≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från december hittar du här.

Ny skattning 160417

Bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt [läs mer…]

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/­Försvarsmakten.

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/Försvarsmakten.

av Berndt Grundevik

I juni 2015 fattade riksdagen beslut om förvarets inriktning för perioden 2016-2020. Alla som verkar i Försvarsmakten måste verka för att genomföra fattat beslut, oavsett vad vi anser om tilldelade ekonomiska resurser eller val av säkerhets- och försvarspolitisk inriktning.

Utöver genomförandet av 2015 års försvarsbeslut behöver Försvarsmakten (FM)  ytterligare blicka framåt och ta fram bra beslutsunderlag inför nästa försvarsbeslut. Utifrån nu gällande försvarsbeslutsperiod så antar jag att ett nytt försvarsbeslut behöver fattas av riksdagen senast i juni 2020 och därefter gälla i tidperioden 2021-2026.

Men det är också viktigt att ha ett tredje tankespår, en parallell planering, en s k omfalls- planering. Utifall omvärldsläget ytterligare skulle försämras och om våra politiker vill att Försvarsmakten skall utvecklas snabbare än tidigare fattade beslut, så måste FM ha en förmåga att snabbt omsätta ett sådant politiskt direktiv. [läs mer…]

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.

——————-

Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober. [läs mer…]

av Johan Wiktorin, avdelning I

I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget.

—————————————————————————————————————

Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra gången var för drygt fyra månader sedan, lagom till omröstningen i Riksdagen om försvarsöverenskommelsen. Denna innebar ett litet i trendbrott, men håller den jämna steg med omvärldsutvecklingen?

Läget juni 2015

Sammantaget har bilden rört sig åt fel håll. Jag vill göra samma brasklapp som senast. Det är både fel och farligt att tro att denna jämförelse kan prognosticera en hastighet. Utvecklingen är icke-linjär och vi kan plötsligt åka åt höger eller vänster med snabb fart.

—————————————————————————————————————–

Om vi börjar med koalitionssidan, så har Ryssland skapat en underrättelseallians med Iran, Irak, Syrien och Hizbollah enligt uppgifter från den irakiska regeringen. Det understöds också av det faktum att de skjutna kryssningsrobotarna från Kaspiska havet färdades över iranskt och irakiskt territorium, även om de senare förnekar förkunskap.

Kina och Ryssland har också gjort ett icke-angreppsavtal på cyberarenan samtidigt som man enligt amerikanska tjänstemän korsrefererar hackade databaser som Ashley Madison och Office for Personnel Management. Konkreta steg i olika formationer alltså.

På västsidan kan vi mera se ambitioner än verkställda manövrar. EU:s uppvaktning av Turkiet i den pågående flykting-/migrationskrisen är ett avdelat område förvisso, men ändå ett sätt att knyta sig närmare Nato-medlemmen. Här hemma har ordföranden i det finländska försvarsutskottet Ilkka Kanerva offentligt pläderat för en försvarsallians med Sverige. Försök alltså till olika typer av ytterligare djupare samarbeten på västsidan, även om vi inte sett några reella överenskommelser.

På temat politiskt och diplomatiskt tryck ser vi dels trycket från Gazprom mot Ankara när det gäller planerna på Turkish Stream som ska föra rysk (kontrollerad) energi förbi Ukraina till Europa. Minst två utspel har gjorts om förseningar eller halverade volymer.

Den nya talespersonen hos det ryska UD, Maria Zakharova, klargjorde förra månaden att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ryska svarsåtgärder på det militär-diplomatiska området.

I mitten av juni fryste fransk polis ryska nyhetsbyrån Rossiya Segodnya’s tillgångar liksom kontona hos ett dotterbolag till ryska banken VTB som en del i den juridiska kampen kring Yukos, där ryska staten i två olika domstolsutslag dömts att betala skadestånd till de tidigare aktieägarna. Ryssland har hela tiden bestridit domarna och tänker inte betala.

Det tydligaste trycket mot varandra var presidenterna Obamas och Putins tal inför FN:s Generalförsamling i slutet av september. Illa dold kritik framfördes från olika perspektiv mot varandra. Direkt efter dessa tal åkte Vladimir Putin hem och startade interventionen i Syrien för att sätta kraft bakom orden.

I slutet av juli utvidgade USA de ekonomiska sanktionerna något mot ett antal personer och företag. Mindre bolag inom branscher som energi, banker och försvarsmaterielindustrin var måltavlor. För en månad sedan införde Ukraina också en mängd sanktioner riktade mot olika ryska aktörer.

Ryssland svarade också i juni på EU:s förlängda sanktioner med en förlängning av sina livsmedelssanktioner mot Europa och USA. För att understryka allvaret lät man dessutom iscensätta en dramatisk och publik matförstörelse som med de 60 miljoner som riskerar svält söder om Sahara framstår som djupt oetiskt.

De diplomatiska relationerna har också förvärrats sedan sist. Sverige har utvisat en rysk diplomat som besvarades omedelbart. Ryssland har också vägrat utfärda visa för den nye tyska militärattachén till Moskva samtidigt som den ryska utrikesförvaltningen klagat på brittiska begränsningar av rysk ambassadpersonal. Fortfarande träffas man dock på högsta nivå utan hinder som vid Minskförhandlingarna, Iranavtalet och under FN:s Generalförsamling.

När det gäller organiserandet av politiskt motstånd hos opponenterna har Ryssland sannerligen inte varit overksamma den senaste tiden. Nyligen anordnades en internationell konferens för separatister i Sankt Petersburg, där dock inga ryska separatister framträdde.

Sina egna potentiella motståndare stryper man sakta genom att minska informationstillgångarna som exempelvis möjligheterna för ryska medborgare att nå Internet Archive. I september tog man också över den amerikanska ambassadens kulturcenter i Statsbiblioteket för utländsk litteratur.

Ryssland finansierar också numera den högerextrema skapelsen Nordiska motståndsrörelsen via den Ryska Imperiska Rörelsen, som rustningsminister och biträdande premiärminister Rogozin har nära band till. Samme Rogozin som i fredags flyttade fram sina positioner genom att bli utnämnd av ryska regeringen att vara ansvarig för de bilaterala kommittéerna som svarar för kontakterna med länder som Kina, Indien, Iran och Syrien för att nämna några av de viktigaste.

Som ett brev på posten så uppmanade också Al Qaidas ledare al-Zawahiri också sina sympatisörer till attacker mot USA och Europa. Detta är särskilt intressant, eftersom denne enligt den mördade Alexander Litvinenko, blev tränad av FSB i Dagestan 1996-1997 efter att ha arresterats av ryska myndigheter. Steget till mindre väpnade aktioner mot väst ligger nu sannolikt inte långt borta. Igår hade vi den förfärliga bombattacken i Ankara som exempel, även om just den med stor sannolikhet inte har rysk anstiftan. Däremot har vi sett attacker mot flyktingförläggningar i Tyskland, där en del är genomförda av högerextremister som troligen har ryska pengar i ryggen. Denna operationslinje kan snabbt gå åt höger.

När det gäller olika typer av informationsoperationer, så kan vi notera bilderna på bomber med texten ”Mot Berlin” när det den ryska Östersjömarinen övade i Kaliningrad i augusti. Stor uppståndelse i Tyskland följde givetvis.

Veckans Nato-möte innebar ett beslut om en fördubbling av Nato Response Force till 40 000 soldater och sjömän som budskap till omvärlden. Storbritannien annonserade att man avser rotera 100 soldater till de baltiska staterna.

I Sverige hade vi ett par kortlivade nyheter, där någon skapade en Twitterprofil i försvarsministerns namn och förfalskade ett brev från chefsåklagare Tora Holst till justiteministern om att inte fullfölja en utredning mot svenska krigsförbrytare i Ukraina. Det har inte kunnat härledas publikt ännu vem som agerat, men ett faktum är att någon gjort det och försökt att underminera förtroendet för ministrar inom statens kärnverksamhet.

Läget oktober 2015Läget oktober 2015

På den militära sidan när det gäller strategisk avskräckning är det framförallt en intensiv övningsverksamhet som varit märkbar. Under sommaren genomfördes landstigningsövningar i Östersjön av både Nato och Ryssland. Amerikanska B-52 understödde amfibieoperation mot svensk kust med sjöminering utanför Bornholm.

Under hösten har sedan övningsverksamheten intensifierats. Ryssland och Vitryssland har genomfört Union Shield – 15 tillsammans. Ryssland har också genomfört storövningen Tsentr-15, där det centrala militärdistriktet övades. Ryssland har också organiserat två nya arméer och nya flygformationer i västra militärdistriktet.

I skrivande stund genom för Ryssland en stor beredskapsövning och utbildningskontroll över hela landet som varar månaden ut och inte innehåller de redan övade förbanden i Tsentr-15 utom enstaka undantag. Samtidigt genomför Nato sin största övning sen kalla kriget, Trident Juncture 15, som omfattar 36 000 män och kvinnor utspridda från Norska havet till Medelhavet. Sverige deltar med stridsflygplan och bordningsstyrka.

Under sommaren har Finland dessutom genomfört den nationella övningen Wirhu med 10000 övade. Kort sagt övningsverksamheten är intensivare eller kanske rättare sagt än mer komplex än tidigare. Övningsmönstret med främst ryskt strategiskt bombflyg är nu befäst som ny normalbild med Tu-22 i Östersjön och Tu-95 mot Norge och de brittiska öarna.

När det gäller strategisk deployering kan vi främst märka de temporära framflyttandena av B-2 i juni till Storbritannien och F-22 Raptor till Polen och Estland nyligen som signaler till Ryssland. Den ryska generalstaben ville naturligtvis inte vara sämre och markerade med Mig-31 före midsommar.

Det är dock på kärnvapensidan som det har hänt mest de senaste månaderna. FOI:s analytiker bedömer att det är troligt att Iskander med kärnvapenförmåga finns i Kaliningrad och USA har börjat uppgradera sin förmåga med de nya B 61-12-bomberna för flygplan på baser i Tyskland, Italien och Turkiet.

Storbritannien har också framfört önskemål i alliansen att öva kärnvapeneskalation, det vill säga övergången från konventionella medel till hög beredskap för kärnvapeninsats. Sammantaget så drar sig alltså denna operationslinje också österut.

Längs linjen stridsoperationer har det ännu inte blivit stridshandlingar som tur är, men det kryper allt närmare. Den ryska interventionen i Syrien ökar inte bara konfliktnivån i landet utan för också de olika stridskrafterna närmare varandra.

Ryssland har kränkt Nato-landet Turkiets luftrum minst två gånger och enligt turkiska försvaret genomfört radarlåsning på stridsflygplan, även om det är lite oklart om det verkligen var ryska plan som i så fall utförde detta. De uppmärksammade robotskjutningarna från Kaspiska havet var i huvudsak en ren demonstrationsskjutning för omvärlden och egen publik. En rote Su-34 hade kunnat leverera mer last mot målen än de påstådda 26 robotarna. Eftersom Kalibrrobotsystemet i likhet med Iskander både kan skjuta konventionella stridsmedel som kärnvapen illustrerar detta ett allvarligt överläge som Ryssland börjar skaffa sig när det gäller både taktiska och nu möjligen medeldistansvapen också.

Det är också tveksamt huruvida de verkligen sköt alla robotarna från robottuber på fartygen. Mot detta talar bland annat eldhastigheten på de rörliga bilderna, vilket mera indikerar filmning av avfyring med sjömålsrobot vid annat tillfälle. Det är också väldigt lite påverkan på vattnet som omger fartygen på bilderna. Vi ska nog inte utesluta att några robotar kan ha skjutits från containrar eller till och med från land, vilket vore ett brott mot INF-avtalet. Här kan vi förvänta oss uppgifter om detta i så fall i större amerikanska medier om ett tag.

Ryska plan har också enligt amerikanska uppgifter trängt bort amerikanska UAV:er över Syrien och fällt bomber intill den turkiska gränsen. Den ryska expeditionsstyrkan är dock inte på långa vägar i stånd att gå i clinch med det turkiska försvaret, så det vi talar om främst är missförstånd och misstag i första hand som kan få en egen dynamik. Helt klart är att vi med eskalationen i Syrien nu ytterligare närmat oss stridsoperationer mellan väst och Ryssland. Kreml är dock sannolikt inte färdig för det än, utan behöver förbättra utgångsläget genom att bland annat föra in ryska stridskrafter i Vitryssland framförallt.

—————————————————————————————————————————–

Vad innebär allt detta för väst i allmänhet och Sverige i synnerhet?

En sak som är klar är att vi med förre försvarsministern Sten Tolgfors ord lider av ett strukturellt underskott på förutsägbarhet när det gäller Ryssland. En del av detta kommer av att Ryssland av tradition är skickliga på att dölja sina avsikter och förberedelser. Den kan man med bättre underrättelseanalys något försvåra.

Det stora problemet är dock sannolikt istället en betydande filtrering på politisk-diplomatisk nivå med alltför stor vikt vid ryska uttalanden och alldeles för lite uppmärksamhet vid Kremls beteende. Rysslandsanalysen har varit genomgående fel i väst och inget verkligt krismedvetande finns i Sverige kring de geopolitiska konvulsionerna. Vår försvars- och säkerhetspolitik utformas alltså av människor som, med några undantag, fortsatt ha fel om Ryssland sedan 2008.

Ryssland börjar nu skörda frukterna av sin intensiva upprustning för sina aggressiva mål. Man har nu den militära förmågan att genomföra expeditionskrigföring i Syrien, hålla två armékårer i och kring Ukraina och genomföra ett par övningar i storleksordningen 100 000 soldater samtidigt. Visst sker det under stora uppoffringar och är inte hållbart i längden, men den politiska viljan går inte att missa. Vad händer fram till det blir en implosion?

USA, Nato och EU har en del verkliga problem att ta itu med i samband med detta. Det ansedda opinionsinstitutet Pew visade i somras i en undersökning att 58 % av de tillfrågade tyskarna inte ansåg att Nato skulle försvara andra medlemmar vid ett angrepp. Tillstånden i framförallt de europeiska försvarsmakterna är långt ifrån vad de nominella tabellerna anger.

I veckan blev det känt att en nyutnämnd dansk regementschef har informerat sin personal skriftligt att av de 16 000 soldater som armén skulle innehålla var det bara 2000 som var stridsklara, enligt hans uppfattning.

SACEUR, tillika den amerikanske befälhavaren i Europa, general Breedlove drog slutsatsen nyligen att Ryssland med sina luftvärns-, sjömåls- och markmålsrobotsystem i Kaliningrad har möjlighet att blockera Östersjön och därmed hindra/försvåra förstärkningar till de baltiska staterna vid en konflikt.

Alla dessa förhållanden har inneburit att USA utökat sin egen planering vid sidan av Nato för att kunna undsätta sina fördragspartners på andra sidan Östersjön. I det sammanhanget blir svenskt territorium, svenska baser och vår infrastruktur samt militära förmåga betydelsefull för möjligheterna att realisera dessa planer.

Den nutida tillvaron ställer alltså stora krav på det militära försvaret och den politiska ledningen. Eftersom en strid mellan enheter från en Natomedlem och Ryssland i Mellanöstern skulle kunna hoppa hit till oss på några timmar, så gäller det att förbereda sig på det värsta. Det är alltså inte uteslutet att Kreml skulle kunna svara på två nedskjutna stridsflygplan längs den turkiska gränsen med en operation i den här delen av världen, men det har väl partiernas taktiska staber redan tänkt på.

En genomläsning av den nuvarande regeringens budget som bygger på försvarsöverenskommelsen indikerar dock annorlunda. Mer än hälften av Försvarsmaktens personal har en sämre tillgänglighet än tre månader idag. Med första halvårets tillväxttakt (228 GSS netto) är organisationen helt uppfylld 2030.

Detta verkar vara anpassat till försvarsetablissemangets beslutshastighet i försvarsfrågor. När alliansen tog makten införde man förtjänstfullt försvarsplaneringen igen. Sedan dröjde det sju år tills en rödgrön regering införde krigsduglighetskrav på krigsförbanden. Vad har man sysslat med under tiden?

Ett av svaren är att man inte har varit konsistent i tanken. Blandningen av utrop som ”Tillsammans med andra”, ”inga direkta militära hot” eller ”ingen situation där Sverige blir enskilt angripen” hänger helt enkelt inte ihop. Litauen höjer sin försvarsbudget med 80 % från 2014 till nästa år. Om Litauen känner sig hotat, ja då är Sverige också hotat. Precis som Wilhelm Agrell skrev på DN Debatt 13/9, så finns det inget läge där vi kan hålla oss utanför en konflikt i närområdet.

Om ett halvår är det dags för Riksdagen att rösta om värdlandsstödsavtalet med Nato. Detta innebär en möjlighet att kunna planera och öva för att ge och ta emot militärt stöd. Med Europas synbara och plågsamma säkerhetspolitiska svaghet talar allt för att det i realiteten är USA som har förmågan att operera expeditionärt på Nordkalotten och i Östersjöområdet, och därför kan behöva vårt stöd för att upprätthålla det västliga systemet.

Eftersom politiken på inrådan av svenska folket nedrustat totalförsvaret till en sådan nivå att landets handlingsfrihet är kraftigt beskuren vid militära hot är det den enda möjligheten att bevara frihet och välstånd. Alternativet ett misslyckat försök att vända ryggen till skulle döma oss till ett generationslångt utanförskap i den demokratiska gemenskapen, förutom risken med ett försök att etablera rysk överhöghet i Baltikum och möjligen Finland också så småningom.

Eftersom det ryska överhuset gav sin president ett obegränsat mandat att sätta in militära styrkor utanför ryskt territorium är den bästa riskhanteringen i en allt riskablare omvärld att ta statens och därmed befolkningens överlevnad på allvar.

Vi talar om beredskapspoliser, stärkt underrättelse- och säkerhetstjänst, skyddsmasker, livsmedelssäkerhet, repetitionsövningar, anskaffning av ammunition, robotar och drivmedel och skydd mot terroristattacker för att ta de mest väsentliga åtgärderna. Det är så man riskhanterar i övriga delar av livet. sannolikheten för krig i vårt närområde har gått från osannolikt till fullt möjligt, enligt min bedömning. Konsekvenserna är oerhörda, om det skulle ske. Finansiering bör göras genom beredskapskrediten.

Omvärldsutvecklingen som redovisats ovan ställer redan högre krav på oss än vad försvarsöverenskommelsen förutsåg för fyra månader sedan. Ett eventuellt Natomedlemskap förändrar inte dessa förhållanden i grunden med tanke på det nuvarande tillståndet i alliansen. Det är bara USA som under överskådlig tid har förmågan att komma till undsättning.

Att verka krigsavhållande är det viktigaste uppdraget för den som gjort anspråk att leda landet. Det viktigaste verktyget för detta är en hastigt stegrad försvarsförmåga som bygger försvarsviljan. Det är det enda språk den råa makten förstår. Och det är det enda språket som amerikanska familjer respekterar för att skicka sina döttrar och söner hit. Vem vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv? Som president John F Kennedy uttryckte det:

”If not we, who? If not now, when?”

——————————————————————————————————————————

[Edit 14/10 kl 1130]
Händelsen med avfyringen från Kaspiska havet har troligen en större strategisk signifikans än min omedelbara bedömning. Amerikansk expertis är överens om att man lyckats skjuta en del av robotarna från korvetter av klassen Buyan-M med < 1000 ton deplacement. Dessa mindre korvetter ändrar i så fall spelplanen när det gäller strategisk avskräckning med konventionella vapen. Med dessa relativt små plattformar som är svårare att upptäcka och med rörlighet som innebär att man kan gå på floder mellan hav som Volga-Don eller mellan Östersjön och Murmansk ställer det vårt underrättelsesystem inför stora utmaningar. I synnerhet, eftersom Ryssland också utvecklat containerversioner av Kalibr som kan skjutas från handelsfartyg. Detta innebär i sin tur att med distribuerad eldkraft är framförallt Natos större plattformar, installationer och baser i Europa möjliga att nå från Medelhavet, Atlanten, Ishavet, Svarta havet och just Kaspiska havet. Exempel på mål kan vara installationer för robotförsvaret i Polen och Rumänien, ledningsförmågan för luftstridskrafter i Ramstein och sjöburna Aegissystem. Att degradera skyddet mot ballistiska robotar initialt torde vara mycket viktigt för Ryssland vid en konflikt med väst. Detta kommer att driva upp kostnader för skydd av dessa eller offensiva vapen som försvårar uppträdande, något som Europa i dagens läge kommer ha svårt att uppfatta, än mindre acceptera. Demonstrationsskjutningen innebär också ett nytt exempel, där Ryssland utvecklat förmågor vi inte insett betydelsen av. Det innebär inte att ingen inte sett något, utan att experterna på lägre nivå sannolikt inte fått gehör för sina varningar. Händelsen har en mindre rent operativ betydelse, utan snarare en strategisk och psykologisk i den pågående kraftmätningen. På förekommen anledning vill jag också göra ett förtydligande om Gerasimovs modell. I den ryska generalstaben ser inte lägeskartan likadan ut just nu. Dels har de en djupare förståelse om vilka medel som ingår som delkategorier längs varje operationslinje, dels gör de saker vi inte ser eller i vart fall inte uppfattar. Ett exempel kan vara den tjeckiske försvarsministerns uttalande om att Ryssland försöker påverka flykting- och migrantkrisen med utbetalningar på Balkan. Deras bild är också sannolikt mer harmonisk än min, när det gäller de olika linjernas koordinering. Den är dock inte synkroniserad, eftersom den påverkas av vårt agerande och motåtgärder som härleds ur viljan. Så visa nu lite vilja och baxa Kreml åt vänster innan det är försent [Slut edit]

av Lars Björk

Försvarsmakten har alltsedan försvarsbeslutet år 2000 utformats för att kunna ge effektivast möjliga stöd till svensk säkerhetspolitik i fred. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” var doktrinen då. Förmåga att möta väpnat angrepp mot Sverige avvecklades som grund för dimensionering av det militära försvaret.

Förmågan för den civila delen av totalförsvaret har dramatisk försämrats och kan inte längre hjälpa det svenska folket i krig. Försvarets traditionella huvuduppgift, att verka krigsavhållande och fredsbevarande har försvunnit. Överbefälhavaren beskriver läget som att Försvarsmakten klarar maximalt en veckas försvar i en riktning, men först år 2020.

Från 2013 har en försämrad säkerhetspolitisk situation uppstått i Sveriges närområde. Säkerhetspolisens årsrapport 2014 pekar ut Ryssland som det land som genomför direkta krigsförberedelser mot Sverige.

Rysslands omfattande militära upprustning de senaste åren, innebär att 70 % av all militär materiel avses att förnyas senast år 2020. Förutom höjd försvarsbudget tillförs ytterligare 5000 miljarder för upprustning av de Väpnade styrkorna intill 2020.

Från och med år 2013 har den ryska militära övningsverksamheten dramatiskt ökat i vårt närområde.

Det ryska tunga bombflyget övade kärnvapenanfall mot Sverige bland annat den 19 april och 28 oktober 2013. Under 2014 skedde bekräftad rysk kränkning av svenskt luftrum i södra Sverige (17 sept) och ej nationalitetsbestämd bekräftad kränkning av svenskt inre vatten i Stockholms skärgård (19 okt). De ryska fingerade luftlandsättningsövningarna mot Åland, Gotland och Borgholm den 23 mars 2015 är ytterligare exempel på försämringen av vår säkerhetspolitiska situation.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analytiker sammanfattade år 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta”.

När jag frågar FOI forskaren Gudrun Person om risken för krig mot Sverige svarar hon efter en stund sammanbitet med ett ord ”oförutsägbart”.

Vi har idag ett svenskt civilt och militärt försvar som inte kan lösa sin huvuduppgift, skydda landet i samband med ett militärt angrepp.

Vad måste vi göra för att på kort sikt snabbt öka vår förmåga? Hur mycket är vår frihet värd?

Det krävs uppoffringar – både ekonomiska och personliga.

Här följer några exempel (listan skulle kunna göras längre):

  1. Inför könsneutral militär grundutbildning, dvs värnplikten åter, men behåll nuvarande yrkessoldater. Om hela Sverige skall försvaras krävs större volym av militära förband.
    Sverige måste kunna möta en angripare i fler än en.
  2. Tillför Försvarsmakten och civila försvaret ytterligare 40 miljarder. Under lång tid har Försvarsmakten haft en försvarsbudget runt 40 miljarder vilket har inneburit en successiv nedrustning. Stora mängder militära materiel faller för åldersstrecket och behöver förnyas. Modern materiel behöver således tillföras.
  3. Inför civilförsvarsplikt för alla mellan 16-70 år och organisera och utbilda undsättningsplutoner mm. Skogsbranden i Västmanland förra året visade på behovet av statlig räddningstjänst. Vid bombangrepp mot våra städer krävs samordnade statliga räddningsinsatser.
  4. Skapa beredskapslager för livsmedel, olja, läkemedel, viktiga metaller med mera Folkförsörjningen måste kunna tryggas i det läge Sverige blir avspärrat. Idag kommer marknaden att styra bristvaror under avspärrning.
  5. Bygg skyddsrum och tillför skyddsutrustning till befolkningen Obligatoriskt skyddsrumsbyggande upphörde 2001, vilket innebär att det idag saknas befolkningsskyddsrum i nybyggda områden.
  6. Skydda vitala delar av Sveriges internetberoende, bland annat bankväsendet Vid cyberattacken mot Estland 2007 stängdes internettrafiken under en vecka. Trots detta kunde Estlands bankväsen fortsätta att verka eftersom man vidtagit krigsförberedelser mot cyberattacker.

Vi behöver säkerställa möjligheter att möta växande behov av en robust avhållande förmåga mot militärt angrepp mot vårt land. Det ”hänglås” som för närvarande skyddar Sverige kan inbjuda till ”inbrott”.

 
Författaren är tidigare major vid för Hallands regemente och Luftvärnsregementet och är numera reservofficer.

av Jan Wickbom

(reviderad artikel 2015-04-29)

Résumé
The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead focus on not being defeated. The Swedish Armed Forces (The Hard Core) should maintain a high readiness to confront surprise attacks against exposed parts of the country and should, after mobilization, be ready to offer enduring resistance in the entire country. Sweden shoulders alone the responsibility to make others consider our territory a well defended zone of peace.

 

REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.

Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.

Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.

PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.

Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.

Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.

Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.

Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.

Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.

Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?

Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.

PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.

Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.

Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.

Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.

Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.

Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.

Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.

Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.

För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.

Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.

I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).

Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.

PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.

Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)

Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.

PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.

Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.

Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.

Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.

PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.

Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.

Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.

I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.

PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.

Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.

PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.

PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.

Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.

Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.

Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.

Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.

Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.

Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.

PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB

PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.

PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.

Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.

Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.

Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.

PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.

Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.

Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.

Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.

Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.

Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.

Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.

Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.

Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.

Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.

PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.

De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.

I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.

Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.

Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag inför försvarsbeslutet. Ovan finns ett klipp med föredraget:

Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Vi måste ha en strategidriven budget – inte en budgetdriven strategi. Tiden för försvarsbeslutet är 2016-2020, men jag valde rubriken 2015-2020, eftersom det gäller att komma in rätt i beslutet.

Bild 2: Vi gör anspråk på ett stort territorium. Det gäller att kunna skydda detta och framförallt befolkningen som lever här.

Bild 3: Under förberedelserna upptäckte jag att svenska folket, enligt MSB årliga undersökning, till 2/3 är helt säkra eller ganska säkra på att vi kommer att få militär hjälp. Jag är i och för sig ganska säker själv på det, men som en indirekt effekt av att styrkor transporteras till området. Men, livet består också av praktikaliteter. Det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i regionen. Hangarfartygsgrupper ska stäva till Norska havet över Atlanten med ubåtshot. Förband ska flygas in till Baltikum, Polen och Norge i första hand. De strategiska realiteterna ger alltså vid handen att detta bör vara en lägsta dimensionerng i uthålligheten, oavsett vi är medlemmar i NATO eller ej.

Bild 4: Win-Win eller Lose-Lose är utgångarna när det gäller vår säkerhetssymbios med Finland och Baltikum. Om de baltiska staterna skulle förlora sin säkerhet, så kommer vi också att bli osäkrare. Vi skulle tvingas till dyrbar rustning och investeringsviljan i regionen skulle nedgå. Svensk politik måste gå ut på att stärka de baltiska staternas säkerhet bland annat genom att förfoga över ett militärt instrument som bidrar till stabilitet i Östersjöområdet.

Bild 5: Underfinansieringen i försvarsreformen uppgår till minst 6 Mdr SEK/år strukturellt. FM våren 2013 50 Mdr/10 år materielförsörjningen. FOI 1,5 – 2 Mdr SEK/år för personalförsörjningen. Detta för att sätta upp en organisation i ett helt annat omvärldsläge.

Bild 6: Försvarsbehoven måste ses i en helhet. Det är en suboptimering att enbart rusta militärt. Återupprättandet av ett modernt totalförsvar som innefattar civilt försvar, psykologiskt försvar och cyberförsvar måste prioriteras och få kosta pengar. Det finns ingen motsättning mellan stärkt motståndskraft i civilsamhället och ett starkare militärt försvar. Antagligen måste kapaciteten att skydda skyddsobjekt dubbleras för att möta de reella behoven.

Bild 7: För att kunna motstå systematiska kränkningar, skydda egen mobilisering och uppnå tröskeleffekt, så måste vi ha en initial markoperativ kontroll i fem viktiga områden. Jämte en lättrörlig operativ reserv (ett sätt att spara pengar och inte gardera sig i varje riktning), så skulle det kräva en minst fördubblad armévolym av den skisserade, långt ifrån intagna, organisationen. En blåkopia av innehållet är inte eftersträvansvärt. I ett strategiskt perspektiv måste fördröjningsstriden vara det huvudsakliga stridssättet och understödssystem som ingenjör, artilleri och luftvärn skulle behöva stärkas andelsmässigt. Mekaniserade förband i Skåne och på Gotland. Motoriserat infanteri i huvudsak i Stockholms- och Göteborgsområdet. Boden/Luleå en blandning.

Bild 8: På marinssidan krävs en förmåga att genomföra sjöfartsskydd av försörjningen över Göteborgs hamn/Brofjorden samtidigt som en större ubåtsjaktoperationer/förberedelser för kustförsvarsoperation kan genomföras i Östersjön. Detta skulle också innebära en dubblering av skroven i flottan. Där skulle jag gärna se en viss nischsatsning på undervattensstriden, främst undervattensplattformar och minor.

Bild 9: För den luftoperativa sidan krävs ett flygvapen som kan bära minst 100 stridsflygplan. Det gör det möjligt att hålla en grupp flygpan i luften/högsta stridsberedskap i två-tre områden under flera veckor. Obalanser när det gäller basorganisationen och transportkapacitet måste rättas till liksom anskaffande av offenisiva vapensystem. Sammantaget innebär det skisserade behovet ett svar på tidlösa faktorer som landets yta och militärgeografiska läge.

Bild 10-11: Förra året visade jag illavarslande strategiska faktorer för Ryssland. Nu har minnesramsan blivit ännu längre. Ukraina har blivit invaderat och Ryssland har börjat skramla med sina kärnvapen. Detta är en riskvariabel som måste mötas med en riskpremie. Konservativt satte jag den till 20-50 % ytterligare förstärkning av stridskrafterna. Vi är nu uppe i sådana volymer att en blandad personalförsörjning är det enda systemet som möter kraven på tillgänglighet och uthållighet till rimlig kostnad.

Bild 12: Målbilden för Sverige är fred. Det krävs att vi har en trovärdig förmåga som kan dämpa eller avhålla från väpnade konflikter för vår del. Den förmågan kan bara uppnås om omvärlden bedömer att vi har en sådan sammansättning och skicklighetsgrad i organisationen att vi klarar att hävda territoriet mot systematiska kränkingar (tillgänglighet) och kan genomföra en fördröjningsoperation i minst tre veckor i en operationsriktning (uthållighet). Har vi den kapaciteten, så kan vi också bättre avdela förband för internationella insatser.

Bild 13: Jag tog också några detaljförslag till det pågående arbetet. Jag menar att vi behöver lösa ut en del av beredskapskrediten i Riksgälden för att rätta till akuta brister och på så sätt bädda inför försvarsbeslutet. Att formellt upphäva RB 5 är också en viktig åtgärd och signal.

Bild 14: Nästa år förväntas Riksdagen godkänna avtalet om värdlandsstöd. Vi bestämmer i varje situation själva, men det är uppenbart att ju svagare försvar vi har desto mer sannolikt blir behovet och i motsvarande mån nedgår vårt generella självbestämmande i frågan. Ett svagt försvar riskerar som alltid att beröva statsledningen handlingsfrihet. För att förbereda ett värdlandsstöd så borde vi organisera en logistikbas i Halmstad, vilket bjuder på många fördelar. De viktigaste är att det redan finns luftvärn i staden, att infrastrukturen finns på plats och att det frigör Göteborgs hamn som militärt mål. Nu är det ingen garanti för att Göteborgs hamn inte skulle anfallas vid en väpnad konflikt, men tröskeln höjs betydligt i det avseendet. Militära förband kommer därför ändå behövas i området för skydd mot sabotageförband och mineringar i vattnet utanför.

Bild 15: Överväg ett materiellt bistånd till de baltiska staterna för astt stärka deras försvarsförmåga, i synnerhet Lettland och Litauen. Ett konkret exempel på solidaritet.

Bild 16: Allt är inte kronor och ören. Gråzonsproblematiken måste hanteras med lagstiftning (och övning). Ryska specialförband a k a ”små gröna män” anställda i säkerhetsbolag hanteras idag av cirka 100 poliser på Gotland till dess någon bestämt att begreppet ”krig” ska användas. Hemvärnet kan förvisso bevaka prioriterade skyddsobjekt, men alla objekt som inte kan bevakas blir ett fall för polisen. Detn enskilt viktigaste åtgärden för att bidra till ökad stabilitet i vårt närområde vore etablerandet av kvalificerade luftvärns- och kustrobotförband på Gotland, skyddade av ett par mobilseringsbara mekaniserade bataljoner på ön. Förutom möjligheten att regla av en stor del av Mellersta Östersjön, så skulle det också med sin uthållighet bidra mycket positivt till luftstridskrafternas luftförsvar av Sverige samt egna sjöstridskrafters förflyttningar längs ostkusten.

Bild 17: Allt detta kostar mycket pengar, säkerligen minst 2,0 % av BNP. Trots att det är klart mer en dubblering av krigsförbanden, så är det inte motsvarande i pengar. Det beror på att det kostar stora summor att ha en grundstruktur etablerad. Denna kostar mycket utan att få ut ett enda krigsförband i fält. NATO har bestämt sig för att nå 2 %-målet till 2024. I USA har det börjat en debatt, om ett urholkande av inflytandet för de länder som inte betalar den gemensamma försäkringspremien. Det skulle vara intressant att se en balanserad budget från alliansen, där försvaret har c:a 80 Mdr i budget. På samma sätt vore det intressant att se en röd-grön budget, där c:a 100 Mdr (2,5 %) är avdelat för samma ändamål för att bevara en militär alliansfrihet och uppnå en betryggande försvarsförmåga.

Bild 18: I Sälen såg många pessimistiska och nedslagna ut vid det här laget, men den goda nyheten är att vi är mycket rikare och är en större befolkning än vi var under kalla kriget. Vi har alltså alla möjligheter att avdela detta för en central uppgift. Det är en viljefråga, och en fråga vilket vilket värde vi sätter på det som vi har fått förvalta. Jag är övertygad om att våra mor- och farföräldrar hade varit mycket besvikna på oss (huvuddelen av beslutsfattarna), om de kunnat se våra våndor. ”Har ni ingenting lärt av våra misstag”, skulle mina ha sagt i varje fall, och berättat om vanmakten vid andra världskrigets utbrott och de hårda krigsåren. Den gången undkom vi med ett nödrop och anpasslighet. Vi måste ha en politik och förmåga som klarar av ett svagt Europa, ett frånavarande USA och ett aggressivt Ryssland.Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men för den som har missat det, så pågår det ett krig i Europa – drygt 100 mil från Sverige.

Bild 19: Med försvarsvilja och samarbete kommer man långt.

av Tommy Jeppsson

En huvudslutsats efter Folk och försvars årligen återkommande rikskonferens, vilken genomfördes i år för 69:e gången, är att konfrontationslinjen i de blocköverskridande samtal som inleds om försvaret går vid Natofrågan. Medan alliansen förespråkar en utredning möts detta med kalla handen från vänsterhåll varmed försvarsfrågan också kan bli en bricka i ett större politiskt spel.

Den välarrangerade och innehållsrika konferensen som hölls i ett Sälen i vacker vinterskrud inleddes med välkomstord av ordföranden i Folk och Försvar, Göran Arrius, som satte sökarljuset på den blodiga terroristattacken i Paris, vilken påvisar att de demokratiska värdena inte är någon självklarhet utan måste skyddas och där så behövs försvaras.

Anslaget för årets konferens var det bredast möjliga kopplat till vad begreppet säkerhet kan förväntas innehålla. Så var exempelvis ebolans och pandemiernas förödande samhälleliga konsekvenser uppe till behandling. Vi vet att dessa kommer med jämna mellanrum men inte när. Ett givet ämne var också terrorn där Säpochefen Anders Tornberg kunde meddela att säkerhetspolisen under det senaste 12 till 18 månaderna förhindrat två terrorangrepp på svensk mark och att hotnivån är förhöjd vilket den varit sedan oktober 2010.

Nedan ges ett sammandrag av tal som samtliga har koppling till omvärldsläget och det kommande försvarsbeslutet.

Politiska utgångspunkter

Utrikesminister Margot Wallström gav det överordnade perspektivet på svensk säkerhetspolitik årgång 2015 och hon gjorde det utifrån en bred tillnärmning av ämnet där vår tids säkerhetsutmaningar som religiös radikalisering, inbördeskrig med åtföljande flyktingströmmar, miljöhoten, men också de mera traditionella militära hoten, senast exemplifierat av Rysslands angrepp på Ukraina, lyftes fram. Hon tryckte på vikten av att försvara de grundläggande demokratiska värdena, att förebygga och där så krävs bekämpa radikaliseringstendenserna samt stoppa rekryteringen till terroristorganisationer. Den militära alliansfrihetens betydelse underströks liksom att ett tydligt avståndstagande från att utreda Natofrågan gjordes. Å andra sidan lyfte utrikesministern fram behovet av att kunna ge och ta emot hjälp, ävenledes militär sådan samt underströk betydelsen av att kunna hävda territoriell integritet. Utrikesministern elogerade också de män och kvinnor i Försvarsmakten som tillvaratar landets säkerhetsintressen.

Centerledaren Annie Lööf uttryckte tydlig Natopositivism och fokuserade sitt framförande på konsekvenserna av det ryska övergreppet mot Ukraina och karakteriserade den politiska makteliten i Kreml som oberäknelig samtidigt som hon ställde den retoriska frågan om Moldavien står näst i tur liksom pekade på den oro de politiska ledarna i Baltikum känner för framtiden. Centerledaren betonade betydelsen av att vår säkerhet byggs med andra, att det finsk – svenska försvarssamarbetet fördjupas samt att försvarsekonomin behöver förstärkas.

Jonas Sjöstedt uppehöll sig inledningsvis vid orsakerna till vänsterpartiets svängning i försvarsfrågan i riktning mot en mera positiv hållning, en svängning som inneburit ett närmande till de borgerliga partiernas liksom socialdemokraternas syn. Sjöstedt betonade starkt vikten av att värnplikten återinförs, upprepade sitt partis avståndstagande till ett svenskt medlemskap i Nato liksom motståndet mot vapenexport till odemokratiska regimer. Den militära alliansfriheten, hävdade Sjöstedt, bidrar till vår trovärdighet i utrikespolitiken, liksom att ett eventuellt kommande svenskt medlemskap i Nato måste avgöras genom en folkomröstning.

Folkpartiledaren jan Björklund inledde med att påminna om att säkerhetspolitik handlar om försvar av värden, ej enbart av territorium. Han angav också tre huvudskäl för ett Nato medlemskap, nämligen att vi då blir medlemmar i en större säkerhetsskapande organisation eller med andra ord att vi får hjälp när denna behövs, att detta är strategiskt betydelsefullt när USA givet sin stillahavsstrategi drar ner sitt engagemang i Europa samt att frågan också är ideologiskt kopplad till behovet av att försvara demokratin.

Finland utrikesminister Erkki Tuomeoja berörde kort det oacceptabla med Rysslands angrepp på Ukraina men uppehöll sig mestadels av den tid han hade till förfogande vid de icke militära, globala hoten. Sverige och Finlands historiskt starka band med varandra prisades och ett svenskt-finskt fördjupat militärt samarbete bejakades också av vår egen utrikesminister som åter steg upp på scenen. Hon återkopplade till det ryska angreppet på Ukraina och vidhöll att sanktioner behövs nu samtidigt som en återgång till ett normalförhållande till Ryssland är angeläget.

Ryssland

Ryssland var ett återkommande ämne under konferensen. Gudrun Persson och Johan Norberg från FOI respektive Torbjörn Becker från Handelshögskolan gav det politiska, säkerhetspolitiska, militära respektive ekonomiska perspektivet på dagens Ryssland. Bilden som gavs handlade om ett Ryssland där maktpolitik och militär styrka utgör två sidor av samma mynt. Auktoritetsstyret uppfattas av Kreml som rätt för Ryssland och det postsovjetiska rummet ska återställas. På kort sikt fortsätter spiralen med en svårförutsägbar händelseutveckling medan mera långsiktigt risken finns för ”Imperial overstretch” i vars spår politiska reformer skulle kunna vara en möjlighet.

Operativt kan Ryssland inom en vecka sätta in en armé för insatser på eget territorium och man övar därför mycket på att förflytta förband. Kriget i Ukraina binder relativt stora styrkor och på kort sikt är därför handlingsfriheten begränsad militärt. Kärnvapnen är en kritisk resurs som underbygger landets politiska ambitioner.

Påtagligt är hur Ryssland sätter de säkerhetspolitiska ambitionerna först varefter skapas de ekonomiska förutsättningarna för militär insats. Den ryska ekonomin har också gått kraftigt bakåt som ett resultat av fallande energipriser och sanktioner som riktats mot landet. Frågan är hur länge Rysslands befolkning accepterar åtstramningar som drabbar vardagslivet. Än så länge verkar dock Kreml ha en betryggande kontroll över den inrikespolitiska situationen.

Mellanöstern

Mellanösternexperten Bitte Hammargren gav en mörk bild av utvecklingen i regionen där 2015 kan komma att bli är värre än året som gått. Ökad religiös fundamentalism i förening med repressiva regimer som Saudiarabien förstärks av organisationens Islamiska Staten (IS) exempellösa framfart i våldsutövning men också militära framgångar.

IS har i praktiken etablerat en egen stat med territorium som tidigare tillhört Syrien och Irak och kartan förutspåddes uppvisa fortsatta framtida förändringar avseende gränsdragningar med följd att bland annat flyktigboomen kan väntas fortsätta. Hammargren hävdade att det var ett mirakel att Libanon ej indragits i Syrienkriget.

Inför försvarsbeslut 2015

Försvarsminister Peter Hultqvists budskap handlade om behovet av att bygga upp vår operativa förmåga och säkerställa denna med ett personalförsörjningssystem som bygger på en mix av anställda och plikttjänstgörande, således en modell som ligger nära den norska och danska. I detta ligger också en uppfyllnad av vissa förband med soldater som genomfört värnpliktstjänstgöring samt att repetitionsutbilda dessa. Detta sades vara viktigare än en Natoutredning. Förmågan att möta ett väpnat angrepp kräver att vi övar i större förband vilket ävenledes höjer tröskeln mot angrepp. Hultqvist anförde vidare att vi behöver öka vår militära förmåga relativt omvärlden och att vi behöver ägna den så kallade bottenplattan, som förutom personalförsörjningen bland annat handlar om soldaternas personliga utrustning, förbandsmateriel och logistiksystemet, större uppmärksamhet. Försvaret av det egna territoriet framhölls samtidigt som åhörarna påmindes om att ansvaret för säkerheten i regionen och internationellt är uppgifter ska lösas tillsammans med andra. Frågan om prislappen ville han dock inte utveckla i nuläget.

Försvarsministern var tydlig med att det tidigare gnisslet mellan departement och högkvarter var passerat och var lika tydlig med behovet av militär förmåga på Gotland, en stärkt cyberförsvarskapacitet och ett fungerande totalförsvarskoncept om vars uppbyggnad MSB:s generaldirektör Helena Lindberg senare talade. Av det tal som Helena Lindberg höll framgick att åtskillig kunskap gått förlorad avseende de civila delarna av ett totalt försvar, vilket kommer att kräva ett omfattande och mödosamt arbete.

Talare efter försvarsministern var Överbefälhavaren Sverker Göranson som inte stack under stol med att trots ett aggressivare Ryssland som upprustar kraftigt så är svåra prioriteringar att vänta i det försvarsbeslut som ska fattas innevarande år. Det kärva budskapet var att säkerhet kostar och att de ekonomiska ramarna omöjliggör en operativ förmågeutveckling som är i paritet med omvärldsutvecklingen samt att de aktuella osäkerheterna i vår omvärld kräver militära förstärkningar i närtid. En grundläggande obalans mellan uppgifter och resurser kommer att bestå på såväl kort som lång sikt samtidigt som ökad risk finns för incidenter samt att det skärpta omvärldsläget bedömdes ha kommit för at stanna. Överbefälhavarens slutsatser var att vår militära förmåga behöver stärkas snabbt, att behovet av internationellt samarbete ökar där det som avser Finland betonades, att värdlandsavtalet med Nato var viktigt samt att vi kontinuerligt måste analysera kompasskursen och vara bereda till omprövning. Avseende behovet av samarbete fanns betydande koncensus mellan vår svenske överbefälhavare och hans danske och finske kollega som var på plats tillsammans med den norske försvarsstabschefen.

Finlands försvarsminister Carl Haglund och försvarsminister Peter Hultqvist redovisade de omfattande projekt som kommer att bli resultatet av ett fördjupat svenskt-finskt samarbete på försvarsområdet vilket sammantaget kommer att underbygga operativa effektökningar, samtidigt som några konkreta åtgärder avseende gemensam militärstrategisk och operativ samplanering inte framkom av de båda ministrarnas redovisningar.

av Krister Andrén

Enighet i säkerhets- och försvarspolitiken är en styrka när den är underbyggd av en bred och öppen analys och debatt. Om enigheten istället kortsluter analysen och debatten blir resultatet det motsatta.

Försvarspolitiken har under lång tid haft låg prioritet. Det är länge sedan grundläggande och svåra frågor om försvarspolitikens nationella mål och innehåll diskuterades på allvar. Försvarets förmåga att hantera krympande ekonomiska ramar har ansetts långt viktigare än vilken försvarsförmåga som bör eftersträvas eller kan levereras. Internationell insatsförmåga och billigast möjliga fredsverksamhet har under femton år varit styrande.

En drastisk reduktion av försvarets storlek och förmåga har genomförts utan egentlig diskussion. Tillvänjningen till ett nytt läge har gått snabbt. Språkbruk och referenser har successivt anpassats till det aktuella läget. Incitament till jämförelser bakåt har saknats!

Det är tankeväckande att återkoppla till hur mål och krav beskrevs för tjugo år sedan utifrån en säkerhetspolitisk lägesbild, som hade en hel del likheter med dagens. 1992, tre år efter murens fall, men med en kvardröjande osäkerhet om Rysslands fortsatta utveckling, innehöll försvarsbeslutet (prop 1991/92:102) en kort inledning signerad dåvarande statsministern Carl Bildt.

Dess nu bortglömda portalmening om försvarets huvuduppgift förtjänar att lyftas fram: ”Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet, att en angripares förluster och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna.”

Inriktningen som då gavs kontrasterar bjärt mot dagens: ” angrepp med höga tidskrav, med mera begränsade, men samtidigt kvalitativt högtstående resurser, och med maximalt utnyttjande av militär överraskning [bör] sättas i fokus”. Strategiskt överfall angavs alltså då som styrande planeringshot.

Allt detta är sedan länge glömt. Dagens utgångspunkt ges av förmågan hos den lilla insatsorganisation vars huvuddrag definierades 2004. Det nationella kravet på förmåga är lite förenklat reducerat till att under fredsförhållanden kunna hävda territoriell integritet. Tidigare krav på robust stryktålighet och uthållighet i strukturen har tagits bort till förmån för fredstida produktionseffektivitet.

Med kuslig tydlighet har det under året som gått framgått att det ryska angreppet på Georgien för sex år sedan faktiskt innebar ett ryskt uppbrott från den säkerhetsordning som etablerats i Europa efter det kalla kriget, den ordning som innebar att utnyttjande av militärt våld var uteslutet för att ändra gränser i Europa.

En grundpelare som burit upp den nu gällande svenska försvarsinriktningen är därmed borta. Den smärtsamma följdslutsatsen återstår dock alltjämt att dra: en genomgripande omprövning av försvarspolitikens inriktning är nödvändig.

Att vrida hela försvarsskutans kurs rätt tar ofrånkomligen lång tid. Även dagens lilla försvarsstruktur är trögrörlig. Ett antal resursbegränsningar vid sidan av ekonomi sätter snäva gränser och innebär också svårlösta konflikter mellan kort- och långsiktiga ambitioner. Det gäller inte minst personalförsörjningen där det nyligen införda systemet knappast att kunna räcka till för den större volym som en ökad nationellförsvarsambition kommer att kräva.

En ominriktning måste alltså ske stegvis och med aktsamhet om vad som finns. Vi har inte råd att rasera den begränsade förmåga vi har för att bli starkare på sikt. Men verklighetens ökade krav tränger sig på. Det är redan nu möjligt och nödvändigt att vidta många enkla åtgärder för att höja tröskeln mot utnyttjande av militära maktmedel mot Sverige. Vi behöver täppa till uppenbara svagheter och materiella brister. Robustheten i vår försvarsstruktur behöver skyndsamt stärkas. Det kommer att kosta och det måste få kosta.

Det är ett pris vi nu måste betala för att vi under de senaste tjugo åren valt att frigöra ett par hundra miljarder för andra ändamål. Pengar skall givetvis användas effektivt, men får i det uppkomna läget inte vara en avgörande begränsning. För tjugo år sedan avsatte vi i Sverige 2,5 procent av våra resurser (BNP) till försvaret. NATO-länderna har nyligen överenskommit om att under de närmaste tio åren successivt öka sina anslag till minst två procent. Det ger viktiga riktpunkter.

Analysen av de långsiktiga utvecklingsalternativen behöver fördjupas. Sverige kan lika lite idag som förr bygga ett försvar med förmåga att avhålla mot alla tänkbara hot. Sverige är del i en större europeisk och transatlantisk helhet. Vårt försvars främsta roll är att effektivt bidra till stabilitet och fred i vår del av Europa. Liksom tidigare handlar det ytterst om att ha en trovärdig tröskelförmåga som bidrar till att avhålla från utnyttjande av militär makt.

Vårt mål bör vara att ha en betryggande nationell förmåga att hantera hot som ligger under den nivå där Natos tröskel ändå är helt avgörande. Vi behöver noga analysera Sveriges roll och intressen i detta sammanhang. Vilka krav på nationell förmåga ska vi prioritera? Vilka förmågor behöver vi nationellt för att på bästa sätt säkra våra intressen? Vilka uppgifter vill vi kunna lösa med egna nationella medel?

En återgång till det tidiga nittiotalets inriktning och ambition är vare sig möjlig eller eftersträvansvärd. När vi siktar framåt är det inte gårdagens försvar som är referensen. Dagens situation är annorlunda och kräver andra försvarslösningar.

De försvarsekonomiska realiteterna lägger stora och uppenbara restriktioner på våra nationella möjligheter. Den militärstrategiska situationen i Europa som helhet är i grunden förändrad. Som demonstreras i Ukraina finns idag ett betydande utrymme för att utnyttja militära maktmedel utan att omedelbart riskera en förödande upptrappning. Den militärtekniska utvecklingen har skapat helt nya möjligheter för en angripande stormakt att med konventionella långräckviddiga precisionsvapen snabbt och överraskande slå ut vitala system hos en försvarare. Därtill kan fogas att vårt samhälles sårbarhet idag gör det möjligt för en resursstark motståndare att med mycket små insatser rikta förlamande slag mot vårt samhälles funktion. Cybersamhället innebär också att helt nya icke militära hot vuxit fram som mu måste hanteras med lika stort allvar som de militära hoten. Samtidigt är det viktigt att förstå och tillvarata de nya möjligheter som den tekniska utvecklingen öppnar även för en småstats försvar!

Helhetens betydelse kan inte nog understrykas. Förstärkningen av vår försvarsförmåga är en nationell angelägenhet som berör hela samhället. Det militära försvarets utformning och förmåga måste stå i samklang med det samhälle det är en del av. Ett robustare försvar förutsätter ett robustare samhälle. Det är också värt att notera att försvarsindustrin idag personellt och kompetensmässigt representerar en mycket betydande del av den potential som är gripbar för att stärka vår försvarsförmåga.

Ett nytt långsiktigt inriktningsbeslut är nödvändigt, men kräver ett långt bättre underlag än försvarsberedningens rapport just nu erbjuder. Det behöver tas fram skyndsamt och med stor eftertanke. Sex dyrbara år har visserligen redan förlorats men det vi nu gör måste bli rätt. Det finns inget utrymme för misstag eller önsketänkande!

Viktigast just nu är att åter placera de säkerhets- och försvarspolitiska kärnfrågorna i politikens centrum, att snabbt vidta de enkla åtgärder som är möjliga för att öka försvarets tröskelförmåga och att politiskt bädda för de mycket betydande nya försvarssatsningar som krävs framöver.

av Anders Emanuelsson

Att väcka den vilande värnplikten är en aktuell fråga i vårt land. Jag vill gå längre – låt oss införa en allmän och könsneutral medborgarplikt för att stärka vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Det stärker Sverige och den enskilde individen.

Under den senaste tiden har värnpliktsfrågan diskuterats flitigt, vilket är mycket positivt. Märkligt nog väcker ordet plikt negativa känslor hos en del människor, någon form av beröringsångest kan skönjas. Men plikt är väl egentligen inte så konstig: Sverige har skolplikt, en plikt som ifrågasätts av få. De flesta önskar leva i frihet och demokrati. Men vem skall försvara den – någon annan eller vi alla? En allmän och könsneutral medborgarplikt skulle gynna både vår säkerhet, vårt civila samhälle, folkförankringen – och individen. Återgå till värnplikt.

För fem år sedan fattade riksdagen beslut om att militär personal skulle vara anställd. Värnplikten avskaffades dock inte, utan är vilande. Så länge värnplikten är vilande ska all militär personal rekryteras och utbildas på frivillig grund.

Skälen för att väcka värnplikten är att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämras och att det nya personalförsörjningssystemet inte fungerar.

Rysslands ökade vilja att använda sin militära förmåga, som bland annat har visat sig i Ukraina och med många larmrapporter om ett hotfullt uppträdande i Östersjön innebär att vårt säkerhetsläge har försämrats. Rysslands militära förmåga ökar i en takt som varken Sveriges riksdag, regering eller försvarsmakt har förutsett. Situationen i Europa är så allvarlig att inte ens ett medlemskap i Nato skulle vara lösningen. För att Sverige skall kunna hävda sig i händelse av kriser, konflikter och i värsta fall krig, måste således vår militära förmåga återtas. För övrigt måste hela vårt samhälle öka sin möjlighet att hantera olika former av extrema situationer.

I januari 2014 redovisade Försvarsmakten sina perspektivstudier. Försvarsmakten säger sig vilja satsa på kvalitet till förmån för kvantitet, vilket för armén innebär endast en enda tillfälligt sammansatt brigad. Vad denna brigad skulle kunna åstadkomma är höljt i dimma. Enligt min uppfattning måste denna brigad på förhand vara utgångsgrupperad i Stockholmsområdet för att kunna ha någon form av taktisk effekt. Denna effekt torde handla om att skydda viktiga knutpunkter – någon reell förmåga till anfallsstrid torde inte finnas. För att uppnå sådan inom ett begränsat område torde istället tre brigader behövas. Vi måste kraftigt öka vår numerär för att vi skall ha nationell förmåga att motstå ett angrepp under en period längre än några dagar. Helt klart är att Försvarsmakten och det nya totalförsvaret behöver mer personal.

År 2013 skrev Riksrevisionen att ”Antalet samövade markoperativa bataljoner och stöd- och funktionsförband räcker inte till, vare sig idag eller på sikt. Antalet anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är inte tillräckligt många för att kunna fullgöra de nationella uppgifterna och samtidigt genomföra insatser utomlands. Försvarsmakten har inte heller tillräckligt med personal med rätt kompetens”.Försvarsmakten klarar dessutom inte av att behålla sina anställda. Beräkningar som Svenska Dagbladet gjort visar att av tio personer som rekryteras slutar minst sju i förtid.

Hög personalomsättning och rekryteringsproblem kostar, både i kvalitet och pengar. Någon betydande höjning av försvarsanslagen är inte att vänta från politiskt håll, i alla fall inte av den kaliber som skulle göra den militära lönen konkurrenskraftig. I brist på pengar, är plikten avgörande för att kunna höja den militära förmågan. Också det nya personalförsörjningssystemet har stora brister, vilket tydligt visar att det idag finns all anledning att ompröva beslutet att låta värnplikten vila.

Riksdagsledamoten Allan Widman (FP) förespråkade tidigare att värnplikten skulle slopas. Nu ser han, liksom flera andra partier (bland annat socialdemokraterna) och många andra som är insatta i det säkerhetspolitiska läget, att värnplikten bör väckas. Jag håller med om det, men anser inte att enbart en återgång till något gammalt är bra, istället bör något modernt utvecklas, något som gynnar både samhället och den enskilde. Det är därför Sverige bör införa en allmän och könsneutral medborgarplikt – både militär och civil.

Många politiker och andra debattörer framhåller folkförankring som det viktigaste motivet för värnplikt. Själv anser jag att möjligheten att få rätt kompetens är den främsta anledningen.
Värnplikt ger Försvarsmakten möjlighet att rekrytera de bästa – och bäst lämpade – ur varje åldersklass. Det är unikt, och något som Sverige borde återinföra.
Det är tveksamt om Försvarsmakten kan tilltala den något begränsade del av dagens ungdom som uppfyller de fysiska och psykiska kraven att ta anställning i just Försvarsmakten. Samma grupp av ungdomar torde vara av stort intresse för övriga arbetsgivare. Framtidens försvarsmakt bör dock ha en blandning av professionella soldater och värnpliktiga likt våra grannländer Norge och Danmark. Genom att bättre utnyttja våra reservofficare skulle vår numerär snabbt kunna stärkas.

Att en återuppväckt värnplikt skulle gynna Försvarsmakten är uppenbart. Men även det civila samhället behöver stöd. Vi behöver en civilplikt.

Det svenska samhällets sårbarhet ökar. Under de senaste åren har Sverige utsatts för en mängd prövningar; allt från extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, elberoende, epidemier och IT-systemens sårbarhet.

Sverige måste införa civilplikt för att skydda och stärka samhällets förmåga i händelser av krig, kris och katastrofer. Samtidigt har det blivit tydligt att alltför få personer arbetar inom vård, skola och omsorg för att kunna möta behoven när barnkullarna blir större och antalet äldre ökar. Medborgarplikt skulle ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle.

Medborgarplikten skulle innebära att den enskilde själv väljer inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och därefter tjänstgöra inom. Direkt efter avslutade gymnasiestudier skulle medborgarplikten inte bara stärka den nationella säkerheten, det civila samhället och folkförankringen – utan också individen, eftersom den skulle innebära ett naturligt och första insteg på arbetsmarknaden. Den socioekonomiska integrationen skulle gynnas, när unga medborgare erbjuds möten med människor som de annars troligtvis inte hade fått. Under min mångåriga erfarenhet som förbandschef har jag sett hur oerhört viktiga sådana möten kan vara. En medborgarplikt skulle kunna vara en förlängning av gymnasiet, i form av studier och praktik. Och oavsett om medborgaren väljer civil eller militär tjänstgöring, skulle insatsen vara till stor nytta. För Sverige som nation, för samhället – och för den enskilde individen.

av Marie Hafström

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter!

 

1. Utvecklingen före 1800-talet

Våra 200 år av fred måste sättas in i sitt långa historiska sammanhang. Vårt land – och jag går här inte in på när exakt som riket uppstod – har egentligen aldrig erövrats, men förlorat stora landområden. Vårt folks historia är sprungen ur en bondefrihet, med element av folklig självstyrelse, gammalt folkförsvar och en urgammal rättstradition. Vi kan härleda rättsregler med rätt så bistra anspråk på svensk försvarsvilja, både i Upplandslagen (1200-talet) och Södermannalagen (1300-talet). Sverige är ett bra exempel på att ”land ska med lag byggas”, med en god författningsberedskap som möjliggör att vi kan verka under extra ordinära förhållanden, som krig och krigsfara. Även under sådana förhållanden har vi regler i regeringsformen (RF), som sätter statschefens representativa uppgifter och symbolroll i förgrunden.

Den svenska armén under Vasatiden, stormaktstiden och den karolinska tiden var stark, men för de militära segrarna stod också hemmafronten, det civila samhället, som stod för gudsförtröstan, nationell samling, sammanhållning och lojalitet – trots tunga krigsbördor. Självägande bönder bidrog till att skapa förhållandevis mindre klyftor i samhället och en social samhörighet.

Frihetstiden, som däremot inte präglades av enighet och sammanhållning kring en nationell försvarspolitik, ersattes av ett nationellt uppvaknande, när himlen förmörkades ute i Europa. Den svenska riksledningen och landet befann sig i en utomordentligt kritisk situation, som vi nyss hört (1808-1809 års krig). Sverige var räddat – men till ett mycket högt pris!

2. Utvecklingen under 1800-talet av stor betydelse

Tittar vi närmare på 1800-talet kan vi konstatera hur olika historiska moment och inslag i samhällsutvecklingen påverkat vår förmåga att hålla oss utanför krig och skapa ett ”fredligt” samhälle, utan alltför stora klyftor mellan befolkningsgrupper och utan alltför stora motsättningar i samhället.

Den svenska mentaliteten var tidigt för fred – bönderna var inte krigiska av sig. Freden bidrog, för att citera Esaias Tegnér, tillsammans med ”vaccinet och potäterna” till en kraftig befolkningsökning. Bönderna ville leva i fred och hade helst sluppit både utskrivning till hären och värnpliktssystemet. Det tidiga 1800-talet präglades av politiska strider på försvarsområdet och bondeståndet klagar över betungande försvarskostnader och ansåg att krig i Sverige blir allt mindre sannolikt.

När Karl XV i sitt trontal vid riksdagens öppnande 1871 framhöll att vårt läge genom den europeiska konflikten (fransk-tyska kriget 1870-71) blivit så allvarligt att det vore av största vikt att stärka det svenska försvaret, drog bondeklassen och lantmannapartiet en helt annan slutsats. Den omständigheten att Sverige lyckligt undgått att dras in i tre krig, som utkämpats i Europa stärkte bönderna i deras uppfattning att ”den långa fredsperiod, som redan blivit vårt land beskärd, alltjämt skulle fortfara, om bara svenskarna höll sig stilla på sin halvö och inte blandade sig i saker, med vilka de intet hade att skaffa.” (Citat Edv. Thermaenius, statsvetare)

Folkskolereformen med skolplikt 1842 medförde en höjd bildningsnivå. Det gjorde också läroverksreformen 1849 och de första folkhögskolorna i Sverige 1868 vars undervisning enligt Grundtvigs idéer skulle koncentreras kring ”Fäderneslandets historia och samhällsliv, dess diktning och sång”. Reformerna höjde den allmänna utbildningsnivån och ledde till en förbättrad dialog mellan statsledningen och medborgarna och ökade samhällsengagemanget. Nationalstaten fick en djupare mening.

Skandinavismen är ett annat historiskt moment av betydelse i mitten av 1800-talet. Den hade som mål att kulturellt, ekonomiskt och politiskt ena Danmark, Norge och Sverige. Pionjärer för skandinavismen var främst universitetsstudenterna. Men man skulle kunna hävda att rörelsen led ett nederlag vid dansk-tyska kriget 1864, då Danmark inte fick den hjälp från de andra skandinaviska länderna som man hade hoppats på.

Oscar I hade ju, inspirerad av skandinavismen – som vi nyss hörde (Mats Bergqvists anförande) – 1848 sänt trupper till Danmarks stöd i det första dansk-preussiska kriget. Men vi ska också komma ihåg vad Oscar I sa i sitt tal vid det skandinaviska studentmötet på Drottningholm 1856: ”Hädanefter vore krig, skandinaviska bröder emellan, omöjligt.”(Inskriften på fredsmonumentet vid Eda 1914).

Kungen fick rätt.

Näringslivet fick också en skjuts framåt. Näringsfriheten utvidgades. Frihandelssystemet infördes. Skråväsendet avskaffades. Kommunikationerna förbättrades med Göta kanal (1834) och utbyggnaden av järnvägarna. Gruv – och skogsnäringarna i Norrland kunde utvecklas. Telegrafväsendet byggdes ut. Uppfinningar i slutet av 1800-talet blev grunden för framgångsrika svenska industrier och företag. Vi fick det bättre.

Allt detta bidrog till att Sverige uppfattades av dess medborgare som ett land värt att försvara. Det stärkte den svenska försvarsviljan, viljan att bevara freden och hålla landet utanför krig.

Utifrån den utgångspunkten utvecklades ideella organisationer och politiska, ekonomiska och sociala reformer genomfördes. Sverige utvecklades i en demokratisk riktning.1866 års riksdagsordning innebar att ständerna avskaffades och en tvåkammarriksdag infördes, med en mer tidsenlig och folklig representation. Partiväsendet bildades i slutet av 1800-talet. Både den s.k. tullstriden (1884-1888) och rösträttsfrågan bidrog till att den politiska medvetenheten ökade. Freden och försvaret av Sverige blev frågor högt upp på den politiska dagordningen och en folklig angelägenhet.

Vid den här tiden föddes de stora och många alltjämt levande folkrörelserna, t.ex. väckelserörelsen (frikyrkorna), nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och arbetarrörelsen. Det civila samhället stärktes. Många rörelser var värdebaserade och syftade till omsorg om andra.
Folkrörelser som i huvudsak byggdes upp på demokratisk grund fick en stor betydelse för fredsbevarandet och det civila samhällets styrka att värna freden.

Demokratier startar inte krig.

Den här beskrivningen skulle inte vara rättvisande om inte också det frivilliga försvaret nämns, alla de ideella försvarsorganisationer, som med frivilligheten som grund engagerat sig i försvaret av vårt land. Flera bildades i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet och kring första världskriget. En period av försvarsvänliga strömningar och Bondetåget 1914 blev starten för andra. Inte minst många kvinnor engagerade sig i den frivilliga försvarsverksamheten, redan under de sista decennierna bildades flera kvinnoorganisationer, bl.a. ”Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar ”(1884), ”Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar”(1896), ”Kvinnorna och landet”, ”Kvinnors arbete för landsstormen” och ”Föreningen Fosterländska kvinnors förbund”. I grunden handlade det om en antimilitärisk inställning, men man stödde ett begränsat folkförsvar.

I handeln kunde man 1914 köpa vykort, utgivna av den ideella föreningen ”Kvinnorna och landet” föreställande Kristina Gyllenstierna (1494-1559) spejande ut från Stockholms slott vid försvaret av Stockholm 1520 med texten ”För Sveriges land och frihet” och ”Kvinnogärning till Sveriges värn” – att användas som nyårshälsning inför det nya året 1915.

Många kvinnors starka röster i kampen för fred hängde ihop med kampen för människors lika värde och lika rättigheter och rösträtt. Benämningen på de kvinnliga sammanslutningarna gav uttryck för att det var kvinnor som tillsammans engagerade sig för fred, redan i slutet av 1800-talet (Sveriges kvinnliga fredsförening” 1898-1911) och under första världskriget bildades nationella kommittéer under ett gemensamt namn, ”Internationella kvinnokommittén för en varaktig fred” (1915-1919). Kvinnors engagemang ville visa på andra vägar än krig att lösa konflikter och stärka en folklig vilja att bevara Sveriges fred och oberoende.

Kvinnor startar inte krig.

3. 1900-talet fram till andra världskriget

Tiden kring första världskriget utmärktes av att kvinnor från olika politiska partier, men också från både försvarsföreningar och fredsföreningar, tog initiativ till att manifestera freden. Första världskriget var grymt. Det satte spår i den svenska folksjälen. Tiden mellan de båda världskrigen utmärktes av krav på nedrustning och protester mot den påbörjade uppbyggnaden av civilförsvaret, för att i slutet av 1930-talet svänga när de socialdemokratiska kvinnorna tillät sina medlemmar att delta i luftförsvarsverksamheten – på vars och ens eget initiativ – men också uppmanade kvinnoklubbarna att sticka gevärsvantar och knäskydd till soldater som upprätthöll neutralitetsvakten.

Det tidiga 1900-talet präglas av ett organiserande av våra ansträngningar att bevara freden och ett totalförsvarskoncept, togs fram i slutet på 1930-talet. Det hade sina rötter redan från 1914 i form av de kommissioner, som då inrättades för t.ex. bränsle, folkhushållning, handel och livsmedel. Så många människor som möjligt skulle efter förmåga engageras i uppgifter av betydelse för den nationella militära försvarsförmågan eller för civilförsvaret och folkförsörjningen. Det handlade om att klara en avspärrning och att säkra självförsörjningsförmågan.

4. Andra världskriget blev väckarklockan för organisering av det civila samhället

Ett nytt krig var på väg, andra världskriget, trots alla drömmar om fred. Utvecklingen i Europa blev starten på en organisering av det svenska civila samhället. Redan 1939 inrättades ett folkhushållningsdepartement, som ett uttryck för en ambition att upprätthålla en svensk självförsörjning, som sedan fanns under lång tid som en del av vår alliansfrihet och neutralitetspolitik. Under andra världskriget inrättades också ett antal statliga krisorgan för att hantera knappheten på varor. Genom 1944 års civilförsvarslag infördes civilförsvaret som begrepp och gavs en samlad organisation i den statliga myndigheten Civilförsvarsstyrelsen. Den kommunala anknytningen var fortfarande stark. Den närmaste efterkrigstiden innebar dock en glidning från den kommunala till den statliga nivån. I början av 1950-talet inrättades civilbefälhavarna. 1960 antogs en civilförsvarslag. Planer gjordes upp för en gigantisk befolkningsomflyttning i händelse av krig. Ca 40 % av landets befolkning omfattades av utrymningsplanerna. Det frivilliga engagemanget och viljan att medverka till fredsbevarandet var stort. Frivilligorganisationerna hade över en miljon medlemmar i slutet av 1940-talet.

Oljekrisen 1973/74 och tekokrisen i början av 70-talet fick stor betydelse för försörjningsberedskapens utformning. Fredskrislager för drivmedel och strategiska metaller byggdes upp. Skydd och undsättning blev nyckelbegrepp snarare än utrymning och den svaga länken – sjukvårdsberedskapen – började uppmärksammas.

Genom 1982 års försvarsbeslut blev civilförsvaret åter ett kommunalt ansvar och en ny lag om civilt försvar 1995 utmönstrade begreppet civilförsvar, och det ersattes av befolkningsskydd och räddningstjänst som ett kommunalt ansvar.

Det psykologiska försvaret, som en del av totalförsvaret, måste också framhållas. Inledningsvis handlade det om att kunna stå emot s.k. osvensk propaganda. Det psykologiska försvaret har debatterats och ibland ifrågasatts. Anledningen till det är att det rör sig kring frågor om demokrati, vårt statsskick och vår styrelseform. Inte sällan handlar det om gränsdragningen mellan propaganda och försvarsupplysning, hur medborgarnas försvarsvilja ska mätas, tolkas och stärkas och – den kanske svåraste frågan – om yttrandefrihetens gränser vid krig och krigsfara.

Som en parallell kan nämnas att händelseutvecklingen i Ukraina har föranlett Försvarsberedningen att i sin senaste rapport till regeringen (Fö Ds 2014:20 Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid) framhålla behovet av att planeringen av ett nytt civilt försvar återupptas och att ett modernt psykologiskt försvar måste byggas upp på nytt för att kunna möta påverkanskampanjer eller riktade informationsoperationer.

5. Demokratiseringen i östra Europa leder till nedrustning i Sverige – 1990-talet och första decenniet på 2000-talet

När Berlinmuren föll 1989 var det få som insåg betydelsen för den säkerhetspolitiska situationen i omvärlden. Vi anpassade oss så småningom till detta och Försvarsmakten blev under lång tid inriktad mot internationella insatser. Somliga talar om en strategisk timeout.

Nästan hela 1900-talet präglades av ett organiserande av ett totalförsvar för våra ansträngningar att bevara freden där hela samhället skulle kunna stå emot det ”totala kriget”.

Det civila försvaret utvecklades i en symbios mellan ett folkligt engagemang och den offentliga sektorn och detta bidrog till ett starkt totalförsvar, som var unikt för Sverige, med militära och civila verksamheter i samverkan.

Idag har vi fortfarande ett civilt försvar – i rättslig mening, i 1992 års lag om totalförsvar och höjd beredskap. Men vad finns då kvar av det gamla totalförsvaret och av det civila försvaret?
Ja, det beror på vem man frågar. Kunskaperna och föreställningarna om vad som finns kvar skiftar. Men vi kan konstatera att det finns kvar i form av ett föråldrat regelverk, vissa ambitiösa politiska mål, begränsade ekonomiska resurser – och ett antal skyddsrum. I övrigt finns nästan ingenting.

6. En avstannande demokratiseringsprocess i Ryssland leder till svensk omprövning

Rysslands militära ambitioner under den senaste tiden visar på nytt oroande drag. Vi avsätter stora och nu kanske ökade resurser till vår egen militära försvarsförmåga. Måhända är det nu läge för ett uppvaknande för både ansvariga politiker och de civila aktörerna i samhället att överväga hur vi ska kunna höja tröskeln för en angripare och bidra till att bevara vårt oberoende och vår fred genom att återuppta planeringen av det civila försvaret. Vi måste samtidigt inse att ett annat samhälle, ett mångkulturellt, digitalt samhälle växer fram, som kräver nya och andra lösningar än gårdagens.

Vi bör fortsatt stärka de ideella krafterna som en grund för vår demokrati. Vi måste också bejaka nya former för människors engagemang och vilja i vår strävan att bevara freden.

Den civila dimensionen i fredsbevarandet är idag lika viktig som den varit de senaste 200 åren.

Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred.

I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 värnpliktiga för att på sikt nå en krigsorganisation om 100 000 soldater. Det var en allvarlig betraktelse från partiledaren:

”- Vi är där nu. Det finns inget akut hot mot Sverige, men det finns ett latent ryskt hot mot Baltikum. Då kan Östersjön med Sveriges sjö- och luftterritorium och Gotland dras in och plötsligt måste vi kunna skydda Sverige igen.”

Det är för väl att landets vice statsminister tar bladet ifrån munnen i denna fråga som berör alla. Det går naturligtvis att problematisera praktikaliteter som vem som ska utbilda 5-10 000 värnpliktiga per år och om finansdepartementet är beredda att avdela de 5-10 GSEK/år som detta skulle kosta, underfinansieringen i 2009-försvaret oräknat. Även själva utformningen i Folkpartiets förslag kan diskuteras i förslaget, men att slagkraften skulle ökas är ställt utom allt tvivel.

Sedan hann jag knappt somna innan nästa alliansparti var ute i försvarsfrågan, nämligen Kristdemokraterna i Ekot. Här var det en lika allvarlig bedömning i bakgrunden, nämligen tillståndet i de väpnade styrkorna. Att kalla in krigsplacerade totalförsvarsvärnpliktiga kan bara göras vid höjd beredskap eller om det krävs för Sveriges försvarsberedskap. Eftersom vår rustkammare är ostädad vill jag stödja behovet.

Även här finns det också praktiska invändningar. Vid årskiftet fanns det fortfarande drygt 8 000 värnpliktiga krigsplacerade och ytterligare 2 000 tidvis tjänstgörande som inte övats under 2013. Det är en sak att genomföra någon slags individuell repetitionsutbildning. Men, om förband ska få effekt av övningar, så måste hela förband öva. Detta kräver resurser och då räcker inte 130 MSEK/år, det skulle behövas ytterligare 200 MSEK/år för att öva 2 000 GSS i 14 dagar.

Enligt Kristdemokraterna skulle vi om fem-sex år kunna ha en större Försvarsmaktsövning, vilket är vällovligt med tanke på att det då skull ha gått nästan 30 år (!) sedan övningen ORKAN 1993. Men, det är alldeles bakom hörnet vi behöver visa upp vår försvarsvilja och öka vår försvarsförmåga.

Med det senaste dygnets utspel om värnpliktens betydelse för landets försvarsförmåga finns det två saker att framhålla. Dels är själva värnpliktsfrågan åter levande och sprickorna går inom politiken, och delvis mellan politiken och den militära ledningen.

Den andra saken är att det i en tid med alltmer triangulering, så finns det få politikområden där skillnaderna är så stora inom och mellan regeringsalternativen. I NATO-frågan är alliansen oense, medan de rödgröna ännu inte hittat en gemensam linje för krigsmaterielexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har därför klara synpunkter på enskilda materielssystem som Försvarsmakten behöver för att uppnå önskade förmågor. I samma fråga sticker Folkpartiet ut i alliansen och vill å ena sidan se skärpta krav på exporten, å andra sidan ge vapen till den kurdiska sidan i Mellanöstern.

Vi har också Ryssland som säkerhetspolitisk risk, där moderaterna försöker spurta förbi Miljöpartiet och Vänsterpartiet när det gäller nedtonad kritik. I det nya numret av Försvarets Forum (s. 14) försöker Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), inpränta att bedömningen från oktober 2012 om Europas säkerhet inte var fel. Inte då i alla fall, eftersom det var en annan tid.

Slutligen så har vi just värnplikten, där landets vice statsminister och dennes liberala parti nu är en tydligare anhängare av tjänstgöringsplikt än vad både Vänsterparti och Sverigedemokraterna är. Miljöpartiet är för frivilligförsvaret, medan Socialdemokraterna hittills inte kunnat säga vad de egentligen tycker i frågan, i och för sig av viss respekt för den pågående reformen.

Se där, ett mycket lämpligt politkområde för de avslutande partiledardebatterna. Må sista man/kvinna vakna!

Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en brigad.

Dagen innan meddelade försvarsminister Shoigu att alla ryska markrobotbrigader ska förses med Iskander-M (SS-26) senast 2018, vilket innebär att våra östra grannländer, Polen och remsor av Sverige kommer att vara inom skottvidd för detta system beroende på grupperingsplatser. Förut har framflyttningar av olika delar av Iskandersystemet använts som militärdiplomatiskt spelkort. Ryssland har tidigare markerat sitt missnöje mot olika USA-utspel genom att tala om att man skulle kunna flytta fram systemet till Kaliningrad. Nu är handskarna kastade och nu är det beväpning som gäller för Kreml.

Härhemma är det emellertid tyst om den egna organisationen. Vi som bevakar området nästan dagligen vet knappt vilken organisation som gäller för Försvarsmakten totalt, så tips från läsarna tas tacksamt emot. En sak är emellertid huggen i sten och det är IO-14 som räddningen på det svenska försvarsdilemmat – Hur skydda ett ovanligt stort land utan tillräckliga resurser?

För att friska upp minnet kan vi gå tillbaka till hur det lät när denna organisation togs fram. Insatsorganisationen skulle ha dubbla roller, dels kunna operera i närområdet och dels genomföra fredsfrämjande insatser med en volym på 1700 soldater/sjömän över tiden. Tillgänglighet prioriterades över uthållighet enligt försvarsministern, trots att han bara pekade på Georgien som empiri. Förutom detta och sexdagarskriget 1967 är det svårt att hitta andra motsvarande exempel de senaste 50 åren. Afghanistan x 2 minst 10 år, Irak närmare 10 år, Libyen mer än ett halvår, Kosovo närmare tre månader och så vidare. Till och med Israel behöver några veckor för att nå begränsade mål på 365 km2.

I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.

………….

Frågan är då vad en aktör som Ryssland skulle kunna mobilisera i samband med operationer kring Sverige? Det är naturligtvis beroende på omvärldsläget i stort (Kina) och tyngdpunkten vid en konfrontation med NATO.

Under arbetet med inriktningsbeslutet 2009 publicerade FOI sin regelbundna rapport om rysk militär förmåga.

Om vi tittar på skrivningarna kring beväpningsprogrammen inom exempelvis det prioriterade flygvapnet redovisades måltalet 60 st nya Su-35 (jakt) och 56 st Su-34 (attack) som nyleveranser till 2015. FOI skrev:

”Sammantaget ger detta en mörk bild av rysk flygindustri, om än med vissa ljuspunkter avse- ende exportförmågan. Leveransförseningar fortsätter att plåga industrin; tillverkningen av attackflygplanet Su-34 och utbildningsflygplanet Jak-130 släpar efter liksom serietillverk- ningen av attackhelikoptern Mi-28N. Färdigställandet av det strategiska bombflygplanet Tu- 160 och attackhelikoptern Ka-52 har dragit ut på tiden och moderniseringsprogrammen för bland andra attackflygplanen Su-24 och Su-25 går i ett mycket makligt tempo.”

Nu är vi snart vid 2015 och min bedömning är att Ryssland nästan når fram till produktionsmålen (c:a 90 %). Men, nu finns det nya mot 2020 och i den senaste utgåvan, så skriver FOI att det kan bli upp till 90 Su-35 och 108 Su-34 fram till 2020. Detta förutsätter bland annat, enligt FOI, att produktionstakten fördubblas när det gäller Su-34. Ryssland når detta redan i år enligt flera ryska källor.

Tidshorisonten i bägge bedömningarna har varit sex-sju år, men nu är volymerna dubbelt så stora mot 2020 jämfört med hur underlagen skrevs 2008/9. Flygtiden för de ryska stridspiloterna har nästan fyrdubblats under samma tid och nu flyger man klart mer än våra svenska piloter. Så här kan man hålla på att botanisera i de bägge underlagen.

Till detta kommer som sagt det senaste årets dramatiska händelse. Ryssland har anfallit och annekterat delar av ett annat europeiskt land, trots att dess gigantiska upprustningsprogram ännu är långt ifrån avslutat.

………………

När det gäller vår egen förmåga, så vet vi att den pågående reformen har stora problem. De allra allvarligaste är bristen på samövning i organisationen och kvantiteten. Vår flotta och armé är den minsta sedan 1500-talet. Flygvapnet har det litet bättre ställt, men omvärldens förmåga står inte stilla som visat ovan. I relativa tal är vi på väg att få det svagaste flygvapnet sedan 1940-talet.

Vi kan gå till den pågående skogsbranden för att illustrera samma mekanismer. Branden som bröt ut 31/7 tog ordentlig fart den 4/8, vilket visar svårigheterna att prognosticera förlopp. När väl ansvariga insåg att läget var allvarligt skulle resurser mobiliseras, vilket tog tid. Det dröjde innan Försvarsmaktens helikoptrar började hjälpa till med släckningsarbetet, bland annat beroende på att få hade rätt utrustning för brandbekämpning. Sedan var det dags att verkställa en begäran om hjälp från omvärlden och särskilda plan från Italien och Frankrike utlovades.

Det blev byråkratiska piruetter om tillstånd och det var anflygningstider. Sedan förlorades ytterligare något halvdygn, eftersom siktförhållandena vid den flygplats som användes var påverkad av brandröken. Medierna har varit en kakafoni av mer eller mindre kvalitetssäkrad information. Det har varit fullt möjligt att se en ”breaking” rulla in på kvällstidningssidorna att Norberg ska utrymmas samtidigt som räddningsledaren intervjuas i Aktuellt och säger motsatsen. Ett typexempel på ”krigets dimma” och friktioner som förekommer.

Dessa brister kommer sig framförallt av brister i den strategiska bedömningen. Varningar om extremväder och brister i katastrofberedskapen har vi hört de senaste tio åren. Trots detta rullar politiken och byråkratin på med sina ”satsningar”, effektiviseringar och utvärderingar.

I sambanden med branden påminde vår statsminister häromdagen klokt om vår litenhet inför naturen. Vågar ingen på Lidingövägen bjuda in honom till krigsspel för att demonstrera våra väpnade styrkors (IO 14) litenhet i förhållande till territoriet nu när krigsåskan mullrar på kontinenten?

Ny ledning i akademien

Vid akademiens sammankomst den 21 maj valdes ledamoten Mikael Odenberg till styresman. Han efterträder Frank Rosenius som i enlighet med stadgarna frånträdde sitt ämbete vid samma tillfälle.

Till ny andre styresman valdes ledamoten Bo Waldemarsson.

På nya poster. [läs mer…]

av Jan Thörnqvist

Den marina arenan: Översikt över den internationella diskussionen avseende marina uppgifter: sjöfartsskydd, skydd av resurser i övrigt, lag och ordning till sjöss. Vad har vi lärt av operation ATALANTA och relevansen härav. Konsekvenser av A2/AD.

Jag tänker beröra några övergripande marina trender:

  • en återgång till de klassiska, breda uppgifterna
  • (förnyade) krav på ökad samverkan mellan försvarsgrenarna
  • krav på ökade samverkan mellan olika länders mariner, och,
  • krav på ökade samverkan mellan olika marina aktörer, civila som militära, såväl nationellt som internationellt.

Jag kommer även att belysa de krav som ställs på mariner, avseende militär förmåga men även förmåga att utgöra ett tydligt stöd till strategi och säkerhetspolitik.

Jag tar min utgångspunkt i det senaste från USA, bl.a. rörande delar ur konceptet som kallas Air-Sea Battle, men också delar från deras hårt vunna erfarenheter från de senaste tio åren av krig.

Rörelsen bort från det kalla kriget fortsätter. Hemma kanske vi skönjer en tillbakagång till kalla krigets aspekter och kvaliteter men globalt så är total militär konfrontation mer och mer osannolik. Det är inte en omöjlighet men andra typer av konflikter och hot verkar ta mer utrymme och uppmärksamhet.

Vi talar ofta om s.k. Nya hot eller den breddade hotbilden. Om ni tillåter mig att förenkla, så skulle vi också kunna talat om att andra intressen, såsom energi, vatten, mat, individuell välfärd och säkerhet har fått ett större fokus än ideologiska skillnader.

Detta innebär att länder och deras maritima resurser, mariner och civila myndigheter till sjöss, får bredare och fler uppgifter. Marinstridskrafter har historiskt och kontinuerligt haft förmåga att lösa uppgifter som sträcker sig över hela insatsspektrumet, från fred till krig. Närvaro och övervakning är grundläggande och ständiga uppgifter som ligger som bas för all övrig marin verksamhet. Dessa är att skydda sjöfart och infrastruktur, förebygga olyckor och konflikter, verka krisdämpande och avskräckande samt kunna ingripa, ensam eller tillsammans med andra, i försvar eller som del av en koalition. Dessa uppgifter kommer troligen att få ökad betydelse och kan inte ignoreras eller väljas bort. I inriktningspropositionen Ett användbart försvar är detta tydligt uttryckt. Så här skriver man:

Regeringens proposition 2008/09:140 sid 66: ”… Genom internationell samverkan med våra samarbetsländer kan de svenska förbanden även utgöra komponenter i större styrkor med en god samlad förmåga att från havet stödja markoperationer samt tillsammans med andra bidra till att hålla sjövägarna både i vårt närområde och globalt öppna för handelstrafik. Osäkra sjöleder eller hot mot viktiga hamnar, inte minst i vårt närområde, skulle kunna få långtgående konsekvenser för Sveriges ekonomi eftersom Sverige liksom de flesta andra länder är beroende av ett ständigt flöde av råmateriel och varor. Skyddet av dessa strategiska flöden är i och med det ett viktigt nationellt intresse för Sverige att värna men också för alla andra länder i vårt närområde.”

Detta kan samtidigt innebära en utmaning i att behålla en kvalitativt avancerad förmåga att föra krig.

Vi har inte kommit på allt själva!

USA’s försvarsdepartement har låtit producera en rapport avseende de viktigaste erfarenheterna från de sista tio åren av krig. Kort dras två samverkande slutsatser. Först så erkänns mycket ödmjukt att det militära medlet, kriget, inte ensamt kan skapa en långsiktig och hållbar lösning. Både Irak och Afghanistan är tydliga exempel. För det andra så konstateras att alltfler mindre länder och makter kan dra, och drar, nytta av den senaste militärteknologiska utvecklingen och därmed skapar de relevanta och svårhanterbara försvar. Det är detta som kallas Anti access / Area denial, dvs. möjligheten att försvåra, kanske rent av förhindra USA att få operativ access till ett viktigt område. Detta kan göras med andra metoder än militära, men jag kommer ha störst fokus på den mailitära och marina sektorn.

Anti Access/ Area Denial är ju vad vi utövade under hela det Kalla Kriget, så vi har ju kunskap om detta. USA har identifierat att ur övergripande militärt perspektiv så ligger de största utmaningarna i att kunna möta en försvarare som har

  • Långräckviddig precisionsbekämpningsförmåga,
  • Förmåga att slå mot sjömål i kustzonen (the litoral, vilket enligt amerikansk definition omfattar såväl Skagerak, Kattegatt, Öresund, Bälten och hela Östersjön.)
  • Hög-kvalitativt luftförsvar, och
  • Cyberförmåga.

USA vidhåller att de måste kunna skapa militärt Operationellt Access globalt, men inser också att det innebär idag stora risker och kan vara mycket kostsamt.

Förberedelser före kris och krig är en framgångsfaktor, som i bästa fall kan bidra till att väpnad strid uppstår.

USA har skapat ett antal multinationella fora, där vi deltar, i syfte att i samverkan med allierade och andra likasinnade, identifiera och beskriva hur risker och kostnader för Operational Access kan minskas. Ur en marin synvinkel handlar det i huvudsak om att väl före en kris är synlig, vidta förberedelser, och då främst genom att

  • Öka kunskapsinhämtning och ökad förståelse för det kustnära området
  • Bygga partnerskap, baserade på gemensamma intressen eller gemensamma värderingar, och
  • Bygga styrkor och förmågor för att kunna agera och möta hot.

I praktiken innebär den sista punkten att skapa gemensamma metoder och system för informationsutbyte samt skapa förutsättningar för gemensamma logistiklösningar och att samöva. (Interoperabilitet!)

Dessa förberedelser har tydliga politiska förtecken där t.ex. diplomatiska, ekonomiska och biståndsrelaterade åtgärder kan ske i samverkan. Dessa förberedelser kan också vara dämpande och förebyggande.

USA ser gärna att vissa länder tar på sig en ledande roll i ”sina” regioner, gärna där man har specifik kunskap och förmåga.

Om vi stannar upp först vid den rent militära situationen: Joint!

Som USAs militär så riktig påpekar så kan vi ju tvingas gå i strid fastän vi inte hunnit göra de lämpliga förberedelserna som jag nämnt. USA utvecklar nu sitt Air-Sea Battle koncept vilket syftar till en bättre samverkan mellan försvarsgrenarna, i syfte att reducera risker. I grunden handlar det att ha en mycket god uppfattning om det aktuella operationsområdet och att i samverkan mellan stridskrafterna kunna skräddarsy sin plan, sina metoder och åtgärder efter det identifierade specifika hotet och behovet.

Vad bör vi fundera över inom försvaret?

Det är viktigt att peka på de starka kraven på försvarsgemensamma uppträdande som det kustnära (litorala) området ställer. Detta gäller både för såväl angriparen som för försvararen. Ur marin synvinkel så försöker den försvarande sidan bromsa upp eller förneka angriparen tillträde genom främst minor, robotbåtar, ubåtar, specialförband och eld från land och markbaserat flyg. Detta tvingar angriparen till att utvidga det operativa området, till flanker och in på djupet. Angriparen tvingas att tänka mer asymmetriskt och mer i termer av manöverkrigföring. Ett vanligt exempel är att om man inte kan möta ubåtar och minhotet till sjöss, så måste man kanske istället fokusera på hamnar, förråd och nyckelpersonal. Ett annat exempel är om angriparen har långräckviddiga bekämpningssystem, så är sensorer och ledningssystem kanske svagare länkar i insatskedjan än själva vapnet.

Försvararen i sin tur måste då ha ett totalförsvarskoncept och kunna möte med både i till sjöss och på marken kvalificerade markstyrkor, understödda av ett kvalificerat luftförsvar.  Men även mer enkla funktioner som ytbevakning och skydd är viktiga i syfte att skapa uthållighet och därmed binda och försvåra för angriparen.

Och om inte angriparen kan fördröjas eller kanaliseras av exempelvis marinstridskrafter så får markförband och luftförsvar en mycket tuff utmaning. Detta operativa beroende mellan försvarsgrenarna märks inte mycket av idag i den svenska försvarsdebatten, bl. a. därför att vi inte på allvar har tagit med Tredje part i vårt resonemang och i vår försvarsplanering.

Ett angrep i en kustzon kan alltså ganska fort bli en mycket omfattande och därmed riskabel och kostsam operation.

Men enbart militära medel når inte målet: Det handlar om Förberedelser, Förståelse och Maritima partnerskap.

Om där finns tid och förutsättningar så måste det finnas en förhållandevis djup förståelse för det kustnära området och alla dess intrikata detaljer. Vi kan ju vårt område. Men en amerikansk officer kan ju Östersjön lika bra, eller lika dåligt, som vi kan Somalias kust. Hur ska vi hjälpa varandra till ökad kunskap? Ja, en viktig drivkraft är gemensamma intressen, vilket vi sett i Adenviken och runt Afrikas horn, där omsorg av de fria sjövägarna fått en mängd olika länder att samverka, om än på olika nivåer. Partnerskap, på olika nivåer och med olika ambitioner är ett viktigt verktyg som kan tjäna som plattform för samövningar och andra förtroendeskapande åtgärder. Dessa kan dessutom vara preventiva och stabiliserande i sig själv. En bra börja är samarbeten syftandes till en ökad omvärldsuppfattning i fred, t.ex. regional sjöövervakningssamverkan, vilket är förhållandevis okontroversiellt och oftast förknippat med tydliga gemensamma vinster.

Förutom NATO operation OCEAN SHIELD och EUNAVFOR operation ATALANTA, ser vi fler och fler exempel på utbyten mellan lika mariner, i syfte att stödja säkerhetspolitiken, inte minst i Stilla havsregionen. Här hemma arbetar vi redan aktivt med SUCFIS och SUCBAS. Samarbetet med USA de flesta europeiska marinerna fortsätter och där har samarbetet med Finland har ett speciellt fokus.

De civila aktörerna: Where the money is.

Bilden blir ju inte komplett utan de civila aktörerna: sjötrafik, fiskare, energiutvinning, kablar och pipelines, hamnar och turism. De vill ofta ha skydd eller åtminstone en någorlunda förutsägbar situation så att premisserna förverkas verksamhet är rimligt stabila. De sitter också på en stor kunskap om sitt område. Samverkan mellan civila och militära maritima aktörer är fortfarande en stor utmaning. Viktigt att komma ihåg är att vi militärer inte sitter i förarstolen: vi är mer en serviceorganisation åt övriga politikområden: the Comprehensive Approach till sjöss.

Vi deltar aktivt i EU och utvecklingen av ett gemensamt informationsutbytessystem mellan samtliga maritima aktörer, inkluderande även klassificerad i information.

EU håller på att utveckla en övergripande maritim strategi i syfte att knyta ihop och koordinera samtliga ambitioner inom det maritima området. De som har erfarenhet av sådant gränsöverskridande myndighetssamarbete förstår att detta är svårt och kommer att ta tid.

Krav på den svenska marinen: Den strategiska kontexten.

Min beskrivning pekar på ökade krav på flexibilitet och på samverkan. Vi ska kunna försvara oss och våra internationella rättigheter om en angripare antingen vill förneka oss våra rättigheter eller kanske till och med angripa oss. Vi räknar inte med att vara själva då.

Samtidigt ska vi med utgångspunkt från internationell samverkan ska vi kunna stödja en multinationell insats när den försöker etablera kontroll i ett främmande kustområde.

Historiskt, dvs. under åren närmast efter andra världskriget, så var vår uppgift att skapa tid så att hjälp från väst skulle kunna anlända i tid, och så har det egentligen varit fram till idag. Det är alltså fortfarande av största intresse att vi kan skapa maritima partnerskap i vårt närområde, sprida kunskapen om vårt mycket specifika operationsområde samt förbereda oss och skapa förutsättningar att kunna möta nya risker och hot.

Vad har vi gjort och vad gör vi i den svenska marinen?

Vi skapar partnerskap, både formellt med NATO, inom ramen för partnerskap för fred, men också informellt genom initiativ som SUCFIS, SUCBAS och BOSB.

Vi deltar i internationella insatser, först UNIFIL under 2006 och 2007, 2008 i Tchad och därefter 3 ggr i EUNAVFOR ATALANTA från 2010 till 2013. Amfibiekåren har över tiden deltagit i Afghanistan.




Under perioden november 2011 till maj 2012 hade Amfibieregementet ansvaret för uppsättandet av OMLT Kandak vid FS22 som K3 ansvarade för.

Förra året ansvarade Amfibieregementet och 2.amfibiebataljonen för FS25. En helt ny utmaning eftersom det är en helt ny utformning på styrkan och till delade förändrade uppgifter.




Vi ingår i NRF RPF vilket ställer specifika krav på samövning och interoperabilitet



Vi deltar i en mängd utvecklingsarbeten med grannländer, partnerländer och andra, främst med Finland. Tillsammans arbetar vi fram nya standard och metoder, samt utvecklar koncept.

Vi samövar med våra grannar och viktigare partners och vi övervakar vårt eget område i syfte att ha en god omvärldsuppfattning och handlingsfrihet.




Det är just idag viktigt att peka på och synliggöra det internationelle ömsesidiga beroendet: Vi måste investera i interoperabilitet, dvs. specifik kunskap och materiel i syfte att kunna delta med t.ex. USA i internationella missioner. Det är vår avbetalning på vår egen säkerhet där vi förväntar oss deras stöd om krisen kommer till oss. Och då måste vi ha utarbetat gemensamma koncept, metoder och system. Annars kommer vi inte kunna lösa våra uppgifter. Det är olyckligt när försvarsdebatten inte tillräckligt tydligt belyser denna dualitet.

Marinen har en unik förmåga att verka i närområdet tillsammans med andra. Där är vår operativa miljö unik. Som jag gett exempel på kan marinen även verka utanför närområdet när så krävs – Både och!

Detta är grundläggande då våra marina förmågor utvecklas mot framtiden.

Kraven på alla stridskrafter är att kunna agera operativt, i samverkan. Vårt operationsområde är tredimensionellt – på ytan, under vattnet och i luften – och innehåller även en cyber- och rymddimension.

Sjöövervakning, sjökontroll genomförs i samverkan med flygstridskrafter, med specifika krav på sensorer, vapen och ledningssystem.

Försvaret och kontrollen av kustzonen kräver samverkan mellan sjö- mark- och luftstridskrafter. Det är alltså ett krav att våra stridskrafter kan utnyttjas operativt och då så krävs i nära samverkan med varandra.

Inom själva marinen är det av vikt att kunna agera inom hela konfliktskalan, dvs. vara stabiliserande i låga konfliktrisken, kunna skydda sjöfart och marin infrastruktur, förebygga kriser samt kunna försvara Sverige och svenska intressen i händelse av en väpnad konflikt. Basen är, som tidigare nämnts, en maritim säkerhetsstruktur som förser oss med en kontinuerlig omvärldsuppfattning. Allt detta ska kunna göras nationellt och multinationellt och i samverkan med civila aktörer, myndigheter och organisationer.

Idag ställer det krav på uthålligare plattformar, kontinuerligt bemannade fartyg, med en omfattande övningsagenda och med flera pågående insatser i syfte att kunna skapa och vidmakthålla och utveckla en hög kompetensnivå. Fartyg och förband ska ha bra sensorer och ledningssystemen vilka gynnar omvärldsuppfattning och samverkan. Avslutningsvis bör vi vidmakthålla och utveckla system anpassade för våra unika förhållande, t.ex. vår undervattensmiljö, där vi förväntas kunna vara ledande och där partners har mindre erfarenhet och icke anpassade system.