≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Michael Sahlin

”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify new threats for NATO and its partners…”

(W Lorentz, PISM Bulletin, nov 2015)

För svensk del, och i svensk, nordisk och polsk debatt, handlar upptakten och förberedelserna inför Natos kommande toppmöte i Warszawa mest om norra flanken, vårt säkerhetspolitiska närområde, Östersjöområdet och Arktis. Men för Nato som helhet handlar det i hög grad också om den södra flanken, området söder och sydväst om Ryssland, med andra ord Svarta havsområdet som via turkiskt territorium och det extremt komplicerade transkaukasiska området också berör och berörs av de syriska och irakiska konflikthärdarna, med en mängd oklara frågor vad gäller Natos roll i dessa, inte minst som följd av alliansmedlemmen Turkiets läge, anspråk och roll. I detta södra flankområde, hur det nu ska definieras militärgeografiskt (i de officiella Nato-dokumenten tycks ”södra flanken” egentligen täcka hela MENA, Middle East and North Africa), handlar ju det amerikansk-ryska förhållandet om en säregen och ofta svårtolkad mix av samarbete och (potentiell) konflikt, särskilt vad gäller Syrien. Och på den södra flanken är ju antalet aktörer/parter och delkonflikter av helt annan art och grad jämfört med det tydliga motsatsförhållandet uppe i norr, där Natos roll är jämförelsevis  klar och tydlig och aktörsuppställningen begriplig. [läs mer…]

Bedömningen har nu sammanställts av en oberoende expertgrupp och överräcktes till utrikesminister Timo Soini den 29 april 2016.

I januari 2016 utnämndes följande personer till medlemmar i expertgruppen: ambassadör Mats Bergquist bl a ledamot av KKrVA, ordföranden för forskningsinstitutet International Institute for Strategic Studies och det säkerhetspolitiska centret Geneva Center for Security Policy François Heisbourg (Frankrike), ambassadör René Nyberg (Finland), kallad ledamot av KKrVA och direktören för Utrikespolitiska institutet Teija Tiilikainen (Finland), kallad ledamot av KKrVA.

av Lars Wedin

Under hela det kalla kriget och långt in i efterkrigstiden har ”tystnad och konformism” gällt när det gäller vår säkerhetspolitik. Men nu har tystnaden brutits rejält. Detta är bra. [läs mer…]

av Mike Winnerstig

Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt, både inom universitetsvärldens ram och i den praktiska säkerhetspolitiken – i alla fall som den formulerades av politiker och diplomater. De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden efter det kalla krigets slut sågs ofta som ytterkantsaktörer som inte hade förstått hur den nya moderna, liberala, rationella, ömsesidigt beroende och i allt väsentligt fredliga världen utvecklats. Francis Fukuyamas texter om liberalismens seger och ”historiens slut”, i form av en allt starkare världspolitisk konvergens i riktning mot den liberala demokratin, är ett av de mest kända exemplen på 90-talsanalys i direkt motsättning mot geopolitisk teoribildning. [läs mer…]

av Mats Bergquist och Örjan Berner

På båda sidor om Östersjön anser man att Sverige och Finland skall agera tillsammans i NATO-frågan. Detta är med tanke på vår i grundläggande avseenden gemensamma säkerhetspolitiska situation naturligt.

Sverige och Finland har i århundraden utgjort ett gemensamt strategiskt område. När man marscherat i olika riktningar har problem uppstått. I en så grundläggande fråga som en eventuell NATO-ansökan är det ett uppenbart önskemål att vi agerar gemensamt. Anhängarna av en svensk ansökan, så t.ex. i  inlägg DN 7 och 13 januari 2015 av en stor grupp tidigare ambassadörer och militärer, förklarar dock inte hur ett gemensamt svensk-finskt agerande skall se ut. Detta kan bero på att man inte tillräckligt noga avläst läget i vårt grannland. [läs mer…]

av Karlis Neretnieks

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser. [läs mer…]

Seminariediskussion vid Natokonferens där Sverige var värdnation. Foto: Anton Thorstensson, Försvarsmakten.

Seminariediskussion vid Natokonferens där Sverige var värdnation. Foto: Anton Thorstensson, Försvarsmakten.

av Karlis Neretnieks

Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.

Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.

Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?

Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.

Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret.  Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering.  Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.

Några frågor som bör ställas är därför:

  • När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
  • Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),
  • Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,
  • Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?

För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.
 

av Mats Bergquist

Anhängarna av ett svenskt medlemskap i NATO betonar så gott som alltid att en svensk ansökan bör ske i samråd med Finland eller mera precist tillsammans med Finland. Dessa uttalanden kan emellertid inte dölja att många av dem som gör denna närmast rituella referens har ganska vaga uppfattningar om förutsättningarna för en sådan finsk ansökan och om den finska debatten i ämnet.

Opinionsläget i Finland är mera stabilt försiktigt än i Sverige, vilket reflekterar att en finsk anslutning, som f d utrikesministern Pär Stenbäck påpekar, är ett större geopolitiskt beslut än motsvarande förändring skulle vara för Sverige.  Man hänvisar här till att Finland har angett att ett NATO-medlemskap förblir en option och att den finska regeringen tillsatt en ny NATO-utredning (en sådan gjordes 2007). Detta skulle då visa att Finland har en mindre fördomsfull debatt i saken och implicit att Helsingfors står närmare ett medlemskap än Stockholm. Så är dock knappast fallet. Även Sverige har självfallet, vilket är ett faktiskt konstaterande, en ”option” att söka medlemskap, även om man av inrikespolitiska skäl föredrar att inte diskutera detta för att inte ge intryck av att en ny linje skulle vara nära förestående. Den åberopade nya finska utredningen om NATO, blir en ren tjänstemannauppgift som en del av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till Riksdagen.

I Helsingfors är bilden av den svenska debatten spegelvänd: varje nytt uttalande av en svensk politiker eller förändring i opinionsläget tolkas som att en svensk ansökan kryper närmare. Härvid glömmer man att intet steg vidare kan tas utan att socialdemokratin är med på noterna, hur enig den borgerliga alliansen än är. Någon ändring av den socialdemokratiska politiken kan dock knappast skönjas.

För att få ett perspektiv på Finlands situation idag kan det ha sitt intresse att referera till en drygt tio år gammal avhandling, ”Den bräckliga barriären. Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962” (2003). Författaren, historikern Olof Kronvall, grupperar sitt material kring fyra frågor som här återges i kortfattad form:

  • Hur påverkas svensk säkerhetspolitik av Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Vilka faktorer påverkar Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Kan och bör Sverige söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Bör Sverige agera om Finlands säkerhetspolitiska läge försämras?

Det kan vara fruktbart att, mot bakgrund av Kronvalls frågor, diskutera Sveriges och Finlands relation till NATO. Det är uppenbart att svensk säkerhetspolitik, oavsett om Finland varit en del av det gamla svenska riket, ett autonomt ryskt storfurstendöme eller en självständig stat, påverkas av vårt grannlands säkerhetspolitiska läge. Det räcker med att kasta en blick på kartan. Det motsatta påståendet förekommer aldrig i svensk debatt, helt enkelt därför att det saknar varje trovärdighet.

Vilka faktorer påverkar då Finlands säkerhetspolitiska läge?  Grundläggande är, som både J.K. Paasikivi och Stalin brukade hänvisa till, geografin. Att ha en 1300 km långa gräns mot Ryssland underlättas självfallet av en rimlig bilateral politisk relation med Moskva, vilken också förstärkts av de ekonomiska möjligheter som finsk handel med och investeringar i Ryssland ger. I Sverige är bilden annorlunda. Under de senaste åren har, som ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim och den ryska interventionen i östra Ukraina, knappast någon politisk dialog med Moskva förts. De svenska ekonomiska intressena i Ryssland är inte obetydliga men avsevärt mindre än Finlands.

Finland prövade att balansera sin stormaktsgranne med en de facto-allians med Tyskland under inbördeskriget 1918, med den s k randstatspolitiken och allianser med de baltiska staterna och Polen i början av 1920-talet och samarbetet med Tyskland 1940-1944. Till slut gjorde Finland samma erfarenhet som Sverige i det stora nordiska kriget 1700-1721 och än värre i finska kriget 1808-1809, nämligen att obalansen mellan Ryssland och dessa två grannländer blivit alltför markant. Men för Finland förblir ändå dess dyrbara avvärjningsseger sommaren 1944 och vidmakthållna territorialförsvarsmodell en central faktor i den säkerhetspolitiska bilden. Även det förhållandet att Finland behärskar Finska vikens norra stränder är av säkerhetspolitisk betydelse.

Kronvalls tredje fråga om Sverige kan och bör söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge kan endast besvaras jakande i båda leden. Med tanke på den i många stycken gemensamma säkerhetspolitiska sitsen är detta oundvikligt. Om en svensk statsledning ser en finsk politik som man tror skall påverka Finland, och därmed nästan automatiskt Sverige, negativt har man sällan tövat ingripa.

Mellankrigstidens tanke att bädda in Finlands i en nordisk orientering, det mycket omfattande militära och ekonomiska biståndet under vinterkriget, försöken att få Finland ur detta krig liksom fortsättningskriget, observerandet av den s k Finlandsfaktorn under det kalla kriget är alla exempel på politiska riktlinjer som varit ganska okontroversiella i vårt land. Däremot har finska önskemål 1918 och 1939-1940 om svenskt militärt ingripande inte haft något större stöd i vårt land. Det finsk-svenska försvarssamarbete som utvecklas under senare år utgör i detta sammanhang en politisk innovation. De samtal som under mellankrigstiden fördes mellan militärledningarna och planerna på ett gemensamt försvar av Åland stötte till sist på politisk patrull i Stockholm.

Däremot är svaret på Olof Kronvalls fjärde fråga, om Sverige vid en försämring av Finlands säkerhetspolitiska läge borde överväga att ändra sin politik inte lika entydigt. Vid den tid då man kunde frukta att Stalin skulle höja tonen mot Finland och försöka få det att gå samma väg som Tjeckoslovakien i februari 1948, fick dåvarande utrikesministern Undén av en välrenommerad journalist frågan hur Sverige i ett sådant läge skulle agera. Han svarade att detta inte skulle påverka Sveriges neutralitetslinje, och tillade – vilket han säkert sedan hade goda skäl att ångra – att f ö Finland ändå hörde till Sovjets intressesfär. Under den s k notkrisen 1961 då Sovjet åberopade VSB-pakten och, möjligen för att påverka Kekkonens utsikter att 1962 bli omvald, begärde konsultationer om hot mot finsk och sovjetiskt territorium, betonade den svenska regeringen att dess neutralitetspolitik stod fast. Regeringen Erlander ansåg att detta bäst tjänade både svenska och finska intressen samt säkerheten i regionen. Ledande borgerliga tidningar tog dock upp möjligheten av eventuell ansökan om medlemskap i NATO. Detta kunde sedan Kekkonen i sitt samtal med Chrustjov i Novosibirsk samma höst hänvisa till; ett fullföljande av konsultationsförslaget skulle bara leda till oro i Norden.

Idag är ju situationen för Finlands och Nordens del mycket annorlunda. Någon risk för en försämring av specifikt Finlands säkerhetspolitiska läge kan inte skönjas. Men under 2000-talet har däremot hotbilden i Baltikum förändrats, sedan Putin såväl i Georgien 2008 som på Krim och i östra Ukraina 2014 demonstrerat sina aggressiva tendenser. Risken för konflikter mellan Ryssland och en eller flera av de baltiska republikerna, som numera är medlemmar i NATO, åberopas nu som skäl för en svensk omprövning; sådana konflikter kommer, oundvikligen, menar man, att beröra svenskt territorium. NATO ser, säger man, Norden och Baltikum som e n strategisk region.

 
Möjligheten av en ryskinspirerad kris i Baltikum reser samma principiella problem som sovjetiska framstötar mot Finland under det kalla kriget. Tjänar vi stabiliteten i Norden bäst genom att hålla på vår grundlinje, men samtidigt, numera, inte hymla med vårt samarbete med USA och alliansen, eller verka för medlemskap i NATO? Inte minst med tanke på vårt eget otillräckliga försvar anser nu många i det säkerhetspolitiska etablissemanget att svaret är självklart. Det är givetvis en komplicerande faktor att tillståndet i vårt försvar tar lång tid att nödtorftigt rätta till. Men är det så säkert att svaret på frågan om vilken linje vi skall följa nu borde bli principiellt annorlunda än det blivit i de kriser som Sverige upplevt sedan 1808-1809?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
 

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

  • Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
  • Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
  • Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

  • Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
  • Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
  • Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
 

Samtal om Natofrågan

Akademiesammankomsten 7 oktober ägde rum i Östasiatiska museets hörsal. Sammankomsten innehöll bland annat ett samtal mellan ledamöterna Mats Bergquist och Tomas Bertelman om geopolitiken och Natofrågan. Ledamoten Bertelman har skrivit om sina intryck från kvällen när det gäller frågan om Nato-medlemskap.  Läs mer »

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i ett inlägg 18 september gett den allmänna bakgrunden i sammanhanget.

Rosenius skriver att Militärstrategiskt har Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvars­planering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land. Detta hänger då samman med de baltiska ländernas frigörelse från det sovjetiska väldet och senare anslutning till Nato.

Avslutningsvis skriver Rosenius att Gotlandsproblematiken måste kopplas ihop med svenska fastlandet. Detta är naturligtvis riktigt. Jag tror dock att det är lika angeläget att titta på Nato och Natogrannarnas agerande och deras möjligheter att stödja de baltiska länderna om behov uppstår.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet (som finns på KKrVA hemsida) är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under en period på någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns förutom någon division med stridsflygplan F-16 även ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom, som jag förstod det, från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns där. Efter hand i scenarieutvecklingen deklarerar Ryssland flyg- och sjöblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Önskelista

Under seminarietimman som avslutade KKrVA sammanträde 7 oktober efterlystes en önskelista på åtgärder för att förstärka det svenska försvaret. Resultatet av det som jag redovisar i det följande är att Nederländerna disponerar resurser som på ett väsentligt sätt kan förstärka den svenska militära styrkan i södra Sverige allmänt och då även försvaret av Gotland. Min första punkt på önskelistan blir därför att Nederländerna räknas in bland de nära grannländer som vi utvecklar samarbete med. Detta gäller både om nuvarande förhållande till Nato förblir gällande och när/om Sverige blir medlem i Nato.

Nästa punkt på önskelistan är tämligen självklar: förstärkning med luftvärn och sjömålsvapen på Gotland samt svenska korvetter med eskortförmåga.  Därmed kan vi kraftigt försvåra för Ryssland att upprätta luft- och sjömålsblockad av Got­land.  En tredje punkt på önskelistan är för­stärk­ning av markstridsstyrkan på Gotland, speciellt med artilleri, så att en rysk insats för att ”ta sig an” Gotland blir så stor att den inte kan passera obemärkt av den internationella opinionen även i komplexa världspolitiska skeenden. Vidare är det angeläget att Sverige kan deltaga i påvisande av Nato förmåga att förstärka de baltiska länderna. Det innebär med­lem­skap i Nato och planering att ta emot luftvärn av det slag som jag i det följande beskriver, följt av mottag­ande av Natoflyg. För att kunna ta emot Natofartyg med starkt luftvärn är det också angeläget att den svenska förmågan till minröjning höjs för att säkra erforderliga marin­baser. På längre sikt är det också angeläget att Sverige får mer utökad egen förmåga med kvalificerat luftvärn.

Luftförsvar

Det som jag här skriver utgår från ett ”drag” i seminariet, som nämndes redan 7 sept, nämligen att Nato önskar basera två jagare från Nederländerna i västra Blekinge.  Jag vill här utveckla vad dessa jagare kan användas till. Den kanske främsta användningen kan vara att tillföra ett yttäckande luftvärn över södra Sverige med angränsa områden av Östersjön. Luftvärnsbeväpningen på denna typ av jagare är den amerikanska typen SM-2 med mycket lång räckvidd (7-15 svenska mil). Om sådana jagare baseras i västra Blekinge så ger de Nato möjligheter att tillsamman med liknande basering på Bornholm och basering eller gruppering i Tyskland skapa ett sammanhängande luftvärnsbälte från Tyskland över hela södra delen av Östersjön upp till halva Småland. Ett av flera motiv för Nato med detta drag är rimligen att förstärka luftvärnsskyddet över Östersjöutloppen. Nyttan för det svenska försvaret är ett värdefullt bidrag till luftvärnsskyddet över hela Blekinge med den svenska flygbasen utanför Ronneby och marinbasen i Karlskrona. Vidare skyddas åtminstone östra halvan av Skåne samt den södra halvan av Småland. Här bör också läggas till att om Danmark baserar en jagare (med samma typ av luftvärnsrobot) i Köpenhamnsområdet kan därifrån, förutom hela Själland, även resterande del av Skåne och södra Halland skyddas med luftvärn. Danmark har totalt tre jagare med denna typ av kvalificerat luftvärn. Det finns då möjligheter att luftvärnet som baseras i anslutning till Bornholm utgörs av en andra dansk jagare. Om den tredje danska jagaren baseras i Fredrikshamn får även de norra delarna av Danmark ett luftvärnsskydd som också når in över Göteborgsområdet in till närheten av den svenska flygbasen utanför Lidköping. Basering av en Natojagare i västra Blekinge och samverkan med natoresurser i grannskapet  ökar således i hög grad luftvärns­skyddet över södra Sverige. Att den svenska regeringen, som i spelet, avvisar erbjudandet innebär en försvagning av luftförsvaret över södra Sverige. Samtidigt försvagas Natos ansträngning att upprätta ett luftvärnsskydd över Östersjöutloppen. Något som Sverige rimligen får uppleva politiska och diplomatiska problem med.

Till bilden hör också att ytterligare förstärkning från Nato vad avser marina resurser skulle   öka möjligheterna att luftvärnsskydda Gotland. Samtidigt skulle fartyg med lämpliga luftvärnssystem kunna eskortera fartygstrafiken till och från Gotland på ett väsentligt bättre sätt än vad de nuvarande svenska marina resurserna medger. Gotland är ju både för civil och militär verksamhet och försörjning beroende av förbindelser med fastlandet.

Vidare kan fartygsburet luftvärn baserat i Berga-Nynäshamnsområdet skapa ett luftvärns­skydd över de civila hamnarna i Nynäshamn och den militära i Berga. Om den typ av jagare sätts in som har den största luftvärnsräckvidden kan samtidigt också luftvärnsskyddet över större delen av Stockholmsområdet förstärkas.

Möjligen har då också skapats ett sammanhängande luftvärnsbälte från Blekinge över Gotland till Stockholm. Detta då under förutsättning att maximiräckvidderna kan utnyttjas. Något som beror på olika omständigheter bl a telekrigsförmåga. Ytterligare en enhet längs svenska öster­sjö­kusten bör då öka möjligheterna att få ett sammanhängande luftvärnsbälte. Totalt skulle för luftvärnsbälte enligt ovan behövas tre jagare med god luftförsvarsförmåga. Detta då utöver de danska som ju här förutsätts verka från danskt territorium.

Under spelet nämndes också att den svenska minröjninsförmågan inte är tillräcklig för att ga­ran­tera säker basering i flera områden. Det innebär att Nato då måste bidra även med denna förmåga.

Den tillgång ur vilken de tre luftförsvarsjagarna kan rekryteras för insats i Östersjön är de 13 som finns i de ”medelnära” grannländerna Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Europeiska Nato har således resurser utan att behöva avropa hjälp från de omkring 30 jagare och kryssare som finns i USA:s Atlantflotta.  Därutöver finns, främst för eskort, ca 25 fregatter med luftvärn med medellång räckvidd.

I Danmark och Norge finns vidare 8 st fartyg med motsvarande luftvärnssystem. I ett scenario av den typ som här behandlas kan de dock rimligen anses behövas i respektive nationellt för­svar och beredskap. De finns då inte tillgängliga förutom att de danska med sin långa luft­värns­räckvidd kan täcka svenska områden och således inordnas i samordnade verkans­system.

Nato har också markgrupperat luftvärn med prestanda som motsvarar de som finns sjögående. Dessa kan efter hand grupperas i Sverige. Exempel på sådana är enheter med luftvärns­missiler av typen Patriot. Av de ”medelnära” grannländerna finns dessa system i Tyskland och Nederländerna. För närvarande har dessa båda länder Patriotenheter i sydöstra Turkiet för att förstärka luftförsvaret där.  Patriotsystem finns också i USA.

Fördelen med fartygsburna system är att dessa har högre operativ rörlighet och därmed snabbast kan upprättas. Rörligheten innebär också att om Nato önskar flytta luftvärnsbältet längre österut för att mera direkt stödja de baltiska länderna så är möjligheterna större.  Kanske vill Nato i den situation som målas i scenariot fylla på med markgrupperade luftvärnsystem. Då kan luftvärnsbältet i östra Sverige behållas samtidigt som ett nytt fartygsburet bälte upprättas längre öster ut.

Ett skäl för Nato att upprätta luftvärnsbälten av det slag som här beskrivit är att bakom ett sådant kan flygstridskrafter få en tryggare basering. Därifrån kan man då förstärka stödet till de baltiska länderna.

Under kalla kriget utnyttjade både Nato och W-pakten luftvärnsbälten. En operativ avsikt med dessa var då det som här påtalats nämligen att de skulle utgöra skydd för en väsentlig del av flygstridskrafterna; både de som var fredsgrupperade och de som skulle kunna tillföras vid behov. Här i Sverige avstod vi i stor utsträckning från att på detta sätt sam­ut­nytt­ja operativt luftvärn och flygstridskrafter.

Beredskaps åtgärder

Framgrupperandet av en eller flera nederländska jagare till Blekinge är det kanske mest synliga exemplet på alla de åtgärder som Nato gör i scenariot. Andra åtgärder kan vara beredskapshöjningar och förberedande och påbörjande av handlingsalternativ som innebär omgrupperingar av flygstridskrafter, luftvärn, fartyg samt de operativt mest rörliga av markstridskrafterna. I första hand berörs troligen europeiska Nato i närområdet. I detta berörs naturligtvis ombasering av någon del till svenskt område.  Kanske önskas vissa förberedelser för mottagande av omgrupperade enheter även i Sverige.

I samband med upprättandet av en luftvärnsbarriär är det för Nato angeläget att kunna gruppera fram flygstridskrafter till södra Sverige.

Man kan naturligtvis fråga sig om de rörelser som hittills beskrivit inte är överreaktioner i ett scenario som i huvudsak innehållit ”hybridkrigföring” och med små direkta stridshandlingar.

Det som här beskrivs liknar då det som förekom under kalla kriget. Att gruppera ut militära resurser var ett viktigt inslag i det maktpolitiska och diplomatiska agerandet och som pågick utan att stridshandlingar utväxlades. Det gick ut på att visa militära muskler som kan verka avhållande på en benägenhet hos eventuell motståndare att ta till direkta stridshandlingar. Det vi nu upplever är de första stegen mot något som kan befaras bli ett nytt kallt krig.

Samtidigt bör man vara medveten om att det som sker i Östersjöområdet har samband med vad som sker i andra delar av världen. Utvecklingen i Mellersta Östern, Ukraina och, på lägre nivå, andra delar av världen kommer under åtskilliga år att påverka både stormakterna och andra aktörers agerande om nu någon väljer ett ökat militär­diplomatiskt tryck. Nato och dess medlemsländer kommer att känna sig tvingade att hålla uppmärksamhet och militär beredskap i flera riktningar.  Främst för USA gäller då att de insatser som görs i Östersjöområdet måste tas från resurser som också kan vara angelägna att disponera i andra riktningar.

Förstärkning med markstridskrafter  

I det tidigare nämnda blogginlägget från ledamoten Frank Rosenius nämns också ett behov av att ”halva svenska armén utgångsgrupperas på ön”. Ett uttalande som jag tolkar som en av de två brigader som ingår i armén. Från de nordiska grannarna ser jag små möjligheter att bidra med markstridskrafter av brigadstorlek. Om jag vidgar kretsen till Tyskland och Nederländerna är möjligheterna större. Den enhet som finns närmast och har högst rörlighet utgörs av den tyska luftrörliga snabbreaktionsdivisionen.  Där ingår också den nederländska luftburna brigaden. I dessa styrkor ingår lätt infanteri med stöd av attackhelikoptrar och med rik tillgång till tunga och medeltunga transport­heli­koptrar för operativ och taktisk rörlighet.  Intressant att notera är då att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med det tyska.

En andra enhet som kan tänkas för snabb förstärkning av markstridskrafterna i Östersjöområdet är den brittisk-nederländska marinkårsliknande styrkan som markstridsmässigt motsvarar en halv division. Även här kan noteras att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med den större partnern d v s det brittiska bidraget.

Som kuriosa kan nämnas att ett av de stora amfibietransportfartygen som ingår i marinstyrkan också kan utgöra det mest skyddade och snabbaste transportmedlet för att förstärka det svaga svenska artilleriet i södra halvan av Sverige – då ifrån Tyskland eller Storbritannien!

Amerikanska styrkor som tidigast kan förstärka Östersjöområdet utgörs av luftburna enheter och marinkårsstyrkor. De luftburna styrkorna utgörs av två divisioner samt en självständig brigad, alla vad jag vet baserade i USA. Vidare finns en marinkårsstyrka (brigad?) upplastad på den amerikanska atlantflottan.  Dessa styrkor kan dock i många situationer bli prioriterade för insatser utanför Östersjön och det baltiska området.

Ovanstående styrkor kommer rimligen inte bara att sättas in i Sverige och på Gotland utan kanske främst i de baltiska länder som är berörda.

Efter hand kommer de högrörliga styrkor som ovan beskrivits att behöva kompletteras och avlösas av mera konventionella mekaniserade styrkor. Då uppstår frågan vilka länders styrkor som anses politiskt lämpliga att gruppera var. De baltiska länderna har, vad jag förstår, redan en liten amerikansk styrka. Jämförelsen med den lilla amerikanska garnisonen i Berlin under kalla kriget ligger nära till hands. De utgör en snubbeltråd som kan lösa ut ett mera kraftfullt amerikanskt agerande. I USA finns dock en strävan att låta europeiska länder bära ett större ansvar för att hantera säkerhetsproblemen i Europa.

Frågan blir då vilka grannländer som kan tänkas villiga att ställa upp för förstärkning i Östersjöområdet. Finland och Norge kommer troligen att prioritera närvaro och beredskap i sina egna gränsområden mot Ryssland. Mindre styrkor kan kanske avdelas för markeringar, kanske på Gotland, men lika troligt i de baltiska länderna. Danmark kan också bedömas hålla fast vid sin inriktning mot den tysk-polsk-danska kår som har högkvarter i Polen. Nämnas kan att Nato kanske går mot en inriktning för styrkorna i Tyskland och Polen. Det handlar här om  trovärdiggöra att man kan återta delar av de baltiska länder som skulle råka under ryskt välde. Samtidigt är det dock angeläget för Nato att visa på en bild av direkt tillgängliga styrkor och förberedelser som tillsammans kan avhålla Ryssland från aggressiva aktioner. Lösningen kan då mycket väl bli att Nato grupperar vissa styrkor i Baltikum.

Ovanstående innebär säkerligen ökad spänning i området. Samtidigt minskar sådan Nato-förstärkning behovet av förstärkning av försvaret i hela södra Sverige, inkluderande närvaro på Gotland. Rimligen gäller också omvändningen d v s svensk militär förstärkning i södra Sverige motverkar behovet för Nato att förstärka direkt i Baltikum och bidrar således till att motverka ökad spänning i regionen.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.
 

av Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.

Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.

Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.

Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.

Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland.  I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.

Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.

Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.

Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.

Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.

De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Magnus Nordenman och Wiley Barnes

 
Ukrainakrisen har inlett en ny era i europeisk säkerhet där rysk aggression hotar fria staters suveränitet, vilket i sin tur sår tvivel om NATOs säkerhetsgarantier gentemot sina medlemmar. I denna säkerhetsmiljö är de baltiska staterna speciellt utsatta och sårbara för ryska hot och militära påtryckningar.

Sedan början av Ukrainakrisen har Östersjöregionen sett ett ökande antal ryska militära provokationer på land, till havs och i luften. Balternas oro om regional säkerhet delas nu brett inom NATO. För att stärka försvaret mot rysk aggression, och för att försäkra alliansens mest utsatta medlemmar om dess engagemang bör NATO skapa en baltisk brigad. Brigaden bör vara delad på tre bataljoner, en stationerad i vardera baltiskt land: Estland, Lettland och Litauen.

Baltikums geografi ger Ryssland en betydande militär fördel och lämnar samtidigt NATO och dess baltiska medlemmar extremt sårbara. Gränsen mellan Ryssland och de baltiska staterna är över 600 kilometer lång och avståndet mellan den gränsen och Östersjökusten är aldrig mer än cirka 40 mil. Detta ger Ryssland ett antal möjligheter, antingen för en offensiv med konventionella styrkor, eller för att ge direkt stöd till irreguljära styrkor i en hybridkrigföringskampanj. Detta korta avstånd gör det också möjligt för snabb transport av personal, bränsle, förnödenheter och ammunition från närliggande ryska baser. Ryssland kan även använda vapen med lång räckvidd baserade på rysk mark för att stödja operationer inne i Baltikum, samtidigt som man kan störa eller förhindra NATOs försök att förstärka den baltiska flanken.

NATOs förmåga att snabbt förstärka Baltikum är ytterst begränsat. För att förstärka till lands måste hänsyn tas till den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, vars geografiska läge begränsar NATO till en smal landväg via Polen till Litauen. Förstärkningar till havs eller genom luften över Östersjön skulle också vara hotade. Detta eftersom flyg och fartyg från NATO-länder kan nås av ryska vapensystem med lång räckvidd, såsom sjömålsrobotar och luftvärnssystem som S-300 och S-400. Den baltiska terrängen erbjuder inte heller mycket hjälp för en försvarare. Regionen är i regel platt med stora delar skog och skulle inte på allvar hindra en rysk framryckning med mekaniserade förband. Dessutom kan det relativt välutvecklade vägnätet i Baltikum, som gynnar handel och kommunikationer, även användas för en snabb marsch för ryska förband.

Geografin och terrängen i de baltiska staterna gör att NATO och USA måste fokusera på en trovärdig och långsiktig närvaro i regionen för att avskräcka rysk aggression. Nuvarande insatser, såsom NATOs utökade luftövervakning och samövningar med amerikanska arméförband, är synnerligen välkomna men de är inte tillräckliga mot de tiotusentals ryska trupperna i det västra militärdistriktet.

De baltiska staterna har tagit ansvar för sin del att möta den ryska utmaningen genom att öka sina försvarsbudgetar och fördjupa det regionala samarbetet. Det finns dock inget hopp om att de själva skulle kunna öka sin avskräckningsförmåga till den nödvändiga nivån. Svaret är istället att NATOs medlemmar bör skapa en baltisk brigad bestående av tre förstärkta bataljoner, en baserad i vart och ett av de tre staterna.

Brigaden bör innehålla både flyg och artilleridelar samt forward air controllers som kan integrera och koordinera flyganfall och luftburen spaning. Ett sådant förband skulle avsevärt öka NATOs förmåga till avskräckning i nordöstra Europa och signalera till Moskva dess beslutsamhet att försvara sina medlemmar. I likhet med Berlinbrigaden under kalla kriget skulle den baltiska brigaden utgöra en väl synlig politisk snubbeltråd som skulle få Ryssland att på allvar tänka efter i händelse av en kris. Till skillnad från Berlinbrigaden som var ett amerikanskt arméförband bör den baltiska brigaden bestå av styrkor från flera NATO-länder för att visa alliansens engagemang för ett gemensamt försvar. Brigaden skulle dessutom kunna fungera som en plattform för att bibehålla den interoperabilitet som arbetats fram under NATOs operationer i Afghanistan och på andra håll.

En baltisk brigad spridd över de tre baltiska republikerna skulle naturligtvis inte kunna stoppa en rysk storoffensiv. Den skulle dock innebära kännbara kostnader för angriparen, samt ge NATO tid att svara med mer betydande styrkor. NATO har visserligen vidtagit åtgärder för att förbättra sin responstid och höja sin avskräckningsförmåga. NATOs nya VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) kommer att ha 5000 soldater marktrupp som får stöd från både luft- och marinstyrkor samt specialförband. Trots detta är VJTF alltför långsam och för liten att avskräcka en rysk offensiv med syfte att ta ett mål som till exempel regionen kring Narva i Estland, eftersom Ryssland besitter betydande numerärer och hastighetsfördelar.

Den europeiska säkerhetsmiljön är den sämsta sedan slutet av kalla kriget. Detta ses särskilt tydligt i den nordisk-baltiska regionen. För att skicka ett starkt budskap till Moskva, och på ett trovärdigt sätt avskräcka aggression mot NATOs mest sårbara flank är det dags att skapa en baltisk brigad.

 
Av Magnus Nordenman, biträdande chef och överstelöjtnant Wiley Barnes, US Air Force Senior Fellow, båda vid Brent Scowcroft Center on International Security, Atlantic Council, Washington DC.

Denna artikel publicerades på engelska i tidningen Defense News 25 maj 2015. Den översattes från engelska till svenska av Albin Aronsson.

av Mikael Odenberg

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

    ”På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken”, skriver Mikael Odenberg.

 
Jag har lätt att respektera Sven Hirdman för hans åsikt på SVT Opinion att det vore oklokt av Sverige att bli medlem i Nato.

Jag delar den visserligen inte men har svårare för hans argument för sagda ståndpunkt, liksom för hans ovilja mot svenskt samarbete med Nato i fredstid.

Sanningen är ju att Ryssland tidigare deltog i de militära övningarna i Östersjöområdet, intill dess att man genom sitt aggressiva uppträdande mot omvärlden mälde sig ur den internationella gemenskapen.

Östersjön beskrivs som ett område där krigsrisken var liten under det kalla krigets dagar men som nu plötsligt har förvandlats från lågspänningsområde till högspänningsområde.

I Hirdmans uttolkning beror det på att Nato ökat sin närvaro i området och att olika länder genom sitt inträde bidragit till att förvandla Östersjön till ”ett innanhav för Nato”. Utvecklingen har enligt Hirdman drivits av dem som skyller på Ryssland och på behovet att försvara sig mot hotfulla ryska avsikter.

Själv ser han i stället förklaringen i Sovjetunionens upplösning, rysk nationalism och en ovilja att känna sig kringränd av ett expanderande Nato. Det vore dumt att förneka eller blunda för hans djupa kunskaper om Ryssland och ryska förhållanden efter ett decennium som Sveriges ambassadör i Moskva.

Sven Hirdmans psykologiska analyser av den ryska folksjälen och Kremls tänkande förklarar åtskilligt av det ryska uppträdandet men ursäktar intet.

Och det av två skäl:

1. Det som Kreml upplever som inringning i grunden inte är något annat än ett uttryck för att fria och demokratiska stater har valt sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

Man har rätt att ha synpunkter på det ändamålsenliga i dessa lösningar. Men man har inte rätt att överpröva dem.

Sveriges säkerhetspolitiska mål ”att hålla Sverige utanför krig och till måttet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld” är på intet sätt unikt.

Det är målsättningar som delas av bland annat Estland, Lettland och Litauen. Besluten om hur dessa länder bäst ska förverkliga sina ambitioner kan aldrig fattas i Moskva. De besluten måste tas i Tallinn, Riga och Vilnius.

Och det är vår moraliska skyldighet att stödja dessa demokratiska staters rätt att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

2. Rysslands agerande i och utanför Ukraina har totalt torpederat den europeiska säkerhetsordningen, såsom vi kände den.

På det mest flagranta sätt har Ryssland – i strid mot folkrätten och ingångna avtal – ockuperat delar av ett fredligt grannlands territorium. Inga historiska band i världen mellan Ryssland och Ukraina kan ursäkta det övergreppet.

Jag tillhör dem som anser att efterkrigstidens säkerhetspolitiska koncept – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – gagnade Sverige och Europas säkerhet väl under det kalla krigets dagar. I dag är situationen dock en helt annan.

Sveriges riksdag har utfärdat en solidaritetsförklaring som inte bara uttrycker ambitionen att Sverige ska komma sina grannländer till undsättning, utan också förhoppningen att omvärlden vid behov ska komma till vår.

Man kan säga att vi ensidigt har utfärdat en motsvarighet till Atlantpaktens artikel V om solidariskt stöd men utan att formellt omfattas av den.

Dagens Nato är inte en militärallians med syfte att konfrontera ett maktblock i östra Europa.

Det är ett politiskt samarbete för frihet och demokrati med vittgående militärt samarbete som omfattar snart sagt hela Europa och som är den enda effektiva krishanteraren med global räckvidd.

På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken.

 
Författaren är F d Försvarsminister (M), numera generaldirektör  och Styresman i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

I panelen från vänster, Mats Bergquist, Hanna Cederin, Linda Nordlund och Michael Moore.Under denna tveeggade rubrik genomfördes ett seminarium om svenskt NATO medlemskap i Karlstad onsdagen den 15 april. Ett 70-tal intresserade hade samlades i Gamla Wermlandsbankens lokaler för att lyssna till några av landets främsta experter på dessa frågor samt ta del av en debatt mellan ungdomspolitiker.

Arrangör var Folkpartiets Liberalernas ungdomsförbund och Försvarsforum, lokalt representerat av Försvarsutbildarna Värmland. För att ge aspekter på för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap föreläste ledamöterna ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, generalmajor Michael Moore och ambassadör Mats Bergquist.  [läs mer…]