≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Mats Bergquist

Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.

I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt.  [läs mer…]

Av Niklas Granholm

Flera storskaliga förändringar i internationella relationer kommer nu allt mer frekvent. Det är allt tydligare tecken på att en annorlunda fördelning av makt och inflytande i det internationella systemet är på väg. De allt fler och samtidigt rörliga delarna gör det svårare att förutse utvecklingar som påverkar oss alla på olika sätt. Hur ser växelverkan mellan dessa förändringar ut? På vilka sätt kan de förstärka varandra och på vilka sätt kan de ta ut varandra? Hur påverkas aktörer som Sverige?

Två av de utvecklingar som hittills inte sammanhängande uppmärksammats rör förskjutningar av europeiska förhållanden. I växelspelet mellan in- och utrikespolitiska sammanhang förskjuts och förändras de roller som viktiga aktörer spelar och förmår spela. Storbritannien och Tyskland, två av de centrala Europeiska aktörerna, står i fokus för detta inlägg.

För Storbritannien har de senaste åren inneburit att flera långsiktiga utvecklingar ungefär samtidigt nått en fas där vägval inte längre kan skjutas upp. Relationen till Europa har alltid varit omstridd och oppositionen mot det europeiska samarbetet har på senare år åter tagit sig sådana former att ett brittiskt EU-utträde, ”Brexit”, framstår som en realistisk möjlighet. Den inrikes scenen har tvingat fram en folkomröstning under 2017 eller tidigare av ett omförhandlat EU-avtal för Storbritannien. Ett nej till ett omförhandlat avtal ska innebära utträde ur Unionen. Entusiasmen för detta bland de flesta EU-medlemsstater för detta brittiska á la carte-förfarande är minst sagt begränsad. Samtidigt har den komplicerade relationen mellan centralmakten i Whitehall och det sedan slutet av 1990-talet delvis självstyrande Skottland accentuerats. Även om förra årets folkomröstning om ett självständigt Skottland besvarades med nej, har processen fortsatt med ökade krav på decentralisering av makt och inflytande. Om Skottland har självstyre, varför kan inte Wales, Nordirland och England också få mer av det? Framgångarna för de skotska nationalistpartier, SNP i vårens allmänna val, innebär att de argumenten kommer att höras tydligt. Skulle Storbritannien rösta för EU-utträde, kommer kraven på en förnyad folkomröstning för skotsk självständighet att förnyas.

Dessa inrikespolitiska förändringar tar upp mycket av den politiska energin, och vissa utrikespolitiska frågor har sådana laddningar och inrikes kopplingar att de ibland blockerar ett effektivt utrikes agerande. I Ukrainakriget var man länge närmast frånvarande och inte heller har man spelat någon framträdande roll i EU:s olika processer. Det oväntade utfallet av de allmänna valen i maj gav en solid majoritet för de konservativa, motsatt i stort sett alla prognoser som pekade på koalitionsregering i en eller annan konstellation. Premiärminister Camerons nya regering har därmed en något mindre komplicerad situation, men kommer inte undan den starka oppositionsfraktionen inom sitt eget parti rörande Europafrågorna. Ekonomin har börjat återhämta sig och i den nyligen framlagda budgeten finns bl.a. uttalade löften om att leva upp till NATO:s mål på 2 % av BNP till försvarsutgifter. Storbritannien har hittills varit ett av de få NATO-länder som levt upp till det kravet. Bekymrade uttalanden från insatta försvarsanalytiker pekar på att detta kommer att bli mycket svårt: förnyelsen av den ubåtsbaserade kärnvapenavskräckningen som nu ska passas in i försvarsbudgeten, de två nya hangarfartygen och tillhörande, allt dyrare, flygsystem samt andra brister som följt på det senaste årtiondets fokus på insatsen i Afghanistan, pekar på att detta kommer att kräva en budgetprocess i den högre skolan för detta ska gå ihop med någon trovärdighet. Indikationer på utfallet kan väntas i slutet av 2015 i Strategic Defense and Security Review, SDSR, liknande den svenska försvarsberedningen.

Tysklands roll är också under förändring. Landet fick en mer aktiva roll efter det kalla krigets slut där integreringen av Östeuropa och försöken att ge Ryssland en ny roll låg i fokus. 1990-talets balkankrig spelade också in. En ytterligare förnyelse påbörjades också i den tyska debatt som följde av det rysk-georgiska kriget 2008. Hur skulle Tyskland kunna spela en mer aktiv roll utan att samtidigt uppfattas som Europas ”school bully”? De historiska erfarenheterna är viktiga, och kom till uttryck inför beslutet att inte rösta för eller delta i den av FN:s säkerhetsråd sanktionerade insatsen i Libyen 2011, tillsammans med Ryssland, Kina, Indien och Brasilien. Den fortsatta utvecklingen, där inte minst Förbundskansler Merkel spelar en ledande roll, visar att Tyskland idag spelar en tyngre roll än man tidigare önskat och haft möjlighet till.

Tyskland har visserligen inte sökt denna roll, men accepterar att ta på sig ett större ansvar när det gäller de centrala frågorna för europeisk säkerhet. Ukrainakriget och nu senast den grekiska Eurokrisen är tydliga exempel. Agerandet i Eurokrisen pekar också på att Tyskland önskar kanalisera sitt agerande genom de centrala multilaterala organisationerna – i detta fall EU. I Mellanöstern har man stött motståndet mot ISIS militärt, personellt och materiellt genom stöd till den kurdiska sidan – tyskt stöd till en icke-statlig aktör i Mellanöstern, alltså. Den långsiktiga satsning som genom utbyte, handel, investeringar m.m. byggde på föreställningen att detta på sikt skulle demokratisera Ryssland.  En stark grupp av äldre statsmän och delar av det tyska näringslivet ingick i den grupp av Ruslandversteher som drev på denna linje. Här finns vissa likheter med den Ostpolitik som Västtyskland bedrev gentemot dåvarande Östtyskland. Det står dock klart att Rysslands förändrade agerande gjort att denna inkluderande linje i tysk rysslandspolitik nu kommit till vägs ände. Tyska företrädare påpekar att om Ryssland skulle ändra sitt uppträdande är Tyskland öppet för dialog, men man understryker samtidigt att inget tyder på att så skulle vara fallet. Tysklands omorientering är på inget vis avslutad, och är med stor sannolikhet inte reversibel – man har en annorlunda omvärld att förhålla sig till. Förutom en förändrad diplomati, innebär det också en förnyad satsning på det militära försvaret. Något ökade försvarsutgifter, vissa nya system för luftförsvar, nya fartyg och återtagning av skrotning av stridsvagnar har redan beslutats. Personalramen ligger dock fast och värnplikten som avskaffats verkar inte vara på väg tillbaka. Eventuella större strukturförändringar av Bundeswehr kan väntas i den vitbok om Tysklands försvarssatsningar som kommer under 2016. NATO:s roll är fortsatt central för tysk försvarsförmåga och man önskar fortsatt en ledande roll i EU. Hur Tyskland under kommande ordförandeperiod i Organisationen för samarbete och säkerhet, OSSE, kommer att agera är en annan indikator att följa.

Denna skissartade bild av brittiska och tyska försvars- och säkerhetspolitiska dilemman pekar på att viktiga förskjutningar med implikationer för europeiska och transatlantiska säkerhets­förhållanden. Ett Storbritannien som under överskådlig framtid blir alltmer upptaget av inre förhållanden och med en ökande tveksamhet inför sitt EU-medlemskap kan enligt flera bedömare leda till en nedväxling av landets internationella roll. Förslag om att istället utveckla brittiska samväldet som fokus för en ny brittisk politik stupar sannolikt på att samväldesländerna inte önskar det. Det special relationship  med USA som sedan andra världskriget utgjort en hörnsten i utrikes- och säkerhetspolitiken påverkas också. Tidigare brittiska regeringar har åtminstone delvis byggt relationen på att man kunnat ”leverera Europa” via EU-medlemskapet genom att förklara europeisk komplexitet för USA.  En stark försvarsmakt, medlemskapet i NATO, samt en god beredskap och förmåga att bidra till expeditionära operationer var andra delar. Även här har en försvagning av brittiska förmågor på flera områden sedan ett knappt årtionde spelat in. Innebär det att Little Britain är på väg eller är det en tillfällig nedväxling av brittisk vilja och förmåga till utrikes- och säkerhetspolitiskt agerande? Är i så fall ett USA som traditionellt förlitat sig på Storbritannien för europeiska säkerhetsfrågor fortsatt intresserat om en sådan utveckling skulle bli bestående? Ytterst handlar det om förtroendet hos allmänheten för det utrikespolitiska agerandet. Här har något förändrats. Motiven för insatsen i Irak 2003 ifrågasätts och är föremål för utredning i en statlig kommission samt att det med tiden blev allt svårare att förklara värdet av insatsen i Afghanistan relativt mänskliga och ekonomiska kostnader. En brittisk regering kan som följd av detta inte längre ensamt fatta beslut om att gå i krig utan parlamentsbeslut. Läggs till detta de inrikes frågorna, har en brittisk regering fler begränsningar för sitt handlingsutrymme än tidigare samt måste ägna mer politisk energi åt inrikesfrågorna. Det är troligt att denna situation varar länge, även om det också finns indikationer på att det förändrade ryska agerandet kan leda till en omprövning. Här finns en öppning för att Storbritannien som en av de ledande demokratierna blir en del av en förnyad europeisk solidaritet.

Tyskland söker en ny roll i Europa. Utvecklingen i den riktningen gick länge sakta och hade bakslag, men de senaste årens händelser pekar på att man nu är på väg mot en mer aktiv och direkt roll. Av särskilt intresse är att Tyskland som del av denna utveckling också ser över sitt agerande gentemot Nordeuropa. Frågan som ställs i Berlin går ofta ut på vad de nordiska länderna förväntar sig av Tyskland. Frågan kan tolkas som en önskan om utbyte och dialog. Tonen är mycket annorlunda jämfört med när Nordstream, gasledningen från Ryssland till Tyskland, skulle byggas – då var det inte tal om konsultationer i förväg.

Förskjutningarna påverkar också de transatlantiska relationerna, av central betydelse även för Sverige. USA som nu åter ökar sitt intresse för Europa kan välja att i högre grad samarbeta med Tyskland än Storbritannien. Ett pragmatiskt Washington som ringer Berlin oftare än London, påverkar hur politiken utvecklas. Här ligger kärnan för Sverige – ett Tyskland med ökande tyngd i agerandet och ett Storbritannien som för överskådlig tid kan vara på väg att checka ut från högsta divisionen i europeisk säkerhetspolitik borde påverka vårt eget utrikes- och säkerhetspolitiska agerande.

 
Författaren är forskningsledare vid FOI och ledamot av KKrVA.

Det är väldigt bra att försvars- och säkerhetspolitiken får ett litet större utrymme än vanligt i valrörelsen och journalisternas frågor är nu lite mer närgångna än annars. Här kommer några reflektioner kring några teman för er som har att bevaka området i valtider:

1. Vårt regeringsalternativ vill förstärka försvaret

I debatten har den strukturella obalansen försvunnit. FOI bedömer underskottet för personal i den pågående reformen till 1,5-2 Mdr/år. Riksrevisionen anger bristerna för materiel till 3-5 Mdr/år. Först år 2024 vill politiken på pappret avhjälpa detta underskott (5,5 Mdr-nivån), vilket innebär att 2009-försvaret inte kommer att komma på fötter, då det inte kommer att finnas pengar på vägen dit. För säkerhets skull vill politiken dessutom tillföra ytterligare 10 stridsflygplan, en ubåt och bättre luftvärn inom samma ram, något som ytterligare kommer spä på obalansen mellan ambition och resurser.

2. Det är en ”annan Putin” – Under Medvedev var det mycket bättre.

2008 med Medvedev som president provocerade Ryssland fram ett krig med Georgien. Medvedev vägrade komma tillbaka till CFE-fördraget, ett avtal som Försvarsberedningen hade beskrivit som centralt för den europeiska säkerhetsordningen. 2010 uppdaterades en ny militär doktrin och det ursinniga upprustningsprogrammet lades fast med Medvedev vid rodret.

Man ville helt enkelt inte se tecknen eller höra varningarna. Istället försöker man avkräva andra på exakta förutsägelser om förlopp, vilket naturligtvis ingen klarar av.

På samma sätt tror/vill man att Ryssland inte klarar av sitt monumentala upprustningsprogram på 25 % av statsbudgeten. Svag ekonomi och beroende av energipriserna, säger man.

Man vill inte läsa ryska doktriner om krigföring. Ekonomisk krigföring som startar med sanktioner är inget alternativ till krig, det är ett preludium. Ryssland har amorterat av det mesta av sin statsskuld, för landet ser detta som en försvarsåtgärd, medan Väst med mycket stor skuldsättning privat/offentligt och ett obefintligt räntesänkningsutrymme är inte alls rustat för attacker på den finansiella sektorn eller manipulationer av densamma. På samma sätt kommer man att hjälpa till att hålla energipriserna på önskad nivå, där man kan.

Lägg därtill en mycket starkt politiskt stöd för den ryske presidenten på hemmaplan och en mycket högre indifferens i samhället mot påfrestningar och umbäranden, så ser kalkylen annorlunda ut i Kreml. Vad ska man använda den krigsmakt till som man satsar på till 2020?

3. Försvara oss mot vadå?

Vi tror inte att ett annat land ska angripa oss ensidigt. Det heter att vi hanterar kriser och krig ”tillsammans med andra”, fast de andra har inga avtal, planer eller övningar för att hjälpa oss. Det är inte så konstigt, för de har inga resurser för detta heller. De europeiska krigsmakterna har en usel expeditionär förmåga. Det är bara USA som klarar av att projicera militär makt i stor omfattning och på kort tid.

Det finns också en ny invändning mot paradigmet om det osannolika angreppet. När Ryssland genomförde sin övning mot Sverige långfredagen 2013 – vilket annat land övade man mot samtidigt då?

Dessutom har man inte ett försvar för att enbart genomföra krig. En viktig förmåga är storlek och uthållighet för att stå emot militära påtryckningar i form av systematiska kränkningar, något som det finns stora brister i för svensk del.

4. Det är ett nytt läge i Europa

Det finns ingen kritik att rikta mot politiken när det gäller förmågan att erkänna det nya läget efter Rysslands aggression i Ukraina. Men, åtgärderna för det egna försvaret står inte i paritet med insikten alls.

2004 skrev Riksdagen att vi vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspoltiska läget skulle ta successiva beslut för att förstärka vår försvarsförmåga. Det har gått sex månader sedan Ukrainakriget startade och sex år sedan Georgien. Det största problemet enligt SvD när det gäller det nya Värdlandsavtalet som väntas inom kort har varit Finansdepartementets motstånd mot moms- och skattefrihet.

Inga beslut om att öka organisationen här och nu har tagits.

Rättelse/reflektion: Ingen av ledande politikerna har ännu tagit ordet Krig i sin mun. Våra utrikes- och försvarsminstrar har dock bekräftat att ryskt artilleri bekämpar mål inne i Ukraina.

5. Vi har ett ”sätt in valfritt superlativ”-försvar

Idag står Gotland utan kvalificerade förband. Svenska armén har en (!) förstärkt bataljon gripbar inom någon vecka för att lösa stridsuppgifter i hela landet. Hälften av Hemvärnet kan lösa sina bevakningsuppgifter och enklare stridsuppgifter. Flottan har inte råd med sin slutövning och endast två av stridsflygdivisionerna har duglighet för kvalificerad strid. Nästan halva organisationen bemannas idag av grundutbildade värnpliktiga som inte är samövade med de frivilliga soldaterna. De får heller inte kallas in annat än vid krig, krigsfara eller utomordentliga förhållanden.

Personalen är fantastisk och Försvarsmakten kan avdela enstaka enheter (plutoner/fartyg/flygplan) för brandbekämpning och andra stöduppgifter på ett bra sätt. Men, vi har inte haft en anmälspliktig övning enligt Wiendokumentet sedan 1993. Försvarsmakten är inte utformad för mer än att möta ett hot i en del av landet, än mindre hejda det, när det är klart.

Till detta kommer ett obefintligt civilförsvar som kan hantera stora störningar i livsmedels- och elförsörjning samt telekommunikationer. Avvecklat. This parrot is dead.

Sveriges säkerhetspolitik

anförande inför Kungl Krigsvetenskapsakademien 4 december 2013
av Carl Bildt

Tack för inbjudan att komma hit och tala om Sveriges säkerhetspolitik.

Jag noterar att jag inte – med undantag av en diskussion 2002 – har talat inför akademin sedan jag höll mitt inträdesanförande i denna avdelning på exakt detta datum för 23 år sedan. Det är ju ett tag sedan.

Då talade jag i skuggan av de säkerhetspolitiska utmaningar som vi har haft att hantera under det kalla krigets kalla decennier. Framför allt försökte jag då sätta in de undervattenskränkningar som vi utsattes för under denna period i ett större och lite längre sammanhang.

Det är alltid nyttigt att blicka bakåt och försöka att lära av det som varit när man försöker att formulera den politik som skall föra oss framåt. Vi skall inte vara det förflutnas föreställningars fångar, men vi får heller aldrig glömma dess lärdomar. Och om dessa kommer det alldeles säkert att diskuteras åtskilligt runt om i Europa under de månader som kommer.

För hundra år sedan skrev vi december 1913. Det var en tid av europeisk osäkerhet – två krig på Balkan hade just avslutats – och det var också en tid av intensiv svensk försvarsdebatt. Sven Hedins varningsord om Rysslands fientliga avsikter och dess alarmerande upprustning inte minst i dess finländska storfurstendöme rungade genom debatten. Uppe i norr hade bygget av det väldiga fästningsverket vid Boden just avslutats. Det hade samlats in pengar till nya pansarbåtar.

Så kom då ödesdigra 28 juni 1914. Då föll de skott nere i Sarajevo som kom att utlösa den händelsekedja som med mobiliseringsplaner, stödförpliktelser och fatal kortsiktighet snabbt kom att göra det tredje Balkan-kriget till det första världskriget. Gnistan som tände den brand som skulle förstöra och förgöra så mycket.

Från sitt ståtliga rum blickade den dåvarande brittiske utrikesministern Edward Grey ut över London, konstaterade att ”the lamps are going out all over Europe, we shall not see them lit again in our lifetime”.

Vi vet vad som följde. Skyttegravar. Masssdödande. Giftgaser. Revolution. Depression. Kommunism. Fascism och nazism. Folkmord. Atombomb. Delning. Järnridå.

Det var först när den förhatliga mur genom Berlin som delat en stad, en nation och en kontinent föll i november 1989 som ljusen kunde börja tändas i Europa i dess helhet igen.

I den intensiva debatten i vårt eget land för ett sekel sedan var de flesta övertygade om att Ryssland stod i begrepp att anfalla oss. I efterhand vet vi att planerna i St Petersburg i stället handlade om hur man skulle kunna möta ett förmodat gemensamt tysk-svensk anfall mot huvudstaden. Och den tron ledde nästan till konflikt.

Den 9 augusti 1914 beslöt den energiske befälhavaren för den ryska Östersjöflottan, amiral von Essen, om ett anfallsföretag mot den svensk-tyska flottavdelning som antogs ligga vid Fårösund. Men strax utanför Finska Viken återkallades flottstyrkan till sin bas i Helsingfors efter det att man fått klart för sig den neutralitetspolitik som Sveriges regering då deklarerat.

Men illa kunde det ha gått.

Under hela det förra seklet arbetade vårt försvar med planering för att kunna möta antingen det som betecknades som Krigsfall I Tyskland eller Krigsfall II Ryssland – ett mer teoretiskt Krigsfall III England var sällan föremål för seriöst arbete. Under ett skede var det tydligt det första krigsfallet som sågs som det farligaste. Under senare skeden var det uppenbart att det var det andra som tog över helt. Och försvaret förändrades förvisso under dessa svåra decennier.

Det första världskrigets slut innebar en dramatisk förändring. De tidigare dominerande imperierna – såväl det ryska som det tyska – försvann. Vid Östersjön såg vi en rad självständiga stater stiga fram – Polen, Litauen, Lettland, Estland och inte minst Finland.

Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrades dramatiskt. Vi trodde på nya Nationernas Förbunds möjligheter. Försvarsbeslutet 1925 innehöll förvisso viktiga inslag av modernisering – att bilda ett flygvapen var viktigare än att behålla ett kavalleri – men innebar dock en betydande försvagning. Vi ville tro på freden.

Vi vet hur det gick. 1930-talets beslut innebar försiktiga steg mot förstärkning, men i april 1940 var vår beredskap knappast god. Den forcerade upprustning som då inleddes kom inte att ge sina fulla resultat förrän efter det att det världskriget fått sitt slut i Europa i maj 1945.

Men efterkrigsdecennierna innebar en satsning på ett starkt försvar. Detta som stöd för en politik som efter sammanbrottet för förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarsförbund strävade efter att öka sannolikheten för att hålla vårt land utanför ett nytt europeiskt storkrig.

Och även om dåtidens militärledningar stundtals grymtade missnöjt – inget försvarsbeslut under efterkrigstiden har undgått kritik – bör det nog sägas att det som då byggdes upp var ett starkt inte bara militärt utan också civilt, ekonomiskt och totalt försvar. Från en underrättelsetjänst som skulle ge oss förvarning över ett system för full mobilisering av samhällets samlade värnkraft till förberedelser för motståndsrörelse om utvecklingen trots allt skulle gå så illa. Varje svenskt hushåll informerades om att varje meddelande om att motstånd skulle uppges var falskt. Det var en imponerande nationell satsning vars fulla historia ännu inte i alla delar kunnat skrivas.

Men det var också decennier med tydliga tendenser till en schizofreni mellan den ytligare och yvigare bilden av vår utrikes- och säkerhetspolitik och en inre, mer dold och tyngre del av säkerhets- och försvarspolitiken. Omvärlden visste väl om den hårda kärnan, men den inhemska debatten fick ofta nöja sig med annat.

Kanske kan detta illustreras också av det viktiga och riktiga beslut som togs om att i den starka försvarssatsningen avstå från att anskaffa kärnvapen. I ett anförande inför denna akademi i mars 1966 motiverade dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Fritiofsson detta med ”att Sverige i allt väsentligt är under kärnvapenparaplyet på ungefär samma sätt som oss kringliggande länder kan sägas vara det” och att ”vår alliansfrihet och inriktning på neutralitet i krig betyder i detta sammanhang föga eller ens något.”

Så lät det inte alltid i debatten – men så var det.

Så kom då mer eller mindre plötsligt sammanbrottet för det sovjetiska imperiet. Det var en dramatisk tid. Historien ger oss mycket få exempel på överrustade imperier som avvecklas fredligt. Men Tyskland kunde återförenas. Och de väldiga sovjetiska stridskrafter som funnits långt in i Europas hjärta kunde successivt dras tillbaka.

Att Sverige var speciellt engagerad i denna väldiga process när det gäller Estland, Lettland och Litauen var naturligt. Och åter förändrades Sveriges säkerhetspolitiska situation på ett dramatiskt sätt. Nu skedde ett alldeles avgörande paradigmskifte också i vår säkerhetspolitik.

Med inspiration av Mats Bergquist brukar jag tala om de avgörande paradigmskiftena för Sverige i dessa hänseenden. 1523 – Sverige som självständig nation. 1630 – inledningen till den s k stormaktstiden. 1812 – denna slutgiltiga avveckling efter förlusten också av Finland och inledning till en epok där vi snarast sökte avståndet till vår kontinents förvecklingar och konflikter.

Men 1995 tog vi steget in i den Europeiska Union som genom fördraget i Maastricht lagt fast tydliga säkerhetspolitiska ambitioner. Det innebar att vi bröt upp från denna 1812 års politik och dess sentida variant under rubriken neutralitetspolitik.

När vi 1993 hade sänt en mekaniserad bataljon till kriget i Bosnien var det en medveten och tydlig signal om vår ambition att medverka till att hantera konflikter och bygga fred också i vår egen del av Europa. Sedan dess har ju närmare 22 000 personer från vår försvarsmakt tjänstgjort i serien av olika operationer på Balkan under först FN:s och sedan huvudsakligen Natos flagg.

Vårt engagemang på Balkan – militärt, diplomatiskt och inte minst genom vår roll i EU:s utvidgning – har varit ett konkret uttryck för en aktiv fredspolitik i vår egen del av världen. Att också försvaret måste förändras var uppenbart, men osäkerheten var samtidigt betydande. Under större delen av 1990-talet hölls därför grundläggande förmågor uppe.

Men ett historiskt och avgörande steg togs när det så kallade ”Opverket” – den krigsplanering vars olika alternativ i olika versioner hade styrt försvarets inriktning i cirka ett sekel – i all tysthet avskaffades kring år 2000. Och i och med främst försvarsbesluten 2000 och 2002 avskaffades ju hastigt mycket av det som varit stommen i våra försvarsansträngningar sedan mycket lång tid tillbaka.

Utan det gamla ”Opverket” kom i mångt och mycket medverkan i internationella operationer att bli styrande för det militära försvarets utveckling. Detta medan huvuddelen av det övriga totalförsvaret i stort sett lades ner.

Dessa internationella operationer var självfallet viktiga i sak. Men de var också viktiga för att i en ny situation skaffa oss bättre kunskaper om och erfarenheter av militär samverkan med ledande andra länder. I grunden låg dock ett antagande om att det gamla Krigsfall II knappast längre var möjligt.

I det storkrig som hade kunnat bryta ut i det delade Europa skulle det vara logiskt om Sovjetunionen också med utnyttjande av svenskt territorium skulle söka sig fram mot norra Atlanten. Detta för att kunna bryta de förbindelser mellan USA och Västeuropa som skulle vara avgörande för de västliga demokratiernas förmåga att stå emot en massiv offensiv av de samlade sovjetiska arméerna.

Men detta scenario var utan rimlig relevans med det kommunistiska väldets sönderfall och en Nato-allians som i Östersjöområdet flyttades från väster om oss i Lübecks utkanter till långt öster om oss vid Brest och Narva. Långsamt, och alls inte utan politiska svårigheter, förändrades också den grundläggande säkerhetspolitiska doktrinen.

Förändringen i sak hade kommit redan 1995. Men det var inte överallt som den och dess konsekvenser omedelbart kunde accepteras. 2002 kom det dock till en bred enighet i riksdagen. Den sade att militär alliansfrihet med dess möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde ”har tjänat oss väl”. Och att ”för framtiden” gällde att ”hot mot freden och säkerheten kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder”. I tempusformerna låg en alldeles avgörande förskjutning.

Förvisso hade vi sedan lång tid tillbaka gett ett starkt stöd till Förenta Nationerna i tilltron till dess möjligheter att säkra fred och lösa konflikter. Och det gäller förvisso med samma kraft i dag. Men nu var situationen förändrad. Avgörande nu blev att medverka till att bygga upp en europeisk freds- och säkerhetsordning som kan ge trygghet och stabilitet åt vår kontinent i dess helhet.

Och Sveriges politik är tydlig. Med den formulering vi använder i regeringsförklaring och utrikesdeklaration: Vi vill vara en aktiv del av ett starkt, enat och öppet Europa.

Vårt intresse av en stark och framtidsinriktad europeisk union diskuteras ofta i ekonomiska termer – och betydelsen av det skall inte underskattas – men den har en kanske än viktigare säkerhetspolitisk dimension som behöver lyftas fram tydligare.

Också Nato-alliansen är ju en avgörande del av denna europeiska freds- och säkerhetsordning. Vi är inte medlemmar i denna, och jag har svårt att se att det skulle finnas nödvändiga politiska förutsättningar för förändring i det avseendet. Men vi utvecklar inte minst tillsammans med Finland ett aktivt partnerskap.

Och jag har i olika sammanhang understrukit den betydelse också vi fäster vid förpliktelserna i Nato-fördragets artikel fem för dess medlemsstater. Att vi då tänker speciellt på de berörda länderna i vår omedelbara närhet är rätt naturligt.

I det bredare säkerhetspolitiska perspektivet skall vi inte heller underskatta den långsiktiga betydelse som ligger i Europarådet med dess arbete för medborgerliga fri- och rättigheter eller OSCE med dess olika instrument såväl för detta som för arbete med nationella minoriteter. Inte minst minoritetsfrågor har, om de missköts, potential att utnyttjas för att undergräva staters säkerhet och integritet. Inte bara det gångna seklets, utan också det senaste decenniets, erfarenheter visar ju detta.

I ett av de senaste numren av akademiens med åren allt bättre tidskrift gör ledamoten Krister Andrén några anmärkningar i anslutning till försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport. Jag tror att de är av alldeles avgörande betydelse. Han skriver: ”Ett starkt, stabilt och sammanhållet Europa i en solid transatlantisk samarbetsrelation förblir grunden för svensk säkerhetspolitik. Ryssland är i det perspektivet alltid hanterbart. Ett svagt Europa öppnar däremot ofrånkomligen -nästan oberoende av Rysslands utveckling – för att stabiliteten och säkerheten i Europa kan utmanas.”

Så är det – och det alldeles oavsett hur oroad man är över allt mer av auktoritär utveckling, allt mer av nostalgisk närområdesambition och allt mer av militär modernisering i dagens Ryssland.

Det är utomordentligt svårt att tänka sig att något avgörande militärt hot med framgång skulle kunna riktas mot någon av EU:s eller Natos medlemsstaters integritet och överlevnad så länge detta samarbete fortfarande står starkt.

Först om detta skulle bryta samman, eller försvagas på ett avgörande sätt, skulle det kunna öppnas för mer hotfulla utvecklingar i Europa och i vårt närområde. Historiens tydliga lärdom är ju dessutom att avgörande ryska framstötar i Nordeuropa endast har skett när de på ett eller annat sätt haft stöd av eller varit förankrade hos någon annan dominerande europeisk makt.

Det var Napoleon som direkt eller indirekt gav grönt ljus till det avgörande anfallet på Finland 1808. Det var Hitler som i augusti 1939 gav grönt ljus till ockupationen av de tre baltiska staterna liksom anfallet på Finland. Att blicka bakåt är alltid viktigt eftersom det ju också ger en grund att stå på när vi försöker att blicka framåt.

Vi brukar säga att vår säkerhetspolitik ligger fast. I grundläggande avseenden är det självfallet så. Men i en värld i snabb förändring är det ju samtidigt tydligt att inte minst dess olika instrument måste förändras och utvecklas. Och jag skulle vilja diskutera dessa krav i termer av behovet av kunskaper, behovet av kontakter och behovet av kapaciteter i en modern och framtidsinriktad säkerhetspolitik.

Satsningar i alla dessa tre hänseenden – tre avgörande ”K:n” – ger oss tillsammans en säkerhetspolitik för att kunna möta kommande möjliga utmaningar, risker eller hot.

”Kunskaper”

Världen och Europa har, efter det kalla krigets slut, upplevt två utomordentligt framgångsrika decennier. I Europa har EU:s utvidgning skapat helt nya och bättre förutsättningar inte minst för länderna i östra och centrala Europa. I världen har vi sett hur miljon efter miljon har lyfts ur fattigdom, och hur en utveckling där klyftor mellan rika och fattiga länder vidgades nu håller på att vändas till sin motsats.

Jag brukar säga – utan att någon hittills har sagt emot mig – att det är de två bästa decennierna i mänsklighetens historia. Men när vi nu försöker att blicka framåt ter sig bilden mindre tydlig än vad vi skulle önska. Det är lätt att peka på osäkerheter.

Försvarsberedningen talar i sin säkerhetspolitiska rapport om att ”utvecklingen idag sker med större hastighet och är mer komplex och svårförutsägbar.”

Och i sin rapport inför det möte med EU:s stats- och regeringschefer som nästa vecka kommer att diskutera EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik skriver High Representative Catherine Ashton om att ”the world as a whole faces increased volatility, complexity and uncertainty”, och säger att ”Europe needs to develop the full range of its instruments, including its security and defence posture”. Hon efterlyser en bred strategisk debatt om detta mellan stats- och regeringscheferna.

Och det går väl i linje med förslag vi har presenterat. EU behöver en bred strategisk debatt och en tydlig global strategi. Den måste sedan ligga till grund för utnyttjande och utveckling av dess olika instrument för fred och säkerhet i vårt omedelbara närområde, liksom i närområdets närområde och i världen i övrigt.

Sverige tillhör världens mest globaliserade samhällen, och den utvecklingen har accelererat påtagligt. Exportens andel av vår ekonomi har i det närmaste fördubblats under två decennier. Samtidigt har invandring förändrat vårt samhälle. Allt fler svenska medborgare finns vid varje tidpunkt utanför våra gränser.

Flödessäkerhet – ett uttryck som finns också i försvarsberedningens rapport – har blivit centralt.

Vi ser ju hur vårt beroende av de allt viktigare flödena i yttre rymden, över haven och i cyberrymden blir allt större. Säkerhet kan inte längre definieras enbart i territoriella termer. Säkerheten i de globala flödena är viktiga för ett av världens mest globaliserade länder. Allt detta skärper närmast dramatiskt kraven på kunskap i bredaste bemärkelse. Att i en värld av tilltagande osäkerhet rätt kunna veta och rätt kunna bedöma. Kunskapsbaserad säkerhet blir ett nytt och avgörande begrepp. Viktiga steg har tagits.

Vi har under senare år satsat såväl på resurser för strategisk framsyn i regeringskansliet som på bättre möjligheter för vår underrättelsetjänst genom bland annat den viktiga FRA-lagen. Detta är satsningar som måste fortsätta. Vi behöver mer aktivt kunna följa och värdera utvecklingen i vår omvärld i en rad olika avseenden.

Att andra länder satsar på samordnade politiska och militära underrättelsetjänster är någonting vi har anledning att reflektera över. Jag tror också att det vore klokt att inom regeringskansliet under kommande år ge de samlade säkerhetsfrågorna en tydligare ställning.

Under mina år som utrikesminister har jag dessutom blivit än mer övertygad om vikten av att vi också har en försvarsforskning som ligger på yttersta framkant. Vi måste kunna värdera också vetenskaplig och teknisk utveckling. Det kan gälla massförstörelsevapen, cyberutveckling, globala fjärrstridsmedel eller genombrott i övrigt som kan leda till vad som kallas strategisk överraskning.

Förr var det relativt enkelt. Krigsfall II under några decennier – hålla reda på om det fanns tecken på att den 6:e armén i Petrozavodsk, den 26:e armén i Arkhangelsk eller den 30. armékåren i Viborg började fyllas upp. Nu möts vi i samarbete med andra av betydligt bredare och svårare utmaningar. Statssammanbrott söder om Medelhavet som leder till massiva flyktingströmmar. Terrorvåld på Afrikas Horn som kan leda in i vårt eget samhälle. Politiska omvälvningar med oklara konsekvenser i Europas östliga delar. Massiva försök att nätpenetrera våra högteknologiska industrier.

Att samla in och värdera kunskap är säkerhetspolitikens första och alldeles avgörande frontlinje. Här måste vi satsa mera, och här måste vi alldeles självklart också samarbeta öppet, förtroendefullt och konstruktivt med andra.

”Kontakter”

Om detta är den första frontlinjen så är de kontakter vi har självklart den andra. Vi är i dag medlemmar i en politisk allians med den också säkerhetspolitiska ambitionen att verka för fred i Europa. Det innebär – högst konkret – att varje kris eller utmaning som i sin förlängning skulle kunna utvecklas också till en mer konkret utmaning för vår egen säkerhet, kommer vi från första början att diskutera med och söka möta tillsammans med andra EU-länder. Det skall kanske noteras att huvuddelen av dessa länder också är medlemmar i Nato.

I sådana situationer är styrkan i vårt samlade samarbete inte bara inom den Europeiska Unionen. Även styrkan i vårt samarbete med andra länder av största betydelse. Vårt arbete med att stärka EU när det gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall ses också i detta ljus. Och i sådana möjliga situationer handlar det kanske lika mycket om grundläggande förbindelser, förtroende och förståelse som om avsaknad eller närvaro av mer formella förpliktelser.

Att kontinuerligt visa vår vilja och förmåga att politiskt såväl som militärt kunna delta i olika koalitioner är självfallet viktigt också i detta avseende. Det kan handla om internationella väpnade operationer under FN:s, EU:s eller Natos flagg, men också om gemensamt politiskt agerande.

Här spelar självfallet vår utrikespolitik och diplomati en viktig roll. Också i sammanhang som dessa är det viktigt att vi har förtroendefulla och nära kontakter med alla de olika aktörer som är av betydelse.

”Kapacitet”

Med kunskapen som den första och kontakterna som den andra frontlinjen är det självfallet våra olika kapaciteter som är den tredje.

I en konkret kris har kunskaper alldeles säkert lett till kontakter som handlar om de olika kapaciteter som krävs för att möta olika situationer. Det handlar då inte enbart om de som ryms inom det militära försvaret, men att dessa då kan vara av utomordentligt stor – i kritiska fall t o m avgörande – betydelse, säger sig självt.

Efter att det gamla invasionsförsvaret hade försvunnit för mer än ett decennium sedan, och efter en mer osäker period, har det ju genom främst försvarsbeslutet 2009 inletts ett omfattande arbete för att systematiskt bygga upp en ny försvarsstruktur som kan vara ett starkt stöd för en samlade och modern säkerhetspolitik.

Om försvarspolitikens mer konkreta framtida inriktning har jag av lätt insedda skäl inte möjlighet att säga så mycket. På grundval av sin säkerhetspolitiska rapport har ju nu den parlamentariska försvarsberedningen uppdraget att till i slutet av mars nästa år lägga fram ett mer konkret förslag. Den perspektivplanering som försvarsmakten redovisat beskriver ju vältaligt de olika alls inte enkla avvägningar som beredningen står inför. I dessa är vi förvisso inte ensamma. Det finns knappt någon försvarsmakt som inte står inför svåra avvägningar som i alla fall till sin art är likartade.

Och vi vet historiskt att det tar sin tid att gå från gamla värnpliktssystem till mer kvalitetsinriktade system som land efter land successivt har infört. Av största betydelse också i detta sammanhang är att regeringen i mars 2010 gett förvarsmakten i uppdrag att utarbeta en försvarsplan med tillhörande operativ planläggning. Någon sådan har ju över huvud taget inte funnits sedan det gamla operativa verket avskaffades.

Nu växer sådana planer successivt fram. Det säger sig självt att de kommer att ge de närmare avvägningarna mellan de olika kapaciteter vi behöver också i det militära försvaret en betydligt fastare grund att stå på. Efter en period då försvarsanslagen successivt minskade, har regeringen sedan 2011 föreslagit successivt ökade anslag för att klara dels den framtida förnyelsen av flygstridskrafterna – vi kommer att få system i yttersta världsklass – och dels ökade kostnader för främst förbandsverksamheten i alla dess delar. Om denna utveckling med ökade anslag kommer att fortsätta blir en viktig fråga för försvarsberedningen att söka sig fram till.

Men det kräver ansvarstagande inte bara från de som i olika partier talar försvar – det kräver åtaganden från de som i olika partier har ansvar för den samlade politik man vill föra under kommande år. Alldeles bortsett från detta är det klart att ett ökat såväl nordiskt som europeiskt samarbete är både nödvändigt och önskvärt.

När jag talar här möts de nordiska försvarsministrarna i Helsingfors för att diskutera just detta. Med Finland har vi ju särskild anledning att diskutera dessa frågor. Och mot slutet av veckan träffas ju EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för att diskutera utvecklingen av det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet. Sverige har ett starkt intresse i båda dessa avseenden. Kunskaper. Kontakter. Kapaciteter. Så skall vi successivt bygga vidare på vår samlade säkerhetspolitik i en föränderlig värld.

Men avgörande är detta: det starkaste värnet för freden och stabiliteten i Europa är och förblir integrationen mellan och av Europas demokratier. Så länge den står stark och utvecklas vidare, med tydlig förankring också i förbindelserna över Atlanten, har jag svårt att se utrymme för någon avgörande äventyrlighet från någon annan makt i vår omedelbara eller mer fjärran närhet.

Men skulle den försvagas på ett avgörande sätt kan mycket te sig annorlunda. Då kan USA:s ”pivot to Asia” bli betydligt mer konkret verklighet. Då finns risker för att ett fragmentiserat Europa också blir ett farligt Europa.

Historien har sina lärdomar. Och dem skall vi inte glömma ens i denna den accelererade globaliseringens tid.

Carl Bildt är Sveriges utrikesminister och ledamot av KKrVA

I World Politics Review finns en artikel om att den senaste översynen av brittisk säkerhetspolitik med sina nedskärningar kommer att leda till en oförmåga att genomföra egna expeditioner (den senaste Sierra Leone 1999, där nuvarande CDS Richards var befälhavare över the Joint Task Force). Britterna har varit drivande idémässigt när det gäller denna typ av operationer och vi har befunnit oss sida vid sida med dem vid mer än ett tillfälle. Samtidigt är det tydligt att väst börjar svalna inför tanken på att bli indraget i fler expeditioner som kör fast. Frågan är hur denna utveckling kommer att påverka svensk utveckling av vårt koncept för expeditionära operationer? Den ekonomiska situationen ovanpå detta för främst UK och Frankrike kommer ytterligare försvaga den förmågan.

av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen. [läs mer…]

Onsdagen den 6 juli genomför projektet KV21 fyra seminarier på Försvarspolitisk arena i Almedalen.

Krigsvetenskapsakademien i Almedalen onsdagen den 6 juli 2016

Sedan år 2014 pågår inom Krigsvetenskapsakademien ett omfattande studie- och forskningsprojekt kallat KV21 (”Det framtida stridsfältet – krigsvetenskap i det 21:a århundradet”). Projektet, som avslutas 2018, har en bred ansats och omfattar bl a omvärldsutveckling, teknisk utveckling och civilt och militärt försvar, allt i ett perspektiv 10-15 år framåt i tiden. Väsentliga delresultat kan redan presenteras.

I samarbete med Försvarsforum och Försvarspolitisk Arena genomför Krigsvetenskapsakademien därför fyra seminarier i Almedalen, som kommer att belysa aktuella frågeställningar i de säkerhets- och försvarspolitiska debatterna.

Se vidare om Försvarspolitisk Arena på www.forsvarspolitiskarena.se. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Allmänna Försvarsföreningen, Försvarsutbildarna och Akademien, som syftar till att informera om och diskutera försvars- och säkerhetspolitiska frågor. [läs mer…]

av Martin Anderberg

Avdelning III Luftoperationer organiserade akademisammankomsten den 20 maj. Akademien provade ett nytt koncept där en och samma avdelning ansvarade för hela programmet för kvällen, vilket innefattade tankar för dagen, inträdesanförande och årsberättelse. [läs mer…]

av Kristian Gerner
 
Den svenska försvarspolitiska solidaritetsförklaringen hösten 2009 gentemot de baltiska staterna väckte en del debatt i Sverige. En rimlig inställning är att förklaringen hade retoriskt värde och uttryckte en principiell hållning men inte handlade om Sveriges rent militära förmåga och möjlighet att militärt bistå de baltiska staterna på deras eget område i det fall de skulle utsättas för hot eller angrepp från grannstaten Ryssland. Det var i detta sammanhang som ledningen för KKrVA:s avdelning V bad mig att under vintersymposiet 2010 ge min syn på Rysslands hållning till den svenska solidaritetsförklaringen. Eftersom den svenska förklaringen knappast hade någon större omedelbar betydelse för den ryska statsledningens syn på Sveriges militärpolitiska roll i Östersjöområdet, ansåg jag det mest relevant att belysa frågan i det större perspektiv som gäller politik, ideologi och försvarssyn i dagens Ryssland. Denna syn omfattar ett historiskt djupperspektiv.
 
Centralism, kontroll och misstänksamhet under Putin
 
Rysslands premiärminister Vladimir Putin var innan han första gången blev regeringschef i augusti 1999 chef för säkerhetstjänsten FSB, KGB:s efterföljare. Han byggde sin maktställning på säkerhetstjänsten och anpassade den till det moderna samhället. Jurij Andropov hade på sin tid som ledare för KGB 1967–1982 förnyat arbetsmetoderna. Han förenade selektiv repression med samhällsvetenskapliga undersökningar av levnadsförhållanden och attityder. KGB-ledningen var väl informerad om både missförhållanden och missnöje i sovjetsamhället, men större delen av befolkningen hölls i okunskap.
 
Michail Gorbatjov tog i tecknet av glasnostpolitiken bort repressionen. Samhällsvetenskapen blev offentlig och bidrog verksamt till att fylla den nya yttrandefriheten med kritiska analyser av missförhållandena. Under Putins tid som president 2000-2008 återkom mönstret med selektiv repression. Kritiska journalister antingen mördades under dunkla omständigheter eller drogs inför rätta och dömdes för ”spioneri”. Journalisten Vjatjeslav Kostikov använde i en artikel i veckotidningen Argumenty i fakty (Nr 16, 2007) begreppet strojka för att beskriva det framväxande putinska samhället, i en artikel som fick rubriken ”Huset som Putin har byggt”. Denna konstruktion, strojka, bars enligt Kostikov upp av de starka, på ryska ”siloviki”, det vill säga personal ur säkerhetstjänsten. Dessa människor utgjorde mellan 60 och 70 procent av alla högre tjänstemän i Ryssland.
 
Det hot mot Ryssland som definierades under Putin var inte bara militärt. Ideologiskt, för att inte tala om politiskt inflytande från omvärlden, uppfattades som ett hot mot Rysslands säkerhet. Under Putins andra period som president, började ickeregeringsanknutna internationella organisationer, NGOs, hindras från att verka i Ryssland. Så här sade Putin på en presskonferens i S:t Petersburg sommaren 2006 i samband med G 8:s möte i staden: ”Jag accepterar inte att främmande regeringar finansierar politisk verksamhet i vårt land lika litet som att vår regering skulle finansiera politisk verksamhet i andra länder. Detta område är reserverat för våra medborgare och deras egna organisationer och verksamhet på detta område måste finansieras av vårt eget folk, av våra offentliga eller finansiella organisationer.”1
 
Den amerikanska statsvetaren Laura Henry har i en undersökning av det civila samhället i Ryssland kommit fram till att NGOs, som är modellerade på motsvarande organisationer i västvärlden, och ägnar sig åt globala – transnationella – frågor har ”an adversarial relationship with the state”. Henneskollega Lisa McIntosh Sundstrom konstaterade att ryska NGOs som samarbetade med statsmakten var mer framgånsgsrika. Hon pekade på de ryska soldatmödrarna som exempel. Relationen till statsmakten var god så länge som organisationen tog upp enskilda fall av misshandel inom försvarsmakten, men soldatmödrarna bemöttes negativt av myndigheterna när de började tala om mänskliga rättigheter. Sundstrom framhöll också att den ryska lagstiftningen gällande NGOs var så vag att den inbjöd till godtyckligt agerande från statsmakten. En tredje amerikansk statsvetare, Alfred Evans, har betonat att regimen Putin drog en skarp skiljelinje mellan acceptabla och icke-acceptabla NGOs. Den ryska staten ger finansiellt stöd till de förra men ”stänger, förföljer eller
marginaliserar dem som anses handla mot de nationella intressena”.2
 
Slutsatsen är att själva begreppet ’nongovernmental organisation’ är främmande för och i den ryska politiska kultur som etablerades under Putin. Denna kultur utmärker sig för en i princip misstänksam hållning till omvärlden. Ur detta perspektiv var den svenska solidaritetsdeklarationen hösten 2009 att se som en bekräftelse av den ryska regimens föreställning att omvärlden, i detta fall Sverige, söker påverka Rysslands maktställning.
 
Ramar för opinionsbildning under Putin – Medvedev
 
Enligt World Press Freedom Index i oktober 2009 var Ryssland på plats 153 av 173 uppförda stater när det gällde medias frihet att arbeta ostört av myndigheterna. Det innebar att Ryssland hade gått ned 12 placeringar sedan 2008.3 Enligt en rapport från Reportrar utan gränser den 1 maj 2009 fick svartlistade regeringskritiker inte uppträda i den statliga televisionen. ”Traditionen” med mord på journalister och företrädare för kampen för mänskliga rättigheter, särskilt i Nordkaukasien, samtliga ouppklarade, fortsatte under 2009. Antalet mördade mellan mars 2000 och maj 2009 var fler än tjugo.4 När det gäller nyhets- och informationsförmedlare med principiellt allmän räckvidd tack vare publicering på webben framstår idag tidningen Novaja Gazeta, radiostationen Echo Moskvy och människorättsorganisationen ”Memorial”, vilken granskar övergreppen under Stalintiden, som de ledande kritiska rösterna i dagens ryska mediavärld. Novaja Gazeta och Echo Moskvy har anseende som ”the last bastions of press freedom in Russia.”5
 
Förekomsten av internet, där man inte bara kan läsa texter utan även lyssna till radioutsändningar och ladda ned TV-reportage och filmer, är en strukturell förutsättning för möjligheten att framföra och ta del av olika åsikter i Ryssland. På internet kan man ta del även av tidningar med relativt liten upplaga. Det innebär att den som aktivt söker efter nyheter i kontroversiella ämnen kan finna sådana. Sommaren 2009 genomförde på uppdrag av Reportrar utan gränser fem tyska journalister undersökningar av situationen för pressen i regionerna Moskva, Sverdlovsk, Archangelsk, Perm, Altaj, Vladivostok och Sotji.
 
De kunde inte finna att de centrala myndigheterna, Kreml, direkt påverkade media i de utvalda regionerna. I alla de undersökta regionerna fanns det oberoende media, vilka inte var finansierade av vare sig staten, lokala politiker och affärsmän eller NGOs. Bilden var emellertid ofta blandad. I Moskvaregionen kontrollerade de lokala myndigheterna fullständigt media i förstäderna Chimki och Odinzovo, medan det i städerna Klin, Suchovsk och Dubna fanns oberoende, kritiska media. Undersökningen bekräftade den vedertagna bilden att regionen Perm – där Memorial har ett centrum och där det finns ett lägermuseum om Gulag – är en ö av frihet i Ryssland. En lokal människorättsaktivist iPerm, Igor Averkiev, bekräftade för Reportrarutan gränser att det inte fanns några fallav påtryckningar på eller hot mot journalister där de senaste åren. När han fick vetaatt chefredaktören för webbtidningen El.ru i Jekaterinburg inte publicerade nyheter omhur illa underhållna gatorna var i staden av rädsla för att det skulle tas illa upp av stadens borgmästare, invände Averkiev att det iPerm var möjligt att testa var yttrandefrihetens gränser gick utan att detta skulle skapa några allvarliga problem.6
 
Rapporten från Reportrar utan gränser gav bilden att situationen för media i de ryska regionerna ger anledning till både hopp och oro. På den positiva sidan finns ett program som finansierades av USAID via NewEurasia Foundation, kallat ”the Russian Independent Print Media Program”. År 2004startades av detta program Association of Independent Regional Press (ANRI). Det finns alltså en professionell struktur för att stödja oberoende press i Ryssland. En motsvarighet för etermedia är the Foundation for Independent Radio Broadcasting, som startades av brittiska BBC 1999 och som möjliggör att ryska radiojournalister kan publicera material, som de inte kan sända genom ryska stationer, på internet (www.podst.ru).
 
På den negativa sidan fann man att merparten av media undvek politiskt känsliga ämnen för att, i ofta förekommande fall, inte riskera att mista bidrag från företag eller myndigheter. En allmän företeelse var att nyhetsförmedlingen påverkades av korruption, det vill säga att många tidningar publicerade vissa nyheter mot betalning för att göra reklam för lokala makthavare, så kallad zakazuzka. Ordet kan översättas med ”image-reklam”. Ett exempel på ekonomisk kontroll över media var ”Vaz Media Group” som från slutet av 2007 köpte upp lokala tidningar och etablerade nya, som visserligen var ekonomiskt oberoende av myndigheterna men i gengäld var ”i stort sett passiva i den politiska processen”.7 Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i dagens Ryssland finns möjligheter till en från statsmakten oberoende nyhetsinhämtning, men främst i lokala medier samt inom den begränsade del av befolkningen som aktivt använder internet för att informera sig.
 
Slutsatsen är att den patriotiska, mot omvärlden misstänksamma hållning som präglar den rikstäckande statliga televisionen i stor utsträckning bestämmer attityderna till främmande länder, bland demSverige. ”Rysslands syn” bör uppfattas som beteckning inte bara på den officiella utrikes- och försvarspolitiken utan även på flertalet medborgares, ”folkets”, hållning till omvärlden.
 
Rysslands väg 

Den 10 september 2009 vände sig Rysslands president Dmitrij Medvedev till det ryska folket med programförklaringen ”Framåt, Ryssland”.8 Det var en deklaration i sovjetisk stil från den stagnationsperiod under Leonid Brezjnev som föregick Gorbatjovs perestrojka. Medvedev räknade precis som seden var under Brezjnev upp en rad missförhållanden men hävdade, också detta precis som Brezjnev brukade göra, att allt skulle ordna sig till det bästa under hans egen visa ledning. Medvedev nämnde bland problemen att det ryska civilsamhället är svagt och inte har någon utvecklad förmåga till självständig organisering eller initiativ. Demokratin är ännu inte stabil (ryska: neokrepsjaja demokratija).
 
Men Medvedev nämnde inte att det han beskrev var resultatet av Putins politik som president. Nu gällde det enligt Medvedev att övervinna ”sekelgammal ekonomisk efterblivenhet”, ”sekelgammal korruption” och ”vitt utbredda paternalistiska stämningar”. Ryssland hade visserligen haft två stora moderniseringsprojekt under Peter I respektive Stalin, men båda hade åstadkommits till priset av förnedring och förintelse av miljontals av ”våra landsmän”. Nu måste moderniseringen ske med hänsyn till både individens, samhällets och statens intressen. Man måste välja reformernas väg, men inte genom att påverkas av utländska modeller (underförstått: som Peter och Stalin gjort). Det förblev dock oklart vad Medvedev satte i det utländskas ställe. Han deklarerade:
 
”Vi måste under alla omständigheter uppmärksamma och vörda vår historia. Vi måste framför allt högakta vårt lands roll att under sekler stödja en balanserad världsordning. Ryssland har alltid, under alla skeden av sin etablering, strävat efter att åstadkomma en mer rättfärdig världsordning. Många gånger har just Ryssland erbjudit skydd åt små folk som hotats av förslavande och till och med förintelse. Så var det helt nyligen, när regimen Saakasjvili gjorde ett kriminellt anfall på Sydossetien. Flera gånger har Ryssland omintetgjort äventyrliga planer från pretendenter på världsherravälde. Ryssland har två gånger lett stora koalitioner: under 1800-talet motstått Napoleon och under 1900-talet förintat nazisterna. Både i krig och under fred har vårt folk kommit till hjälp när en rättvis sak krävt beslutsamma insatser. Ryssland har alltid varit en trogen allierad i krig och en hederlig partner i ekonomiska och diplomatiska affärer.
 
Medvedev framställde både Rysslands och Sovjetunionens historia som en berättelse om exemplarisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ur detta perspektiv är helt klart deklarationer från omvärlden, sådana som den svenska solidaritetsförklaringen, inte bara överflödiga, de måste även tolkas som aggressiva. Det vill säga att de går ut på
att bistå dem som har fientliga planer mot det fredliga och fredsälskande Ryssland. Det är att märka att Medvedev bara var kritisk mot Peter och Stalin för det lidande de åsamkat det ryska folket och inte med anledning av deras militära erövringar av andra folk. Medvedevs företrädare på presidentposten Vladimir Putin har framhållit Stalins förtjänster som ledare under Det stora fosterländska kriget, och även i Medvedevs perspektiv var detta krig rättfärdigt, inklusive dess förspel i form av anfallet på Finland 1939 och ockupationen av de baltiska staterna 1940, det vill säga den period som inledde andra världskriget i tecknet av den nazi-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939.
 
Alternativet till den svenska deklarationen: Valdai-doktrinen
 
I december 2009 publicerade diskussionsklubben Valdai en rapport av de ryska försvarsexperterna Sergej Karaganov och TimofejBordatjov under rubriken ”Towards a new Euro-Atlandic Security Architecture”.9 Karaganov och Bordatjov konstaterade att den ryska styrande eliten anser att den har besegrat ”totalitär kommunism”. Nu gällde det att åstadkomma ett system för kollektiv säkerhet i Europa. Att ett sådant
säkerhetssystem saknas har visats både av Natos angrepp på Jugoslavien 1999 och av konflikten i Kaukasus 2008 (syftningen är på kriget mellan Ryssland och Georgien).
 
De tillade att möjligheten att Nato utvidgades till Ukraina uppfattas som ett hot motden ryska elitens vitala säkerhetsintressen. Så länge som denna möjlighet kvarstod, fanns det ett hot om ett storkrig i Europa med oöverskådliga konsekvenser.10 Baltikum nämndes inte explicit men syftningen var klar i utsagan att ett samarbete mellan Nato och Ryssland var dömt att misslyckas så länge som hotet att Nato expanderade till Rysslands grannstater inte var undanröjt.11 Andemeningen är att redan den fullbordade utvidgningen österut innebar ett hot mot Ryssland. Med syftning på Natos expansion hävdade Karaganov och Bordatjov att alla parter borde undvika att tala om att bevaka ”särskilda intressezoner”, i alla fall i Europa.
 
Denna fras är tillämplig på Sveriges solidaritetsförklaring hösten 2009, som definierade en särskild svensk intressezon vid Rysslands västra gräns. Karaganov och Bordatjov presenterade fem scenarier för den framtida utvecklingen och lämnade i förekommande fall förklarande kommentarer till dem:
1. Status quo;
2. Status quo plus. Det skulle innebära ryska eftergifter beträffande
inflytelsesfärer;

3. Skapandet av ett system med särskilda avtal för kollektiv handling. Det skulle
medföra ett större ryskt inflytande, med bland annat en ordning för
energisäkerhet samt ett grundläggande avtal om odelbarhet och ömsesidiga
säkerhetsgarantier som uteslöt hotet att Nato utvidgades ytterligare och även hot
mot Rysslands vitala säkerhetsintressen. Det skulle vara hart när omöjligt för
Ryssland att ingå några säkerhetsavtal så länge som landet inte hade fått
garantier för att hotet från Nato inte skulle komma tillbaka;

4. Rysslands anslutning till Nato enligt den gamla franska modellen att inte deltaga
i själva den militära organiseringen;

5. Tillkomsten av ett nytt allomfattande europeiskt säkerhetsfördrag. Ett dylikt
fördrag med 14 paragrafer bifogades rapporten som appendix.
 
Allmänt pläderade de två ryska säkerhetsexperterna, vilka har nära relationer till den ryska elit som de i sin rapport nämner som subjekt, för en kollektiv säkerhetsordning som för tankarna till den Heliga alliansen och ”den europeiska konserten”. Den Heliga alliansen upprättades efter Napoleonkrigens slut under kongressen i Wien 1815. Därefter präglades säkerhetspolitiken av ”den europeiska konserten”, ett system där stormakterna var enade om att de hade olika intressesfärer och tillsammans höll ordning på tredskande nationer som polacker och ungrare. Krimkriget 1853–1856 var ett misslyckande för detta system, och Krimkrigets store förlorare var Ryssland. Därefter följde vad man kan kalla en europeisk säkerhetspolitik i Bismarcks tecken, och även den har relevans ur dagens ryska perspektiv.
 
Associationen till den Heliga alliansen och den europeiska konserten är inte slumpmässig. Karaganovs och Bordatjovs rapport andas 1800-tal, inte bara den Heliga alliansens och den europeiska konsertens första halva 1800-tal utan även den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks andra hälft av 1800-talet. Det gäller perioden efter den tyska segern över Frankrike 1871, Berlinkongressen 1878, som gällde ordningen på
Balkan, samt på Berlinkonferensen 1885, då stormakterna delade upp Afrika söderom Sahara mellan sig. Även här kan man se Ryssland som förlorare. 1878 berövades Ryssland frukterna av sin seger över osmanerna 1877, och 1885 blev Ryssland utan kolonier i Afrika.
 
I det nu aktuella ryska fallet vill man skapa en global ordning som styrs av stormakterna USA, Ryssland, Kina och Europa. Det perspektiv som förespeglas är närmast att Ryssland idag ska få spela en roll som motsvarar Tyska rikets i det europeiska säkerhetssystemet under Bismarcks tid som rikskansler. Väl att märka framhöll Karaganov och Bordatjov uttryckligen att de önskade att denna nya världsordning ska innebära press på Ryssland ”for improving the human rights situation and restraining the arbitrariness of uncontrolled bureaucracy”.12
 
Budskapet är klart: om Ryssland införlivas i ett kollektivt säkerhetssystem får USA och Nato på köpet ett demokratiskt och civiliserat Ryssland att leva med. Detta demokratiska Ryssland kommer till skillnad från vad som skedde med Tyskland under Wilhelm II inte att missbruka maktställningen till att försöka dominera Europa. Ur den ryska elitens perspektiv, så som det har presenterats av president Medvedev och de säkerhetspolitiska experterna Karaganov och Bordatjov, tillhör den svenska solidaritetsförklaringen det kalla krigets era. Den saknar relevans för aktuell rysk säkerhetspolitik. Denna politik går ut på att Ryssland blir en av stormakterna som tillsammans med USA, EU och Kina står som garant för ett kollektiv globalt säkerhetssystem. Detta system ska givetvis även omfatta Sverige. Vårt land kan således komma att bli föremål för en rysk solidaritetsdoktrin i Östersjöområdet.
 
Författaren är professor i historia vid Lunds universitet – specialiserad på Öst- och Centraleuropa – och ledamot av KKrVA.
 
 
 
Noter
 
1. Verbatim report on President Putin’s meeting
with participants of the ’Civil G8 2006’
International Forum of Non-governmental
Organisations, s. 26 http://en.civilg8.ru/documents/
1987.php 2006-09-19.
2. Dobczansky, Markian: “Russian Civil Society:
A Critical Assessment”, Kennan Institute
Meeting Report, XXIV:1 2006. (Russian
Civil Society. A Critical Assessment. Evans,
Arthur B.Jr., Henry, Laura A. och McIntosh
Sundstrom, Lisa Eds. M.E. Sharpe New York
2006).
3. “Eastern Europe’s media woes. Shut up or be
sued. Media freedom is under threat across
eastern Europe,” The Economist, 2009-10-
22.
4. http://www.unhcr.org/refworld/docid/49fea
99928.html 2009-10-27.
5. Russia: Heroes and Henchmen. The Work of
Journalists and the Media in the Russian Regions,
Reporters Without Borders september
2009, s 10. http://www.unhcr.org/refworld/
docid/4aaf955f2.html 2010-04-08.
6. Ibid, s 8.
7. Ibid, s 14.
8. Medvedev, Dmitrij: Rossija – vpered! http://
www.gazeta.ru/comments/2009/09/10_a_
3258568.shtml 2009-09-17.
9. Towards a new Euro-Atlantic Security Architecture.
Report of the Russian experts for the
Valdai Discussion Club Conference. London
8-10 December 2009. Ria Novosti 2009.
http://en.rian.ru/docs/valdai/publications.html
10. Ibid, s 7.
11. Ibid, s 10.
12. Ibid, s 13.

av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker. [läs mer…]

av Lars Wedin

Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För inte så länge sedan kunde man säga att ja, dagens situation är mycket mer oförutsägbar och råddig än vad som gällde under kalla kriget. Men, vi var i alla fall inte hotade av kärnvapen. Detta gäller inte längre – kärnvapenfrågan är i högsta grad ”alive and kicking”; främst tack vare herrar Putin och Kim Yong-nam. I detta läge behövs politiskt ledarskap: i världen, i Europa och i Sverige. [läs mer…]

av Johan Wiktorin, avdelning I

[Förtydligande 19/9] Observera att denna serie av analyser rör sig på en generell strategisk nivå. De är inte specifika operativa hotbedömningar. Försvarsmaktens motiv till den tidigarelagda förstärkningen av Gotland, en negativ förändring av omvärldsläget över tid, har stöd i denna serie. [Slut förtydligande]

Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från april hittar du här.

Ny skattning 160918

bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt. Vi har ett direkt militärt hot mot väst, och därmed Sverige. [läs mer…]

Professor Bo Huldtav Olof Santesson

Det har mörknat över Europa. För det konstaterande behöver man inte vara historiker och säkerhetspolitisk forskare som akademiens framlidne tidigare styresman, professor Bo Huldt. Hans elegant framförda tankar om var vi idag står, mot bakgrund av tidigare erfarenheter av världen i kris, skulle ändå firat triumfer. Nu fick tidigare medarbetare, kolleger och vänner ta vid i det minnesseminarium med fyrtiotalet deltagare som i den ljusaste årstiden, den 10 juni, hölls i Sverigesalen på Försvarshögskolan, anordnat av skolan och Krigsvetenskapsakademien i närvaro av hans döttrar och vännen på senare år, ledamoten Gunhild Beckman. [läs mer…]

av Jan Leijonhielm

Jag bevistade för några dagar sedan ett seminarium med bl a Peter Hultquist, som gav sin syn på vårt säkerhetspolitiska läge. Efter att korrekt och utan att darra på manschetten beskrivit den ryska utvecklingen med ett alltmer hotfullt uppträdande mot omvärlden underströk försvarsministern att Sveriges alliansfria linje låg fast och skulle så förbli. Han möttes därefter av ett antal kritiska frågor bl a kring värdlandsavtalet, och då främst från (s)-sympatisörer, vilka avslöjade en påfallande brist på kunskap om avtalets innebörd – trots de hultquistska bedyrandena. På min fråga varför Sverige inte drog den naturliga slutsatsen att ett Natomedlemskap skulle tjäna oss bäst mot bakgrund av att Moskva hur som helst inte betraktar oss som neutrala blev svaret att regeringen såg bevarandet av stabiliteten i Östersjöområdet som det främsta målet, och att tvära kast i vår säkerhetspolitik kunde riskera denna. Ett närmare samarbete med Nato, Finland och USA skulle vara tillräckligt skydd – med brasklappen att vi inte kan förutse ett kommande scenario bortom fredstida förhållanden. Med andra ord inga överraskningar och med traditionell ologisk argumentation. Vi går med om det hettar till med allt vad det innebär, om vi då överhuvud kan bli medlemmar. En intressant faktor i sammanhanget är naturligtvis frågan om vi fortfarande står under ett amerikanskt kärnvapenparaply, som utlovades under bl a Clintons presidentperiod. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

En av mina yngre släktingar arbetade 2006 för ett multinationellt företag i Sofia i Bulgarien. Trots stadens sydliga läge, ungefär på samma latitud som Rom eller Barcelona, är vintertemperaturerna ganska lika de vi har i södra Sverige. Att det känns ännu kallare när någon stänger av gasen, var något som min släkting då fick erfara.

Bakgrunden var att Ryssland och Ukraina inte var överens om gaspriset. Dispyten fortsatte de närmaste åren och vintern 2008-09 stängdes gasen av igen. Den 7 januari 2009 (de ortodoxa kristnas juldag) kunde Sverige Radio rapportera om att en rad länder i östra Europa och på Balkan var helt utan rysk gas. Avstängningen sammanföll med ”den värsta köldknäppen på 30 år”. [läs mer…]