≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Stefan Forss, docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin

I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.

Innan striderna bröt ut hade Ryssland avtalsvidrigt fört in betydande reguljära förband i Sydossetien. På Försvarshögskolans strategiska institution kunde vi från öppna ryska källor snabbt sluta oss till att så var fallet. Detta bekräftades av den framstående brittiske analytikern Keir Giles som publicerade en övertygande sammanställning av bland annat dessa frågor i mars i år (Who Gives the Orders in the New Russian Military?, NATO Defense College Research Paper 74, March 2012).

Mot ovanstående bakgrund är det anmärkningsvärt hur lätt det på många håll var att se Georgien som krigets anstiftare. Höga UM-tjänstemän påpekade i samband med ministeriets 90-årsfestligheter att kriget var beklagligt, men att det inte rådde något tvivel om att Georgien hade inlett eldgivningen och gått till anfall. Alexanderinstitutets forskare och medarbetare har varit än mer benägna att skjuta över skulden nästan helt på Georgien.

Nu behöver man emellertid inte längre spekulera om att höga ryska generaler och president Putin själv talat klarspråk. I ett dokumentärprogram, Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008, som sändes i ryska TV5, anklagar generalerna förra överbefälhavaren Dmitri Medvedev för både feghet och beslutsvånda rörande den slutliga anfallsordern. Bara resolut ingripande från premiärminister Putins sida räddade situationen.

”Det fanns en plan, det är ingen hemlighet menar jag, sa Putin i Kreml i en kommentar i tv. Den ryska sidan agerade utifrån den planen. Generalstaben gjorde upp planen i slutet av 2006 eller början av 2007. Jag godkände den”, sa Putin. ”Ytterligare [kan sägas] att utbildningen av den sydossetiska milisen skedde inom ramen för denna plan.” Dessa män visade sig enligt presidenten vara mycket nyttiga under konfliktens gång.

President Medvedev sade redan den 21 november 2011 att Natoländerna helt felbedömde Rysslands beslutsamhet att agera. Om vi hade tvekat 2008, skulle vi nu ha en helt annorlunda geopolitisk konstellation och talrika länder som med konstgjorda skäl velat ta sig in i Nato skulle redan vara där.

Den ryske militärexperten Pavel Felgenhauer skriver i Eurasia Daily Monitor den 9 augusti:

”Ryska fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien var i själva verket de invaderande styrkornas spjutspets och stod för en flagrant kränkning av Rysslands internationella förpliktelser; de utbildade och beväpnade de separatistiska styrkorna. Putins medgivande att den ossetiska separatistiska milisen fungerade som en integrerad del i den ryska militära planen överför på den ryska militären och landets politiska ledare det juridiska ansvaret för [separatisternas] etniska utrensningar mot georgisk civilbefolkning, [nidingsdåd] och massiv plundring i och utanför Sydossetien. Putins medgivande … ifrågasätter integriteten i den oberoende rapport som skrevs av schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini och som anklagade georgierna för att ha börjat kriget och attackerat de ryska ”fredsbevararna”, vilket enligt Tagliavini motiverade en rysk militär respons.”

Den som utrikesminister oerfarne Alexander Stubb gjorde en första offentlig analys av Georgienkriget i sitt tal till Finlands ambassadörer den 25 augusti 2008. Han formulerade tre teser kring datumet 080808: Georgienkriget är en vändpunkt i internationell politik och innebär en ny utmaning för den internationella säkerhetsordningen samt inverkar på Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agenda:

”Nu har Ryssland både vilja och förmåga att använda militär styrka som ett utrikespolitiskt medel. Den andra betydelsefulla förändringen för rättfärdigandet av en aggressiv politik är den nya doktrinen om rätten att skydda ryska medborgare bosatta i utlandet. Det är omöjligt att tänka sig att dessa faktorer inte skulle beaktas fullt ut i Finland.”

I ljuset av den nya information från Ryssland som nu blivit tillgänglig, var Stubbs lägesbedömning bra och skulle ha tjänat som en god grund för en sund Rysslandspolitik i Europa. Att så inte blev fallet berodde mest på den undfallenhetspolitik som de stora länderna i EU och Nato föredrog. Stora ansträngningar gjordes för att ”förstå” Ryssland och bagatellisera krigets betydelse.

På hemmaplan formulerade främst presidenten Rysslandspolitiken och utrikesministern kunde inte hävda sin hållning. Vissa politiker, forskare och diplomater samt övriga beundrare av VSB-erans neutralitetspolitik tog emot Stubbs analys med bestörtning. Alexanderinstitutets chef Markku Kivinen sade ofta i offentligheten att de uttalanden som utrikesminister Stubb gjorde i augusti 2008 lyckligtvis inte motsvarade presidentens eller statsministerns hållning.

Finland lämnade neutralitetspolitiken för länge sedan och har förbundit sig till EU:s solidaritetspolitik. Därför är det anmärkningsvärt att det alltjämt finns de som ser backspegeln som redskapet att finna Finlands rätta kurs. Att acceptera intressesfärstänkande och lägga sig platt är dock inget alternativ längre. Vårt land har haft tillräckligt av geo­politiskt betingad isolering och utsatthet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

av Jan Leijonhielm

Det stundande VM i fotboll, som äger rum i ett antal ryska städer, kommer som ett välkommet PR-jippo för Moskva och Putin. Många miljarder har satsats i projektet, vilka kunde ha använts på betydligt bättre sätt i ett land som har ca 30 miljoner fattiga och urusel infrastruktur, såväl vad gäller transportsystem som sjukvård och välfärd.

Besöken av västledare – och då kanske jag inte i första hand tänker på Margot Wallströms besök i Moskva – tillsammans med allt starkare statliga röster för ett upphävande av sanktionerna i Italien, Ungern, Slovakien m fl länder ger i dag anledning till en oro för att EU’s sammanhållning är på väg att spricka. Att högerpopulistiska partier och grupper vill upphäva sanktionerna är uppenbart, liksom deras stöd för Putin. Donald Trumps utspel om ett förnyat medlemskap för Ryssland i G 7 hör också till orosbilden, medan hans finansdepartement faktiskt utökar sanktionerna mot personer i Putins inre krets. Detta är troligen också den bästa vägen till ett snabbare resultat, sanktionerna borde utökas. I skrivande stund nås jag av beskedet att EU lyckats förnya sanktionerna ytterligare ett år – ett bra och nödvändigt beslut. [läs mer…]

av Mats Bergquist

Enligt en internationell undersökning jag läste för några år sedan har Sverige och Polen de mest negativa uppfattningarna av alla europeiska länder om Ryssland. De exakta siffrorna minns jag inte längre utom att den för vår del var anmärkningsvärt stor. Men det låter rimligt att debatten i dessa båda länder har tydligare negativa drag än i många andra EU-länder.

Detta är en intressant uppgift – med tydliga politiska implikationer, som i fallet Polen ändå är lättare att förklara än för vår del. Polen har alltsedan den första s.k. delningen 1772 ständigt råkat illa ut. Efter de två ytterligare delningarna 1793 och 1795, då Ryssland, Preussen och Österrike lade beslag på vad som fanns kvar, styrdes Polen 1815–1831 som formellt en egen monarki med den ryske tsaren som kung. Sedan polackerna gjort uppror 1830 (och igen 1863–1864) upphävdes författningen och autonomin försvann. Efter 20 år som självständig stat 1918–1939 delades Polen 1939 på nytt mellan Tyskland och Sovjetunionen, för att efter kriget bokstavligen flyttas västerut och 1945–1947 inlemmas i Sovjetsystemet som folkdemokrati. Att polackerna nu mera än 25 år efter murens fall har en negativ syn på Ryssland är alltså inte att undra på, ständigt manifesterad bl a i diskussionerna om Katynmorden och flygolyckan i utanför Minsk för några år sedan, då en god del av det polska etablissemanget omkom, inklusive landets president Lech Kaczynski. [läs mer…]

av Gunilla Herolf

Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och andra är knivskarp.

Samtidigt kan man se en utveckling i Europa som går i flera olika riktningar. I vissa fall luckras gränser upp, medan på andra håll nya gränser uppstår och andra förstärks. I artikeln ges ett antal exempel på sådana förändringar och deras betydelse. [läs mer…]

Mannen utan tak

av Lars Holmqvist

Foto: Frederic Legrand - COMEO / Shutterstock

Vem eller vilka skyddar Putin om/när han väljer att pensionera sig. Foto: Frederic Legrand – COMEO / Shutterstock

Under året har man kunnat läsa en del spekulationer om att president Vladimir Putin skulle vara på väg att gå i pension. Att han inte skulle delta i nästa års presidentval. Men den 6 december meddelade Putin att han skulle ställa upp för omval 2018. Studerar man det politiska läget i Ryssland lite närmare så förstår man beskedet. Det är inte säkert att Putin har något val.

Ryssland under Putin

Från 1999, tiden för Vladimir Putins tillträde till makten, fram till 2014 låg oljepriserna på en unikt hög nivå, låt vara för ett djupt hack i kurvan med anledning av finanskrisen 2008-09. Utvecklingen av gaspriserna var likartad. Energiexporten gav Ryssland en närmast unik möjlighet att stärka ekonomin och bygga en solid grund för fortsatt utveckling av den unga marknadsekonomin.

Hade presidenten föresatt sig att bygga upp rättsstaten och civilsamhället – i syfte att trycka tillbaka korruption och godtycke – och att använda de svindlande höga inkomsterna till att bygga upp infrastrukturen (fysiskt, kompetensmässigt och kulturellt) så hade Ryssland idag varit starkt på riktigt. Men resurserna har istället använts för att göda korruptionen i ett omfattande klientsystem med Kreml i toppen, för att ge den urbana medelklassen ett kraftfullt men tyvärr kortfristigt uppsving och för militär rustning. Ungefär i den ordningen. Därför är läget för rysk ekonomi idag nedslående: [läs mer…]

av Jacob Fritzson
Foto: Inked Pixels / Shutterstock

Sveriges förmåga att motstå påverkansoperationer utgår i hög grad från media. Foto: Inked Pixels / Shutterstock

Övningen Aurora är sen några månader slut och har bidragit till att öka försvarets förmåga. I sin helhet blev övningen lyckad och bidrog till, om man följer sociala medier, att sprida en positiv bild av försvaret och dess verksamhet. Personligen tror jag att vi är några stycken som är förvånade över det stora mediala intresset för övningen. De flesta av de större nyhetskanalerna rapporterade kring övningen innan, under och efter, vissa följde övningen dagligen. Det var inte bara media som följde övningen utan även aktivister, vilket tillhör normalbilden. Med hänsyn till den tid vi lever i där ”Fake news” blivit ett begrepp som de flesta människor känner till blir en övning som Aurora intressant eftersom det västerländska samhället uppvisat en stor sårbarhet inför att hantera just desinformation. Inför övningen varnade dessutom både överbefälhavaren och försvarsministern för att vi kommer att utsättas för påverkansoperationer. [läs mer…]

av Ingolf Kiesow

Helsinki, Finland - August 2, 2017: Chinese warships visiting Helsinki, Finland August 1.-4. The picture shows the type 052D destroyer Hefei. Photo: Karis48 / Shutterstock.com

Kinesiska flottan över med Ryssland i Östersjön. Bild: Karis48 / Shutterstock.com

Krisen om Nordkoreas kärnvapenambitioner har visat hur Kinas roll i världspolitiken bara fortsätter att växa i takt med dess ekonomiska styrka. I juli 2017 deltog kinesiska stridsfartyg för första gången i en samövning i Östersjön med den ryska flottan utanför Kaliningrad. Gruppen bestod av den kinesiska flottans nyaste och största robotjagare samt en fregatt och ett underhållsfartyg. Statsminister Löfvén kommenterade den kinesiska närvaron med att säga att ”det är en sak vi får ta upp och fråga om det har någon betydelse och om det är ett nytt intresse, som vi inte vet något om”. [läs mer…]

av Stefan Forss

I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker.

Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss.

Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds lyckades förhindra att Stalins oövervinneliga röda armé skulle ha ockuperat Finland 1940 och 1944. Priset för att Finland aldrig blev en kommunistisk folkrepublik var högt, 95 000 stupade soldater samt 2 000 civila. Den senare siffran visar att Finlands försvarsmakt förmådde uppfylla sin huvuduppgift att skydda och värna landet och dess befolkning kanske bättre än något annat krigförande land i Europa. Under vår försvarskamp fick vi också betydande hjälp, främst från Sverige, som vi har stor anledning att vara tacksamma för. [läs mer…]