av Lars Holmqvist
I SvD torsdagen 30 mars återkommer Pierre Schori till frågan om ett svenskt Natomedlemskap, denna gång ur perspektivet att bistånd skapar mer hållbar säkerhet än Nato. Artikeln innehåller en hel del att förundra sig över.
Inledningsvis menar Schori att ”vi kan inte i vår säkerhetspolitik göra våra val utifrån ett snävt militärt perspektiv”. Det är nog korrekt men vem har uttryckt en annan uppfattning? När och var skedde i så fall det?
Svenska statens kostnader för säkerhetspolitiken skulle kunna beräknas som summan av vissa statliga Utgiftsområden: UO 5 (Internationell samverkan), UO 6 (Försvar och samhällets krisberedskap), UO7 (Internationellt bistånd) och UO 27 (Avgifter till EU). Summan av dessa år 2017 är budgeterade till 116,7 miljarder. Till detta kan man åtminstone räkna en del av U8, Migration om totalt 32,5 miljarder.
Kostnaderna för de ickemilitära delarna av säkerhetspolitiken överskrider alltså med god marginal kostnaderna för Försvarsmakten. Det finns visserligen skilda politiska uppfattningar om alla dessa utgiftsområden men vem förespråkar, med Schoris ord, en säkerhetspolitik med ”ett snävt militärt perspektiv”?
Som stöd för sin tes tar Pierre Schori upp en rapport från Försvarsmakten vilken han beskriver som ”hemligt dokument”. Men det handlar FM budgetunderlag för 2018 och är en offentlig handling. Inte hemligare än att den kan läsas på FM:s hemsida.
Han använder det förment hemliga dokumentet för att i en glidande text misskreditera generalerna Bydén och Gyllensporre. ”Våra två högsta militärer, som har en flerårig yrkes- eller utbildningserfarenhet i USA och båda har tjänstgjort i Afghanistan, ser på Nato rent militärt”. Som om gjorda erfarenheter från USA och Afghanistan på något vis skulle påverka deras omdöme och som om militärer förväntas göra bedömningar som inte har bäring på militära aspekter.
Sedan finner vi några exempel på ett besvärande, möjligen manipulativt språkbruk:
- President Donald Trump nämns inte mindre än sju gånger (låt vara att vid ett av dessa tillfällen omnämns han som ”en tweetande Bagdad Bob i Vita huset”)
- Mot bättre vetande gör Schori gällande att ”Med Sverige i Nato skulle vi löpa risken att bli indraget (i) Pentagons globala strategi – som Spanien, Danmark och England blev under Bushs illegala Irakkrig”. Naturligtvis vet Schori att Tyskland och andra Natoländer vid olika tillfällen har valt bort deltagande. Natomedlemmar har den rätten.
- Insatsen i Afghanistan beskrivs som ett ”fiasko”. Nog finns det goda skäl för kritik, men varför sådana överord?
- Två gånger omnämns Nato som ”kärnvapenalliansen”. Detta är ingen tillfällighet, utan ett försök att skapa och förstärka upplevelsen Nato = obehag. Men om Nato ska undvikas på grund av att enskilda medlemmar innehar kärnvapen, ska vi då även undvika FN, EU, EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) eller för den delen, Fransk-svenska Handelskammaren? Man bör även påminna sig om att en grundbult i dagens svenska säkerhetspolitik är bilaterala avtal med kärnvapenmakten USA, den s k transatlantiska länken.
Pierre Schori tycks skapa egna argument ”pro Nato”, över vilka han sedan kan göra sig lustig: ”Bland svenska Nato-anhängare verkar panik ha uppstått. I stället för eftertanke och besinning hävdar de att just på grund av att Trump blivit överbefälhavare i kärnvapenalliansen måste Sverige gå med i Nato. Då kan man utöva inflytande inifrån. Vilken planet lever de på?”
Texten förvånade mig då jag hittills helt har missat detta argument i debatten. Jag lade därför en hel del tid på att finna källan. Men kanske är jag oskicklig på att googla, eller så handlar det om en diskussion som inte har lämnat några som helst spår på internet. Eller så hittar Schori på.
De pro Nato-argument som jag dock har lyckats finna och som har någon som helst bäring på den nye presidenten är få och snarare av det slaget att Europa självt behöver ta ansvar för sin egen säkerhet om USA:s stöd skulle bli osäkert.
Svaret på Pierre Schoris retoriska fråga är nog ”inte på denna planet”.
För säkerhets skull nämns i artikeln två gånger det faktum att Rysslands militära utgifter är långt mindre än Västs. Lustigt att Schori här själv gör sig skyldig till att se frågan ur ”ett snävt militärt perspektiv”. Få eller ingen tror att ett möjligt framtida krig blir ett helt kinetiskt krig likt det vi övade inför innan muren föll. Det förefaller aningen underligt att Pierre Schori helt har missat de senaste årens diskussion om asymmetrisk krigföring och/eller fullspektrumkonflikt. Den typ av krigföring som i grunden handlar om att kompensera för egen relativ militär svaghet, till exempel Ryssland i relation till Väst.
Schori citerar uttalanden från Norge och Tyskland vilka han ser som exempel på en ”djärvare debatt” än den svenska. Intressant nog tycks debatten i dessa Natoländer inte vara tillräckligt djärv för att ge Schori chansen att välja citat där man ifrågasatt det egna Natomedlemskapet.
Det gemensamma Natomålet om 2% till militärt försvar, vilket medlemsstaterna enhälligt beslutade om i Wales 2014, tycks uppröra Pierre Schori. Han vill få detta till att ”De allierade krävs på mer pengar, som mestadels går till den amerikanska vapenindustrin”.
För svensk del menar Schori att ett 2%-mål enbart kan vara en följd av Natofrågan. Tanken på vad som krävs för att ett tiomiljonersfolk ska kunna skydda 450 000 km2, en av Europas längre kuststräckor och ett utsatt geopolitiskt läge, släpper Schori helt.
Pierre Schori:
”Målet efter murens fall var att skapa en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland och USA samt en utveckling av regionalt samarbete i Nordiska Rådet, Östersjörådet, kring Barents hav och Arktis. Så gäller än idag.
Ryssland är vår granne, ett land som västvärlden inte kan omvandla till att bli som vi, men som vi måste finna vägar att leva med. Alla människor önskar fred, också ryssarna.”
Målet är väl rimligt nog. Samtidigt vet vi att det är onåbart med mindre än att regeringen i Kreml accepterar och respekterar enskilda länders och folks val. Bäst vore om Rysslands härskare i själ och hjärta skulle vilja ställa sig bakom detta mål på samma sätt som demokratierna i Väst gör, men näst bäst är att de ändå på något sätt förmås att ställa sig bakom. Det lär inte ske utan att Väst ställer tydliga krav, krav som vilar på styrka.
Så småningom går Schoris artikel mot sitt slut:
”Trumperan, oavsett hur länge den varar, visar att Europa behöver en ny säkerhetsarkitektur, med målet att uppnå hållbar fred och en rättsbaserad internationell ordning.
I en sådan process är 1 procent av bistånd och internationell solidaritet bättre än 2 procent av Nato-påbjuden militär upprustning.”
Nej. På samma sätt som nyttig kost, motion och tillräcklig sömn inte kan skydda oss mot risker som blankslitna bildäck på ishala vägar eller gamla brandfarliga elledningar, så kan internationellt bistånd eller generös flyktingpolitik inte skydda oss mot cyberangrepp, desinformation eller mellanstatlig utpressning.
Pierre Schori försöker etablera som något slags ”sanning” att valet står mellan att vara en god aktör i det internationella samfundet och att upprätthålla en tillräcklig tröskel mot aggression. Denna motsättning är i grunden falsk och tjänar inget gott syfte.
Det är på alla sätt lovvärt att SvD låter båda sidor komma till tals i en fråga som är så pass viktig som Nato. Men debatten tillförs inget av värde genom inlägg som utgörs av halmgubbar (att skapa falska argument vilka man sedan ”bemöter”), vulgära formuleringar och retoriska finter. ”Nej till Nato”-sidan i debatten förtjänar bättre än så här.
Författaren är egen företagare och reservofficer.
