≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Av Stefan Forss, docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin

I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.

Innan striderna bröt ut hade Ryssland avtalsvidrigt fört in betydande reguljära förband i Sydossetien. På Försvarshögskolans strategiska institution kunde vi från öppna ryska källor snabbt sluta oss till att så var fallet. Detta bekräftades av den framstående brittiske analytikern Keir Giles som publicerade en övertygande sammanställning av bland annat dessa frågor i mars i år (Who Gives the Orders in the New Russian Military?, NATO Defense College Research Paper 74, March 2012).

Mot ovanstående bakgrund är det anmärkningsvärt hur lätt det på många håll var att se Georgien som krigets anstiftare. Höga UM-tjänstemän påpekade i samband med ministeriets 90-årsfestligheter att kriget var beklagligt, men att det inte rådde något tvivel om att Georgien hade inlett eldgivningen och gått till anfall. Alexanderinstitutets forskare och medarbetare har varit än mer benägna att skjuta över skulden nästan helt på Georgien.

Nu behöver man emellertid inte längre spekulera om att höga ryska generaler och president Putin själv talat klarspråk. I ett dokumentärprogram, Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008, som sändes i ryska TV5, anklagar generalerna förra överbefälhavaren Dmitri Medvedev för både feghet och beslutsvånda rörande den slutliga anfallsordern. Bara resolut ingripande från premiärminister Putins sida räddade situationen.

”Det fanns en plan, det är ingen hemlighet menar jag, sa Putin i Kreml i en kommentar i tv. Den ryska sidan agerade utifrån den planen. Generalstaben gjorde upp planen i slutet av 2006 eller början av 2007. Jag godkände den”, sa Putin. ”Ytterligare [kan sägas] att utbildningen av den sydossetiska milisen skedde inom ramen för denna plan.” Dessa män visade sig enligt presidenten vara mycket nyttiga under konfliktens gång.

President Medvedev sade redan den 21 november 2011 att Natoländerna helt felbedömde Rysslands beslutsamhet att agera. Om vi hade tvekat 2008, skulle vi nu ha en helt annorlunda geopolitisk konstellation och talrika länder som med konstgjorda skäl velat ta sig in i Nato skulle redan vara där.

Den ryske militärexperten Pavel Felgenhauer skriver i Eurasia Daily Monitor den 9 augusti:

”Ryska fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien var i själva verket de invaderande styrkornas spjutspets och stod för en flagrant kränkning av Rysslands internationella förpliktelser; de utbildade och beväpnade de separatistiska styrkorna. Putins medgivande att den ossetiska separatistiska milisen fungerade som en integrerad del i den ryska militära planen överför på den ryska militären och landets politiska ledare det juridiska ansvaret för [separatisternas] etniska utrensningar mot georgisk civilbefolkning, [nidingsdåd] och massiv plundring i och utanför Sydossetien. Putins medgivande … ifrågasätter integriteten i den oberoende rapport som skrevs av schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini och som anklagade georgierna för att ha börjat kriget och attackerat de ryska ”fredsbevararna”, vilket enligt Tagliavini motiverade en rysk militär respons.”

Den som utrikesminister oerfarne Alexander Stubb gjorde en första offentlig analys av Georgienkriget i sitt tal till Finlands ambassadörer den 25 augusti 2008. Han formulerade tre teser kring datumet 080808: Georgienkriget är en vändpunkt i internationell politik och innebär en ny utmaning för den internationella säkerhetsordningen samt inverkar på Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agenda:

”Nu har Ryssland både vilja och förmåga att använda militär styrka som ett utrikespolitiskt medel. Den andra betydelsefulla förändringen för rättfärdigandet av en aggressiv politik är den nya doktrinen om rätten att skydda ryska medborgare bosatta i utlandet. Det är omöjligt att tänka sig att dessa faktorer inte skulle beaktas fullt ut i Finland.”

I ljuset av den nya information från Ryssland som nu blivit tillgänglig, var Stubbs lägesbedömning bra och skulle ha tjänat som en god grund för en sund Rysslandspolitik i Europa. Att så inte blev fallet berodde mest på den undfallenhetspolitik som de stora länderna i EU och Nato föredrog. Stora ansträngningar gjordes för att ”förstå” Ryssland och bagatellisera krigets betydelse.

På hemmaplan formulerade främst presidenten Rysslandspolitiken och utrikesministern kunde inte hävda sin hållning. Vissa politiker, forskare och diplomater samt övriga beundrare av VSB-erans neutralitetspolitik tog emot Stubbs analys med bestörtning. Alexanderinstitutets chef Markku Kivinen sade ofta i offentligheten att de uttalanden som utrikesminister Stubb gjorde i augusti 2008 lyckligtvis inte motsvarade presidentens eller statsministerns hållning.

Finland lämnade neutralitetspolitiken för länge sedan och har förbundit sig till EU:s solidaritetspolitik. Därför är det anmärkningsvärt att det alltjämt finns de som ser backspegeln som redskapet att finna Finlands rätta kurs. Att acceptera intressesfärstänkande och lägga sig platt är dock inget alternativ längre. Vårt land har haft tillräckligt av geo­politiskt betingad isolering och utsatthet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien. [läs mer…]

av Tommy Jeppsson
 

Se också videoupptagningar från Akademiens seminarier i Almedalen 6/7 »

Innehåll och budskap i det som förmedlades under årets upplaga av Försvarspolitisk Arena andades tydlig oro för den alltmera säkerhetspolitiskt skärpta närområdessituationen, vilken tydligare fört upp försvarsfrågorna på samhällsagendan. Detta var något som var påtagligt i flertalet politiska partiers, liksom i de budskap som förmedlades från Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap.

Kvalitén på seminarierna har varit genomgående hög där ett antal kunskapsrika svenska och utländska paneldeltagare kunnat glädja sig åt många åhörare. Som ett exempel kan nämnas vår försvarsminister Peter Hultqvist som uppvisat ett föredömligt och mycket uppskattat engagemang.

Vilka huvudbudskap kunde framvaskas ur mängden seminarier och säkerhetspolitiska morgonpass där de politiska partierna får ge sin syn på vår tids säkerhetsutmaningar?  [läs mer…]

av Michael Sahlin

”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify new threats for NATO and its partners…”

(W Lorentz, PISM Bulletin, nov 2015)

För svensk del, och i svensk, nordisk och polsk debatt, handlar upptakten och förberedelserna inför Natos kommande toppmöte i Warszawa mest om norra flanken, vårt säkerhetspolitiska närområde, Östersjöområdet och Arktis. Men för Nato som helhet handlar det i hög grad också om den södra flanken, området söder och sydväst om Ryssland, med andra ord Svarta havsområdet som via turkiskt territorium och det extremt komplicerade transkaukasiska området också berör och berörs av de syriska och irakiska konflikthärdarna, med en mängd oklara frågor vad gäller Natos roll i dessa, inte minst som följd av alliansmedlemmen Turkiets läge, anspråk och roll. I detta södra flankområde, hur det nu ska definieras militärgeografiskt (i de officiella Nato-dokumenten tycks ”södra flanken” egentligen täcka hela MENA, Middle East and North Africa), handlar ju det amerikansk-ryska förhållandet om en säregen och ofta svårtolkad mix av samarbete och (potentiell) konflikt, särskilt vad gäller Syrien. Och på den södra flanken är ju antalet aktörer/parter och delkonflikter av helt annan art och grad jämfört med det tydliga motsatsförhållandet uppe i norr, där Natos roll är jämförelsevis  klar och tydlig och aktörsuppställningen begriplig. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO.

Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll.

Senast under lördagen 21 maj visade det sig att en avklippt kabel vid en mast i Tranemo egentligen hade rostat bort, men inom ett par timmar efter att detta blivit känt menade en åklagare i Borås att polisen måste ha blandat ihop masten i Tranemo med något annat ärende. Vi får följa den vidare utvecklingen om orsaken. Däremot kan vi konstatera att masten i Häglared (nära Borås) som rasade den 15 maj 2016 har utsatts för vad som bortom allt rimligt tvivel måste anses vara sabotage.

Under gårdagen lamslogs den svenska flygtrafiken under ett par timmar. Samtidigt gick SJ:s biljettbokning ner. Vi har tidigare i maj sett störningar på SOS Alarm (larmnummer 112). Även SVT har fått känna på att deras sändningar har påverkats, senast igår. [läs mer…]

Akademiesammankomsten 13 april innehöll ett inträdesanförande av Lena Bartholdsson som intresseväckande lyfte fram den mycket viktiga frågan om försvarets folkförankring. Ett annat mycket intressant inslag var kallade ledamotens Dov Zakheims föreläsning om USA inför presidentvalet och de konsekvenser som kan skönjas därest Donald Trump skulle bli näste man i Vita Huset. 

Lena Bartholdson
Bo R Lundgren och Marie Hafström
Marie Hafström
Bo R Lundgren
Krister Andrén, Dov Zakheim och Deborah Zakheim
Dov Zakheim
[läs mer…]

Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

av Herman Fältström

Lars Wedin har skrivit en tankeväckande analys av den Nato-debatt som äger rum i Sverige. Jag har svårt att förstå det som debattörerna använder som argument för eller emot en anslutning till Nato. För många av debattörerna borde en historisk tillbakablick råda till eftertanke.

Samma dag som Tyskland invaderat Polen, den 1 september 1939, slog statsminister Per Albin Hansson i ett radiotal fast vad som skulle bli samlingsregeringens primära målsättning under hela kriget:

… att till varje pris hålla Sverige utanför kriget.

Detta mål kom att vara överordnat önskan om att Sverige skulle förhålla sig neutralt enligt folkrätten. Denna hållning har kommit att prägla den svenska utrikes- och försvarspolitiken sedan dess. [läs mer…]

av Lars Holmqvist

Måndagen den 28 mars presenterades en rapport i Moskva, kallad Зарубежные СМИ в 2015 г. АНТИРУССИЙСКИЙ ВЕКТОР (min översättning ”Utländska medier 2015 ANTI-RYSSLÄNDSK SYNVINKEL”).

Länk till presentation av rapporten och möjlighet till nedladdning (på ryska): http://riss.ru/bookstore/monographs/2016-g/antirossijskij-vektor-zarubezhnye-smi-v-2015-g

Bakom rapporten står två aktörer. Nyhetsagenturen Россия сегоднa (Ryssland idag) och Российский институт стратегических исследований (Russian Institute for Strategic Studies, www.riss.ru). Rapporten kom ut även förra året och är tänkt att presenteras årligen framöver. [läs mer…]

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från december hittar du här.

Ny skattning 160417

Bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt [läs mer…]

Efter det att andre styresmannen, Bo Waldemarsson, inför 90-talet församlade, hade öppnat dagens akademisammankomst introducerade ordföranden i avdelning III, Jan Andersson, dagens första talare, brigadgeneral Gabor Nagy, flygtaktisk chef (FTCH) vid högkvarterets flygtaktiska stab (FTS).

Nagy inledde med att beskriva FTS’ övergripande uppgifter att utöva ledning nationellt och internationellt samt bedriva förmågeuppbyggnad av flygstridskrafterna. Dagligdags utgår verksamheten från, grundoperationsplanen (GROP), vari krigsförbandens uppgifter och beredskap finns beskrivna. Om situationen kräver det kan exempelvis beredskapen höjas och verksamheten utökas, enligt ett antal i förväg utarbetade så kallade omfall. [läs mer…]

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda. [läs mer…]

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober. [läs mer…]

av Mats Bergquist

Anhängarna av ett svenskt medlemskap i NATO betonar så gott som alltid att en svensk ansökan bör ske i samråd med Finland eller mera precist tillsammans med Finland. Dessa uttalanden kan emellertid inte dölja att många av dem som gör denna närmast rituella referens har ganska vaga uppfattningar om förutsättningarna för en sådan finsk ansökan och om den finska debatten i ämnet.

Opinionsläget i Finland är mera stabilt försiktigt än i Sverige, vilket reflekterar att en finsk anslutning, som f d utrikesministern Pär Stenbäck påpekar, är ett större geopolitiskt beslut än motsvarande förändring skulle vara för Sverige.  Man hänvisar här till att Finland har angett att ett NATO-medlemskap förblir en option och att den finska regeringen tillsatt en ny NATO-utredning (en sådan gjordes 2007). Detta skulle då visa att Finland har en mindre fördomsfull debatt i saken och implicit att Helsingfors står närmare ett medlemskap än Stockholm. Så är dock knappast fallet. Även Sverige har självfallet, vilket är ett faktiskt konstaterande, en ”option” att söka medlemskap, även om man av inrikespolitiska skäl föredrar att inte diskutera detta för att inte ge intryck av att en ny linje skulle vara nära förestående. Den åberopade nya finska utredningen om NATO, blir en ren tjänstemannauppgift som en del av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till Riksdagen.

I Helsingfors är bilden av den svenska debatten spegelvänd: varje nytt uttalande av en svensk politiker eller förändring i opinionsläget tolkas som att en svensk ansökan kryper närmare. Härvid glömmer man att intet steg vidare kan tas utan att socialdemokratin är med på noterna, hur enig den borgerliga alliansen än är. Någon ändring av den socialdemokratiska politiken kan dock knappast skönjas.

För att få ett perspektiv på Finlands situation idag kan det ha sitt intresse att referera till en drygt tio år gammal avhandling, ”Den bräckliga barriären. Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962” (2003). Författaren, historikern Olof Kronvall, grupperar sitt material kring fyra frågor som här återges i kortfattad form:

  • Hur påverkas svensk säkerhetspolitik av Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Vilka faktorer påverkar Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Kan och bör Sverige söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge?
  • Bör Sverige agera om Finlands säkerhetspolitiska läge försämras?

Det kan vara fruktbart att, mot bakgrund av Kronvalls frågor, diskutera Sveriges och Finlands relation till NATO. Det är uppenbart att svensk säkerhetspolitik, oavsett om Finland varit en del av det gamla svenska riket, ett autonomt ryskt storfurstendöme eller en självständig stat, påverkas av vårt grannlands säkerhetspolitiska läge. Det räcker med att kasta en blick på kartan. Det motsatta påståendet förekommer aldrig i svensk debatt, helt enkelt därför att det saknar varje trovärdighet.

Vilka faktorer påverkar då Finlands säkerhetspolitiska läge?  Grundläggande är, som både J.K. Paasikivi och Stalin brukade hänvisa till, geografin. Att ha en 1300 km långa gräns mot Ryssland underlättas självfallet av en rimlig bilateral politisk relation med Moskva, vilken också förstärkts av de ekonomiska möjligheter som finsk handel med och investeringar i Ryssland ger. I Sverige är bilden annorlunda. Under de senaste åren har, som ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim och den ryska interventionen i östra Ukraina, knappast någon politisk dialog med Moskva förts. De svenska ekonomiska intressena i Ryssland är inte obetydliga men avsevärt mindre än Finlands.

Finland prövade att balansera sin stormaktsgranne med en de facto-allians med Tyskland under inbördeskriget 1918, med den s k randstatspolitiken och allianser med de baltiska staterna och Polen i början av 1920-talet och samarbetet med Tyskland 1940-1944. Till slut gjorde Finland samma erfarenhet som Sverige i det stora nordiska kriget 1700-1721 och än värre i finska kriget 1808-1809, nämligen att obalansen mellan Ryssland och dessa två grannländer blivit alltför markant. Men för Finland förblir ändå dess dyrbara avvärjningsseger sommaren 1944 och vidmakthållna territorialförsvarsmodell en central faktor i den säkerhetspolitiska bilden. Även det förhållandet att Finland behärskar Finska vikens norra stränder är av säkerhetspolitisk betydelse.

Kronvalls tredje fråga om Sverige kan och bör söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge kan endast besvaras jakande i båda leden. Med tanke på den i många stycken gemensamma säkerhetspolitiska sitsen är detta oundvikligt. Om en svensk statsledning ser en finsk politik som man tror skall påverka Finland, och därmed nästan automatiskt Sverige, negativt har man sällan tövat ingripa.

Mellankrigstidens tanke att bädda in Finlands i en nordisk orientering, det mycket omfattande militära och ekonomiska biståndet under vinterkriget, försöken att få Finland ur detta krig liksom fortsättningskriget, observerandet av den s k Finlandsfaktorn under det kalla kriget är alla exempel på politiska riktlinjer som varit ganska okontroversiella i vårt land. Däremot har finska önskemål 1918 och 1939-1940 om svenskt militärt ingripande inte haft något större stöd i vårt land. Det finsk-svenska försvarssamarbete som utvecklas under senare år utgör i detta sammanhang en politisk innovation. De samtal som under mellankrigstiden fördes mellan militärledningarna och planerna på ett gemensamt försvar av Åland stötte till sist på politisk patrull i Stockholm.

Däremot är svaret på Olof Kronvalls fjärde fråga, om Sverige vid en försämring av Finlands säkerhetspolitiska läge borde överväga att ändra sin politik inte lika entydigt. Vid den tid då man kunde frukta att Stalin skulle höja tonen mot Finland och försöka få det att gå samma väg som Tjeckoslovakien i februari 1948, fick dåvarande utrikesministern Undén av en välrenommerad journalist frågan hur Sverige i ett sådant läge skulle agera. Han svarade att detta inte skulle påverka Sveriges neutralitetslinje, och tillade – vilket han säkert sedan hade goda skäl att ångra – att f ö Finland ändå hörde till Sovjets intressesfär. Under den s k notkrisen 1961 då Sovjet åberopade VSB-pakten och, möjligen för att påverka Kekkonens utsikter att 1962 bli omvald, begärde konsultationer om hot mot finsk och sovjetiskt territorium, betonade den svenska regeringen att dess neutralitetspolitik stod fast. Regeringen Erlander ansåg att detta bäst tjänade både svenska och finska intressen samt säkerheten i regionen. Ledande borgerliga tidningar tog dock upp möjligheten av eventuell ansökan om medlemskap i NATO. Detta kunde sedan Kekkonen i sitt samtal med Chrustjov i Novosibirsk samma höst hänvisa till; ett fullföljande av konsultationsförslaget skulle bara leda till oro i Norden.

Idag är ju situationen för Finlands och Nordens del mycket annorlunda. Någon risk för en försämring av specifikt Finlands säkerhetspolitiska läge kan inte skönjas. Men under 2000-talet har däremot hotbilden i Baltikum förändrats, sedan Putin såväl i Georgien 2008 som på Krim och i östra Ukraina 2014 demonstrerat sina aggressiva tendenser. Risken för konflikter mellan Ryssland och en eller flera av de baltiska republikerna, som numera är medlemmar i NATO, åberopas nu som skäl för en svensk omprövning; sådana konflikter kommer, oundvikligen, menar man, att beröra svenskt territorium. NATO ser, säger man, Norden och Baltikum som e n strategisk region.

 
Möjligheten av en ryskinspirerad kris i Baltikum reser samma principiella problem som sovjetiska framstötar mot Finland under det kalla kriget. Tjänar vi stabiliteten i Norden bäst genom att hålla på vår grundlinje, men samtidigt, numera, inte hymla med vårt samarbete med USA och alliansen, eller verka för medlemskap i NATO? Inte minst med tanke på vårt eget otillräckliga försvar anser nu många i det säkerhetspolitiska etablissemanget att svaret är självklart. Det är givetvis en komplicerande faktor att tillståndet i vårt försvar tar lång tid att nödtorftigt rätta till. Men är det så säkert att svaret på frågan om vilken linje vi skall följa nu borde bli principiellt annorlunda än det blivit i de kriser som Sverige upplevt sedan 1808-1809?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
 

av Stefan Forss

USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status.

I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka besked gav han några månader tidigare även till Polen, Rumänien och alla andra östeuropeiska Natomedlemmar som känner sin säkerhet hotad efter Rysslands krigshandlingar i Ukraina.

På Natoskeptiskt håll har man genom åren avfärdat dylika politiska ställningstaganden som tämligen tom retorik. Baltstaterna är så små brickor i USA:s strategiska spel att landet aldrig skulle riskera ett regelrätt krig med Ryssland, som ju dessutom kunde eskalera till ett kärnvapenkrig. Finska marinofficeren Jyrki Berner frågade Henry Kissinger 1997 i Tyskland hur Nato eller väst skulle agera ifall Ryssland ville återta baltstaterna genom att bruka politiska, ekonomiska eller militära hot. Kissinger svarade isande arrogant: ”Kommendörkaptenen kommer från Finland och kan historia. Världsfreden och tio miljoner ungrares öde hängde i vågskålen 1956. Kommendörkaptenen vet svaret. Nästa fråga!”

Det var då det. Baltstaterna stod ännu utanför Nato och USA gjorde seriösa framstötar mot Sverige och Finland att axla ansvaret för deras militära säkerhet. I gengäld skulle vi få någon form av garanti från USA. Dessa utspel ledde ingen vart. I Finland var det kategoriskt uteslutet av flera skäl, såväl politiska som praktiska. Den underfinansierade finska försvarsmakten behövde nog själv alla sina resurser i ett skärpt läge.

Nu är situationen en annan. Av förekommen anledning står Natos trovärdighet som central säkerhetspolitisk aktör på spel. För USA är försvarsalliansen alltjämt ett primärt intresse och man vill till inget pris riskera dess marginalisering. Därför måste också Polen och Baltikum försvaras trovärdigt. Så kallad tripwire räcker alls inte till.

Alltnog, här har USA och Nato en ytterligt svår praktisk militär uppgift att hantera; enligt rätt enstämmiga militära bedömningar kan någon av de tre små länderna ockuperas så snabbt att man knappt hinner höja ett finger. Här är det dock skäl att hålla Rysslands militära förmåga snarare än landets eventuella momentana avsikter i förgrunden.

Rätt länge har man i Nato utgått från premissen att om Baltikum inte kan försvaras så kan det däremot nog återtas. Det har naturligtvis noterats i Moskva och effektiva motmedel har utvecklats. Till den kategorin hör Rysslands exceptionellt ansvarslösa kärnvapenskrammel, som nu blivit en viktig bricka i spelet om säkerheten i närområdet. Avsikten är att intimidera USA och Nato till den grad att eventuella planer på återtagning efter fullbordad ockupation skulle förlora all giltighet.

Ryssland har sakta men säkert återtagit sin överlägsna nukleära dominans på den europeiska arenan från sent 1970-tal i uppenbar avvikelse från INF-avtalets anda. Den utmaningen förmår Nato inte besvara i dag på samma sätt som 1979 då ledarskapet var starkt. Något nytt ”dubbelbeslut” är inte att tänka på.

USA saknar helt vapensystem motsvarande de ryska och har eliminerat de taktiska kärnvapnen från alla vapengrenar förutom flygvapnet, där det ännu finns ett relativt litet antal kvar. En enda moderniserad vapentyp, den fritt fallande men styrda kärnbomben B61-12 är på kommande. Glöm inte president Obamas genuina avsky för kärnvapen och hans vision om en kärnvapenfri värld som gav honom Nobels fredspris. Här följde han bara i de fotspår som företrädarna, börjande med Reagan trampat upp. Men efter att Ryssland avfärdat alla amerikanska inviter om fortsatt kärnvapennedrustning för några år sedan och själv producerar nya kärnvapentyper på löpande band, har USA blivit tvunget att tänka om.

Det är oerhört viktigt att USA och Storbritannien inte viker sig för Ryssland på det substrategiska området. Om de små Natostyrkorna ska kunna genomföra sina försvarsuppgifter i Europa måste de också ha någon form av trovärdig nukleär uppbackning.

Efter att baltstaterna blivit Natomedlemmar tog de för givet att Nato närmast automatiskt skulle göra konkreta beredskapsplaner för dem. Det blev inget av det eftersom hotet ansågs ha gått upp i rök. Först efter kriget i Georgien kom man i Nato 2009 överens om att göra de första konkreta beredskapsplanerna (Operation Eagle Guardian) som även omfattade Polen. Särskilt Tyskland sägs ha ogillat detta. Men de första skisserna om sammanlagt nio amerikanska, brittiska, tyska och polska divisioner är helt orealistiska i dag.

Efter att Rysslands brutalt angrep Ukraina och annekterade Krim – länderna hade ju faktiskt lite tidigare kommit överens om att förlänga Rysslands rätt att hålla sin flottbas i Sevastopol med 25 år till 2042! – skred USA och Nato till militära stödåtgärder. Mindre markstyrkor och flyg sändes till Baltikum. Att det främst handlar om en politisk solidaritetsyttring är klart. Deras militäroperativa signifikans är starkt begränsad. Betydande förstärkningar är nödvändiga, men sådana är svåra att finna, inte minst på kort sikt.

Nu har emellertid den konventionella försvarsplaneringen för Baltikum och Polen inträtt i ett avgörande nytt skede. Militärerna gör fältrekognoscering för att bilda sig en uppfattning om hur dagens materiel fungerar i en mer traditionell europeisk stridsmiljö som är väldigt olik den man upplevt i kriget mot terrorismen. Man utvärderar möjliga logistiska underhållsrutter för transport av förstärkningar från andra sidan Atlanten. Här har man noterat att enda sättet att få in markstyrkor i Polen är genom forna Östtyskland. Men framför allt har man under de senaste månaderna hållit många spel för att i grunden förstå de praktiska problemens omfattning och för att i följande steg kunna föreslå trovärdiga lösningar.

Jag kommenterade dessa frågor flyktigt på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://www.svd.se/stefan-forss-hur-ska-baltikum-kunna-forsvaras) i slutet av augusti. Därefter har både Foreign Policy (http://foreignpolicy.com/2015/09/18/exclusive-the-pentagon-is-preparing-new-war-plans-for-a-baltic-battle-against-russia/?wp_login_redirect=0) och The Daily Beast (http://www.thedailybeast.com/articles/2015/08/14/pentagon-fears-it-s-not-ready-for-a-war-with-putin.html) skrivit omfattande artiklar om krigsspelens utfall. Tongångarna har varit anmärkningsvärt nedstämda.

Ett betydande osäkerhetsmoment i planeringen är att USA helt klart tvingas köra längs två parallellspår, ett nationellt och ett i Nato. Detta för att ha full visshet om att genomtänkta, konkreta planer finns att tillgå i ett akut läge. En långvarig amerikansk samarbetspartner med god insyn lät sina svenska och finska kolleger förstå att det är ren och skär skam att USA inte kan lita på Nato så mycket att man tvingas till så drastiska beslut för värnet av vissa medlemsländers säkerhet. Det är uppenbart att allianspartner som Sverige och Finland är långt mer pålitliga än flera alliansmedlemmar, av vilka några är centrala för Nato. Det andra spåret handlar explicit om de nordiska ländernas roll.

En sammanfattning av den bild som nu föreligger är att Natos flyg inte kan operera från baltiska baser i en krissituation. Nya ryska missilsystem och långräckviddigt artilleri samt formidabelt luftvärn tvingar USA och Nato att basera sitt flyg utom räckhåll. Sverige är här i nyckelposition, Finland kanske inte lika attraktivt just på grund av Iskander-systemens räckvidd.

Återtagning av förlorad mark, ”retake”, kan inte heller vara grundbulten i försvarskonceptet. Det innebär att förstärkning av markstyrkor från Nato till Baltikum för att skapa ett hyggligt initialt tröskelförsvar blir nödvändigt. Storleksordningen är kanske några brigader i stället för dagens kompanier. Det bör vara överkomligt och medför naturligtvis inte något som helst offensivt hot mot Ryssland.

Den nya försvarsplanen bör emellertid också vara innovativ. Om upplägget är tillräckligt kraftfullt kommer en aggressor att ha skäl att tänka sig för grundligt innan han besluter sig för attack. Det man därför har orsak att fokusera på är att tackla själva invasionsplanen. Konkret kan det innebära att man själv preventivt fjärrbekämpar motståndarens uppladdning innan denne hunnit inleda de egentliga invasionsoperationerna. En av västs fördelar här är att man i Ryssland som regel överdrivit västs förmåga och teknologiska överlägsenhet.

Dessa amerikanska planer blir nu en så stark pådrivande politisk faktor att även Finland och Sverige slutligen måste låta fikonlöven falla. Frågan är om inte Sverige redan gjort det. Sverige har i Peter Hultqvist en väldigt kunnig och även slug försvarsminister. Det är uppenbart att han lyckats övertyga både stats- och utrikesministrarna om fördelarna med Erlanders och Palmes dolda allians. Många av Finlands bästa säkerhetspolitiska experter utgår från att Sverige har återupplivat en de facto allians med USA, som alltså inte längre är särskilt dold.

Självfallet kommer säkerhetsgarantierna med en prislapp. De hårda konkreta beskeden om vad Sverige är berett att göra för balternas säkerhet kan man ännu bara spekulera om, men bland experterna råder visshet om att mycket står att finna redan i KKrVA:s förträffliga bok Till bröders hjälp. Akademien visade minsann sin skärpa och förmåga att stå på framkanten.

Motsvarande diskussion har inte ännu förts i Finland över huvud taget, utan där fortsätter käbblet i gamla spår kring frågan om Natomedlemskapet. Men de signaler som nått oss tyder på att Finland kanske inte alls skulle involveras lika mycket som Sverige i frågan om Baltikums försvar. Tvärtom verkar det som om USA inte skulle behöva Finland som medlem i Nato, inte heller i någon stridande roll utanför landets gränser. Vad man däremot behöver är att finska armén med sin blotta närvaro binder styrkorna bakom Finlands östgräns så att en kraftsamling från den riktningen mot Baltikum skulle te sig som alltför riskfylld.

President Obamas besök i Stockholm för två år sedan var en milstolpe. Då beslöt han och de nordiska kollegerna att upprätta en Nordic Security Dialogue med USA. Den har senare utvidgats till att omfatta även de tre baltstaterna och Polen.

Mötet mellan amerikanska biträdande försvarsministern Bob Work och hans nordiska kolleger i Oslo den 8 september i år kan ses som en ny, definitiv milstolpe. Pentagons pressmeddelande talar för sig självt (http://www.defense.gov/News-Article-View/Article/616619/deputy-defense-secretary-work-nordic-allies-discuss-regions-security-threats).

Redan rubriken är talande i sin pragmatism. Den beskriver visiten som ett möte med nordiska allierade. Works egen bedömning av mötets betydelse är kristallklar:

“[The] High North and the north region are absolutely critical to both European and Trans-Atlantic security,” Work said. “The United States values the partnerships [it has] in this region, both through NATO and bilaterally … The close regional cooperation that I heard this morning between the Nordic countries gives me great, great confidence that we’ll be able to meet any challenge together.”

Uttalandet bekräftar uppfattningen om att USA arbetar längs två parallella spår. Och Natomedlemskapet är inte ett måste. Kan Finland avvika från detta upplägg? Knappast, eftersom det skulle få förfärande kontraproduktiva konsekvenser. Finland skulle åter stå ensam ute i kylan, föraktat för att ha svikit sina solidaritetsförpliktelser i EU. Sverige har redan (?) fattat sitt beslut om att de facto överge alliansfriheten och det kommer precis som beslutet att ansöka om EU-medlemskap att också nu dra med Finland. Med sitt eget sölande får Finland än en gång lov att anpassa sig.

 
Författaren  är professor och kallad ledamot av KKrVA

av Bo Hugemark

”Det gäller att trappa ned retoriken och trappa upp diplomatin”. Så lät en förnumstig kommentar (av barmhärtighet inga namn) i början av den ryska aggressionen mot Ukraina som slutade med annekteringen av Krim. Där fick Carl Bildt en känga för att han liknade Janukovitj med Quisling, och där fick Vladimir Putin en uppmuntran att gå vidare med sin aggression. Att stödja Ukraina att med vapenmakt slå vakt om sin suveränitet var det uppenbarligen inte tal om. Putin kunde fortsätta att låta sina gröna män ta över Krim och samtidigt med stora militärmanövrer skrämmas med att väpnat motstånd skulle utlösa krig. Och vem skulle komma till den angripnes hjälp? Inte förvånande att Ukrainas regering inte kunde förmå sig till att beordra sina garnisoner på Krim att göra motstånd mot de små gröna männen. Putin kunde genomföra ockupation och annektering under den lögnaktiga förklaringen att det var Krims befolkning som brutit sig ut. En månad senare firade diplomatin ännu en triumf: charaden i Genève den 14 april. USA:s EU:s, Ukrainas och Rysslands representant enades om att parterna i krisen i östra Ukraina skulle avstå från bruk av våld och väpnade grupper avväpnas.

Parterna var den ukrainska regeringen och de separatister som i själva verket var Kremls verktyg, vilket Moskva förnekade. För Putin var det en dubbel seger. Om separatisterna gick till offensiv, bevisade det att de inte tog order från Moskva. Om Kiev anföll var det ett brott mot avtalet. Avtalet bakband alltså den ukrainska regeringen utan någon garanti för att separatisterna skulle låta sig bindas.

Taskspeleriet fortsatte med de båda Minsk-avtalen där visserligen separatistledare deltog, men där intet nämndes om att det fanns rysk trupp i Donetsk och där ukrainsk kontroll av hela gränsen till Ryssland skulle vara genomförd först vid nyåret 2015-16, vilket gav Putin full handlingsfrihet för fortsatt invasion.

Men det är naturligtvis orättvist att skylla förräderiet mot Ukraina bara på diplomaterna. Ytterst är de lydiga redskap för politiker som skändligen sviker sin moraliska plikt mot ett land som de velat se i kretsen av civiliserade stater. Ett land som också varit ett av de mest aktiva i internationella fredsfrämjande operationer.

Sveket inleddes redan 2008 då NATO i Bukaresttoppmötet förvägrade Ukraina och Georgien att inbegripas i Membership Action Plan (och i stället fick ett lösligt löfte om framtida medlemskap). Allt tyder på att Putin påverkade inflytelserika NATO-stater till detta. Konsekvenserna för Georgiens del såg vi i augusti samma år, för Ukraina idag.

Men alliansmedlemskap är ju inte en nödvändig förutsättning för militärt bistånd, som synts i Afghanistan och Mellersta Östern. Det är en rätt som uttryckligen medges i FN-stadgan. Varför uppmanades inte Ukraina att slå vakt om sin nationella suveränitet på Krim?

Varför frångick USA och europeiska stater en grundläggande tanke i en avskräckningsstrategi, att hålla motparten i osäkerhet, och förklarade uttryckligen att de inte skulle ingripa militärt?

Hur kan man till och med utesluta/tveka att leverera vapen till den ukrainska armén?

Varför vill väst inte ens kalla det krig och tydligt fastslå att det finns rysk trupp i Ukraina?

Mycket har skrivits om motiven för Västerlandets vankelmodiga och hjärtlösa agerande i Ukrainakrisen och dess eftergivenhet för ryska intressen, ekonomiska bindningar, energiberoende engagemang i andra konfliktområden etc. Men den allt överskuggande förklaringen är att Ryssland lagt sig till med våldsmonopolet

Den som en gång tillgripit vapenmakt har dels ett reellt försteg – han har skapat ett fait accompli – dels ett mentalt – han har visat sig beredd till ett handlande som vi inte föreställt oss. Paradoxalt en konsekvens av vår tendens till mirror-imaging, att tillskriva Putin vår syn på rationalitet. När han nu visar sig förmögen till militärt angrepp i den eviga fredens Europa kanske är han beredd att gå vidare, till och med löpa linan ut med de kärnvapen han skramlar med, åtminstone för ”försvar av Rysslands vitala intressen”. Visst vore kärnvapeninsats totalt vansinnigt, men vem vågar syna en bluff?

Och vad ingår i Rysslands vitala intressen? Här spökar fortfarande intressesfärstänkande från det kalla kriget i västliga politikers sinnen. ”Mycket har förändrats i Europa, det som har förändrats minst är de ledande politikernas verklighetsuppfattning”, så inledde Lech Walesa sitt tal vid Sverige-besöket 1995. Det gäller än idag.

Sammanhängande med detta är myten om NATO:s hotande inringning, förkunnad av Moskva och repeterad av nyttiga idioter och medlöpare bland ”experter” i väst. Europeiska politiker tycks, även om de talar om varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitik, ha accepterat att Ryssland känner genuin oro, och försöker att stilla den med eftergifter. De tycks inte inse att det hot Putin-regimen känner är rädslan för att inte kunna utnyttja militärt våld för att betvinga sina grannar.

Västliga politiker sitter också fast i ett status quo-tänkande när det gäller Ryssland. Redan på Sovjettiden var det fel. Att sovjetsystemet som många trodde skulle vara för evigt var en orimlig föreställning i en modern värld. Den är inte sannare om Putins ryska system. Men eftergifter från väst fördröjer dess sammanbrott.

Skuggan från Sovjetunionen faller också över bedömningarna av Rysslands militära förmåga i Ukraina-kriget. Det är inte längre frågan om den stora pansaroffensiven över järnridån. En öppen militär insats för att definitivt inkorporera Donetsk eller slå ut den ukrainska armén skulle kosta stora insatser och förluster och innebära öppen rysk invasion, med oöverskådliga inrikespolitiska konsekvenser.

Men det skulle också ställa väst inför än besvärligare beslut. Bäst då att hålla konflikten på en så låg nivå att Putin med lagom små insatser kan nå sina mål. Bättre att stå med skammen än att få krig.

Men, som Churchill påpekade om München-överenskommelsen, att välja skam kan ändå leda till att man får krig. Och omvänt är den moraliska politiken i regel också den realpolitiskt rätta, när man har med en gangster att göra. Någon har sagt att det som mest provocerar Putin är om aggressionen lönar sig.

Hur ska det ryska våldsmonopolet i Europa kunna brytas? Tyvärr har många chanser redan försuttits att förhindra fullbordade fakta. Hur kommer Putin att utnyttja sitt våldsmonopol härnäst?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.