksson (sammankallande)
Forskningsledare Robert Dalsjö
Forskningsledare Carolina Vendil Pallin
Redaktör Hans Lindblad (suppleant)
Direktör Rutger Lindahl (suppleant)