≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Stefan Forss, docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin

I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.

Innan striderna bröt ut hade Ryssland avtalsvidrigt fört in betydande reguljära förband i Sydossetien. På Försvarshögskolans strategiska institution kunde vi från öppna ryska källor snabbt sluta oss till att så var fallet. Detta bekräftades av den framstående brittiske analytikern Keir Giles som publicerade en övertygande sammanställning av bland annat dessa frågor i mars i år (Who Gives the Orders in the New Russian Military?, NATO Defense College Research Paper 74, March 2012).

Mot ovanstående bakgrund är det anmärkningsvärt hur lätt det på många håll var att se Georgien som krigets anstiftare. Höga UM-tjänstemän påpekade i samband med ministeriets 90-årsfestligheter att kriget var beklagligt, men att det inte rådde något tvivel om att Georgien hade inlett eldgivningen och gått till anfall. Alexanderinstitutets forskare och medarbetare har varit än mer benägna att skjuta över skulden nästan helt på Georgien.

Nu behöver man emellertid inte längre spekulera om att höga ryska generaler och president Putin själv talat klarspråk. I ett dokumentärprogram, Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008, som sändes i ryska TV5, anklagar generalerna förra överbefälhavaren Dmitri Medvedev för både feghet och beslutsvånda rörande den slutliga anfallsordern. Bara resolut ingripande från premiärminister Putins sida räddade situationen.

”Det fanns en plan, det är ingen hemlighet menar jag, sa Putin i Kreml i en kommentar i tv. Den ryska sidan agerade utifrån den planen. Generalstaben gjorde upp planen i slutet av 2006 eller början av 2007. Jag godkände den”, sa Putin. ”Ytterligare [kan sägas] att utbildningen av den sydossetiska milisen skedde inom ramen för denna plan.” Dessa män visade sig enligt presidenten vara mycket nyttiga under konfliktens gång.

President Medvedev sade redan den 21 november 2011 att Natoländerna helt felbedömde Rysslands beslutsamhet att agera. Om vi hade tvekat 2008, skulle vi nu ha en helt annorlunda geopolitisk konstellation och talrika länder som med konstgjorda skäl velat ta sig in i Nato skulle redan vara där.

Den ryske militärexperten Pavel Felgenhauer skriver i Eurasia Daily Monitor den 9 augusti:

”Ryska fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien var i själva verket de invaderande styrkornas spjutspets och stod för en flagrant kränkning av Rysslands internationella förpliktelser; de utbildade och beväpnade de separatistiska styrkorna. Putins medgivande att den ossetiska separatistiska milisen fungerade som en integrerad del i den ryska militära planen överför på den ryska militären och landets politiska ledare det juridiska ansvaret för [separatisternas] etniska utrensningar mot georgisk civilbefolkning, [nidingsdåd] och massiv plundring i och utanför Sydossetien. Putins medgivande … ifrågasätter integriteten i den oberoende rapport som skrevs av schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini och som anklagade georgierna för att ha börjat kriget och attackerat de ryska ”fredsbevararna”, vilket enligt Tagliavini motiverade en rysk militär respons.”

Den som utrikesminister oerfarne Alexander Stubb gjorde en första offentlig analys av Georgienkriget i sitt tal till Finlands ambassadörer den 25 augusti 2008. Han formulerade tre teser kring datumet 080808: Georgienkriget är en vändpunkt i internationell politik och innebär en ny utmaning för den internationella säkerhetsordningen samt inverkar på Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agenda:

”Nu har Ryssland både vilja och förmåga att använda militär styrka som ett utrikespolitiskt medel. Den andra betydelsefulla förändringen för rättfärdigandet av en aggressiv politik är den nya doktrinen om rätten att skydda ryska medborgare bosatta i utlandet. Det är omöjligt att tänka sig att dessa faktorer inte skulle beaktas fullt ut i Finland.”

I ljuset av den nya information från Ryssland som nu blivit tillgänglig, var Stubbs lägesbedömning bra och skulle ha tjänat som en god grund för en sund Rysslandspolitik i Europa. Att så inte blev fallet berodde mest på den undfallenhetspolitik som de stora länderna i EU och Nato föredrog. Stora ansträngningar gjordes för att ”förstå” Ryssland och bagatellisera krigets betydelse.

På hemmaplan formulerade främst presidenten Rysslandspolitiken och utrikesministern kunde inte hävda sin hållning. Vissa politiker, forskare och diplomater samt övriga beundrare av VSB-erans neutralitetspolitik tog emot Stubbs analys med bestörtning. Alexanderinstitutets chef Markku Kivinen sade ofta i offentligheten att de uttalanden som utrikesminister Stubb gjorde i augusti 2008 lyckligtvis inte motsvarade presidentens eller statsministerns hållning.

Finland lämnade neutralitetspolitiken för länge sedan och har förbundit sig till EU:s solidaritetspolitik. Därför är det anmärkningsvärt att det alltjämt finns de som ser backspegeln som redskapet att finna Finlands rätta kurs. Att acceptera intressesfärstänkande och lägga sig platt är dock inget alternativ längre. Vårt land har haft tillräckligt av geo­politiskt betingad isolering och utsatthet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

av Ingolf Kiesow

Helsinki, Finland - August 2, 2017: Chinese warships visiting Helsinki, Finland August 1.-4. The picture shows the type 052D destroyer Hefei. Photo: Karis48 / Shutterstock.com

Kinesiska flottan över med Ryssland i Östersjön. Bild: Karis48 / Shutterstock.com

Krisen om Nordkoreas kärnvapenambitioner har visat hur Kinas roll i världspolitiken bara fortsätter att växa i takt med dess ekonomiska styrka. I juli 2017 deltog kinesiska stridsfartyg för första gången i en samövning i Östersjön med den ryska flottan utanför Kaliningrad. Gruppen bestod av den kinesiska flottans nyaste och största robotjagare samt en fregatt och ett underhållsfartyg. Statsminister Löfvén kommenterade den kinesiska närvaron med att säga att ”det är en sak vi får ta upp och fråga om det har någon betydelse och om det är ett nytt intresse, som vi inte vet något om”. [läs mer…]

av Stefan Forss

I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker.

Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss.

Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds lyckades förhindra att Stalins oövervinneliga röda armé skulle ha ockuperat Finland 1940 och 1944. Priset för att Finland aldrig blev en kommunistisk folkrepublik var högt, 95 000 stupade soldater samt 2 000 civila. Den senare siffran visar att Finlands försvarsmakt förmådde uppfylla sin huvuduppgift att skydda och värna landet och dess befolkning kanske bättre än något annat krigförande land i Europa. Under vår försvarskamp fick vi också betydande hjälp, främst från Sverige, som vi har stor anledning att vara tacksamma för. [läs mer…]

av Claes Arvidsson

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus. [läs mer…]

av Lars Fresker

Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?

Låt oss börja med det nationella försvaret. Som flera bedömare redan konstaterat och som vi skrev redan 2015 (SvD Brännpunkt 17/6 2015) behöver ett land med Sveriges yta och läge dubbelt så stor armé och dito marin, jämfört med dagens försvar, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med ökad förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.

Det försvar vi har idag är dimensionerat för internationella insatser, med ett lugnt svenskt närområde. Det är numer också allom bekant att inom dagens försvar är materielbristerna markanta och finansieringsbehoven skriande. [läs mer…]

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag. [läs mer…]

av Carl Björeman [1]

    Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång och osäker framtid.

    Per Blomqvist, Överste 1 gr

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.

Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets forum nr 2/2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.” [läs mer…]

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien. [läs mer…]