≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

Den havererade försvarsberedning ger oklara signaler om vad Sverige egentligen vill med sin säkerhetspolitik.

Nog borde medborgarna kräva en bättre leverans av det politiska systemet. Breda uppgörelser om försvaret har varit regel under decennier. En gemensam uppgörelse om den ekonomiska ramen hade varit värdefull signal till omvärlden och bra för försvaret.

Nu ska man emellertid komma ihåg att Försvarsmakten i sin perspektivplan som inlämnades i höstas till regeringen uppger att det krävs ett tillskott på 4,5 miljarder fram till 2019 för att kunna genomföra 2009 års försvarbeslut. Detta ska jämföras med de 2 miljarder som är socialdemokraternas förslag. Vilket är mer än vad moderaterna vill.

”Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige”, skriver Försvarsmakten i den inlämnade perspektiv. Såvida inte de 4,5 miljarderna tillförs. Konsekvenserna av en underfinansiering är svåra bedöma. Konsekvensen torde emellertid vara att det fram till 2019 inte går organisera en arme som ens klarar ett begränsat väpnat angrepp. Det fortsatta behovet av militär hjälp i en krissituation är således fortsatt stort. Frågan om militär hjälp är viktig att sätta in i sitt sammanhang.

Solidaritetsförklaringens grundläggande premiss är att ge och att kunna ta emot militär hjälp. Den är en konsekvens av den politiska vilja som uttrycks i förklaringen. Den om att Sverige inte kommer förhålla sig passivt vid ett angrepp mot medlemmar i Europeiska Unionen samt Norge och Island. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige angrips.

Det finns många som diskuterar och har uppfattningar om vilka krav som förklaringen ställer på militär förmåga. Som förklaringen är utformad så utgör den militära förmågan en viktig del. Det tror jag alla kan enas om. Det är emellertid inte bara vår egen förmåga utan även omvärldens som är av betydelse och därmed viktig att bilda sig en uppfattning om. Här brister det överlag hos de flesta som uttrycker åsikter i denna fråga.

Diskussionen tar ofta sin utgångspunkt i bedömningar av vår egen försvarsförmåga. Ofta är slutsatsen att förmågan är så bristfällig. Någon möjlighet att kunna möta angrepp med egna resurser existerar under kort tid, högst en vecka. I tiden gäller det från 2020.

Den rimliga slutsatsen som många drar är antingen ett fördjupad nordiskt försvarssamarbete eller ansökan om medlemskap i Nato. På så sätt kan vi kompensera vår brist på militära förmåga. Där slutar diskussionen. Ytterst få har ställt sig frågan hur det står till med omvärldens militära förmåga. Det är ju därifrån som hjälpen ska komma. Den hjälp som är så tydligt uttrycks i Sveriges solidaritetsförklaring.

Ett studium av öppna källor av USA:s och de ledande Europeiska ländernas militära förmåga ger en anledning till att ifrågasätta rimligheten i Solidaritetsförklarings premisser. I likhet med Sverige har det sedan det kalla krigets slut ägt rum en omfattande nedrustning. Huvuddelen har skett inom ramen för CFE avtalet. Natos över 90 divisioner som enbart dessa omfattade i runda slängar 1,6 miljoner män och kvinnor och Warszawapaktens ca 200 med ca 3,4 miljoner soldater, är nu borta.
Numera talar vi om brigader vars personalstyrka uppgår till ca 5000 personer per brigad.

Bilden som framträder är oroande. Ryssland genomför en reform av sina väpnade styrkor vars mål är att organisera 38 stående stridande brigader och ytterligare 14 som kan mobiliseras, total 52. Ytterligare ett mål är att tillföra modern materiel så att förbanden till 70 procent är utrustade med sådan.

De ledande europeiska nationerna inom Nato, Frankrike, Storbritannien och Tyskland är alla i varierande omfattning i färd med att reformera sina väpnade styrkor. Målet för den franska reformen är 7 stridande brigader. Storbritanniens mål är 7 och Tyskland är i färd med att reducera sin organisation till att omfatta 9 brigader.

Av särskilt intresse är den amerikanska förmågan. Flera hänvisar till den som den sista garanten för freden i Europa. Vi kan konstatera en motsvarande utveckling som i Europa. Amerikanska armén ska enligt de planer som finns, reduceras till 32 brigader. Av dessa så finns 2 stationerade i Väst Europa.

Det är önskvärt att de som diskuterar vår säkerhetspolitik och vår försvarpolitiska lösning på bättre sätt förhåller sig till dessa fakta, särskilt då till möjligheten att kunna ge och ta emot militär hjälp. Det är alltid viktigt att medlen för politiska vilja vilar på realistiska och realiserbara antaganden. Var och en får själv bedöma kvaliteten i försvarsberedningens arbete avseende dessa frågeställningar.

Idag var det dags för nästa seminarium vid Folk och Försvar om försvarsgrenarnas effekt, denna gång om markstridskrafterna. Upplägget följde samma som för flygvapnet. Först redogjorde Lars Ekeman för de fattade besluten 2009 och 2020 som syftade till att få insatsorganisationen i huvudsak komplett till utgången av 2014.

Därefter gav Arméinspektör, generalmajor Anders Brännström, sin bild av arméns läge och förutsättningar. AI betonade genomgående valet av kvalitet som en viktig ledstång. Vi fick också ta del av Arméns målbild, där en brigad ska finnas övad i hög duglighet 2016 och två brigader 2019. Då kan dessa enheter slå en reducerad brigad. Mycket talar dock för, enligt generalen, att dessa tidpunkter blir försenade med ett år vardera. 2017 skulle då landet ha en gripbar och övad brigad.

Jag började med att klä några storleksperspektiv på hur liten armén blivit. Vi ska inte ha ett invasionsförsvar, utan inriktningen är ett insatsförsvar. I ett nationellt perspektiv ett slags rörligt försvar?

Därefter gjorde jag en bedömning på markstridskrafterna och vad vi är på väg in i för förmåga. Perspektivet jag valde var de olika basförmågorna för att kunna se en sammanhållen operativ effekt. Förmågan Skydd fick Väl godkänt i betyg, medan däremot Uthålligheten fick underkänt för armén. Ledning och Verkan godkänt och Rörlighet samt Underrättelser knappt godtagbart för de övriga faktorerna. När det gäller Uthålligheten är bristerna en sammanvägning av förmågan när det gäller teknisk tjänst, förnödenhetstjänst och sjukvård tillsammans med kvantiten.

Sedan visade jag på den bristande uthålligheten i förhållande till omvärldens förmåga att stödja oss med stridskrafter. Jag utgick från NATO:s förstärkning av det turkiska luftförsvaret med sex Patriotbatterier, en process som tog 86 dagar. Denna process snabbade jag sedan på och gjorde en fiktiv liknande förstärkning av det svenska luftförsvaret, där resultatet blev 2-3 veckor. Detta är minst dubbelt så långt som den uthållighet ÖB har talat om i det försvar, som i bästa fall är klart 2020 – om pengar tillförs. Även om Storbritannien skulle skicka förband, så skulle vi i bästa fall få några lätt beväpnade fallskärmsjägarbataljoner inom den stipulerade tiden.

Slutligen visade jag på skrivningen i perspektivstudien om operativ idé Aktiv, där markstridskrafterna skisseras till en brigad, låt vara av hög kvalitet. Slutsatsen, enligt mig, är att den då måste ställas i Mälardalen för skydd av huvudstaden.

Det reser många frågor som: vad gör armén för huvuddelen av Sveriges befolkning då? Vad händer med den inre trovärdigheten, när uthålligheten är svag? Vad händer med handlingsfriheten för den politiska nivån? Vilken trovärdighet har vi bland grannarna med den mycket reducerade förmågan? Och när går omslagspunkten till att byta dimensionerande stridssätt, från anfalls- till fördröjningsstrid?

Du kan se seminariet här: Del 1 – Inledning av generalsekreterare Lena Bartholdsson, Lars Ekeman och generalmajor Anders Brännström. Del 2 – min genomgång och frågestund.

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

”I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le”. Så skriver Johan Thunberger på Kungl. Krisvetenskapsakademins hemsida och fortsätter med att påstå att man även på denna ”eklektiska nivå gillar läget.

[läs mer…]

I går höll Folk och Försvar ett seminarium om Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi. Första halvan kan du se här. Idag har Försvarsutskottet sammanträtt om det som regeringsalliansen vill likna vid den sista pusselbiten i försvarsreformen, nämligen soldater och sjömäns arbetsrättsliga ställning.

Seminariet var upplagt i tre moment, men det sista gick tyvärr inte att följa via webb-tv. Först presenterade Försvarsmaktens chef för Högkvarterets Ledningsstab, generallöjtnant Jan Salestrand, hur Försvarsmakten ser på framtiden bortom 2015 i ekonomiska termer. Det är numera välkända teman om underskott i ekonomin både angående personalförsörjning och materielförsörjning om reformens mål ska nås 2019. En tydlig presentation, utan fastlåsningar. Jan Salestrand pekade bland annat på möjligheterna till effektiviseringar via olika materielsamarbeten istället för att kategoriskt kräva mer pengar. Bollen spelades så att säga in på den politiska planhalvan.

Moderator Lars Ekeman hade utformat seminariet så att bollen sen gick via tre ledarskribenter som gav sin syn på tillståndet.

Först ut var SvD Claes Arvidsson som argumenterade för ett omtag i försvarspolitiken. Han berörde bland annat den pågående debatten med Försvarsmaktens Informationsdirektör, Erik Lagersten, om soldaternas boendevillkor. Den handlar om Försvarsmakten på olika sätt bör stödja soldater, vars köpkraft inte är den allra bästa, med bostäder i kasernerna. Variationerna lokalt är ganska stora, och på sina håll görs det försök att tillsammans med kommuner och stiftelser ordna lösningar. Den uttalade policyn hänvisar dock till att soldater precis som vem som helst i samhället måste sörja för sitt eget boende.

På ytan ett argument som är lätt att ta till sig, men samtidigt är det ingen som kräver att du ska åka utomlands i sex månader i andra yrken. Å andra sidan är motargumentet att var och en väljer sin egen karriär och så här ser förutsättningarna ut. Jag anser att Försvarsmakten här lever lite farligt. Personalförsörjningen befinner sig i sin linda och är därför extra känslig mot störningar. Det gäller att sätta bilden om soldatlivet. Intressant tjänst, utmanande uppdrag och drägliga livsvillkor. Vi har inte riktigt förstått djupet av att konkurrera på en fri arbetsmarknad. Coca-Cola letar bostäder i södra Stockholmsområdet för att kunna attrahera sin målgrupp, varför skulle inte Försvarsmakten anamma samma attityd?

Claes Arvidsson avslutade med att föreslå en utredning om svenskt NATO-medlemskap, vilket jag kommenterar nedan.

Anders Lindberg, Aftonbladet, fortsatte sedan med att också ansluta sig till den underfinansierade linjen. Han berörde bland annat uppgraderingen av JAS Gripen på ett pedagogiskt sätt. Antingen gör vi uppgraderingen, köper utländskt nytt plan eller så låter vi allt vara.

Egentligen handlar det inte om en uppgradering enligt min uppfattning, utan planet blir i praktiken en helt ny modell. Men det är inget konstigt. Det är som att gå från Volvo 740 till en V 70. Om man skulle ha försökt sig på att bygga en V 70 på en 740-plattform, så hade inte Volvo Personvagnar överlevt.

Fördelen med E/F- versionen är att den håller hyggligt jämna steg med omvärldens utveckling av stridsflygplan, men nackdelen är att det kostar pengar. Att köpa utländskt innebär liknande fördel, men en mycket dyrare nackdel. Planet blir sannolikt något dyrare i inköp, kraftigt ökade driftkostnader och en stor engångsinvestering i byte av logistik och infrastruktur. Att ligga kvar med C/D-version kostar marginellt, men kommer över tid så långt på efterkälken att det till slut (2020 – – 2025 (?)) blir meningslöst att ha kvar stridsflyg.

Anders Lindberg berörde också NATO och hävdade att en utredning var onödig. Aftonbladets ledarskribent menade att denna diskussion alltid dök upp i alla diskussioner som rör försvars- och säkethetspolitik. Han hänvisade till de SOM-undersökningar som regelbundet görs sedan lång tid tillbaka, och där NATO-medlemskap attraherar 1/4 av befolkningen, något fler än de som anser att vi inte behöver något försvar alls. Jag har svårt att förstå hans argument utifrån den egna argumenteringen. Genom en utredning, så skulle ju denna sannolikt visa att fördelarna med ett NATO-medlemskap inte är tillräckligt attraktiva för att få nationen att byta linje. Diskussionen om NATO skulle då vara på sparlåga under lång tid, vilket skulle gynna den linjen.

Den siste kommentatorn var Eric Erfors från Expressen. Han menade att Försvarsmakten hade goda möjligheter att få mer resurser, eftersom alliansen haft två avgående försvarsministrar. Resonemanget innebär att vår nya försvarsminister kan ha ställt ett och annat krav på Finansdepartementet för att ta jobbet. Även Eric Erfors ansåg att NATO- medlemskap borde utredas.

Tyvärr försvann bilden från resten av seminariet när den politiska nivån skulle svara. Positionerna torde dock vara allmänt kända. Socialdemokraterna har närmat sig regeringen när det gäller anslag. På pappret avsätter de lika mycket som regeringen, men precis som Sten Tolgfors hävdade så försvinner några hundra miljoner till följd av högre arbetsgivaravgifter för unga som konsekvens av den lagda budgetmotionen. I realiteten kan vi dock säga att de olika anslagen är snarlika, då det skiljer ~ 0,5% mellan parterna.

Det är utgångspunkten inför valet 2014. Omvärlden har förändrat sig sedan Försvarsberedningen kom med sin rapport juni 2008 med det berömda Kaukasiska lackmustestet. När sedan Ryssland och Georgien stoppade pappret i Augustikriget ett par månader senare, så måste fel provsvar levererats till Jakobsgatan. Ingen justering har ännu gjorts trots ryska kraftiga upprustningsplaner, amerikansk omorientering mot Asien och försvagad (försvars)ekonomisk styrka i Europa. Var är den säkerhetspolitiska analysen? Var är resurserna kopplade till ambitionerna?

Istället lägger vi nu fast den ”sista pusselbiten” i Försvarsreformen. Den är levererad, kom inte med invändningar eller problematiseringar. Få tycks bry sig om att det står – Från 7 – 17 år – på asken.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet