≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag mig vid några delar av detta scenario. Här kommer ytterligare en fördjupning av problemen kring Gotland med anledning av detta scenario.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns  någon division med stridsflygplan F-16 samt ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns på plats. Efter hand i utvecklingen av scenariot deklarerar Ryssland en sjö- och flygblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Observera särskilt att scenariot avser konflikt på ”Ukrainanivå” och kan kanske också karakteriseras som ”hybridkrigföring”. Det innebär att både båda sidor agerar återhållsamt för att inte eskalera det militära våldet. Detta även om Ryssland är aktivt.  Dock är både målen och inslaget av militärt våld begränsade.

Den första skrivning jag vill kommentera är ett avsnitt om strategiutbildningen vid FHS i Handlingar o Tidskrift nr 3 år 2015.  De fyra författarna  skriver bl a (på sidan 113): ”..att det inte längre finns några givna sanningar att förmedla till studenterna.”  Detta uttalande, som det är lätt att instämma , föregås dock av ett resonemang som synes mig bryta mot denna öppna syn.  På sidan 112 förklarar man nämligen:

”Frågan är… om det är den offensiva varianten på den krigsutkämpande  eller på den krigsavhållande nivån som bör utgöra de konceptuella /strategiska/ ramarna för försvarsplaneringen. Oavsett alternativ så torde införskaffande av kryssningsrobotar till i första hand luft- och sjöstridskrafterna vara en lämpligare åtgärd jämfört med flera soldater och förrådsställda stridsvagnar på Gotland.” (min kursivering)

Författarna anser uppenbarligen att den i försvarsbeslut 2015 införda förstärk­ningen på Gotland inte är förenligt med en lämplig svensk militär strategi. Jag gissar att de anser att satsning på Gotland är en passiv och reaktiv militär strategi och att de vill förorda en mera offensiv sådan.

Denna författarnas åsikt bör då inte bara presenteras som ett faktum utan analyseras mot bakgrund av de alternativ strategier som finns.  Här hade jag förväntat mig en tydligare behandling av vad olika strategiska konceptuella ramar innebär. Till bilden hör att den strategiska generella fördelen med kryssningsrobotar som framförs på sidan 112 inte delas av alla som kan anses militärstrategiskt kunniga. Så sent som vid KkrVA möte 9 dec 2015 framförde Hain Rebas att Sveriges militära närvaro på Gotland bör stärkas. Rebas är förutom Prof Emeritus även tidigare försvarsminister i Estland. Hur beaktar de fyra författarna faktorn signaleffekt?  Hur beaktas växelverkan mellan civilt och militärt agerande? Hur beaktar man det restriktiva användandet av militärt våld?   Vidare får jag intrycket att  den syn som författarna framför inte är lika utbredd i olika försvarsgrens­orienterade kretsar.

Min uppfattning är att en förutsättning för att en stat, vilken som helst, och i synnerhet en småstat, skall kunna ta tillvara sina säkerhetspolitiska intressen är att den politiska ledningen förmår utföra, eller får tillgång till, en relevant militärstrategisk analys. För att detta skall vara möjligt förutsätter detta i sin tur att de militärstrategiskt kunniga känner den politiska kulturen och dess gränser. En gräns jag här tänker på konstitueras av flera svenska politikers motvilja mot aggressiva eller offensiva vapen.  Jag vill också påminna om att småstaters situation när det gäller val av militär strategi skiljer sig från större staters. Den vedergällningsstrategi som i större stater på allvar kan överväga kan för många  småstater framstå som teoretisk och mindre verklighetsanknuten.

Nu till den andra synpunkten som dock hänger samman med synen på val av strategi för Gotlands försvar.

Transporter till och från Gotland

Jag utgår från att de militära styrkorna på och kring Gotland i hög grad på­verkar agerandet i det scenario som KkrVA har skisserat.  Det andra uttalandet som jag vill kommentera är: ”Transporter till och från Gotland om det pågår kris eller krig i Östersjön måste lösas med ”annat sätt” /än genom sjömilitär eskort/. Även om det jag landar i nog kan sammanfattas på liknande sätt är det angeläget att något tydligare visa hur en sådan slutsats kan växa fram.

Först: uttrycket ”annat sätt eller andra medel” har ofta använts som omskrivning för  diplomati. Man skall då vara medveten om att diplomati är ett relativt långsamt verkande medel. Som förhållandena nu är med försörjningen på Gotland är det fråga om dagar innan förnödenheter måste föras till ön om transporter av någon anledning skärs av. Det är då angeläget att så snart som möjligt återinföra någon form av  buffertlagring av de mest kritiska varor som behövs för öns försörjning. Troligen behövs liknande inom stora delar av Sverige men det är rimligen mest tidskritiskt för Gotland. En omständighet som bör påverka hur snabbt en sådan buffert införs och hur den utformas.

Självfallet måste den militära styrkan på Gotland vara sådan att den militärt kan hålla emot de ryska aktionerna. Detta underlättas av att dessa aktioner i scenariot i huvudsak begränsas till infiltrationsliknande aktioner med måttligt bruk av våld. Problemet för det svenska motståndet blir då att inte bruka mera våld än till den nivå som är diplomatiskt lämplig. Lätt att uttala men viken är denna nivå?

I det skisserade scenariot utgör således diplomatiska aktioner huvudmedlet – åtminstone inledningsvis. Det Sverige rimligen i första hand kan hoppas på få till stånd är civila tran­sporter  av nödkaraktär.  De sjötransportmedel som disponeras utgår då rimligen från befintligt tonnage för Gotlandstrafiken.  Särskilt intressant är snabbfärjan som klara en överfart på tre timmar.

Det är dock troligt att dessa aktioner görs med bakgrund av en mer eller mindre tydlig militär omgruppering och uppladdning i Östersjön som syftar till att ”visa musklerna”. För att upprätthålla sjöblockaden mot Gotland i ett sådant scenario skulle Ryssland rimligen avdela ett antal ytstridsfartyg ur den Ryska Östersjömarinen. Den består i dagsläget av två iståndsatt jagare från 1980-talet samt sex nya fregatter. Därtill kommer ca 20 mindre robotbåtar och korvetter från sovjettiden. Dessa resurser kan naturligtvis förändras i en osäker framtid, men ger ändock en uppfattning om en storleksordning som är relevant för flera år framåt i tiden.

För det fall situationen skulle utvecklas mot militär slagväxling måste också flygresurserna beaktas. Den ryska Östersjömarinen har i dagsläget ca 30 stridsflygplan (av typ Su-27 och Su-24). Vidare finns backup av de ryska flygstyrkor som primärt finns i västra militärdistriktet och som inrymmer ca 300 stridsflygplan. Vidare finns ryska ubåtar i Östersjön – officiellt redovisas i dagsläget tre enheter.  Två st relativt gamla Paltus från 1980-talet, också benämnda Kilo, och en modern av typen Lada. Den senare har dock haft problem med den nya tekniken för luftoberoende maskineri – bränsle­celler. Därutöver finns troligen miniubåtar men de är rimligen inte avsedda för att verka direkt i en sjöblockad.

Min slutsats blir att det potentiella lufthotet dominerar och måste ägnas stor upp­märk­samhet, även om det potentiella ubåtshotet inte får försummas. Motsvarande styrka på den svenska sidan är de ccirka  ett hundra JAS-planen samt de fyra ubåtarna. För marint skydd för hot mot transportrörelsen har nuvarande svenska marin sju korvetter samt inom en relativt nära framtid ett antal ubåtsjakthelikoptrar.

Självklart är de svenska styrkorna underlägsna i det fall situationen skulle urarta till militär slagväxling. Hjälp från grannländerna behövs.

Frågan blir nu hur Ryssland disponerar de ytstridsresurser man har i Östersjön. Samtidigt med aktionen mot Gotland har Ryssland rimligen infört restriktioner för sjötransporter åtminstone till Riga i Lettland. Även sådana aktioner kräver resurser för övervakning. Vidare har Ryssland hamnar i Kaliningrad och Sankt Petersburg. I det spända läge som måste förutsättas gälla i scenariot måste Ryssland rimligtvis avdela vissa resurser för skydd av den egna trafiken dit. Samtidigt är Polen rimligtvis på något sätt engagerat. De polska sjöstridskrafterna – fem äldre ubåtar och sex ytstridsfartyg av varierande storlek och med varierande grad av modernitet  – måste dock anses helt inriktade på sjöfartsskydd i anslutning till Gdanskområdet, dit huvuddelen av Polens sjöfart går. Om Polen vill verka mer aktivt ligger hot om sjöblockad mot den ryska sjöfarten till Kaliningrad närmast till hands.

Så här långt i resonemanget verkar det rimligt att Ryssland kan avdela en styrka som patrullerar i Östersjön mellan Gotland och den svenska östkusten och upprätt­håller en blockad mot transporter till och från Gotland. Frågan blir dock vad Tyskland gör. Där finns fem ubåtar och 24 ytstridsfartyg. Huvuddelen av dessa är inriktade mot upp­trädande på Nordsjön och kanske ännu längre bort från Östersjön. Om en större del av denna styrka går in i Östersjön blir styrkeförhållandena kraftigt förändrade till nackdel för Ryssland. Men Ryssland är fortfarande inte utan möjligheter. Man kan då omdisponera fartyg ur Norra Marinen (baserad i Murmansk) längre ner i Atlanten och visa förmåga att över Nordsjön hota sjötransporterna till Nordvästeuropa mot exempelvis de stora hamnarna Rotterdam och Amsterdam exempel. Nästa steg blir då vad Storbritannien och framför allt USA gör.

Re­sone­manget så långt visar att det finns kopplingar till den globala maktpolitiken. De diplo­matiska aktionerna förs då mot en bakgrund av möjligheterna till militära styrke­demon­strationer i flera steg.  Även om det skulle synas rimligt att Sverige driver egna förhandlingar med avsikt att få till stånd civila nödtransporter till Gotland i det scenario som beskrivits är det för mig tydligt att flera krafter i västvärlden kommer att agera på ett sätt som gör att de svenska ansträngningarna lätt kommer i bakgrunden. Väl upparbetade kontakter mellan Sverige och andra västliga aktörer kommer då att erfordras för att åstadkomma rimliga resultat.

Här bör också nämnas fartyg som kan vara lämpliga för militära sjötransporter, dvs fartyg som kan lasta olika typer av militära förband och har viss vapenutrustning för att stå emot  bekämpning. USA har naturligtvis sådana fartyg men intressantare är vad som finns i norra Europa. Nederländerna och Storbritannien har tillsammans fem stora amfibiefartyg vardera med förmåga att transportera bl a markstridsbataljon. Dessa fartyg är utrustade med när­luftvärn som bekämpar även sjömålsrobotar, både sådana som avfyras från fartyg och sådana som fälls från luften. Danmark har två liknande fartyg om än mindre mindre. Kanske är man där angelägen att behålla dessa för egna behov t ex Bornholm.

I sammanhanget vill jag avvisa en tanke som har framförts nämligen att den  svenska marinen skulle dra tillbaka ytstridsfartygen till skydd av de egna marina basområdena och bara uppträda med ubåtar utanför  dessa.  Försvaret av Gotland skulle då föras genom att förse ubåtarna med kryssningsmissiler enligt ett offensivt strategiskt tänkande av den typ som jag här tidigare har invänt mot. Rimligen kommer både Sveriges politiska och militära ledning att vilja att de svenska ytstridsfartyg som finns uppträder och markerar svenska intressen i området mellan Gotland och svenska ostkusten. Att lämna detta havsområdet utan svenska ytstridskrafter är likvärdigt med att lämna Gotland med svagt militärt försvar och bör avisas.

Ett argument är också att det inte är självklart att ett svenskt hot med kryssningsmissiler  mot Ryssland skulle vara aktioner som är förenlig med andra västliga ageranden. Den svenska poli­tiska och diplomatiska ledningen kan också ha andra åsikter än vad en strikt militär­strategisk analys resulterar i. Ett svenskt hot med kryssingsmissiler skulle förmodligen inte utgöra ett verktyg som underlättar de diplomatiska kontakterna i  scenariot.

En första tämligen självklar slutsats av ovanstående blir att försörjningsuthållig­heten på Gotland bör ökas genom åtgärder för viss lagring av förbrukningsvaror.   Därigenom skapas tid för de komplicerade säkerhetspolitiska och diplomatiska arrangemang som kan behövs för att få till stånd kristransporter.

En andra lika självklar slutsats är att hjälp från grannländerna behövs för att skapa rimlig stöd för sådana förhandlingar.

En tredje slutsats blir att ovanstående bör utgöra en grund för svenska anspråk på för­beredelser och samövningar med grannländerna. Övningarna bör i hög grad inkludera agerande i kris.  Sådana övningar måste föregås av en teoretisk genomgång av  vilka kombinationer av civila och militära aktioner som kan bli aktuella. Detta för att lägga upp de praktiska övningarna på ett sätt som passar i olika varianter på agerande i det Gotlandsscenario som här beskrivits.

En fjärde slutsats blir att den svenska marinen, även i sin nuvarande omfattning, bör behålla fokus på den del av Östersjön som ligger mellan Gotland och svenska Östersjökusten.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i ett inlägg 18 september gett den allmänna bakgrunden i sammanhanget.

Rosenius skriver att Militärstrategiskt har Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvars­planering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land. Detta hänger då samman med de baltiska ländernas frigörelse från det sovjetiska väldet och senare anslutning till Nato.

Avslutningsvis skriver Rosenius att Gotlandsproblematiken måste kopplas ihop med svenska fastlandet. Detta är naturligtvis riktigt. Jag tror dock att det är lika angeläget att titta på Nato och Natogrannarnas agerande och deras möjligheter att stödja de baltiska länderna om behov uppstår.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet (som finns på KKrVA hemsida) är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under en period på någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns förutom någon division med stridsflygplan F-16 även ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom, som jag förstod det, från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns där. Efter hand i scenarieutvecklingen deklarerar Ryssland flyg- och sjöblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Önskelista

Under seminarietimman som avslutade KKrVA sammanträde 7 oktober efterlystes en önskelista på åtgärder för att förstärka det svenska försvaret. Resultatet av det som jag redovisar i det följande är att Nederländerna disponerar resurser som på ett väsentligt sätt kan förstärka den svenska militära styrkan i södra Sverige allmänt och då även försvaret av Gotland. Min första punkt på önskelistan blir därför att Nederländerna räknas in bland de nära grannländer som vi utvecklar samarbete med. Detta gäller både om nuvarande förhållande till Nato förblir gällande och när/om Sverige blir medlem i Nato.

Nästa punkt på önskelistan är tämligen självklar: förstärkning med luftvärn och sjömålsvapen på Gotland samt svenska korvetter med eskortförmåga.  Därmed kan vi kraftigt försvåra för Ryssland att upprätta luft- och sjömålsblockad av Got­land.  En tredje punkt på önskelistan är för­stärk­ning av markstridsstyrkan på Gotland, speciellt med artilleri, så att en rysk insats för att ”ta sig an” Gotland blir så stor att den inte kan passera obemärkt av den internationella opinionen även i komplexa världspolitiska skeenden. Vidare är det angeläget att Sverige kan deltaga i påvisande av Nato förmåga att förstärka de baltiska länderna. Det innebär med­lem­skap i Nato och planering att ta emot luftvärn av det slag som jag i det följande beskriver, följt av mottag­ande av Natoflyg. För att kunna ta emot Natofartyg med starkt luftvärn är det också angeläget att den svenska förmågan till minröjning höjs för att säkra erforderliga marin­baser. På längre sikt är det också angeläget att Sverige får mer utökad egen förmåga med kvalificerat luftvärn.

Luftförsvar

Det som jag här skriver utgår från ett ”drag” i seminariet, som nämndes redan 7 sept, nämligen att Nato önskar basera två jagare från Nederländerna i västra Blekinge.  Jag vill här utveckla vad dessa jagare kan användas till. Den kanske främsta användningen kan vara att tillföra ett yttäckande luftvärn över södra Sverige med angränsa områden av Östersjön. Luftvärnsbeväpningen på denna typ av jagare är den amerikanska typen SM-2 med mycket lång räckvidd (7-15 svenska mil). Om sådana jagare baseras i västra Blekinge så ger de Nato möjligheter att tillsamman med liknande basering på Bornholm och basering eller gruppering i Tyskland skapa ett sammanhängande luftvärnsbälte från Tyskland över hela södra delen av Östersjön upp till halva Småland. Ett av flera motiv för Nato med detta drag är rimligen att förstärka luftvärnsskyddet över Östersjöutloppen. Nyttan för det svenska försvaret är ett värdefullt bidrag till luftvärnsskyddet över hela Blekinge med den svenska flygbasen utanför Ronneby och marinbasen i Karlskrona. Vidare skyddas åtminstone östra halvan av Skåne samt den södra halvan av Småland. Här bör också läggas till att om Danmark baserar en jagare (med samma typ av luftvärnsrobot) i Köpenhamnsområdet kan därifrån, förutom hela Själland, även resterande del av Skåne och södra Halland skyddas med luftvärn. Danmark har totalt tre jagare med denna typ av kvalificerat luftvärn. Det finns då möjligheter att luftvärnet som baseras i anslutning till Bornholm utgörs av en andra dansk jagare. Om den tredje danska jagaren baseras i Fredrikshamn får även de norra delarna av Danmark ett luftvärnsskydd som också når in över Göteborgsområdet in till närheten av den svenska flygbasen utanför Lidköping. Basering av en Natojagare i västra Blekinge och samverkan med natoresurser i grannskapet  ökar således i hög grad luftvärns­skyddet över södra Sverige. Att den svenska regeringen, som i spelet, avvisar erbjudandet innebär en försvagning av luftförsvaret över södra Sverige. Samtidigt försvagas Natos ansträngning att upprätta ett luftvärnsskydd över Östersjöutloppen. Något som Sverige rimligen får uppleva politiska och diplomatiska problem med.

Till bilden hör också att ytterligare förstärkning från Nato vad avser marina resurser skulle   öka möjligheterna att luftvärnsskydda Gotland. Samtidigt skulle fartyg med lämpliga luftvärnssystem kunna eskortera fartygstrafiken till och från Gotland på ett väsentligt bättre sätt än vad de nuvarande svenska marina resurserna medger. Gotland är ju både för civil och militär verksamhet och försörjning beroende av förbindelser med fastlandet.

Vidare kan fartygsburet luftvärn baserat i Berga-Nynäshamnsområdet skapa ett luftvärns­skydd över de civila hamnarna i Nynäshamn och den militära i Berga. Om den typ av jagare sätts in som har den största luftvärnsräckvidden kan samtidigt också luftvärnsskyddet över större delen av Stockholmsområdet förstärkas.

Möjligen har då också skapats ett sammanhängande luftvärnsbälte från Blekinge över Gotland till Stockholm. Detta då under förutsättning att maximiräckvidderna kan utnyttjas. Något som beror på olika omständigheter bl a telekrigsförmåga. Ytterligare en enhet längs svenska öster­sjö­kusten bör då öka möjligheterna att få ett sammanhängande luftvärnsbälte. Totalt skulle för luftvärnsbälte enligt ovan behövas tre jagare med god luftförsvarsförmåga. Detta då utöver de danska som ju här förutsätts verka från danskt territorium.

Under spelet nämndes också att den svenska minröjninsförmågan inte är tillräcklig för att ga­ran­tera säker basering i flera områden. Det innebär att Nato då måste bidra även med denna förmåga.

Den tillgång ur vilken de tre luftförsvarsjagarna kan rekryteras för insats i Östersjön är de 13 som finns i de ”medelnära” grannländerna Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Europeiska Nato har således resurser utan att behöva avropa hjälp från de omkring 30 jagare och kryssare som finns i USA:s Atlantflotta.  Därutöver finns, främst för eskort, ca 25 fregatter med luftvärn med medellång räckvidd.

I Danmark och Norge finns vidare 8 st fartyg med motsvarande luftvärnssystem. I ett scenario av den typ som här behandlas kan de dock rimligen anses behövas i respektive nationellt för­svar och beredskap. De finns då inte tillgängliga förutom att de danska med sin långa luft­värns­räckvidd kan täcka svenska områden och således inordnas i samordnade verkans­system.

Nato har också markgrupperat luftvärn med prestanda som motsvarar de som finns sjögående. Dessa kan efter hand grupperas i Sverige. Exempel på sådana är enheter med luftvärns­missiler av typen Patriot. Av de ”medelnära” grannländerna finns dessa system i Tyskland och Nederländerna. För närvarande har dessa båda länder Patriotenheter i sydöstra Turkiet för att förstärka luftförsvaret där.  Patriotsystem finns också i USA.

Fördelen med fartygsburna system är att dessa har högre operativ rörlighet och därmed snabbast kan upprättas. Rörligheten innebär också att om Nato önskar flytta luftvärnsbältet längre österut för att mera direkt stödja de baltiska länderna så är möjligheterna större.  Kanske vill Nato i den situation som målas i scenariot fylla på med markgrupperade luftvärnsystem. Då kan luftvärnsbältet i östra Sverige behållas samtidigt som ett nytt fartygsburet bälte upprättas längre öster ut.

Ett skäl för Nato att upprätta luftvärnsbälten av det slag som här beskrivit är att bakom ett sådant kan flygstridskrafter få en tryggare basering. Därifrån kan man då förstärka stödet till de baltiska länderna.

Under kalla kriget utnyttjade både Nato och W-pakten luftvärnsbälten. En operativ avsikt med dessa var då det som här påtalats nämligen att de skulle utgöra skydd för en väsentlig del av flygstridskrafterna; både de som var fredsgrupperade och de som skulle kunna tillföras vid behov. Här i Sverige avstod vi i stor utsträckning från att på detta sätt sam­ut­nytt­ja operativt luftvärn och flygstridskrafter.

Beredskaps åtgärder

Framgrupperandet av en eller flera nederländska jagare till Blekinge är det kanske mest synliga exemplet på alla de åtgärder som Nato gör i scenariot. Andra åtgärder kan vara beredskapshöjningar och förberedande och påbörjande av handlingsalternativ som innebär omgrupperingar av flygstridskrafter, luftvärn, fartyg samt de operativt mest rörliga av markstridskrafterna. I första hand berörs troligen europeiska Nato i närområdet. I detta berörs naturligtvis ombasering av någon del till svenskt område.  Kanske önskas vissa förberedelser för mottagande av omgrupperade enheter även i Sverige.

I samband med upprättandet av en luftvärnsbarriär är det för Nato angeläget att kunna gruppera fram flygstridskrafter till södra Sverige.

Man kan naturligtvis fråga sig om de rörelser som hittills beskrivit inte är överreaktioner i ett scenario som i huvudsak innehållit ”hybridkrigföring” och med små direkta stridshandlingar.

Det som här beskrivs liknar då det som förekom under kalla kriget. Att gruppera ut militära resurser var ett viktigt inslag i det maktpolitiska och diplomatiska agerandet och som pågick utan att stridshandlingar utväxlades. Det gick ut på att visa militära muskler som kan verka avhållande på en benägenhet hos eventuell motståndare att ta till direkta stridshandlingar. Det vi nu upplever är de första stegen mot något som kan befaras bli ett nytt kallt krig.

Samtidigt bör man vara medveten om att det som sker i Östersjöområdet har samband med vad som sker i andra delar av världen. Utvecklingen i Mellersta Östern, Ukraina och, på lägre nivå, andra delar av världen kommer under åtskilliga år att påverka både stormakterna och andra aktörers agerande om nu någon väljer ett ökat militär­diplomatiskt tryck. Nato och dess medlemsländer kommer att känna sig tvingade att hålla uppmärksamhet och militär beredskap i flera riktningar.  Främst för USA gäller då att de insatser som görs i Östersjöområdet måste tas från resurser som också kan vara angelägna att disponera i andra riktningar.

Förstärkning med markstridskrafter  

I det tidigare nämnda blogginlägget från ledamoten Frank Rosenius nämns också ett behov av att ”halva svenska armén utgångsgrupperas på ön”. Ett uttalande som jag tolkar som en av de två brigader som ingår i armén. Från de nordiska grannarna ser jag små möjligheter att bidra med markstridskrafter av brigadstorlek. Om jag vidgar kretsen till Tyskland och Nederländerna är möjligheterna större. Den enhet som finns närmast och har högst rörlighet utgörs av den tyska luftrörliga snabbreaktionsdivisionen.  Där ingår också den nederländska luftburna brigaden. I dessa styrkor ingår lätt infanteri med stöd av attackhelikoptrar och med rik tillgång till tunga och medeltunga transport­heli­koptrar för operativ och taktisk rörlighet.  Intressant att notera är då att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med det tyska.

En andra enhet som kan tänkas för snabb förstärkning av markstridskrafterna i Östersjöområdet är den brittisk-nederländska marinkårsliknande styrkan som markstridsmässigt motsvarar en halv division. Även här kan noteras att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med den större partnern d v s det brittiska bidraget.

Som kuriosa kan nämnas att ett av de stora amfibietransportfartygen som ingår i marinstyrkan också kan utgöra det mest skyddade och snabbaste transportmedlet för att förstärka det svaga svenska artilleriet i södra halvan av Sverige – då ifrån Tyskland eller Storbritannien!

Amerikanska styrkor som tidigast kan förstärka Östersjöområdet utgörs av luftburna enheter och marinkårsstyrkor. De luftburna styrkorna utgörs av två divisioner samt en självständig brigad, alla vad jag vet baserade i USA. Vidare finns en marinkårsstyrka (brigad?) upplastad på den amerikanska atlantflottan.  Dessa styrkor kan dock i många situationer bli prioriterade för insatser utanför Östersjön och det baltiska området.

Ovanstående styrkor kommer rimligen inte bara att sättas in i Sverige och på Gotland utan kanske främst i de baltiska länder som är berörda.

Efter hand kommer de högrörliga styrkor som ovan beskrivits att behöva kompletteras och avlösas av mera konventionella mekaniserade styrkor. Då uppstår frågan vilka länders styrkor som anses politiskt lämpliga att gruppera var. De baltiska länderna har, vad jag förstår, redan en liten amerikansk styrka. Jämförelsen med den lilla amerikanska garnisonen i Berlin under kalla kriget ligger nära till hands. De utgör en snubbeltråd som kan lösa ut ett mera kraftfullt amerikanskt agerande. I USA finns dock en strävan att låta europeiska länder bära ett större ansvar för att hantera säkerhetsproblemen i Europa.

Frågan blir då vilka grannländer som kan tänkas villiga att ställa upp för förstärkning i Östersjöområdet. Finland och Norge kommer troligen att prioritera närvaro och beredskap i sina egna gränsområden mot Ryssland. Mindre styrkor kan kanske avdelas för markeringar, kanske på Gotland, men lika troligt i de baltiska länderna. Danmark kan också bedömas hålla fast vid sin inriktning mot den tysk-polsk-danska kår som har högkvarter i Polen. Nämnas kan att Nato kanske går mot en inriktning för styrkorna i Tyskland och Polen. Det handlar här om  trovärdiggöra att man kan återta delar av de baltiska länder som skulle råka under ryskt välde. Samtidigt är det dock angeläget för Nato att visa på en bild av direkt tillgängliga styrkor och förberedelser som tillsammans kan avhålla Ryssland från aggressiva aktioner. Lösningen kan då mycket väl bli att Nato grupperar vissa styrkor i Baltikum.

Ovanstående innebär säkerligen ökad spänning i området. Samtidigt minskar sådan Nato-förstärkning behovet av förstärkning av försvaret i hela södra Sverige, inkluderande närvaro på Gotland. Rimligen gäller också omvändningen d v s svensk militär förstärkning i södra Sverige motverkar behovet för Nato att förstärka direkt i Baltikum och bidrar således till att motverka ökad spänning i regionen.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.
 

av Frank Rosenius

”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien.

Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar horisonten i öster. Cyberhot, desinformationskampanjer, drönare är exempel på teknikutveckling som fodrar motåtgärder. Detta leder till krav på flexibilitet och hög beredskap – vilket också försvarspropositionen uttrycker. Militärstrategiskt har därutöver Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvarsplanering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land.

M h t denna utveckling, ett nytt försvarsbeslut och inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens studie om det framtida slagfältet, var det naturligt att försöka bedöma vår försvarsförmåga under de närmaste åren och med fokus på Gotland. Detta utgjorde grunden för det operativa spelet. Ett spel av denna art ger inga svar men det kan ge indikationer. För mig blev indikationen att det fordras en kritisk granskning av dagens planering.

Vari ligger då svårigheterna när det gäller Gotland, vår försvarsstruktur och hoten. Ett allvarligt problem är Gotlands infrastruktur. Ön är helt beroende av daglig tillförsel av ALLT – livsmedel, drivmedel, sjukvårdsartiklar och all övrig materiel som ett modernt samhälle fordrar för att hjulen skall rulla. I en konflikt där det ryska målet är att kontrollera Gotland måste vi utgå från att de som första åtgärd förhindrar alla transporter till Gotland. Inom en vecka har vi då en försörjningskris på ön, inkluderande för de militära förbanden. Kan vi hindra en sådan blockad – tyvärr inte. Vi har idag och de närmaste åren inte möjlighet att eskortera exempelvis färjorna m h t avsaknad av kvalificerat luftvärn och dålig ubåtsjaktförmåga. Flygtransporter till Gotland kan inte skyddas på grund av hotet från de avancerade ryska robotsystemen. Gotland blir avskuret från fastlandet.

För de militära förbanden på Gotland är kanske själva blockaden hanterbar ett par veckor så länge inte krigshandlingar pågår. Men med stridshandlingar följer omgående begränsningar för förbanden p g a underhållsproblem, särskilt allvarligt torde bristen på adekvat stridssjukvård vara. Förstärkningar kan inte heller tillföras.

Slutligen – det mindre mekaniserade förbandet på Gotland kan inte hindra ryska äventyrligheter. Särskilt inte efter en avspärrning. Man måste sannolikt resonera i termer av hela marinen och halva armén utgångsbaserade på ön om man skall komma i närheten av erforderlig nivå. Men då ökar underhållsproblematiken exponentiellt, samtidigt som övriga Sverige i praktiken lämnas utan försvar.

Hur löser man då ut alla dessa tillkortakommanden? Spelet hade dock inte det syftet och gav därför inga svar – målet var en probleminventering.

En viktig utgångspunkt med hela vårt försvarskoncept – civilt och militärt – är att avskräcka från aggression från främmande makt, d v s från Ryssland. Regeringens övergripande ramar för att lösa denna uppgift är, om man skall vara krass, bestämt av anslagsnivån d v s ca hälften av vad det gamla invasionsförsvaret kostade. Vi skall göra det mot en motståndare som visat avsevärd kapacitet i sydöstra Europa och vi skall göra det ensamma, åtminstone initialt.

Är detta då en möjlig uppgift? Ett rakt svar är nej, det fordras förstärkningar. Men sannolikt inte mer av det vi har idag. Svaret på frågan kan därför ges först efter en genomgripande analys av mål och medel. I denna analys bör man också granska försvarsmaktens planering. Är det en lämplig avvägning att som nu fortsätta i invasionsförsvarets spår med i princip samma struktur, materielinnehåll och stridskoncept? En central strategisk fråga i denna analys blir – hur ser en försvarsmakt ut som inte skall möta och slå en stort upplagd invasion, utan vara optimerad mot mera begränsade insatser? Och med stora osäkerheter om syfte och tidsförhållanden. Det känns därför angeläget att se över vår försvarsstruktur, både civilt och militärt. Flexibilitet och reaktionssnabbhet menar jag måste vara ledorden.

I det korta perspektivet, med den rådande allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Östeuropa och med kopplingar till Östersjöområdet, måste Gotlandsproblematiken lösas ut tidigt. Jag menar att det måste presenteras en analys och åtgärdsplan som kopplar ihop Gotland med fastlandet. Här bör lösningar sökas i att utveckla vår gamla operativa profil – en långtgående integrerad samordning armé – marin – flyg och där stödfunktionerna utvecklas i samklang med de stridande enheterna.

Den nyutnämnde Överbefälhavaren har mer än personalen att bekymra sig om – ett snabbt försämrat säkerhetspolitiskt läge kan inte uteslutas.

 
Författaren är viceamiral, tidigare ställföreträdande överbefälhavare och tidigare Styresman i KKrVA. Frank Rosenius leder KKrVA studie om det framtida slagfältet.

Ibland kan du hamna i diskussioner med din omgivning som handlar om; om och i så fall hur Gotland ska försvaras. Dessa diskussioner kan till och med utspela sig inom Försvarsmakten.

Många av dina diskussionspartners är pragmatiska människor som utgår från att försvaret kommer få lösa sin uppgift inom ekonmisk ram, något de har tilltagande empiri för de senaste 40-50 åren.

Vid dessa diskussioner kan det vara värt att påminna om de kloka orden från Försvarsberedningens ordförande:

”Uppgift först, utgift sedan.”

Och även om det skulle bli så som skeptikerna befarar, så måste värderingen utgå från militärgeografiska och strategiska realiteter. Det borde vara en given uppgift att vara stark från början i områden som är särskilt viktiga, och alla är ense om att Gotland har en stor militärstrategisk betydelse vid spänningar i närområdet.

Därför kan du använda bifogat minneskort som du kan ha inplastat eller laminerat i innerfickan. Läs gärna på inför besök hos släktingar och vänner. Hemmavid kan du anslå en uppförstorad version på kylskåpet eller ha som bakgrundsbild på Facebook. Som du och din omgivning raskt noterar, så är det att föredra att ha kvalificerade förband på Gotland permanent i alla lägen. Det signalerar dessutom en försvarsvilja i alla riktningar, till skillnad från det motsatta beteendet.

Tänk på att vara generös och förstående mot din partner när denne inser hur fel denne hade som motståndare till permanent närvaro med kvalificerade förband på Gotland. Drömmen om fred är en stark och riktig kraft som vi alla ska bära med oss, bara den inte skymmer ögat från det som är nödvändigt när auktoritära grannregimer rustar och bedriver aggression.

Minneskort Gotland

Förra Soldatkvarten: Strategiska indikatorer Ryssland

En av de mest omstridda frågorna bland försvarsintresserade är hur Gotland ska försvaras vid en konflikt i närområdet. I Korridoren till Kaliningrad använde jag mig av idén med det rörliga insatsförsvaret.

Vi har haft flera intressanta inlägg senaste året om Gotland, senast generalmajor Karlis Neretnieks om varför och hur Gotland bör försvaras liksom att det ibland krävs särskilda lösningar. En annan som haft stort engagemang är Skipper som skrivit på sin blogg om utformningen redan för två år sedan liksom Lars Wilderäng som nyligen hade ett intressant inlägg med många illustrationer om hur Gotland skulle kunna försvaras från fastlandet.

Likaså har USA:s förutvarande militärattaché Bruce Acker skrivit om Gotlands betydelse och jag försökte svara honom på samma språk, men det var ett tag sedan. Därför skulle jag nu vilja bemöta idén om att det rörliga insatsförsvaret utan permanent närvaro på Gotland är den optimala lösningen.

……………

Eftersom Försvarsmakten flera gånger har intygat att Gotland är militärstrategiskt betydelsefullt, så förvånar det en smula att myndigheten inte vill ha någon form av permanent gruppering på ön. Det är väldigt svårt att tänka sig konflikter i närområdet, där ön inte får betydelse för olika aktörer i regionen förutom oss själva.

General Sverker Göranson menade i Ekots lördagsintervju att det behövdes stora investeringar i infrastruktur och att det därför var bättre att lägga pengarna på att fullfölja reformen istället. Markstridsförband kunde flyttas över till Gotland från Skövde på en dag hette det. En hastighet jag ställer mig mycket skeptisk till. Och vilken infrastruktur en eller två bataljoner skulle luta sig emot för att kunna operera på ön frågade tyvärr inte Monica Saarinen om, men det kan inte varit den som inte blev byggd i alla fall.

Förmodligen är man fångad i en bild av ett stort kasernetablissemang samtidigt som de politiska konsekvenserna av Rysslands agerande på Krim ännu inte sjunkit in. Nu, om någon gång, hade det funnits tillfälle att gå till regeringen och begärt en extra investering för viss infrastruktur.

Man kan tänka sig att statsmakterna faktorerar in att andra stater med sina resurser ska skydda Gotland indirekt genom exempelvis ett luftvärnsparaply utgående från örlogsfartyg med Aegissystem som kan uppträda i Östersjön. Andra varianter är att förstärka med ett luftburet förband som man lät Tyskland göra under övningen i somras i en annan kontext. Problemet med denna typ av antaganden är att känsligheten blir ganska stor vid en analys av realiserbarheten.

Först måste de andra staterna ta ett politiskt beslut att engagera sig. Sjöstridskrafter har i och för sig den fördelen att de kan åberopa den fria navigeringsrätten, medan ett beslut att sätta in markstridskrafter från luften är ett mer genomgripande och svårare beslut.

När det politiska beslutet sedan är fattat ska man sedan ha en militär förmåga att utföra det hela. Eftersom Ryssland numera har en förmåga att upprätta ett hyggligt integrerat luftförsvar över delar av Östersjön utgående från luftvärn och flygstarter från Kaliningrad jämte egna sjöstridskrafter med bra luftvärn, så är det svårare att ta risken med en luftlandsättning. När det gäller Aegisfartyg från exempelvis USA eller Nederländerna, så ska dessa ta sig hit och sedan uppträda i Östersjön. Det innebär att det kan ta ett antal dygn innan en sådan stridsgrupp är på plats i teorin.

De ska dessutom uppträda mot ett eventuellt ubåtshot, vilket ytterligare komplicerar operationen. Kring en vecka är min bedömning att det skulle ta att få en sådan styrka på plats i södra Östersjön. Som jämförelse kan nämnas att det tog mer än en vecka innan USS Truxton gick in i Svarta havet med anledning av Krim. Vid kraftigt ökad spänning i Östersjöområdet kan all beslutsfattning gå snabbare, men det ligger inte färdiga marinstridsgrupper och väntar i Kattegatt i varje sekund.

Samma känslighet ligger inom vår egen nationella beslutsfattning. Först ska regeringen ta beslut i frågan, där en djup diskussion om eskalation kan förutses. Hur kommer en förstärkning att uppfattas? Olika röster för och emot. Det är bara att gå till det ”spel” som genomfördes i Sälen 2010, där [Edit 10:25] de ledande utrikes- och försvarspolitikerna resonerar om beslutsfattningen.[Slut edit]

Sedan kommer då den militära förmågan att genomföra överskeppning av mekaniserade förband till ön under ett liknande ubåts- och flygattackhot, ett företag som skulle ta minst tre dygn från larm att genomföra i verkligheten. Eftersom man inte har någon infrastruktur på Gotland, så skulle man dessutom vara tvungen att medföra huvuddelen av den ena logistikbataljonen för att kunna försörja dessa. Detta i sin tur skulle innebära att kvarvarande förband på fastlandet skulle få en sämre förnödenhetsförsörjning.

Med luftburna förband i helikoptrar och amfibiebataljonen kan det gå något snabbare och de har ett mindre underhållsbehov, men det är också sämre än alternativet att finnas där från början.

Summa summarum innebär detta, enligt min mening, att en operation att förstärka Gotland med markstridskrafter riskerar att bli i efterhand och med uppbådande av väldigt många resurser för att skydda överskeppningen. Vi talar om ytstridsfartyg utan kvalificerat luftvärn, ubåtsjakthelikoptrar vi inte har, minröjningsresurser, eget jaktflyg i luften kontinuerligt, egna flygande stridsledningsresurser aktiverade för att få över två icke-samtränade bataljoner för en uppgift de aldrig övat.

För fartygstransporterna ska dessutom rederier städslas för att ta över de tunga militära styrkorna med sina fartyg som ska tas ur trafik. Även om det går att skriva optioner på kontrakt, så blir det ytterligare en parameter som ska fungera. Inte det försvar som Gotland behöver.

Därmed är vi inne på en annan aspekt, den politiska dimensionen. Om vi har en landsända som alla är överens om har en stor betydelse vid konflikter i närområdet och det finns en risk att befolkningen därför känner sig utsatt – har inte statsmakterna då en skyldighet att förstärka försvaret där? I tider, där det militära våldet är tillbaka i Europa måste vårt strategiska kroppsspråk signalera fasthet, inte vekhet.

Här tror jag att delar av etablissemanget ännu inte tagit in den ruptur som skett i Europa. Vi har inte längre en ökad osäkerhet kring utvecklingen i Ryssland – vi har en ökad säkerhet om att landet nu åter vill expandera och söka kusterna genom att dominera de forna Sovjetrepublikerna.

Vår befolkning, våra grannar och stormakterna måste därför bli övertygade om att vi i varje skede tänker försvara Gotland och att adekvata resurser därför är organiserade, övade och grupperade på ön från början. Det gäller att etablera en ny normalbild.

Jag ska inte fördjupa mig för mycket i utformningen, det har Karlis Neretnieks och Skipper redan gjort förtjänstfullt. Jag vill bara peka på att försvaret måste byggs kring långräckviddiga luftvärns- och kustrobotenheter som försörjs och skyddas. Detta ger förutsättningar för att bidra till stabilitet i närområdet genom långa räckvidder som kan stödja egna och andras luft- och marinstridskrafter.

För övrigt anser Bo Pellnäs att Gotland ska försvaras.

Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I

Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som kanske även lekmannen tycker är begriplig – det blev det senare./Karlis

I min förra artikel pekade jag på ett antal, i mina ögon mycket starka, skäl till varför Gotland bör försvaras. Jag visade på att öns betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet hade ökat, relativt tiden för det Kalla kriget. Jag visade också på att de sannolikaste hoten var förknippade med kriser som kan övergå till en väpnad konflikt, eller inledningsskedena av en konflikt. Det är också tydligt att ön utgör ett viktigt mål för Ryssland om man vill genomföra en militär operation i Baltikum, eller hota med en sådan. Ett ryskt innehav av ön skulle kraftigt försvåra Natoinsatser till stöd för Baltikum.

Av just den anledningen skulle Nato antagligen vara berett att gå mycket långt för att hindra Ryssland från att ta ön, men hjälpen kommer inte över en natt. Dessutom, Nato kanske behöver de resurserna i Baltikum. Ur ett svenskt nationellt försvarsperspektiv skulle Gotland kunna utgöra en viktig komponent i försvaret av fastlandet. Jag konstaterade också att försvaret av Gotland måste sökas i en lösning där alla försvarsgrenar samverkar. Ingen försvarsgren, armén, marinen eller flygvapnet kan själv lösa försvaret av Gotland. Det framstod också som klart att föra över större resurser till Gotland vid en kris, eller konflikt, var förenat med stora risker – extremt stora risker.

Frågan som jag ska försöka besvara här är: vilka typer av stridskrafter bör vi ha på ön, och hur bör de organiseras? Där kommer jag utgå från tre styrande faktorer: nyttan av Gotland vid försvaret av fastlandet, minska risken för att ön tas genom ett överraskande anfall och hur framtvinga en stor insats hos en angripare, för att på så sätt få hela Försvarsmakten att kunna bli en del av öns försvar.

Gotlands roll vid försvaret av hela Sverige

Framför allt är det möjligheterna att utnyttja ön som en plattform för långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem som skulle bidra till att avsevärt förstärka försvaret av fastlandet. Med rätt sorts vapensystem på ön skulle vi kunna göra det mycket riskfyllt för en angripare att operera i hela området från Åland i norr till Bornholm i söder och från den svenska kusten i väster till Baltikum i öster (jämför med den potential vi tillskriver ryska system i Kaliningrad).

Sannolikt skulle det framtvinga ett angrepp mot Gotland innan operationer mot fastlandet blev aktuella. Det skulle ge oss tid att försätta försvarsmakten på ”krigsfot” och, i bästa fall, även skapa den tid som krävs för att ta emot viss utländsk hjälp. Närvaron av denna typ av system skulle självfallet också göra att en operation mot Gotland blev avsevärt mer riskfylld för en angripare.

Långräckviddiga system av den typ som skulle behövas finns inte i Sverige, med ett halvt undantag, Robot 15 för sjömålsbekämpning med just nu för kort räckvidd. I båda fallen, luftvärn och sjömålsrobot, borde dock anskaffningen av sådana system ha en mycket hög prioritet sett till Försvarsmaktens behov i övrigt.

Ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem behövs för bl a försvaret av flygvapnets basområden och viktig civil infrastruktur. Delar av ett sådant system skulle därför till rimliga kostnader kunna placeras även på Gotland. Befintliga Robot 15, som idag utgör sjömålsbeväpningen till JAS 39 Gripen och kustkorvetterna, måste snart omsättas. Nya versioner torde ha längre räckvidd än de robotar som används idag. Att i den processen även anskaffa ett antal, i en markbaserad version, som grupperas på Gotland faller sig ganska naturligt.

Det behövs inte så mycket för att framtvinga den önskade effekten, att Gotland måste tas innan ett angrepp kan riktas mot fastlandet. Sannolikt skulle det räcka med i storleksordningen ett kompani av vardera sorten. I båda fallen ca 200 man med 3-4 eldenheter (utskjutningsanordningar) i varje kompani.
Den här typen av förband saknar förmåga att skydda sig mot en angripare på marken. Det behövs därför markstridsförband för att skydda dem. Problemet är speciellt uttalat vid olika typer av överraskande anfall.

Minska risken för ett överraskande angrepp

Ett tidigt innehav av ön kan vara avgörande för Ryssland i det fall man planerar operationer i Baltikum. Genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på ön skulle det gå att skapa en ”skyddsmur” mot eventuella Natoinsatser, på och över Östersjön, till stöd för Baltikum. Ett tidigt, överraskande, angrepp pekar därför ut sig som ett styrande hot.

För vår del uppstår därmed behovet av att minska risken för att en angripare tidigt, och med en begränsad insats, snabbt kan ta ön. Det även i situationer där en öppen konflikt ännu inte utbrutit förrän angreppet på Gotland är ett faktum. Skall vi t ex skjuta de första skotten i kriget, då mot transportflygplan som befinner i internationellt luftrum till i stort sett fram till det ögonblick då luftlandsättningar påbörjas. Tveksamt. Anflygningen kanske bara är en maktdemonstration? Dessutom, ju mindre man behöver sätta in desto enklare blir det att genomföra denna typ av angrepp.

Svagheten med ”överraskningsmetoden” är att den måste genomföras med begränsade styrkor för att förberedelserna inte skall avslöja vad som är på gång. Riskerar angriparen att möta kvalificerat motstånd på marken, även om det kan dröja en stund (timmar) så måste han begränsa målsättningen med angreppet. De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”, möjligen blir det då ”ta hamnen för att möjliggöra tillförsel av större styrkor”.

Finns det kvalificerade markstridsförband på ön som snabbt kan ingripa kommer därför möjligheterna att besätta ön med begränsade styrkor minska drastiskt. Markhotet mot våra långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kommer därmed också bli mindre. Men kanske viktigast, motståndaren kommer att tvingas att tidigt följa upp eventuella kuppanfallsföretag med tillförsel av ytterligare förband. Något som gynnar oss, vilket framgår nedan.

Den enda typ av egna förband som kan utgöra ett tillräckligt hot mot luftlandsatta (eller tidigt landstigna förband), och därmed framtvinga behovet att tillföra mer omfattande förstärkningar, är mekaniserade förband med anfallsförmåga. Stridsvagnar är där en avgörande komponent. Det av två anledningar: den anfallskraft det ger för att möta angriparens tidiga styrkor, t ex för att återta Visby flygplats, men också att det med automatik tvingar motståndaren att tillföra egna tunga mekaniserade förband. Det senare kan i praktiken bara ske sjöledes.

En sårbar, omfattande och tidskrävande operation som kommer att ge våra (och ev Nato) flyg – och marinstridskrafter goda möjligheter att verka. Det även om de är ”sena i starten” p g a basbekämpning, vilseledning, sabotage eller andra åtgärder – något man måste räkna med. Angriparen kommer göra sitt bästa att så blir fallet. Att våra markstridsförband måste vara utgångsgrupperade på ön och mycket snabbt gripbara säger sig självt om det skall vara möjligt att möta denna typ av hot – överraskande anfall.

Framtvinga en stor insats hos angriparen

Syftet med att tvinga en angripare att sätta in stora resurser är tvåfaldigt. En stor operation måste förberedas, det tar tid och är svårt att dölja. Det ökar risken för att vi (och Nato) hinner vidta motåtgärder. Den blir också sårbarare, vi kan komma till verkan med flera olika system.

Det som kommer att vara avgörande för hur mycket en angripare kommer anse sig behöva satsa för att ta Gotland är vilket motstånd han kan förvänta sig på ön, i kombination med svårigheterna att möta andra svenska system som kan påverka hans operation. Ju mer han tvingas föra över till ön desto större hänsyn måste han ta till de ökade möjligheter som våra flyg- och marinstridskrafter får att verka. Fler eskortfartyg och mer jaktskydd måste avdelas etc. Till detta måste han, speciellt om operationen drar ut på tiden, räkna med att olika Natostridskrafter kan ingripa – ekvationen börjar bli svår.

Finns det rimligt stora, kvalificerade, stridskrafter på ön tvingar det också angriparen till en förbekämpningsfas där han måste slå ut t ex luftvärn och kustrobotar innan han vågar påbörja en överskeppning eller mer omfattande luftlandsättningar. Det tar också tid.

Sammantaget, kostnaderna/risken kan i slutändan överstiga vinsten – han avstår från att genomföra operationen.

Vad bör då finnas på ön?

Nyttan av långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem placerade på Gotland redovisades i avsnittet ”Gotlands roll vid försvaret av fastlandet”.

När det gäller markstridsförbanden måste de uppfylla tre krav: mycket hög tillgänglighet, tillräcklig anfallskraft för att göra ett överraskande anfall med begränsade styrkor riskabelt, och att framtvinga en större operation där en angripare tvingas att, främst sjöledes, föra över tunga förband.

Vad innebär det konkret? För att möta, och efterhand kunna slå, luftlandsättningar i storleksordningen två-till tre bataljoner skulle det behövas en stark mekaniserad bataljonsstridsgrupp. ”Diskrepansen” att en svensk bataljonstridsgrupp skulle kunna göra upp med tre bataljoner beror på att ryska luftlandsättningsbataljoner är personalsvaga, bara har lätta stridsfordon och saknar tungt understöd (en naturlig följd av att de skall kunna flygtransporteras och fällas med fallskärm).

Antalet stridsvagnar i denna gotländska bataljonsstridsgrupp bör vara tämligen stort (terrängen på Gotland är ovanligt väl lämpad för insats av stridsvagnar, och en angripare skulle inte själv disponera sådana innan de tillförts sjöledes). Stridsvagnsförband är dessutom tämligen personalsvaga vilket har sina fördelar, något jag återkommer till. Stridsvagnar kan dock inte slåss ensamma varför det också krävs mekaniserat infanteri, luftvärns- och artillerikomponenter.

Den andra viktiga faktorn, förutom att avskräcka från ett överraskande angrepp, den att framtvinga en omfattande operation med sjötransporter, skulle också uppfyllas av närvaron av en mekaniserad, bataljonsstridsgrupp på ön. För att med rimlig säkerhet kunna slå en sådan krävs normalt en styrkeöverlägsenhet av tre till ett, med likvärdiga system. D v s en angripare skulle behöva föra över ca tre tunga mekaniserade bataljoner, artilleri, underhållsenheter mm till Gotland. Det blir en ganska omfattande och sårbar operation. T ex skulle det ge våra ubåtar goda möjligheter att ingripa.

Ett kvalificerat artillerisystem på just Gotland har den värdefulla egenheten att det med en central gruppering på kan täcka nästan hela ön. Det skulle ge oss möjligheter att mycket tidigt (bästa fall inom minuter) påverka såväl luftlandsättningar som landstigningar när de är som sårbarast. För den som funderar på detaljer: ja, det skulle till viss del (dock bara viss) lösa problematiken med att en angripare grupperar system på Fårö. Den avbrutna Archeraffären med Norge borde här ge möjligheter att skapa ett artilleriförband för Gotland till rimliga kostnader av de ”överblivna” pjäserna.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att det på Gotland borde finnas utgångsgrupperat ungefär följande:
– ett långräckviddigt luftvärnskompani (3-4 eldenheter, ca 200 man),
– ett kustrobotbatteri (3-4 eldenheter, ca 200 man),
– en mekaniserad bataljonsstridsgrupp (ca 30 stridsvagnar, ca 40 Stridsfordon 90, m m, ca 800 man – den organisationsbestämmande materielen, stridsvagnar och Stridsfordon 90, finns redan och behöver ej nyanskaffas),
– en liten specialstyrkekontingent för ledning av egna insatser med långräckviddiga markmålsvapen, om sådana anskaffades till JAS 39 NG, eller sätts in av Nato (20 man)
– en liten artilleribataljon (8 pjäser, ca 300 man)
– lednings- och underhållsfunktioner (ca 400 man).
– hemvärn för bevaknings- och skyddsuppgifter (så många man kan rekrytera)

Bemanning och beredskap

Materiel utan personal är inte mycket värt. Genom att beredskapskraven är höga och möjligheterna att i tid, eller överhuvudtaget, föra personal till Gotland i ett krisläge innebär stora risker bör förbanden så långt möjligt bestå av gotlänningar. Behovet (enligt ovan) är ca 2000 personer. Av dessa skulle ca 400 behöva vara fast anställda befäl och specialister, många antagligen rekryterade från fastlandet, men boende på Gotland (så var det i alla fall tidigare). Återstår ca 1600 som så långt möjligt bör rekryteras på Gotland.

En årskull på ön omfattar drygt 600 personer. Skulle man tillämpa en artonårig personalomsättningstakt vid de gotländska förbanden (som vi gjorde under värnpliktstiden), d v s man är krigsplacerad mellan ca 20 och 38 års ålder, skulle det innebära att ca 14% av varje årskull skulle behöva bli soldater. Det är sannolikt omöjligt att uppnå så länge vi inte återinför värnplikt. Däremot att få hälften av behovet, ca 7% av en årskull, att bli deltidssoldater skulle kanske kunna vara en rimlig målsättning, förutsatt att utbildning och tjänstgöring gjordes lockande. Det skulle t ex kunna innebära en speciell ”Gotlandspremie”, att man inte var förpliktigad att tjänstgöra utomlands (det vore frivilligt) och att utbildningen i huvudsak genomfördes på ön.

En sådan modell skulle inte ge fulltaliga förband med personal boende enbart på Gotland, men det skulle ge en god grundförmåga som snabbt skulle kunna kompletteras med personal som flygs ut från fastlandet. Det senare visserligen riskfyllt, beroende på läget, men med tidiga beslut eller utnyttjande av ”luckor” i en eventuell angripares flygaktivitet så skulle möjligheterna finnas. Eget luftvärn med lång räckvidd utgångsgrupperat på ön skulle dessutom skapa ett visst skydd för sådana transporter.

Det här skulle innebära en särlösning för Gotland, jämfört med Försvarsmakten i övrigt, men varför inte? År 1812 infördes värnplikt på Gotland, nittio år innan det gjordes på fastlandet. Öns betydelse, svårigheterna att tillföra förstärkningar och de höga beredskapskraven gör att speciella lösningar måste sökas. Argument som: svårt, krångligt, orättvist, inte likformigt, dyrt, får inte vara avgörande. Nackdelarna med att inte göra något överstiger vida de eventuella kostnader – i vidaste bemärkelse – som kan uppstå om vi inte kan försvara Gotland.

Ekonomi

Att återskapa ett rimligt försvar på Gotland är självfallet inte gratis. Den totala ”driftkostnaden”, löner, underhåll, utbildning, premier mm torde dock understiga en miljard per år. Problemet i närtid är att det saknas militär infrastruktur på ön, allt är avvecklat. Att bygga upp det som krävs, ett barackläger för utbildning och repetitionsövningar, ammunitionsförråd, garage, verkstad mm skulle sannolikt också hamna på i storleksordningen en miljard. Kompletteringsanskaffning av materiel och t ex en utökad serie av Archer kommer också att kosta. Det är dock åtgärder som kommer ligga utspridda över tiden och måste kostnadsberäknas ihop med anskaffningen av serien i övrigt.

Det blir då en marginalkostnad, inte obetydlig, men sannolikt heller inte orimlig. Övningsfältet på Tofta finns tursamt nog kvar. Eftersom det skulle ta något år att organisera och påbörja utbildning mm på ön så kanske man kan räkna med att försvarsanslaget skulle behöva ett tillskot på ca en miljard från 2015, för Gotland. Det utöver de ca fyra miljarder extra per år som krävs för att förverkliga den organisation, IO 14, som riksdagen beställde i inriktningsbeslutet 2009.
I väntan på att detta förverkligas bör existerande förband på fastlandet kraftigt utöka sin övningsverksamhet på Gotland för att därigenom skapa en ”semipermanent” närvaro.

Avslutning

Den föreslagna modellen är inget återskapande av Kalla krigets invasionsförsvar. Då bestod Gotlands försvar av mer än 20 000 man, ett flertal pansar-, artilleri- och luftvärnsbataljoner, fast kustartilleri mm. Det här är en personalsnål lösning där existerande vapensystem utnyttjas på ett effektivt sätt, som utnyttjar våra moderna flyg- och marinstridskrafters stora potential och också tar tillvara på vad modern teknik erbjuder.

Försvarsmakten har anfört tveksamheter till att permanent satsa resurser på Gotland, likaså har enskilda debattörer pekat på risken att försvaret av Gotland blir en fråga som överskuggar andra angelägna åtgärder. Det första är fullt förståeligt. Riskerar Försvarsmakten att få ytterligare en tilläggsuppgift utan full finansiering, utöver de ca fyra miljarder per år som redan saknas, är oron mycket berättigad.

I grunden är dock den avvägningen en fråga för våra politiker. Den andra frågan är nog i huvudsak en synvilla. Rubrikerna är stora, men de kostnader som försvaret av Gotland skulle innebära måste nog trots allt betecknas som små i relation till den ökade säkerhet det skulle innebära för fastlandet, för våra grannar och för stabiliteten i vårt närområde. Var skulle vi få ut större sådana effekter för en miljard per år?

………………….

För breddad bild av olika synsätt: ÖB på DN Debatt om sitt råd till statsmakterna. Observera att rubriken är dragen, det är inte riktigt det som sägs i artikeln. – red anm

Av generalmajor Karlis Neretnieks, fd rektor FHS och bl a operationsledare vid Milo Mitt

Lite väl lång artikel (11 min läsning, 4 sidor). Men kanske nyttig läsning för den som vill ha synpunkter på försvaret av Gotland. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske artikeln också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst./Karlis

De senaste dagarna har det kommit åtskilliga utspel om hur försvaret av Gotland ska förstärkas, snarare återupprättas. Flera modeller har föreslagits: att resurser tillförs från fastlandet vid behov, att övningsverksamheten periodvis förstärks, att antalet ubåtar utökas för att möta överskeppningsföretag, att det upprättas en permanent militär närvaro på ön, försvaret bör ske med robotar från fastlandet m fl. De flesta är nog medvetna om att ett krävs en kombination av åtgärder, men hur ser den optimala mixen ut, och varför?

Innan den frågan kan besvaras krävs en analys av varför Gotland kan vara intressant för en eventuell angripare, och hur han grundat på det skulle kunna gå till väga för att besätta ön.

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd. Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ur Natosynvinkel gäller det att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans händer. Om någon annan satt på ön så skulle vi ha det svårt att verka i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Till detta kan vi lägga nyttan av Gotland som sensorplattform för att få tidig förvarning och information om alla typer av operationer i östersjöområdet.

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt. Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar också tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid, och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar. För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.
Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis haft svårigheter att utveckla full effekt. En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

Jag avser att inom några dagar återkomma med en artikel (kortare än den här) om vad stridskrafterna på Gotland bör bestå av och hur de bör organiseras. Intressant nog krävs det inte så mycket – hela armén behöver inte grupperas på Gotland.

Tack till er som orkat läsa.

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press på de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om omedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Gotland.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Försvarsforum Gotland.Gotlands politiker är eniga; Gotlands försvar måste förbättras. Vid en försvarsdebatt som Gotlands försvarsutbildare inbjudit till den 13 februari deltog följande: Christer Engelhart (S), Jan-Christer Ankre (Fp), Jan Svensson (V), Karl-Johan Boberg (C), Robin Storm (M), Stefaan de Maecker, (Mp) och Hans Håkansson, Chef Gotlandsgruppen/Amf 1.

Kvällen inleddes med tre föredrag av medlemmar från kungliga krigsvetenskapsakademien (KKrVA): Fil.dr Carolina Vendil Pallin inledde med -Läget i Ryssland och rysk militär utveckling. Försvarsdebattör Johan Thunberger redogjorde för den strategiska utvecklingen i världen och Europa och Generalmajor Karlis Neretnieks, fortsatte med det operativa dilemmat-Vad Sverige militärt kan förmå i en militär konflikt i närområdet och det dilemma stats- och försvarsledningen kan stå inför.

Sammanfattningen från föredragen var att Sverige har en väldigt låg förmåga att kunna försvara sig i nuläget. Läget är katastrofalt. Karlis Neretnieks överlämnade ett förslag på hur en stridsgrupp på Gotland med alla viktiga funktioner skulle kunna se ut. Efter detta fortsatte debatten där enigheten var total, något måste göras. Förslag som ett värnpliktsystem både för män och kvinnor, en utökning av Gotlands Försvar där stridsgruppen med alla funktioner ansågs som ett bra förslag, uppladdning av logistiken på Gotland och mycket mera kom fram.

Den positiva sammanfattningen av kvällen var politikernas enighet att något skall göras, det var en debatt där ingen pajkastning förekom utan alla ville göra något för att förbättra Gotlands och Sveriges försvarsförmåga inom alla funktioner. Vi får hoppas att denna positivitet kommer att genomsyra hela den politiska debatten inför årets val. Kvällen moderator var länsrådet Peter Molin som vi tackar för ett utomordentligt bra jobb. 150 personer kom till debatten.

Text och bild/Janne Engström/Förbundsordförande Gotlands Försvarsutbildare

By Johan Wiktorin, editor and fellow in Dept 1

Bruce Acker wrote yesterday a thoughtful piece about Gotland’s strategic significance, where he put forward some hard questions to ponder. Since I am one of the proponents of strengthening Gotland militarily, I feel obliged to address Bruce’s concerns.

It is true that the development of modern weapons and their increasing range and accuracy is changing the value of different postures. And in the specific case of Gotland it is also true that the island is within range for both ballistic missiles and heavy SAM-systems such as S-400’s in the Kaliningrad oblast.

These systems present difficulties for the deployment of forces on and around Gotland, which is increasing the demands on intelligence, protection and mobility in order to cope. Notwithstanding, Gotland is today the home of some of the best sensors for the FRA (Defence Radio Establishment), which is one of the main arms of Swedish Strategic Intelligence.

Mr Acker also reminds us that any forces on Gotland are difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent. This is also an argument, which holds much merit. But since it is possible to prepare supplies on the island, the hardship to redeploy any such forces during a conflict is the most troubling factor.

In particular if one take into account the small number of troops Sweden has, which means that you probably lose some flexibility. On the other hand, if the need should arise to really reinforce Gotland from the main land, the risk would probably be very high and the loss of flexibility even higher.

As Bruce is arguing, and I agree, it is very hard to calibrate the importance of Gotland without some serious war gaming, which in turn should not be public anyway.

Nevertheless, it was very interesting to have a glimpse of Col Acker’s experiences of different discussions regarding the Baltic area during his term as attaché. I do believe his statements that he never heard anyone questioning Sweden’s commitment to defend Gotland or any plan advocating a prepositioning of forces there. Though the latter can be a conclusion of the former.

However it is important to remember that we have no or little insight into Russian contingency planning. For Russia, feeling threatened by the West’s overwhelming airpower on its western borders until her air force is formed with advanced jets, Gotland could be an interesting area to employ its radars and/or some SAM-systems in order to extend her depth westwards. Such strengthening of its capacity would force US tankers and AWACS on a more defensive footing, until air superiority could be established in the Baltic region. This would in turn increase Russia’s initial freedom of action.

Russia is very experienced, when it comes to work in vulnerable areas in the Baltic area. The entire Kaliningrad exclave is something similar to Gotland. It is exposed to surface-air-missiles (SAM’s), missiles and artillery; it is even exposed to the risk of a ground attack. With the corridors through Polish and Lithuanian territory for its supply it is even more vulnerable to resupplying and redeploying issues than Gotland.

Even so, the Russian Strategic Command has chosen to stack a lot of forces in the small area, which make up the oblast.

Why? Because it is an initial, vital part of their anti-access strategy in case of rising tensions in the region. The risk of having Gotland as an empty space in the middle of the Baltic Sea is that a possible gain could outweigh any probable resistance, especially since Sweden is not part of NATO.

That means that even if the will existed in the Alliance, practical considerations would take its toll in time spent for a deployment of forces from the west onto the island. For Sweden, having a part of its territory temporary controlled by a belligerent, this could be an unbearable political cost.

By controlling Gotland and by deploying advanced air defence systems there any actor could deny the other that possibility, while at the same time increase the capability of their own integrated air defence systems. Under such weave one can move significant forces on sea, land and in the air for strategic purposes.

At the same time, and Bruce is acknowledging this as well, to risk the perception of the people living on Gotland and elsewhere, that your strategic communication really says: ”We don’t care” is a very dangerous road. It can affect the will to defend the country, and it may influence actors surrounding us drawing the same conclusion.

I do concur with Mr Ackers claim that Russia would look for motives of a strategic offensive, if and when Sweden augments Gotland with forces. However, I would like to add, that the more tense the situation would be, the more resistance one could expect. The appetite for Swedish decision makers to reinforce the island could diminish under such conditions. It is not for sure of course, but I do assess the risk being higher for taking a status-quo decision, when the odds for an interpretation of a last-minute strategic offensive are lowering. To start have forces permanent, and rotating other forces through the Gotland area, would establish a normal picture with regard to the posture of Swedish forces.

The debacle surrounding the previous leadership’s decision to scrap Gotland of qualified military forces is no excuse to not change course. One can see a clear indication that it was not lead by a consideration of deployment and employment of forces, since we at the same time chose to concentrate the main part of the country’s naval forces in Karlskrona. The naval base thus came under the same SAM-umbrella and within range for the same potential Iskander ballistic missiles in Kaliningrad.

To be a stabilisation force to reckon in the Baltic region, I would argue that a mix of sensors, long-range SAM’s and land-based anti-ship missile systems protected by ground units on Gotland could potentially influence the movement of forces in the air and on the Baltic Sea. It could be own or partners movements of sea and air assets as well as movements between the St. Petersburg-area and Kaliningrad, thereby strengthening the security of the Baltic States in case of raised tensions in northern Europe. That would be of strategic significance, I suppose. Let’s go and ask them!